POP Basia Bulat har ända sedan debutalbumet ”Oh, my darling” för nio år sedan varit en kultfavorit för fans av känsloladdad folkpop. Men trots intensivt turnerande – med flera visiter i Sverige – och visst tjat från såna som jag har det lite bredare genombrottet uteblivit för Toronto-sångerskan.
Hon var mer än redo redan i höjd med förra plattan ”Tall tall shadow” och om det inte händer nu är någonting allvarligt fel.
För i ”Good advice” har den 31-åriga låtskrivaren inte bara sin starkaste samling låtar hittills. Hon får dessutom eminent hjälp med att förlösa dem av producenten Jim James, också känd som sångare och frontfigur i My Morning Jacket.
Det lät som en drömduo på papperet och Bulats fjärde skiva infriar alla förväntningar.
I My Morning Jackets studio i Louisville, Kentucky plockar James fram popmelodierna hos Bulat och lyfter in dem i sitt eget kreativa universum av varm rymd och kosmiska americanarötter. Och att Bulat nu försöker sjunga bort sorgen och ångern efter ett sprucket förhållande adderar ännu mer nerv till stämningen.
– Det var som att höra hennes röst explodera rakt ut ur själen, och vi grät allihop i kontrollrummet, har Jim James berättat om inspelningen av avslutningsballaden ”Someday soon”.
Och det är onekligen mäktig lyssning. I den självrannsakande titellåten hittar Bulat rent av ännu längre in: ”Where was the light we had before/I don’t know why I ask at all”.
Men nästan finast med ”Good advice” är att Bulat, som den rutinerade singer-songwriter hon hunnit bli, vet att den här sortens mörker aldrig får bli så mörkt att det blir outhärdligt. Så när hon berättar om lögner och svek i låtar som ”La la lie” och ”Long goodbye” är det till energiska melodier och med en ton som låter oss ana att det faktiskt går att skratta lite åt eländet. Stämningen Bulat ville åt var den av ”amatörfyrverkerier över en basketplan på amerikanska nationaldagen”, och det är en beskrivning så god som någon. Dur och moll om vartannat, som Bob Hund sa.
På samma sätt är det här ett ovanligt komprimerat separationsalbum. Där betydligt svullnare egon kan kavla ut sin självömkan över segdragna dubblar får Basia Bulat sagt allt som behöver sägas med tio låtar på 41 minuter.
Det är högst sympatiskt, det också.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!