Startsida / Inlägg

Tre saker vi kan lära oss av West Coast Riot indoors

av Mattias Kling
West Coast Riot Indoors

1. En festival under trädasäsongen är knappast någon nackdel.

Vi vet alla hur det brukar se ut så här i början av året. Det händer kanske inte så mycket. Folk har inte riktigt fattat att det är något nytt som har startat, insett att firande och glädje behövs desto mer när dygnen är korta, folk mest befinner sig i någon kollektiv baksmälla efter storhelgerna och något som gör längtan efter den varma årstidens muntrationer lite enklare.

Därför är det naturligtvis kul att Kulturbolaget har valt att tänka om när det gäller sin tidigare sommarsatsning (detsamma sker med Metaltown om två veckor) och flytta in evenemanget såväl inomhus som i en annars ganska festivaldöd period på året. Och det är också en satsning som har gått hem och ett format som känns bättre och mer genretryggt än tidigare upplagor på Bananpiren eller ute vid Göteborg Galopp på Hisingen. Förvisso innebär det tajtare formatet och den tidsmässiga att det främst handlar om svenska band som spelar, men som sådant är uppställningen balanserad och bred. Det går att ena stunden få riwsår på kinderna av Riwens barskt Integrity-liknande malande, svänga över och se ett Millencolin som spelar tempoladdad skatepunk av främsta snitt, förundras över att Alonzo Fas 3 känns så mycket bättre och passande än KSMB på Bråvalla i somras, prata med Catja, Hööken, Chrille-Bus, Emelie, Johannes och alla andra, hoppa ”Från sjunde våningen” med Strebers innan finalen sätts i och med ett sedvanligt taggat och livligt Refused.

Så, jag ser gärna att det här blir en återkommande tradition. För att göra februari lite roligare. Och att för att Sveriges festivalscen behöver leva året om – och att det ju alltid är trevligt att besöka Göteborg.

Refused

2. Det kan löna sig att offentligt önska låtar.

Jag ska kanske inte dra i för höga växlar här. Men i min recension av Refuseds gig på KB i Malmö i fredags applåderade jag deras beslut att inkludera gamla ”Pump the brakes” i setet – och önskade mig samma sak med ”Everlasting” under kommande spelningar.

Det kan naturligtvis vara en slump, jag påstår inget annat, men att Umeågruppen någonstans i mitten av spelningen (jag missade inledningen, då Strebers spelade samtidigt i det mindre rummet) plockar fram det här ep-spåret från 1994 är som att få en liten present från det förgångna. Återknyta bekantskapen med en gammal vän eller hitta den där söndertummade skolkatalogen från högstadiet längst in i garderoben.

Jag gillar verkligen att ensemblen nu har valt att öppna upp för fler spår från en tid då engagemanget kanske var större än de konstnärliga ambitionerna. Hitta spåren av den grupp som inspirerade och retade så många under mitten av 1990-talet, speciellt för att det knappast inte skulle kunna finnas något nu om det inte också fanns ett då.

Så hatten av, Refused. Oavsett anledning till återupptagandet är det väldigt passande och glädjande.

Millencolin

3. Millencolin borde prata allvar med sin ljudkille.

Man brukar kunna säga att en gång är ingen gång, två gånger ett olyckligt sammanträffande och att tre gånger är en vana. Och tre är precis det antalet tillfällen som jag har sett gruppen de snaste tio månaderna; dels på releasepartyt i hemstaden, i gemytlig eftermiddagssol på Bråvalla och nu inomhus på Trädgårn i Göteborg.

Och ja. Ingen av dem har kvartetten låtit speciellt bra. I min rapport från bandets Norrköpingsspelning skrev jag om körer signerade Mathias Färm och Erik Ohlsson som flög högt över Nikola Sarcevics huvudsång, och om en ljudbild som var tämligen grötig och oöm mot de raska små popcorestyckena.

Lite så är det även på West Coast Riot. Millencolin lyckas med konststycket att låta högt utan att kännas kraftfulla. Liksom skramliga och skräniga på samma sätt, på ett sätt som gör att energin och melodierna åker på törn efter törn. Beklagligt i sig, så klart, men extra bittert då gruppen i övrigt visar på god liveform. Energin i de båda gitarristernas ivriga flankjobbande är stiltypiskt passande, repertoaren en god spegling av karriären och humöret i topp.

Det är egentligen bara det där med ljudet. En icke så oviktig sak som måste åtgärdas snart – speciellt om Millencolin vill vara något annat än en underhållande parentes i livesammanhang.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Malin Wandrell
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB