MALMÖ. Nere i publiken hittar Refused det som gör gruppen till det den är.

En delaktighet. En känsla av inkluderande som binder ihop nu och nyss med då.

Det är ett generöst famntag runt karriären som ger hemlandspremiären extra laddning och spänning.

Sedan återuppvaknandet för sisådär fyra år sedan har det känts som att Umeågruppen har haft ett tämligen oavslappnat och besvärligt förhållande till sitt förflutna som landets ledande hardcoreambassadörer.

Det har liksom skavt och irriterat – och gjort att ensemblen mest har valt att fokusera på själva brytpunkten före implosionen, den avigt avantgardistiska 18-åringen ”The shape of punk to come”.

Därför är det glädjande bortom vett och sans att se när Dennis Lyxzén redan i fjärde numret ”Rather be dead” lämnar scenen och sjunger halva låten i publiken. Att de letar sig tillbaka ända till debutalbumets ”Pump the breaks” och att Malmöpubliken har begripit att alla konserter blir bättre med lite stagediving.

Det är sådant som gör att pusslet nu känns aningen mer komplett. Som skapar stadga och gemenskap mellan dåtidens arga straight edge-ungdomar och 2010-talets mogna rockmän, som för in äkta vrede och besvikelse i något som för en stund tenderade att bli aningen för konstnärligt och intellektuellt durkdrivet.

Det ger också årspremiärens repertoar stuns och variation. För även om stor del av låtarna hämtas från tidigare nämnda alster och fjolårets comebackgiv ”Freedom” mår det aviga materialet bra av att blandas upp med lite rakare rör.

Efter en oväntat tempofattig öppning med ”Elektra” lossnar premiärnerverna. Frontmannens gester blir yvigare. Han bjuder på anekdoter från när gruppen tidigare har spelat i Malmö mellan låtarna, förklarar och sätter sammanhang. Skapar en röd tråd mellan ”Rather be dead”, ”The deadly rythm” och ”Destroy the man” (att Mattias Bärjeds gitarr strejkar i större delen av låten skrattas mest bort) och sätter extra fyr i baken på bland andra ”The Refused party program” och funknumret ”Servants of death”.

Refused har definitivt en framtid som band – frontmannen påpekar det själv genom att säga att de ämnar ”fortsätta och fortsätta” – och som språkrör för de kinkiga och enerverande. Det visar inte minst deras nuvarande intresse för uttrycksbredd och dynamik.

Och ja. Det är precis i klubbformatet sånt kommer till sin fulla rätt.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!