Startsida / Inlägg

Black Sabbaths avskedsföreställning är enda vägen de kan gå

av Mattias Kling
Ozzy Osbourne bjuder stora famnen på Black Sabbaths sista Sverigekonsert någonsin. Foto: Anna Tärnhuvud
Ozzy Osbourne bjuder stora famnen på Black Sabbaths sista Sverigekonsert någonsin. Foto: Anna Tärnhuvud

RateBlack Sabbath
Friends Arena, Solna. Publik: 30 306. Längd: Cirka en timme och tre kvart. Bäst: Den inledande blyklossen lovar ju så mycket. Och ”N.I.B.” är som vanligt fantastisk. Sämst: ”Dirty women” sitter inte alls där den ska i kväll.

Vi skulle kunna ha fått en finstämd begravningsstämning. En minnesskrift över världens mest betydelsefulla heavy metal-band som kunnat vara lika värdig som passande.
Det vi får är snarare ett band som bevisar att det gör helt rätt i att sätta punkt just nu.

Måhända är det lämpligt att det sista vi får höra från Black Sabbath på en svensk scen är en dovt hotfull visa om en livsresa som slutligen är framme vid sitt mål och oundvikliga utplåning.
Orden ”The end” pryder scenfonden. Arenan töms och en tomhet tycks lägga sig över cirka 30 000 som lämnar det här ocharmiga skrytbygget i Solna samtidigt som ”Zeitgeist” i studioversion fyller högtalarna.
Det här ska ju vara slutet. Själva utraderingen av en av hårdrocksvärldens mest omständliga och tongivande karriärer. En punkt som sätts där sista ordet mynnar ut. Där allt når sin konklusion och försvinner in i minnet, snarare än uppvaktar det direkta medvetandet.
På så sätt är det här både en rimlig och underlig avskedsföreställning. Att över huvud taget sälja i den som Monsters Of Rock – ett namn om är så historiskt kopplat och som slår an en sträng hos de flesta metalanhängare som en repertoar som parar huvudbandet med Bombus, Rival Sons och Volbeat på inget sätt gör rättvisa – är väldigt märkligt och på inget sätt rättvist.
För det här är Sabbaths kväll, vilket inte minst märks när ljudsystemet skruvas upp några extra decibel samtidigt som regnet smattrar och åskan mullrar från högtalarna. Temperaturen i plåt- och betongladan höjs en smula. Nackstubben reser sig samtidigt som Tony Iommi slår an tonerna i den så kallade djävulsintervallen, tyngden i gruppens presentationsstycke tycks vilja borra sig nedåt i marken och den där sobra stämningen tycks sitta likt formsydd för en begravning av svärta och magi som troligtvis inte skulle kunna ha spirat ur någon annan mylla än den som en gång i tiden fanns i Aston, Birmingham.
Där tycks lyckligtvis även Ozzy Osbourne, denne röstsvajige strulputte till frontman, direkt hitta rätt ton. Till skillnad från förra besöket på Friends Arena, i november 2013, sjunger han försiktigt men korrekt. Hittar takten och känslan. Spänner ögonen i publiken och ser såväl närvarande som stark ut.
Lite förvånande är det också just frontmannen som reser sig mest från det senaste huvudstadsbesöket. Låt vara att han inte klarar sig konserten igenom – och i exempelvis ”Iron man” och ”Dirty women” låter helt bedrövlig – men hans ovanligt orörliga scenstil är också en framgång för sången.
Dessvärre ger denna uppryckning, när vi talar om Ozzy på 2000-talet är varje acceptabel insats en vinst i sig, inte finalföreställningen den supersalut den borde ha. Det märks ju att bandet i stort spelar på sista versen. En tidigare så rörlig och intensiv Geezer Butler finner sig gott i att stå i sitt hörn och leverera, förvisso klanderfritt och skönt basbultigt men ändå utan att hitta närvaron. Iommi spelar även han fantastiskt och ser emellanåt riktigt närvarande ut i stunden men i Friends oömma ljudbehandling hittar blytonerna endast emellanåt helt rätt.
Jag kommer sörja att det, med största sannolikhet, är över nu. Att begravningssvepningen läggs runt ännu en metalkarriär som har betytt precis allt och mycket mer därtill.
Men samtidigt är beslutet korrekt. Vägs ände är nådd. Målet är uppnått för länge sen och utplåningen är den enda rimliga utvägen.
Tack för allt, Black Sabbath. Låt det vara över nu.

SÅ VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT
Rate1. Black Sabbath
Gravitationen trycker ner Friends till botten. Precis så här tung ska bandet signaturmelodi låta – och med en sångare som hittar tonen direkt.
Rate2. Fairies wear boots
Butlers basmuller! Psykedeliska distorsioner på bildskärmarna! En svängig trumbonanza! Men Ozzy verkar ha svårt att släppa mikrofonstativet och leva loss till tonerna.
Rate3. After forever
”Master of reality”-godingen är en trevlig återbekantskap, som ändå inte lyckas hitta den speciella nerven mer än under Tony Iommis solo.
Rate4. Into the void
Bildskärmarna bryts upp av vågor, som tydligen även får ljudet att bölja lite hit och dit. Introt, med gitarristens dovaste temperament, är fantastiskt. Något som resten av låten inte riktigt lyckas ta hem.
Rate5. Snowblind
”Det här är en låt om kokain, sånt som vi inte håller på med längre”, säger Ozzy. Och faller tillbaka i sitt mer knarriga röstläge när det krävs säkerhet i tonerna – samtidigt som Iommis solo återigen är rent magiskt.
Rate6. War pigs
En av de stycken sångaren numera har svårt att klara av. Synd. Speciellt med det Iron Maiden-magiska publikstödet och Tommy Clufetos dundrande trummor borde det låta kanon om denna krigskritiska grisfest. Inte i kväll. Grymt, men sant.
Rate7. Behind the wall of sleep
På läktarna låter det som ett sömnpiller. De bisarra ögonkollagen på skärmarna tycks leta efter samma sak: Var är ljudfokus?
Rate8. N.I.B.
Svänget sitter där det ska. Geezer Butler tycks vakna upp på allvar i ännu en låt från debutskivan som låter lika bra, om inte bättre, så här nära fem decennier efter presentationen.
Rate9. Hand of doom
Ett ”Paranoid”-stycke som mest tycks ses som en stoppkloss i repertoaren. Ozzy sjunger om heroin, men publiken tycks snarare ha tagit ett skönt melatoninpiller.
Rate10. Rat salad
Ett instrumentalt jamstycke som traditionsenligt mynnar ut i ett trumsolo. Clufetos bankar clufetfort och gör sitt bästa för att likna en blandning av Bill Ward och John Bonham. Sällan nödvändigt, men ändå hyfsat uthärdligt. Om än alldeles, alldeles, för långt.
Rate11. Iron man
Falsk-Ozzy är tillbaka. Sjunger i det tonläget där han tycks hamna, utan riktig riktning. Publikstödet, där hela Friends sjunger leadriffet, och järnfoten som musiktrion trycker ner i Solnamarken är värt mycket mer än annat.
Rate12. Dirty women
Välkommen till en ny tontombola. Vad än Ozzy drar så är det inte en vinstlott i detta i grunden så svängiga ”Technical ecstasy”-spår.
Rate13. Children of the grave
Golvet håller på att tömmas, Ozzy ber alla vara extra galna för en stund och efter den senaste låtparadens exkursion mellan surt och bittert känns det här spadtaget mer än nödvändigt.
Extranummer
Rate14. Paranoid
Väldigt grundläggande heavy metal-promenad som tar Sabbath i mål. Svår att misslyckas med, ännu svårare att lyfta över mer än en stadig slutkloss.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB