POP/SOUL Det är bara två år sedan Seinabo Sey släppte sin debutsingel ”Younger” och hon har redan uppträtt på flera amerikanska pratshower och kredibla ”Later with Jools Holland”. Taylor Swift är ett fan och febrar om den svenska sångerskan på Instagram.
Men så hör också Seys ep-skivor ”For Madeleine” och ”For Maudo”, döpta efter hennes föräldrar, till två av de starkaste stycken popmusik världen har upplevt på senare år.
25-åringen från Halmstad har redan hunnit knocka mig så många gånger med sin musik och uppenbarelse – konserten på Dramaten i Stockholm i fjol var av den fullfjädrade sort som man normalt bara väntar sig av artister med åtminstone ett decennium av karriär i ryggen – att det känns som att hon har varit med oss betydligt längre.
När jag tänker på det kan jag nästan tycka att hon borde ha hunnit ännu en bit. Så möjligen är det ändå ”Pretend”, Seinabo Seys första fullängdsalbum, som hittills har saknats för att på allvar snurra i gång karriären.
När skivan slutligen kommer blir den en lite ovanlig recensionsupplevelse. Endast fem av tolv låtar har inte varit utgivna tidigare. Så den chockverkan som ett album med så här mycket bra musik på skulle kunna generera uteblir delvis. Snarare framstår paraden av låtar som ”Younger”, ”Pretend”, ”Poetic” och ”Burial” som en manifestation av något vi redan visste.
Det här är musik som struntar självsäkert i om den är soul, r’n’b eller pop, med en sångerska helt naturligt grundad i varje ord hon sjunger om kärlek, sorg och att gripa ögonblicket. Låtarna är ofta lika omedelbart radiovänliga som de är något att sjunka in i och klamra sig fast vid.
Och de nya spåren bygger föredömligt ut bilden av Seys artisteri ytterligare.
Den livsfilosofiska ”Easy” – ”I’d rather fail on my own terms and call it a lesson learned” – spinner vidare på samma krock mellan uråldrig blueskänsla och hypermodern Magnus Lidehäll-produktion som gjorde ”Hard time” så speciell.
”Sorry” är en graciös ballad av det slag som borde kunna trösta hjärtesorgsna lyssnare i decennier.
”Still” är folkplockig minimalism som Seys röst förvandlar till en varm famn.
Och den elektroniskt glittrande ”Who” låter som en gjuten hit för både pop- och r’n’b-listorna.
Den enda fråga som möjligen dröjer sig kvar är varför albumet heter ”Pretend”, för här finns inte minsta känsla av fejk.
Snarare är detta en av de mest gedigna och genomarbetade skivor jag har hört på väldigt, väldigt länge.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!