ROCK Det här är inte direkt Måns Zelmerlöw.
I ena stunden gör John Grant besjälad och alternativ americana. Tankarna går rätt ofta till ett band som han en gång spelade med själv – Midlake och dess sakrala melodier. I den andra förvandlas han till en galen och experimentell professor med ett hår som står och viftar åt alla fyra väderstreck. Hur ska man exempelvis beskriva den knasfunkiga låten ”Snug slacks”? Det är som att stiga ner i ett underjordiskt laboratorium där Rick James och Prince står och slänger provrör på en lat indieslacker. Det är inte ofta man får höra någon sjunga om Joan As Police Woman heller. Analoga synthar, skumma ljud och jazziga blåsinstrument gör att det inte riktigt går att förutsäga var musiken ska ta vägen. Det fascinerande med ”Grey tickles, black pressure” är att albumet ibland lyckas vara olyssningsbart och vackert samtidigt.
Bästa spår: ”Down here”.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!