Mary J Blige exploderar först på slutet.
Men Maxwell äger publikens stjärtar och fötter rakt igenom.
Turnén presenterar två av 90-talets största röster på samma scen efter varandra.
Men det finns en avgörande skillnad mellan souldrottningen från Bronx och soulcroonern från Brooklyn.
Det tar en mindre evighet innan Mary J Blige går att känna igen medan Maxwell imponerar från början till slut.
Showen med Blige tuggar fram i ett rutinartat tempo. Låtarna börjar och slutar och börjar och slutar utan att lämna något avtryck. Stämningen är mer tisdag än lördag. Inte ens ”What’s the 411”-klassiker som ”Real love” lyfter.
Det dröjer till slutet innan Mary J Blige tänder till. Hon pratar om att hon har det tufft och att livet är en kamp. Och även om det inte är uttalat känns de fyra sista låtarna som en kommentar till hennes färska skilsmässa: ”Thick of it”, ”Not gon’ cry”, ”No more drama” och ”Family affair”.

Där blir hon åter igen en soulartist som vänder ut och in på sig själv. Utlevelsen är direkt brandfarlig. Med tanke på krutet i avslutningen blir den trötta inledningen ännu märkligare.
Efteråt kan Maxwell gå in och bara ta över. I svart kostym och vit skjorta är han kusligt lik en ung Marvin Gaye. Ibland känns det som att stå och titta på ett gammalt Motown-klipp från 60-talet.
Han gör bland annat en löjligt stark ”tappa andan”-version av Kate Bushs ”This woman’s work”. Numret börjar med att Kate Bushs röst fyller lokalen medan låtens text rullar på bildskärmen med svensk översättning, pedagogiskt nog. Men det är Maxwells falsett som tar den makalösa balladen i mål.
Åttamannabandet är så tajt att det låter som om Maxwell improviserar fram setlistan i stunden. Det eleganta och hypnotiska nusoulgroovet, förädlat ända sedan debutalbumet ”Urban hang suite” släpptes för 20 år sedan, tar inga pauser.
Och det råder väl ingen tvekan om vem Maxwell har studerat, vare sig han bokstavligt talat sjunger kavajen av sig i en djup ”Lost” eller leker sig fram i en fånigt upplyftande ”Ascension”.
Konsertens intro består av ”Kiss”. Silhuetten av en viss ”The symbol”-gitarr visas på bildskärmen. Till slut sjunger också Maxwell ”Adore” av The Purple One.
Allt är egentligen en grandios hyllning till Prince.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!