Startsida / Inlägg

John Prine infriar alla förväntningar

av Håkan Steen
john prine cirkus
John Prine är en upplevelse på Skandiascenen i Stockholm. Till höger hans mångåriga sidekicks Pat McLaughlin på mandolin och Dave Jacques på bas. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

RateJohn Prine
Plats: Skandiascenen, Cirkus, Stockholm. Publik: 800. Längd: 116 minuter. Bäst: ”Hello in there”, ”Clay pigeons” och ”Sam Stone”. Sämst: Connie Francis-covern ”My happiness” känns lättviktig jämte Prines egna klassiker.

Han är låtskrivarnas låtskrivare och en av countryns allra mest respekterade artister.
Att få uppleva två varma, själfulla och slösaktigt musikaliska timmar med John Prine känns som en ren ynnest.

Såna som Bob Dylan och Bruce Springsteen dyrkar honom. När Kris Kristofferson i början av 70-talet såg till att John Prine fick nå ut till en större publik var det med orden ”han skriver så bra låtar att man måste bryta tummarna av honom”.
70-åringen från Maywood, Illinois har ett precis lika gott rykte i yngre americanagenerationer. Härom året hyllades han av bland andra My Morning Jacket, Conor Oberst och Bon Ivers Justin Vernon på albumet ”Broken hearts and dirty windows”.
Chanserna att se John Prine på en svensk scen har emellertid varit få. Han skulle ha kommit för fyra år sedan men mannen som besegrat cancern inte en utan två gånger tvingades då ställa in på grund av sjukdom.
När han väl stapplar in på scenen infriar han emellertid snabbt alla högt ställda förväntningar.
Med ett fantastiskt litet band superrutinerade proffs av det där uramerikanska smakfulla slaget som aldrig spelar en ton för mycket, med uppvärmaren Amanda Shires som både violinist och självlysande duettpartner. Och med ett set folk- och countryklassiker av rent litterära kvaliteter.
”In spite of ourselves”, ihop med Shires, är pur komedi på ett lysande sätt och att se den plirige Prine farbrorsdansa sig ut från scenen i den självsvängande ”Lake Marie” känns som en upplevelse.
Men Prine vore inte Prine om han inte blandade upp med några skopor politiskt patos, tydligast när han kallar president Trump för ”our fuhrer” men mest kännbart i den tidlösa krigsveteranskildringen ”Sam Stone”.
Allra störst är han när han skruvar ned det redan återhållna tonläget och sjunger om relationer och tillvarons villkor.
I ”Donald and Lydia” eller Blaze Foleys ”Clay pigeons” slår han an så många känslosträngar att jag än en gång häpnar över hur enastående mycket kraft som de facto kan rymmas i en sargad röst och några enkla ackord på en gitarr.

Alla låtarna: 1. Love, love, love 2. Glory of true love 
3. Long Monday 
4. Taking a walk 5. Your flag decal won’t get you into heaven anymore 6. Six o’clock news 7. Souvenirs 8. Grandpa was a carpenter 
9. Hello in there 
10. Christmas in prison 11. Angel from Montgomery 
12. Clay pigeons 13. Fish and whistle 14. Donald and Lydia 15. In spite of ourselves 16. Clocks and spoons 17. My happiness 18. Sam Stone 
 19. Dim light, big smoke 20. Saddle in the rain 21. Lake Marie Extranummer: 22. Paradise

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB