Startsida / Inlägg

Linkin Parks pop landar i mellanmjölk

av Per Magnusson
linkin-park
Linkin Park går vilse på nya albumet. Foto: James Minchin

6b2774e35b5927b525725a7fff47754f.1000x1000x1RateLinkin Park
One more light
Warner

POP Det kaliforniska rockbandet Linkin Park är inte främmande för genreöverskridande utflykter. De har över sina sex studioskivor flörtat med rock, rap, metal, elektroniska ljudlandskap och pop. På sitt cv har de även samarbeten med Jay Z. Men – som vem som helst som trycker på startknappen på deras sjunde album kommer att upptäcka – är detta en fetstilt förändring även med Linkin Parks mått mätt. På ”One more light” öppnar sextetten från Agoura Hills sina hjärtan för Max Martin-pop, dock utan Max Martins snille.
När ett band gör den här typen av tvärvändning tyder det oftast på en av två saker:
1. Bandet har fått en ”nytändning”. Resultatet kan då komma att bli banbrytande och fantastiskt.
2. Det handlar om en sista, desperat dödsryckning. Musiken känns då ofta som bandet du minns från din lokala fritidsgård: en metal-medlem, ett popsnöre och en, säg, blockflöjtist som försöker kompromissa fram ett sound till skolavslutningen. Detta alternativ är tyvärr vanligast förekommande.
Linkin Park spiller ingen tid när det gäller att skrämma bort fans. Första spåret ”Nobody can save me” bjuder på pitchad sång, ett mjukt beat och en söt poprefräng. Den skulle kunna beskrivas som mesig, till och med utifrån en Max Martin-mall. Albumet är fullt av refränger vars dropp är bara lite tyngre än de som dagligen lämnar din radioapparat. På ”Good goodbye” förgyller Pusha T och Stormzy verserna med lite hederlig gammal rapmetal, en uppdaterad version av Rage Against The Machines musikaliska långfinger till etablissemanget i slutet av 90-talet. Men de i vanliga fall så lysande rapparna känns i kontexten lika vilsna som mc:n som turnerar med David Brent i Ricky Gervais senaste film ”Life on the road”, som ville de backa ut i kulissen. Den redan flitigt avhandlade singeln ”Heavy” låter som en blek Taylor Swift-pastisch. Avslutaren ”Sharp edges” som Ed Sheerans mer anonyma kusin.
Jag applåderar förändring och ”One more light” är alls ingen dålig ansats. Problemet är att Linkin Park inte löper någon lina ut. De är inte pop. De är inte rap. De är inte metal. I stället landar deras schlagerrefränger i mellanmjölk.

BÄSTA SPÅR: ”Good goodbye”, trots allt. Pusha T och Stormzy gör sitt bästa för att liva upp en ljummen tillställning.

VISSTE DU ATT… Linkin Park tillämpade en ny arbetsmetod på ”One more light” . Sångmelodierna skrevs först och musiken sist.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Rage Against The Machines ”Rage Against The Machine” från 1992. Rock och rap har aldrig – kommer aldrig? – låta bättre.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB