POSTMETAL Det finns en tanke om att Oaklandgruppen är något av en ofelbar enhet. En slags fyrbåk som kvalitetstörstande musikälskare slaviskt kan navigera efter, i det ständiga sökandet efter musik som utmanar såväl hörselnerverna som magkänslan och lyssnarens mentala välbefinnande.
På ett sätt är detta ett korrekt antagande. För under en 30-årsfirande karriär har Neurosis helt efter eget humör ritat om den hardcorebottnade metalkartan med sitt undergångsladdade, ambienta och ofta psykedeliska tilltal. De har utmanat och tänjt på gränser, gjort sina liveshower till en visuellt braskande och volymdånande upplevelser och skänkt diskografin självklara höjdpunkter likt ”Through silver and blood” och ”Enemy of the sun” i en 90-talsera då de flesta metalband planlöst irrade runt i ett för genren ganska så otacksamt klimat, likväl som de fantastiska ”Given to the rising” och ”Honor found in decay” på den här sidan millennieskiftet.
Mot denna bakgrund känns det förvånande att ”Fires within fires” bara är … bra. En omfångsmässigt ganska sparsmakad femlåtarscykel som uttryckstypiskt rör sig mellan viskningar och vrål med en lätthet som snarare känns naturlig och förväntad än utmanande och konventionssprängande på allvar.
Märk väl – ska det här vara något av en lägstanivå så är den ändå oftast väldigt högt satt. Kvintetten är alltjämt mästare på att skriva musik som ger dig bilder i huvudet. Som spelar upp en film av ett postindustriellt samhälle där fabrikerna står som kadaver på ödebygden och där livet så sakta har börjat tränga upp genom betong och stål. Kargt och jävligt, men ändå med en hoppfull strimma av värme någonstans i bakgrunden.
Det finns en rad sådana stunder på tiondealbumet. Speciellt i samklangen mellan Noah Landis oroväckande elektroniska missljud och stänginstrumentens envisa malande i exempelvis ”A shadow memory” och ”Fire is the end lesson”, medan det skeva americanaarrangemanget i ”Broken ground” mest känns som en transportsträcka.
Knappast ofelbart och fantastiskt på det sätt som vi är vana vid. Men samtidigt ett strålande och fascinerande bevis på att bandet går in i sitt fjärde decennium med vilja och kraft.
BÄSTA SPÅR: ”A shadow memory”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!