Startsida / Inlägg

Inspirerat och lustfyllt med Stones

av Håkan Steen
rollingstones
”Keith, sätt dig fåtöljen så att ingen missar vem det är som är rebell, och glöm inte ciggen. Ronnie, du kan väl köra din ’glad gamäng’-grej, den brukar ju funka. Och Charlie, kan vi inte få åtminstone ett litet leende? Sådär ja, kanon!”. Foto: Pressbild
stonescoverRateRolling Stones
Blue & lonesome
Polydor/Universal

BLUES/ROCK Trots att de flesta spåren på Rolling Stones tre första album – ”The Rolling Stones”, ”The Rolling Stones no 2” och ”Out of our heads” – var covers på amerikanska blues- och r’n’b-låtar har rock’n’rollbandet som brukar kallas världens största aldrig gjort ett renodlat coveralbum.
Förrän nu, när Stones går tillbaka till rötterna och hyllar den Chicago-blues från skivbolaget Chess som inspirerade dem allra mest när de rullade i gång i början av 60-talet.
”Blue & lonesome” är tillika första studioalbumet sedan elva år gamla ”A bigger bang”. Får vi tro vad de själva säger föddes plattan spontant och spelades in på ynka tre dagar som ett slags uppvärmning för det ”riktiga” album som lär dyka upp nästa år.
Jag tvivlar emellertid på att den skivan blir roligare än ”Blue & lonesome”, för vi får gå tillbaka flera decennier i Stones-historien för att hitta något lika inspirerat, närvarande och lustfyllt som detta.
Här finns ingen känsla av miljonärsmöte i studion för att skapa nytt underlag till framtida intäkter åt den multinationella Rolling Stones-koncernen. I stället lyckas bandet häpnadsväckande bra med att återskapa ivern och hungern från när de var unga spolingar i London som sprang i skivaffärer och letade importplattor med Jimmy Reed och Little Walter och sen stod nere på nån klubb och försökte hitta hela vägen in i Slim Harpos ”I’m a king bee” eller Willie Dixons ”I just want to make love to you”.
Inte minst låter det väldigt bra. Jag har ibland trott att det inte längre går att spela gammal blues i en ny studio men producenten Don Was har här skruvat fram ett rått, autentiskt ljud som varken låter retro eller artificiellt ”äkta” utan bara känns både Chicago och Stones.
Mick Jagger vräker ut känslorna i Howlin’ Wolfs ”Commit a crime” och tar rejält med utrymme för sitt plåtigt frustande munspel. Keith Richards och Ron Woods gitarrer låter emellanåt rent barnsligt uppspelta och får i två nummer balansera snyggt mot Eric Claptons mer slipade blueston.
Givetvis är det här vad det är, några 70-åringar som spelar gamla favoritlåtar, men att det konceptet kunde låta så angeläget och levande hösten 2016 var inget annat än en rejäl överraskning.

BÄSTA SPÅR: ”Blue and lonesome”, ursprungligen inspelad av Little Walter. Bluesens äldsta tema: hon har gått, han sitter kvar ensam och förtvivlad. Mick Jagger frustar ”baby please come back to me” så högtalarna skallrar, med en närvaro vi inte hört på evigheter.
VISSTE DU ATT… Eric Clapton av en ren händelse råkade spela in i studion intill när Stones gjorde den här plattan. Han fick givetvis vara med på två låtar, ”Everybody knows about my good thing” och ”I can’t quit you baby”.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”The complete Chess masters: 1950–1967” med Little Walter, ”The Chess box” med Willie Dixon och ”The Howlin’ Wolf anthology” med Howlin’ Wolf.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB