POP Ett litet popband från Stockholm som plötsligt har fått en världshit, spelat i amerikanska pratshower och samplats av Kanye West kan välja att försöka göra ett nytt album med fler hits.
De flesta skulle nog ha bestämt sig för det alternativet.
Peter Bjorn And John följde i stället upp monsterhiten ”Young folks” och albumet ”Writer’s block” med – en instrumentalskiva. Efter det gjorde de två album med mer gitarrer och lite rockigare anstrykning, som visserligen bevarade deras position hos kreddpubliken men inte alls nådde massorna som hade visslat ”Young folks”.
Tio år senare bestämmer sig emellertid Morén, Yttling och Eriksson för att det är dags för hits igen, big time.
Den konceptuella förebilden till ”Breakin’ point” har varit Michael Jacksons ”Thriller”: varje låt ska kunna bli en singel.
Andra namn som har inspirerat är Abba, The Weeknd och Drake. Och för att verkligen maxa potentialen att höras och synas tar den från början så gör det själv-orienterade trion in en rad världsproducenter, som Paul Epworth (U2, Paul McCartney, Florence + The Machine), Greg Kurstin (Sia, Adele) och Emile Haynie (Lana Del Rey, Kanye West) vid sidan av svenskar som Robyn-producenten Patrick Berger och kollegan från Miike Snow och egna Ingrid-kollektivet, Pontus Winnberg.
Det skulle möjligen ligga nära till hands att hävda att PBJ ”säljer ut” men den som följt dem vet att de även under sina första Beatles– och Costello-vurmande år skrev melodier som ville kommunicera. Och alla band som vill vidare har respekt i min bok.
Framför allt har de en så uppenbar kärlek till pop som går igen även på sjunde albumet. Men som så ofta när artister tänker hits så här genomgripande blir helheten lätt lite mindre än summan av delarna.
Jag kommer att gilla att höra vilken som helst av låtarna på radio eller spellistor – kanske inte minst ”Do-si-do” där Peter Morén lyckas namndroppa både Albert Camus och ”Eleanor Rigby”, elegant fläktande ”What you talking about”, smartcoola ”Nostalgic intellect” och den ”Brimful of Asha”-norpande finalen ”Pretty dumb, pretty lame”.
I svit känns emellertid det nya, slickare PBJ ibland snäppet för sött, lätt och odramatiskt. Visst finns det mörker och blues även på ”Breakin’ point”, men de gömmer det kanske lite för väl.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!