POP Som konstnärlig idé är det här värt alla applåder. Stephin Merritt har spelat in något så närmast befängt ambitiöst som en musikalisk självbiografi om 50 låtar, en för varje år i hans liv från 1966 till 2015.
Konceptuellt känns ”50 song memoir”, förstås som en släkting till 1999 års ”69 love songs”, trippelalbumet som är The Magnetic Fields mest minnesvärda stund i en snart 30-årig karriär.
Och precis som i det jätteprojektet sätter Merritt upp regler för sig och sina musiker i ambitionen att skapa dynamik. Över hundra olika instrument hörs på albumet men max sju får vara med i samma låt och inget får höras i fler än sju låtar.
Att göra det svårt sig hör ofta till de bästa sätten att hitta nya vägar, se bara på David Bowie, Björk eller Jack White som byggt hela karriärer på att lägga kreativa krokben på sig själva. Och det fungerar ofta alldeles utmärkt här också.
The Magnetic Fields elfte album – i sin fysiska version uppdelat på fem skivor – är i grunden deras patenterade mix av synth och kammarpop med Merritts ”vilja sjunga lite bättre än rösten klarar”-stämma långt fram. Men sättet på vilket han kombinerar olika sorters klangspel och udda synthar gör ändå detta till rätt speciell musik.
Första låten ”’66: wonder where I’m from” försöker föreställa sig hur Merritt en gång blev till (”barefoot beatniks bonk on a boat afloat in rum”) och albumet vindlar sedan fram genom en fritt uppfostrad barndom i Boston till när Merritt i tonåren drabbas av musik på allvar via new romantic-vågen, rumlar genom 80-talet på Manhattan-klubbar som Danceteria och Pyramid och startar band.
Låtarna försöker sällan låta som tiden de skildrar förutom när skivan kommer fram till början av 80-talet och Merritt underhållande hyllar tidens synthar och John Foxx i Ultravox.
Runt 30 heter låtarna ””95: A serious mistake” och ”’96: I’m sad” men sedan kommer till slut artistiska framgångar och vägen in i medelåldern präglas av både kriser och kärlek.
Det är en i långa stunder både gripande, vacker och rolig biografi. Emellanåt rent briljant. Men uppdelad i treminuterslåtar blir en så här stadig dos självcentrering trots allt en överdos. Hur mycket jag än gillar allt det här i teorin kommer albumet troligen inte att snurra från första låt till sista speciellt många fler gånger.
BÄSTA SPÅR: ”’79: Rock’n’roll will ruin your life”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!