Startsida / Inlägg

Don Henley är bäst som country boy

av Håkan Steen
Don Henley
Don Henley och Lily Elise skapar duettmagi i ”That old flame” från senaste albumet ”Cass county”. Foto: Peter Wixtröm

RateDon Henley
Plats: Globen, Stockholm. Publik: Halva arenan är avskärmad och somliga platser gapar tomma så kanske 3 000. Längd: 128 minuter. Bäst: ”The last resort”, ”New York minute” och Tift Merritts ”Bramble rose”. Sämst: ”All she wants to do is dance” är ingen svängfest, titeln till trots.

All Eagles-succé till trots är Don Henley innerst inne fortfarande en country boy från Texas.
Det är när han verkligen går tillbaka till rötterna som den här showen verkligen berör.

Efter Glenn Freys bortgång blir det inget mer Eagles, det var Don Henley tydlig med att signalera i vintras. Så nu är det till Henley vi får vända oss om vi vill höra det bandets kaliforniska klassiker.
En och annan i publiken har säkert kommit för Eagles-låtar i kväll, och vi får de facto några stycken, men Henley har också sagt att han inte är intresserad av bli en jukebox, så fokus ligger kraftigt på hans framgångsrika 80-talsplattor och, framför allt, på lysande fjolårscomebacken ”Cass county”.
Där omfamnar Henley sina countryrötter, musiken som formade honom under uppväxten i Linden, Texas. Och på scen ramar han och sjumannabandet in med pedal steel, fiol, mandolin och tre strålande körsångerskor – Erica Swindell, Lara Johnston och Lily Elise – som både greppar Louvin Brothers gamla ”When I stop dreaming” och i duetter ledigt fyller skorna efter såväl Dolly Parton som Martina McBride.
Henley är ju även den lysande uttolkaren av mörkret och smärtan som lurar under den vackra ytan och framgångsfernissan i Los Angeles. ”Sunset grill” och ”The end of the innocence” kommer fortfarande åt något, och är dessutom raffinerat komponerade låtar.
Att han plockar in Eagles episka, sällan spelade ”The last resort”, om människans eviga tendens att förstöra för sig själv, känns som en kommentar till det politiska läget hemma i USA. Den något oväntade covern på Tears For Fears ”Everybody wants to rule the world” likaså.
Det hedrar även Henley att han lyckas få publiken att lägga undan sina mobiler under nästan hela showen (”As we used to say in the 60’s: be here now”). Samtidigt känns han själv inte alltid hundraprocentigt närvarande, somliga av de där måste-låtarna går lite på rutin.
Och en del av allt det där som sålde skivor på 80-talet har de facto tiden inte varit så snäll emot.

Alla låtarna: 1. Seven Bridges Road 2. Dirty laundry 3. That old flame 4. Sunset grill 5. Words can break your heart 6. The last worthless evening 7. When I stop dreaming 8. New York minute 9. One of these nights 10. Bramble rose 11. It don’t matter to the sun 12. I don’t wanna hear anymore 13. The end of the innocence 14. The last resort 15. The heart of the matter 16. Everybody wants to rule the world 17. The boys of summer 18. All she wants to do is dance Extranummer: 19. Train in the distance 20. Life in the fast lane 21. Hotel California 22. Desperado

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB