METAL/POSTROCK Vad du exakt ser när du blickar upp mot himlen en stjärnklar natt ligger i din egen betraktelse. Måhända finner du ett mönster i de där miljontals små knappnålsljusen, kanske är det upplevelsen av att någon har sprutat ner himlavalvet på ett fullkomligt slumpartat sätt.
På samma sätt går det att förhålla sig till Cult Of Lunas musik, nu kanske mer än någonsin. Den kan framstå som ett planlöst vältrande i dundrande oömhet, men lika mycket som en hypnotisk ytterlighetsupplevelse där tystnaden och vrålet står för de skavande övermått som skapar kosmos av kaos.
Då titeln är hämtad från det amerikanska Marinerprogrammet, där en serie sonder åren 1962 till 1973 sändes ut för att utforska våra närmaste grannar i solsystemet, går det lätt att få känslan av att Västerbottensgruppen svävar i det blå. Det stämmer inte. I stället finns det en djupt mänsklig känsla som löper genom de fem kompositionerna och som förstärks av det laddade mötet mellan Johannes Perssons och amerikanska sångerskan Julie Christmas strikt väsenskilda tonlägen. Låtsviten lämpar sig måhända inte för slentrianlyssning, men vid koncentrerad sträckkonsumtion uppenbarar sig en helhet som växer i styrka och skönhet för varje reprisrunda.
Omdömet ”astronomiskt bra” känns för en gångs skull som en klar underdrift.
BÄSTA SPÅR: ”Cygnus”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!