HIPHOP Dr Dre är hiphopens själva överläkare. Med NWA:s ”Straight outta Compton” och sina två tidigare soloalbum ligger han bakom några av genrens mest k-märkta verk. Han har dessutom varit med och uppfunnit gangstarap och G-funk och väglett Snoop Doggs och Eminems karriärer. Addera ett minst sagt lukrativt entreprenörskap.
Inte konstigt att prestationsångesten tagit 16 år av perfektionisten och hörlursmiljardärens solokarriär.
Det krävdes en film om honom själv för att tredje albumet skulle bli verklighet, 23 år efter solodebuten ”The Chronic”. Om en vecka har ”Straight outta Compton”, filmatiseringen av Dr Dres legendariska rapgrupp NWA:s uppgång och fall, biopremiär.
Rapparen själv, för övrigt en av producenterna bakom filmen, blev så peppad att han bestämde sig för att ”Compton: the soundtrack” skulle bli hans stora final som soloartist. Det här är alltså inte den mytiskt försenade ”Detox”, som till slut skrotades av doktorn.
”Compton” gör mig glad från första stund. Den låter knappast som resultatet av 16 års tomt stirrande in i en infinity-pool, snarare spontan och lekfull. Den långa gästlistan rubriceras av redan kända samarbetspartners (Snoop, Eminem, Ice Cube, Xzibit, Kendrick Lamar), men även nyare talanger (Anderson Paak, King Mez, Justus, Asia Bryant, Jon Connor).
Beatsen är förbluffande inspirerade, liksom Dr Dres rhymes, spökskrivna eller inte. Det är uppenbart att han lyssnat på yngre producenter, men han lyckas alltid hitta en intressant, egen ingång i de detaljrika produktionerna. En frijazz-trumpet där, ett hi-hat-solo där.
Nu är ”Compton” inte den modernaste musiken du kommer höra i sommar, snarare en soulig kusin till Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly”. Och en kan ställa sig frågan varför ett nytt Dr Dre-album är relevant när det släpps mer bra, ung hiphop än på mycket länge. Men ”Compton” utgör ett moget alternativ. Det är fortfarande unikt att höra en 50-årig rappare hitta tillbaka till mikrofonen efter ett och ett halvt decennium av kreativ solo-koma.
BÄSTA SPÅR: ”Talking to my diary”