William Bell
Plats: Gävle Konserthus, Gävle. Publik: Runt 650. Längd: Två timmar. Bäst: ”Everybody loves a winner”, ”Private number” och ”I will take care of you”. Sämst: Bell besöker Sverige alldeles för sällan. Fråga: Var han bara 17 år gammal när han skrev ”You don’t miss your water”?

GÄVLE. Det är märkligt att se William Bell i Gävle, en alldeles vanlig fredag i april.
Fler än jag måste nog nypa sig i armen.
Men det hade varit både julafton och nyår att få höra honom var som helst.
Det må vara en sak när yngre artister i dag tar på sig retrohatten och försöker kopiera 60-talets amerikanska soulmusik. Eftersom de vill återskapa något som de själva aldrig har upplevt blir resultatet ofta karaoke.
Men det är något helt annat när en av originalartisterna som var med och doppade gåspennan i soulbläck och skrev in skivbolaget Stax Records i pophistorien står på scenen.
Inte många kan exempelvis kalla den store Ben E King för ”Benny” och komma undan med det, men William Bell är en av dem.
Bell har aldrig varit den mest tongivande artisten från Memphis, Tennessee. 77-åringen står i skuggan av Otis Redding, Isaac Hayes, Sam and Dave, Carla Thomas och Booker T And The MG’s.
Men ryktet om hans kärnfulla låtar har spridits av andra. Cream, Jimi Hendrix, Linda Ronstadt, Etta James, Carole King, Hall & Oates, The Byrds, Jerry Lee Lewis, Billy Idol och inte minst Homer Simpson har tolkat William Bell. ”Everyday will be like a holiday” har varit en ständigt återkommande julklassiker i december i över 40 år. Och Timbuktu samplade Bells ”Private number” på sin hitsingel ”Det löser sej”. Men ingen sjunger William Bell bättre än han själv.
I Gävle Konserthus ser den varmaste soulrösten från Memphis lika vass ut som musiken låter. Silverfärgad kostym, silverfärgade skor, vit skjorta, svarta solglasögon, fedora och bling-bling på fingrarna.
Rösten har kanske en äldre patina än på albumen ”The soul of a Bell” och ”Bound to happen” men den har fortfarande en rostfri och gyllene klang. Den är, med tanke på Record Store Day, near mint. William Bell kan antagligen tända ett stearinljus genom att andas på det.
Han trollar med rösten i varenda låt. Tricket att ”plocka upp” sin falsett genom att föra upp mikrofonen från scengolvet till munnen misslyckas aldrig. Han väver in färgstarka anekdoter från sitt liv i setet, kallar envist sitt senaste album för ”cd” och uttalar olika välkända besvärjelser från kyrkan för att förlänga låtarna, dämpa deras ljusstyrka och volym eller få dem att stegvis brisera:
”Keep it up, one more time.”
”Bring it down.”
”Turn it up, a little bit louder.”
Bell var definitivt ett av namnen som Bruce Springsteen en gång studerade noggrant innan han började tillverka sina blivande arenashower.
Bakom sig har William Bell ett självsvängande åttamannaband som består av några medelålders män och gråa seniorer plus en ung körsångerska. Och att den rufsiga mannen på Hammondorgel liknar Lou Reed är naturligtvis en oväntad bonus.
Tillsammans spelar de med luftig och sparsmakad dynamik. Blåset är lungorna, basen är hjärtat och trummorna är fötterna.
I år fick William Bell sitt livs första Grammy. Senaste albumet ”This is where I live” vann i kategorin ”Bästa americana”. Det anmärkningsvärda är att de nya låtarna i många fall överträffar klassikerna. Jag skulle exempelvis ta bilen och köra hela natten bara för att få höra ”I will take care of you” igen. Jag måste luta huvudet mot en väns axel ett tag för att orka.

Gamla Judy Clay-duetten ”Private number” glittrar som din allra första förälskelse. ”You don’t miss your water” missar inte en enda öm smärtpunkt. Och den långa versionen av ”Everybody loves a winner” med truismen ”alla älskar en vinnare, men du förlorar ensam” svävar och faller ner på knä och gråter och reser sig på nio och börjar om och blir konsertens mest majestätiska vinnare.
Sam Cookes enorma själ är alltid närvarande i William Bells musik. Man kan också säga att ”I forgot to be your lover” ekar i alla ballader som han har släppt efteråt. Även där vrids känslornas volymknapp upp till elva i kväll. Rockjournalisten Lennart Persson, som lärde upp min generation i Bells soultradition, sitter säkert och ler någonstans däruppe i sin himmel.
Konserten avslutas med en cover på Otis Reddings ”Hard to handle”. Ja, det brukar bli så i traditionella soul revues. Det var den eller ”In the midnight hour” eller ”Mustang Sally” eller ”Land of 1000 dances” som fanns kvar i kortleken. Ingen i lokalen sitter ned längre, men hur tuff och rå ”Hard to handle” än är blir den en sorts nödlösning.
Festival- och konsertarrangörerna är dock underrättade och varnade. Det här är förhoppningsvis inte sista gången vi ser William Bell på en svensk scen.
Han är ett av musikhistoriens starkaste ljus.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!