Startsida / Inlägg

Belle & Sebastian sprider ren glädje

av Rebecka Ljung
Stuart Murdoch står för det mesta av sången och publikkontakten i Belle & Sebastian. Foto: Robin Lorentz-Allard.
Stuart Murdoch står för det mesta av sången och publikkontakten i Belle & Sebastian. Foto: Robin Lorentz-Allard

RateBelle & Sebastian
Plats: Stora scenen, Popaganda.
Längd: 75 minuter.
Bäst: ”Piazza, New York catcher”. En gammal, ny favorit.
Sämst: Att bandet måste tystna elva, trots att pulsen är så hög.

Belle & Sebastian charmar med massor av dans och publikkontakt. Både indiehits och nyare spår får igång åskådarna på årets sista Popaganda-konsert.

Ren glädje. Det är vad Belle & Sebastian får mig att känna. Även om den 20-åriga orkestern från Glasgow inte framför något lättsmält dansgolvsdunk utan kluriga texter med teman från verkligheten till kammarpopkomp. Precis så som indiefolket vill ha det när de bästa dansskorna är på och frisyren kammad.
Det stora bandets spelglädje och pepp smittar redan från låt ett. Då låtskrivaren och sångaren Stuart Murdoch studsar och svänger med höfterna över scenen kan jag inte annat än le. Och när Sarah Martin spelar blockflöjt glömmer jag att det inte är mitt favoinstrument.
”Vilken vodka kväll” säger Murdoch på svenska. Med tanke på hans vilja att roa vet jag inte om han säger fel med flit, eller om ”vackert” bara fick ett märkligt uttal. Oavsett vilket är det bara en av många saker han säger i micken under festivalgiget som får mig och resten av besökarna att vinkla mungiporna uppåt.
Publikkontakt kan verkligen lyfta en konsert. Bevisen på det hopar sig under Popagandas sista nummer. Många är lyriska över låtvalen, såklart, på festivalen som älskar indie men även den som inte memorerat diskografin kan njuta av hela spelningen tack vare värmen som strålar från scenen.
En tjej blir uppbjuden och får medalj efter att ha dansat sig genom hela låten. Lagom till storhiten ”The boy with the Arab strap” trappar bandet sedan upp och låter ett stort gäng fans göra scenen till ett dansgolv.
Glädjen, igen. Den sprider sig.
Kul är också att ”The party line” och ”Nobody’s empire” från fjolårets album funkar bra – kanske eftersom ångan redan är upparbetad.
Charmerande och nästan helt fulländat, tänker jag när strålkastarna slocknar. Hur musiken lät? Utmärkt. Alla strängar, tangenter, trumskinn och flöjthål var i form, tycktes det. Jag längtar redan till nästa gång Belle & Sebastian kommer förbi.

LÅTARNA (ej exakt ordning, pga tekniskt strul): ”Nobody’s empire”, ”The party line”, ”Another sunny day”, ”I didn’t see it coming”, ”Step into my office, baby”, ”Perfect couples”, ”The stars of track and field”, ”Sukie in the graveyard”, ”Piazza, New York catcher”, ”Electronic renaissance”, ”The blues are still blue”, ”The boy with the Arab strap”, ”Judy and the dream of horses”, ”Get me away from here, I’m dying”.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB