NORRKÖPING. Tre månader efter senaste besöket i riktnummerområde 011 är mycket sig likt.
Bara lite mindre iögonfallande.
Och aningen mer avspänt.

Numera finns det en avslappnad rutin i Sabaton som ger utrymme för spontanitet och glädje. Som när relativt nyvärvade Tommy Johansson hetsar i gång publiken efter ”The last stand” och gör så att ”Swedish pagans” tidigareläggs i setet. Som när gitarristerna spelar på varandras instrument i ”Lejonet från Norden” eller när Chris Rörland i ”Shiroyama” låser fast en skrattande Joakim Brodén på scengolvet med en bensax runt halsen.
Det är några bevis på den tillbakalutade proffsighetsnivån hos Sabaton årsmodell 2017. Och med en show som är en något effektmässigt nedbantad variant av kvintettens Sverige-vända tidigare i år blir det ofta som en mer spontan och tajtad variant av nämnda turné.
I stora delar funkar det emellertid ypperligt. Hannes Van Dahl spelar fortfarande från en rykande pansarvagn, det är eldar och smällar så det räcker även i den tidiga kvällssolen och glädjen som syns i exempelvis Pär Sundströms ögon känns inget annat än äkta.
Samtidigt finns svackorna där och skaver i sinnet. Få stycken är exempelvis lika starka som ”The last stand” eller ”Shiroyama”, och med hela fyra svensksjungna stycken från ”Carolus Rex” känns upplägget snarare insmickrande än maxat.
Det finns bättre sätt än så att ta till vara på den avspända skicklighet ensemblen har spelat till sig.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

LÄS MER FRÅN BRÅVALLA HÄR!