METAL Det går att förstå om Metallica känner att de har världens – och hårdrockpublikens – ögon på sig nu i höst. Om de anar ett outtalat krav på att högprestera, speciellt efter en rad år med det ena projektet märkligare och längre bort från gruppens ursprung och kärnvärden än det andra.
Vid det här laget går det måhända att se den olyssningsbara Lou Reed-kalkonen ”Lulu” som en parentes, precis som de ekonomiskt kännbara flopparna med den turnerande festivalen Orion Music + More och den visuellt utmanande men ganska innehållslösa biofilmen ”Through the never”. Det är sånt som Metallica har att stå upp emot när de i höst släpper sitt första studioalbum på åtta år, kallat ”Hardwired … to self-destruct”.
Andra singeln från bandets tioende studioplatta, vars release känns en smula opassande tajmad med 30-årsdagen av Cliff Burtons död, visar emellertid att det är för tidigt att räkna ut de fyra metalryttarna. Liksom i fallet med den i vissa led ljumt mottagna ”Death magnetic” gräver bandet till stor del där de en gång stod, i skärningspunkten mellan 80-talets energiska thrashriffande och svänget från supersuccén med den svarta plattan. Tempofyllt och nackknyckande svängigt och med en refräng som sitter som gjuten redan efter första lyssningen.
”Moth into flame” är avsevärt mycket mer intressant än den strömlinjeformade och bekvämlighetsväxlade förstasingeln ”Hardwired”. Det dynamiska och varierade tilltalet gör att gruppen kopplar ett stadigt grepp runt hela sin mest kreativt framgångsrika epok. Om konditionen räcker till att fylla hela kommande albumet med material av samma kvalitet har det potential att bli Metallicas finaste stund på 25 år.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄVEN: 30 år sedan Metallicas svåraste motgång: ”Burtons död formade mitt öde” (Plus-artikel)