POP ”Staying sane in insane places/made me sick at 25/afraid I’m running out of chances/ever since my father died”. Fyra rader i låten ”Domino” summerar ganska väl Maria Anderssons solodebut för mig.
Borta är poserna och rockvrålen från Sahara Hotnights. Fram träder en artist som låter trygg och tröstande.
På ”Succession” berättar hon ärligt om att bli vuxen, om döden och kärlekens kommunikationsproblem.
Med sin frankoanglofila 60-talsvibb och Shout Out Louds-klingande samt nästan Hellström-doftande indiepop (Trumpeter! Ljuva melodier! Pampigheter!) låter hon Spanien och björkarna i ångermanländska Björna bli backdrop för stora frågor.
Andersson delar också svaren hon har hunnit komma fram till med en helt ny sångröst. Har någon någonsin sjungit ”shut up” så här lent och svalt, utan att bli tråkig?
BÄSTA SPÅR: ”End of conversation”. Soligt och snyggt med skav bakom.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS OCKSÅ: Intervju med Maria Andersson