Kort, koncentrerat och konstant kul.
Grimes show förändrar kanske inte någons liv men är smått omtumlande så länge den pågår.

Under ”Scream” gör jag anteckningen ”adhd-pop”, helt omedveten om att Claire ”Grimes” Boucher de facto själv har beskrivit sin musik så. I den låten, där hon bokstavligen skriker rakt ut, är det extremt passande. Men även i andra, för sångaren, låtskrivaren, producenten, konstnären och videoregissören från Vancouver i Kanada kastar sig vilt mellan känslor och temperament.
Energin är emellertid konstant hög. Grimes, hennes körsångerska och två dansare driver på med en maxad timme av dansant pop, digital punk, laserstrålar, spröda falsettstämmor och Stratocaster-gitarr över tung trummaskin.
Grimes slänger med sin 80-talshårdrockiga frisyr och gasar på med en eklektisk discoboll av intensiv nukänsla. Låtar från senaste och bästa albumet ”Art angels” dominerar men mest jubel får hon för ”Oblivion” från förra plattan ”Visions”.
Kompisen Blood Diamonds ”Phone sex” är glad, k-pop-inspirerad gympingpop med lätt snusktwist.
Grimes gör även ”Go”, låten Rihanna ratade och som de mest inskränkta indiefansen fnös åt när hon i stället spelade in den själv. Men på ett lika uppsluppet som utsålt Münchenbryggeriet triggar den bara i gång mer high life.
Hon säger att hon har ”extrem ångest” för extranummer, eftersom hon alltid är livrädd för att inte bli inropad igen, så den processen hoppar hon helt enkelt över. I stället: full fart i lite drygt en timme och sedan tvärt slut.
Det känns lite snopet kort men är möjligen klokt. För hur rolig den här sortens explosivitet än är blir den kanske lite begränsad i längden.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER!