Startsida / Inlägg

Ray Davies USA-bilder är lätta att tycka om

av Håkan Steen
Ray_Davies_1_Steve Gullick
Ray Davies blev förresten alldeles nyligen Sir Ray Davies. Foto: Steve Gullick

RD_Americana_digcoverRateRay Davies
Americana
Legacy/Sony

POP På ett sätt finns det ingen mer brittisk pop än The Kinks. De började förvisso med att råka uppfinna hårdrocken när gitaristen Dave Davies gjorde hål på sitt förstärkarmembran för att få ett råare ljud till riffen i låtar som ”You really got me” och ”All day and all of the night”.
Men det som verkligen gjorde The Kinks till det fortfarande lite underskattade band de är var sångaren och låtskrivaren Ray Davies – Daves storebror – snabbt utvecklade förmåga att skildra engelsk vardag och ge den ett romantiskt skimmer. Lyssna till exempel på ”Dead end street”, ”Sunny afternoon”, ”The Village Green Preservation Society” och, inte minst, mästerverket ”Waterloo sunset”.
Någon som Elvis Costello hade troligen låtit rätt rejält annorlunda utan The Kinks. Ett band som Blur hade knappast ens funnits.
Men The Kinks blev aldrig lika stora som sina generationskollegor Stones, Beatles och The Who. Kanske för att de aldrig lyckades slå stort i USA. En rad olyckliga omständigheter sinkade dem. På grund av stökigt beteenden, bland annat bråk på scenen mellan Ray och Dave – ett beteende som Noel och Liam Gallagher effektivt kopierade 30 år senare – blev bandet bannlysta i USA och kunde inte turnera där alls under andra halvan av 60-talet. Men möjligen var de kanske även helt enkelt lite för brittiska.
Ray Davies förhållande till och fascination inför Amerika går emellertid långt tillbaka. Precis som de andra brittiska banden började Kinks med att låna massor från amerikansk blues och r’n’b. Och när de väl fick komma över Atlanten och turnera ordentligt visade sig Davies givetvis vara en lika glimrande uttolkare av americana som av det genuint brittiska, kanske för att han hade förmånen att betrakta lite från sidan med ofärgade ögon. Davies stora USA-album är ”Everybody’s in showbiz” från 1972, där inte minst Hollywood-skildringen ”Celluloid heroes” har blivit en klassiker.
Sedan dess har Davies själv hunnit bo långa perioder i både New York och New Orleans. För fyra år sedan släppte han den självbiografiska boken ”Americana: The Kinks, the riff, the road: the story”, där han går på djupet med sin hatkärlek till USA.
Det här albumet, hans första på nio år, är att betrakta som ett soundtrack till boken. Här finns talade passager hämtade därifrån och texterna blickar bakåt på olika händelser i Davies liv. I mellanspelet ”The man upstairs” sjunger han lite på ”All day and all of the night”. Han berättar om när han bodde granne med Big Star-mannen Alex Chilton i New Orleans och i ”The invaders” skildrar han, väldigt davieskt, hur den första brittiska popvågen togs emot i USA.
Begåvat nog är The Jayhawks kompband på hela albumet. Få har gjort mer än Gary Louris och hans Minneapolis-rotade orkester för att definiera den moderna americanarocken. Samtidigt har Jayhawks aldrig skämts det minsta för sina betydande influenser från brittisk pop, tvärtom.
Givetvis tar de sig an ett sånt här uppdrag med största respekt och ”Americana” är tveklöst ett album som är väldigt lätt att tycka om, fyllt av hjärna, själ och klarsynthet i en tid som sannerligen är i behov av just det. Musiken för sig med en lugn värdighet som passar både huvudperson och låtar väl.
Jag gillar verkligen den Steve Harley & Cockney Rebel-doftande ”Poetry” och ”The deal”, ett slags fortsättning på de teman som avhandlades på ”Everybody’s in showbiz”. Och för någon som har följt Davies karriär blir det som alltid intressant att ta del av hans perspektiv, varifrån han riktar blicken. Som väntat från en 72-åring handlar en hel del om tidens obevekliga gång, som i ”Rock’n’roll cowboys” (”Got so many questions, so little time but it’s still a mystery”).
Men just för att det finns så mycket historisk briljans att jämföra med blir det också svårt att engagera sig i somliga låtar där den gamla pricksäkerheten i formuleringarna inte riktigt vill infinna sig och blicken snarare blir den grinige gamle gubbens, ibland rent av den lite gubbsjuke gamle gubbens.
Därmed inte sagt att jag inte vill höra fortsättningen på ”Americana”. En sådan lär nämligen vara planerad.
BÄSTA SPÅR: ”Poetry”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB