Europe firar sin mest populära trettioåring genom att ägna halva tiden åt en trulig ettåring.
Precis som Joey Tempest upprepat uttrycker det:
Vilken cirkus.
För att fullt ut begripa exakt hur massivt genomslag Upplands Väsby-bandets tredje skiva fick vid offentliggörandet 1986 krävs måhända blott att konstatera följande:
Bara drygt ett halvår efter att skivan och dess leadsingel hade släppts, när 1987 stod och knackade på dörren, hade Europe redan toppat hitlistorna i 13 länder och skivförsäljningen räknades i miljonvolymer.
Såväl när det gäller album som singlar. Världen över.
En monumental framgång för ett hårdrocksband från Stockholms norra utkanter, som liksom över en natt fick vänja sig med att mätas mot branschens dåtida giganter Bon Jovi och Whitesnake i stället för mot den inhemska konkurrensen.
Det är också det främsta skälet till att det lite senarelagda 30-årskalaset (skivan fyllde egentligen jämnt i slutet av maj) har lockat en mängd internationella fans till ett snömoddigt Djurgården – och som gör att en stor del av det utsålda Cirkus under konsertens första halva mest tycks ha tappat den kollektiva hakan och undra vad som egentligen försiggår.
I stället för att göra det enkelt för sig – lira ”The final countdown” i sin helhet och spritsa ut lite skönt 80-talsströssel över födelsedagstårtan – viker kvintetten konsertens första halva åt att spela fjolårsgiven ”War of kings” i sin helhet. Om än i en omkastad sådan, där ett blir tolv, två blir ett och en gastkramande vacker ”Vasastan” får ta plats mellan ”Rainbow bridge” och ”Light me up”.
Publiken skruvar lite besvärat på sig. Få klappande händer gör de obligatoriska Facebook live-skärmarna sällskap närmast scenen. Joey Tempest juckar med mikrofonstativet och John Norum tycks tänka på om han kom ihåg att stänga av spisen därhemma när han inte får glänsa i soloarbetet.
Måhända är upplägget ett genidrag.
Sug på karamellen i det längsta och få fyllningen att smaka desto sötare, liksom.
För när Europe sen dyker huvudstupa in i sin mångmiljonsuccé är det som att proppen går ur. Alla vill ”Rock the night”. Fäktas vilt med ”Ninja”. Kyssa ”Carrie” under en tänkt regnbåge och dansa regndans likt en ”Cherokee”. Temperamentet skjuter fokus från något ordinärt till något unikt. Bandet självt skjuter upp sig till den höjd det trivs bäst på.
– Det här är något vi aldrig har gjort … och troligtvis aldrig kommer att göra igen, konstaterar Tempest några låtar in i giget.
Tro fan, det. Men det var nog så exklusivt – och en cirkus i sig – att få uppleva det hela.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

LÄS MER:
• Recension av ”War of kings”.
• Intervju med Kee Marcello.
• Hillary Clinton tar hjälp av Europe-låt.