Startsida / Inlägg

En ovanligt personlig Per Gessle

av Håkan Steen
GessleCorbijn
Anton: ”En gammal rostig folkvagnsbubbla, det känns väl Nashville?”. Per: ”OK”. Foto: Anton Corbijn

gessleenvackernattRatePer Gessle
En vacker natt
BMG/Sony

POP Ryktet om country är aningen överdrivet. Per Gessle lät de facto minst lika mycket country i ”Timmar av iver” eller ”Tända en sticka till” på sitt självbetitlade första soloalbum 1983 som i någon av de här åtta Nashville-inspelade låtarna.
Nu är inte det så viktigt. Det viktiga är att Gessle har vågat sig tillbaka till det mer personliga och hudlösa uttryck som präglade ”Per Gessle” och även uppföljaren ”Scener”.
Det fanns väldigt mycket bra på de två senaste svenskspråkiga soloalbumen ”Mazarin” och ”En händig man” också, men Gessle garderade samtidigt mellan varven med sin patenterat popsmarta sida, tillät sig lite för sällan att bli personlig på riktigt.
Jag har väntat på en fullvuxen singer-songwriter-skiva från honom sedan dess. Och fyllda 58 släpper han rent av två. ”En vacker natt” kommer nu och ”En vacker dag” i september.
Det saknas inte att skriva om. Gessle har förlorat båda sina syskon och sin mor de senaste åren. Alla som varit med om något liknande vet vilket behov av soul searching det ofta ger upphov till.
Vi kan ana att det präglat vardagsbetraktelserna i den fina Helena Josefsson-duetten ”Första pris” och de fragmentariska bilderna i den jazzigt fria och med Gessle-mått mätt väldigt experimentella ”Allt gick så fort”.
Främst märks det emellertid i attityden. Tiden är inte ändlös längre och Gessle låter ovanligt obrydd om att det måste komma hits ur skivan.
Nu blev singeln ”Småstadsprat”, ihop med Lars Winnerbäck, givetvis ändå en framgång och även den gitarrpoppiga ”Tittar på dej när du dansar” lär kunna snurra i väg.
Men det hörs att Gessle gör vad han vill göra här: bitterljuva akustiska kärlekssånger lätt färgade av fiol och pedal steel, som popmusiken han präglades av på 70-talet ofta lät.
En tilltalande ambition. Men oväntat nog saknar albumet en del i nerv och temperament, och hur kul idé det än är att göra två korta plattor i stället för en lång blir känslan lite rumphuggen, som att något i berättelsen saknas.
”Far too close”, duetten med Savannah Church, hör till skivans finaste spår men hade kanske passat bättre på, säg, en renodlad duett-ep med amerikanska sångerskor än ihop med de här svenska låtarna.
Därmed inte sagt att jag inte är nyfiken på del två av projektet. Och blir knappast förvånad om Gessle har sparat de riktiga essen till i höst.

BÄSTA SPÅR: ”Min plats”. Det mest lyckade mötet mellan bitterljuv halländsk sommarpop och uramerikansk tradition. Pedal steel av Dan Dugmore och fiol av Stuart Duncan, två Nashville-veteraner som spelat med bland andra Stevie Nicks, Sturgill Simpson och Alison Krauss.
VISSTE DU ATT… Kvinnan på albumomslaget är Gessles storasyster Gunilla. Höstens album ”En vacker dag” pryds av en bild på mamma Elisabeth.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Per Gessle” och ”Scener”, John Holms ”Sordin” och ”Simple dreams” med Linda Ronstadt.

LÄS OCKSÅ: Per Gessle: ”Jag gråter ofta” – stor intervju om Marie Fredriksson, nya skivan och familjen

LÄS OCKSÅ: Recension av Per Gessles Lars Winnerbäck-duett ”Småstadsprat”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB