Talibanerna och USA enas om att inleda förhandlingar. Några timmar senare dödas fyra amerikanska soldater i en talibanattack.

Det kunde ha börjat bättre.

Ändå tycker jag det är både rätt och nödvändigt att tala med fienden.

Talibanerna står för en tolkning av islam och ett samhällssystem som de flesta av oss i väst ser som avskyvärt. Åren 1996 till 2001 hade de tillfälle att i praktiken visa hur de vill styra.

Jag hade den tvivelaktiva förmånen att på plats bevittna hur dömda tjuvar fick sina händer avhuggna. Hur kvinnor misstänkta för äktenskapsbrott piskades offentligt.

Jag satt på en restaurang i Kabul när en man från den religiösa polisen kom in med en läderpiska och högljutt uppmanade de närvarande gästerna att sluta äta och infinna sig på bönestunden.

Jag besökte skolor där flickor undervisades i hemlighet. Varje gång någon knackade på dörren syntes skräcken i lärarinnans ögon. På kvällarna satt människor i sina hem i fönsterlösa rum och tittade i hemlighet på film och lyssnade på musik på låg volym.

Talibanerna står för en extremism och inskränkning av den personliga friheten som inte hör hemma på 2000-talet.

Men tack vare sin militära styrka och sin förmåga att genomföra terrordåd har de nyckeln till fred i Afghanistan.

USA och övriga västvärlden har under drygt tio år försökt besegra talibanerna. Utan att lyckas. Tvärtom verkar den extrema rörelsen bara ha växt i styrka.

Nästa år drar Nato tillbaka 100 000 soldater från Afghanistan. Nedtrappningen har redan börjat.

Tanken är att Afghanistans egen armé och polis ska ta över ansvaret för säkerheten. Inte ens de största optimisterna tror att de har en chans att lyckas.

Polisen är genomkorrupt. En tredjedel av armén deserterar varje år. Nya soldater måste hela tiden utbildas. Kvaliteten på armén är därför extremt låg. Den är dessutom infiltrerad av talibanerna.

När väst drar sig tillbaka är risken överhängande att talibanerna så småningom kan återta makten.

Enda sättet att förhindra det är att hitta en förhandlingslösning som ger talibanerna inflytande i ett framtida Afghanistan men utan att ge dem tillfälle att utöva några av de extrema avarter de visade upp före 2001.

Det har länge snackats om förhandlingar mellan USA och talibanerna. De pågick under en tid i hemlighet men avbröts av talibanerna.

Nu har rörelsen öppnat ett kontor i oljelandet Qatar. I går offentliggjordes att förhandlingar ska starta där mellan USA och talibanerna. USA har satt som villkor att talibanerna måste ta avstånd från al-Qaida, terrorrörelsen som de gav skydd åt fram till 2001. Skälet till att USA störtade talibanerna var att man gömde Usama bin Ladin, ansvarig för terrordåden i USA 2001 och vägrade lämna ut honom.

Talibanerna lovar i ett uttalande att man inte kommer att tillåta att några terrorattacker mot mål utomlands planeras eller styrs från Afghanistan. Den försäkran räckte för att USA skulle säga ja till att inleda officiella samtal.
Men ska man verkligen tala med terrorister?

Frågan har varit aktuell otaliga gånger genom historien. Något entydigt svar finns inte. Men i just det här fallet tycker jag det är helt nödvändigt.

Afghanistan har i princip befunnit sig i ett konstant krig sedan dåvarande Sovjetunionen invaderade 1979 för att rädda den då kommunistiska regimen. Det har inneburit ett enormt lidande för civilbefolkningen och har hindrat Afghanistans utveckling.

Fred går inte att åstadkomma utan att talibanerna är med på tåget. En fortsatt vägran att förhandla med terroristerna är detsamma som fortsatt krig och i förlängningen en stor risk för en ny talibanregim vid makten i Kabul. Då är det bättre att ge rörelsen ett visst inflytande som balanseras av andra politiska grupperingar.

Allt annat vore att likt strutsen fortsätta att stoppa huvudet i sanden.

Den som tror att Irans nye president är en reformist som ska avskaffa prästdiktaturen och avsluta kärnenergiprogrammet riskerar att bli grymt besviken.

Hassan Rowhani har i åratal suttit i den absoluta makteliten utan att åstadkomma särskilt mycket.

De nästintill jublande tongångarna efter utgången av Irans presidentval är svåra att förstå.

I jämförelse med avgångne presidenten Mahmoud Ahmadinejad är visserligen i stort sett vilken kandidat som helst att föredra.

Ahmadinejad har med sin hatretorik på ett katastrofalt sätt polariserat motsättningarna mellan västvärlden och Iran.

I den bemärkelsen blir Rowhani en klar förbättring. Han bär smeknamnet ”diplomaten” för sitt mer försonliga och kompromissinriktade arbetssätt. Han har dessutom lovat att ett av hans mål är att förbättra relationerna med väst, för vad det nu är värt.

Många glömmer att det främsta skälet till att Rowhani kallas reformist är att den mest liberale kandidaten i valet hoppade av. Därefter fick Rowhani iklä sig den manteln.

Rowhani har tidigare varit Irans högste förhandlare i samtalen med EU om hur landet ska kunna garantera att de inte tänker skaffa sig några kärnvapen.

Vid sidan av det har han innehaft en rad höga poster i den iranska regimen. Han är en del av prästerskapets maktapparat även om han också jobbat under den reforminriktade förre presidenten Khatami.

Hade han varit en person som på allvar hotar prästdiktaturen hade han aldrig godkänts som kandidat av väktarrådets som leds av Irans religiöse ledare Ali Khamenei och som i förväg valde ut vilka kandidater som fick ställa upp.

I ett val där övriga kandidaterna alla var extremt konservativa och högaktiga framstår Rowhani som mer mild och liberal. Förmodligen var det därför han fick så starkt stöd i valet.

Iranierna använde valet för att skicka en signal till regimen att man efter åtta år av Ahmedinejads konfrontation med väst i kombination med ekonomisk katastrof på hemmaplan vill se en förändring.

Men Rowhanis möjligheter att åstadkomma några större förändringar, även om han skulle vilja, är minimala.

Ingenting tyder på att han har några planer på att överge Irans kärnenergiprogram som innebär att man inom ett eller några år kommer att ha möjlighet att bygga kärnvapen. Något USA och Israel sagt att de omöjligen kan acceptera.

Med Rowhani vid rodret hoppas Khamenei förmodligen att västvärlden ska släppa lite på sin hårda linje. Att hans stil ska passa väst lite bättre. Det blir svårare för USA att få till en enad front mot Iran när Ahmadinejad hårda linje inte finns kvar.

Skulle Rowhani göra alltför stora eftergifter så stoppas han av Khamenei.
Möjligen kommer han att låta Rowhani göra en del försiktiga demokratiska reformer för att tillfredsställa folkviljan men räkna inte med några stora förändringar.

Inte ens när det gäller ekonomin har Rowhani fria händer. Den galopperande inflationen och ökade arbetslösheten beror till stor del på de internationella sanktionerna som riskerar att skärpas ytterligare om inte Iran gör eftergifter i förhandlingarna om kärnvapenambitionerna.

Skulle tro att dagens jubel över Rowhani tystnar rätt snabbt.

 

I många år var Golanhöjderna varit en lugn krutdurk.

Fram till förra året hade inte ett skott avlossats sedan 1974 trots att inget fredsavtal finns.

Om svenska soldater skickas dit nu kan de hamna i direkta strider.

Området har blivit en bricka i det syriska inbördeskriget. Rebeller intog tidigare i år den enda gränsövergången i området men nyligen tog syriska regeringssoldater tillbaka den efter hårda strider.

Flera gånger de senaste året har gränsområdet beskjutits med granater från både rebeller och regeringsarmén.

FN-styrkan Undof har tvingats stänga flera utkiksposter och dra ner på patrulleringen. I flera fall har soldater ur styrkan kidnappats av syriska rebeller. ”För sin egen säkerhet”, som det hetat.

Följden har blivit att land efter land dragit ner på antalet soldater eller dragit sig ur helt.

Österrike har meddelat att man inte fortsätter därför att ”hoten mot soldaterna har nått en oacceptabel nivå”. Filippinerna lämnar. Kroatien har hoppat av. De enda som verkar villiga att vara kvar är Indien.

Ryssland har erbjudit sig att ta över hela fredsoperationen i Golanhöjderna men FN har av förklarliga skäl tackat nej eftersom Ryssland är en av Syriens främsta allierade och det land som förser Bashar al-Assad med moderna vapen.

Istället har FN vänt sig till Sverige, de övriga nordiska länderna och ett antal andra stater för att ersätta de länder som nu drar sig ur.

Israeliska tidningen Haaretz hävdar att Sveriges utrikesminister Carl Bildt ställt sig positiv till en förfrågan så länge det blir en helnordisk styrka.

I normala fall hade det inte varit några politiska problem att få igenom en sådan sak. Uppdraget hade i praktiken varit helt ofarligt.

I det nya läget är situationen en helt annan.

Om svenska soldater åker till Golan är de hotade på flera sätt.

* De riskerar att bli träffade av korseld när rebellerna och de syriska regeringssoldaterna skjuter på varandra.

* Svenskarna kan bli ett mål i sig om någon av sidorna försöker dra in Israel i konflikten.

* Soldaterna löper risk att bli kidnappade av någondera sidan i det syriska inbördeskriget för att den vägen tvinga fram eftergifter från omvärlden.

Man ska inte överdriva riskerna men de finns här på ett helt annat sätt än före inbördeskriget i Syrien.

Undofs uppgift är att bevara vapenstilleståndet mellan Syrien och Israel. Israel ockuperade Golanhöjderna i kriget 1967. Syrien gjorde ett försök att ta tillbaka området 1973. Sedan 1974 råder vapenstillestånd.

Ett av de mest stabila vapenstillestånden någonstans i världen. Undof har haft ett lätt jobb. Både Israel och Syrien har varit måna om att inte bryta vapenvilan.

Jag var själv på den syriska sidan för ett antal år sedan och promenerade runt i de sönderbombade städerna. Vi såg över till den israeliska militärens vakttorn och FN-styrkans utkiksposter. Det var ödsligt men inte särskilt spänt.

Israel annekterade Golanhöjderna 1981. Sedan dess har runt 20 000 bosättare flyttat in i området.

Golanhöjderna är strategiskt viktiga eftersom de utgöra högsta punkt i området och bara ligger ungefär en timmes bilresa från Syriens huvudstad Damaskus. För Israel finns ett annat viktigt skäl att vilja behålla området. En tredjedel av landets färskvatten kommer härifrån.

Men om det någonsin ska gå att få till ett riktigt fredsavtal mellan Israel och Syrien måste Israel lämna ifrån sig hela eller delar av Golanhöjderna.

Fast just nu är alla former av fredssamtal långt borta.

 

Forskaren Wilhelm Agrell. Foto: Stefan Jerrevång

Wilhelm Agrell hävdar att Breivik kunnat stoppas om inte säkerhetstjänsten varit så koncentrerade på ett annat hot.

I själva verket är hans slutsats inte alls hoppfull. Rentav deprimerande.

Det går inte att skydda sig mot ”ensamma vargen”-terrorister.

Willhelm Agrell, professor i underrättelseanalys brukar vara en försiktig herre. I sin färska studie ”Den svarta svanen och dess motståndare” sticker han ut hakan.

Han presenterade den inför en överraskande gles skara på Försvarshögskolan i Stockholm.

Agrell menar att det funnits en chans att stoppa Anders Behring Breivik från att genomföra sitt attentat i Oslo den 22 juli 2011. Problemet var enligt Agrell att den norska säkerhetstjänsten, PST efter 11 september 2001 så ensidigt riktat in sig mot islamistisk terror. Man var helt enkelt inte öppen för att se andra hot.

– Det kända hotet tryckte bort det okända. Man ville inte se den svarta svanen.

Som exempel nämner han en lista från den norska tullen där Breiviks namn fanns med. Han var en av ett antal personer som köpt material som kunde användas för bombtillverkning. Listan skickades till PST men där tog det tid innan den tilldelades en utredare. När det väl skett gick tjänstemannen på 10 veckors semester.

Innan han kom tillbaks så small det.

Breivik hade köpt åtta meter stubintråd.

Men vad hade hänt om polisen konfronterat Breivik? Det är inte olagligt att köpa stubintråd och den kan användas till annat än att göra terrorbomber.

Hade Brevik avstått eller hade han tidigarelagt sin operation? Finns det någon annan på listan som ruvar på liknande planer?

Ingen vet.

Hur vet man att en terrorist är terrorist innan han begår ett terrordåd?

Just däri ligger grundproblemet.

– I dag kan en enskild person åstadkomma så mycket mer skada än tidigare, säger Agrell. Tack vare internet, informationssamhället och modern teknik.

Även om säkerhetspolisen skulle ha en mer öppen attityd till olika hotbilder är det ofta omöjligt att upptäcka den ensamme terroristen i tid.

– Samhället ställs inför närmast olösliga säkerhetsdilemman, säger Agrell. Man kan aldrig åstadkomma reell säkerhet.

Vad Agrell i praktiken säger är att inget samhälle helt kan skydda sig mot terrordåd.

I ett antal fall har säkerhetstjänsten i Sverige, Danmark och Norge gripit in i förväg för att förhindra terrordåd. Då har man kritiserats för att ha agerat i onödan. Bevisen har inte alltid räckt till fällande domar.

– Hur man än gör blir det fel, säger Agrell.

Han noterar hur det för några år sedan presenterades en lista över länder där risken för terrordåd var minst.

– Listan toppades av Nordkorea. Ett samhälle som är ett koncentrationsläger är med andra ord det bästa skyddet mot terrorism.

Agrell utbrister i ett ”så vill vi ju inte ha det”-skratt.

Professorns tes är att vi inte får bli defatistiska, bara rycka på axlarna och ignorera hot. Men samhället får inte heller överreagera som USA efter 9/11. Man har byggt en illusion av säkerhet som sprack med Bostonbomberna.

Den tredje vägen är att hitta felet i systemet genom att hela tiden vara öppen för alla hotbilder. Att aldrig låta sig överraskas. Men samtidigt dämpa förväntningarna på total säkerhet.

– Vi måste acceptera att det alltid finns en kategori av okända hot som vi inte kan kvantifiera.

Så uttrycker sig en akademiker. Jag skulle forumlera det annorlunda.

Vi kan aldrig fullt ut skydda oss mot terrordåd.

Mordet på den ryska journalisten Anna Politkovskaja är uppe i rätten ännu en gång.

För vilken gång i ordningen är omöjligt att minnas.

Men inte heller den där gången lär vi få veta vem som beordrade mordet på den högprofilerade reportern.

Hon sköts i oktober 2006 när hon klev ur hissen i sin trappuppgång i Moskva.

Politkovskaja var då Rysslands mest framträdande journalist och en mäktig kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien och korruptionen inom Vladimir Putins maktapparat.

Som sådan skaffade hon sig många mäktiga fiender.

Två av de tjetjener som nu åter står inför rätta har redan frikänts en gång. Högsta domstolen stoppade en ny rättegång och gav istället order om en ny utredning.

Nu dras rättegång nummer två igång.

Den här gången är det fem personer ur samma tjetjenska släkt som står anklagade.

Lom-Ali Gaitukajev är anklagad för att ha organiserat mordet.
Hans tre släktingar Rustam, Ibragim och Dzhabrail Makhmuvod för att ha genomfört det. Rustam ska ha hållit i vapnet.

Inblandad är också en före detta rysk polisman, Sergei Khadzhikurbanov.

En annan polisman, Dmitri Pavlyuchenkov avtjänar redan ett elvaårigt fängelsestraff för att ha skaffat fram vapnet.

Problemet är att ingen av dem hade något motiv att mörda den berömda reportern. Det handlar utan tvivel om ett beställningsord.

Det är inte lätt att hänga med i alla turer.

Ändå känns även den här rättegången mest som kosmetika. Med all sannolikhet kommer den inte att leda ett enda steg närmare i det som är nyckelfrågan.

Vem var det som beordrade mordet på Politkovskaja?

Det är frågan hennes anhöriga och alla vi andra vill ha svar på. Svaret kan potentiellt ha en väldig politisk sprängkraft.

Givetvis kan det i teorin ha varit någon vemsomhelst som irriterat sig på och känt sig hotad av Politkovskajas journalistik. Men misstanken är att det handlar om en person högt upp i maktapparaten. Förmodligen väldigt högt upp.

Det kan vara någon i det tjetjenska ledarskapet. Den kan vara någon i Kreml. Spekulationer saknas inte. Bara handfasta bevis.

Domstolarna fortsätter att traggla fallet år efter år utan att komma närmare denna kärnfråga.

Förmodligen hoppas den skyldige att sanningen om mordet ska begravas i och med att springpojkarna hamnar bakom lås och bom.

 

Drömmen om en kärnvapenfri värld ser ut att fortsätta vara enbart en dröm.

För även om antalet stridsspetsar minskar så moderniserar alla kärnvapennationer sin arsenal. Det gör de för att de tänker behålla sina vapen inom överskådlig tid.

För bara fyra år sedan kändes Barack Obamas mål om att skrota alla kärnvapen som inte helt orealistiskt. Svårt onekligen men nåbart under vissa förutsättningar.

För att öka chansen att det skulle bli verklighet uppmuntrades Obama av Nobels fredskomitte i Oslo när han tilldelades fredspriset för vad han ville göra snarare än det han gjort.

Sedan dess har mycket hänt som ändrat förutsättningarna.
Viktigast av allt är Rysslands mål att åter bli en stormakt att räkna med. President Putin tröttnade på att USA använde honom som rundningsmärke. Med kriget i Georgien markerade han att Ryssland inte längre stillatigande tänkte åse hur USA och Nato gjorde intåg i Rysslands traditionella intressesfär.

När Nato för två år sedan använde en FN-resolution tänkt att skydda Libyens civilbefolkning till att störta Moammar Gaddafi så tog Ryssland ännu ett steg bort från samarbete med USA och tillbaka mot nostalgin i det en gång mäktiga Sovjetimperiet.

2009 var ett kärnvapenfritt Ryssland fortfarande tänkbart. I dag är det högst osannolikt.

Kärnvapen är en av de viktigaste byggstenarna i Putins försök att åter förvandla Ryssland till en stormakt. Kärnvapnen inger både respekt och fruktan. Ett land med kärnvapen går aldrig att ignorera.

Se bara på lilla Nordkorea som har ett fåtal kärnvapen av dubiös kvalitet. Ändå kan de uppträda oerhört provokativt gentemot omvärlden. Hota allt och alla utan att någon vågar ingripa.

Så när Ryssland under förra året – som färska siffror från fredsforskningsinstitutet Sipri visar – minskade sina stridsspetsar så var det bara för att uppfylla tidigare ingångna avtal.

Samtidigt har Putin lovat att modernisera en del de 8 500 kärnvapen som Ryssland har kvar.

Den andra stora förändringen de senaste fyra åren är Kinas inträde på världsscenen som nästa supermakt. En utveckling som länge förutsetts men som nu blivit verklighet.

Ekonomiskt har landet redan gått om USA eller är på god väg att göra det. Lite beroende på hur man räknar.

Kina visar numera tydligt att man inte tänker spela rollen av underdånig strykpojke på den internationella politiska arenan. Landet har utökat sin arsenal med tio kärnvapen sedan förra året och den kommer att växa ytterligare.

Även de nya kinesiska ledarna ser att kärnvapen innebär ökad status och respekt hos både nära och avlägsna grannar. Något som kan komma väl till pass när nu Kina trappat upp striden med framförallt Japan om omstridda ö-grupper i Stilla Havet.

Utvecklingen sätter USA i en helt ny sits.

Relativt sett har USA försvagats militärt. Att i det läget ensidigt minska antalet kärnvapen finns inte på kartan. Även om man har en president som heter Barack Obama och som lovat verka för en värld fri från kärnvapen. Istället moderniserar även USA sina atomvapen.

Visserligen har USA:s total försvarsutgifter minskat två år i rad. Men det är från en mycket hög nivå efter terrordåden den 11 september 2001. USA står fortfarande ensamt för 40 procent av världens sammanlagda försvarsutgifter.

Vid sidan av de stora spelarna fortsätter Indien och Pakistan sin kärnvapenkapplöpning bland annat genom att utveckla nya missiler som kan bära kärnvapen och utöka antalet vapen.

Så även om bilden på ytan kan se ljus ut – totala antalet kärnvapen minskade med 1 735 kärnvapen på ett år – så är den verkliga bilden betydligt mörkare.

Den som drömmer om en kärnvapenfri värld får fortsätta att drömma.

Länge än.

Sorgligt är det att se den syriska oppositionens totala sönderfall.

De är oeniga om det mesta.

Den som tjänar mest på det är diktatorn Bashar al-Assad.

Under fyra dagar har Syriens oppositionsallians träffats i Istanbul.
Resultatet är förfärande.

Så uselt att de som leder rebellerna krig inne i Syrien i dag gick ut med ett skriftligt uttalande där de anklagar oppositionsalliansens ledarskap för att ha ”misslyckats med att leva upp till sitt ansvar att representera det stora syriska folkets revolution”.

Trots att mötet i Istanbul förlängdes med en dag lyckades oppositionsalliansen SNC inte ens samla sig till ett tydligt ja eller nej till att delta i den av USA och Ryssland planerade fredkonferensen om Syrien om några veckor. Eller vem som i så fall ska representera alliansen.

Oenigheten och oförmågan att samla sig mot en gemensam fiende är inte bara pinsam. Den förstör dessutom rebellsidans chanser att vinna kriget.
Man kan riktigt se hur Bashar al-Assad gnuggar händerna av förtjusning.
Han har redan ett militärt övertag på slagfältet i form av en vältränad armé och modernt flygvapen. Oppositionens käbblande spelar honom ytterligare i händerna.

Deras oförmåga att uppträda eniga utåt har också en annan effekt. Det blir väldigt svårt att vinna någon sympati i omvärlden. SNC är ju de syriska rebellernas ansikte mot världen.

Vem vill ge sitt stöd till en organisation i totalt kaos?

Vilken regering vågar skicka vapen till rebeller som representeras av synbart inkompetenta och kompromisslösa företrädare?

Skälet till splittringen sägs bland annat vara att olika länder som Qatar och Saudiarabien försöker styra SNC som domineras av grupper som sympatiserar med det muslimska brödraskapet.

SNC splittring bådar inte gott för den planerade fredskonferensen i juni. Om den ens blir av.

Blir den det ser chanser att komma fram till något som liknar en fredsuppgörelse ut att vara minimala. Rebellsidan behöver samla sig till en gemensam förhandlingsstrategi. Vid sidan av SNC finns andra oppositionsgrupper.

Allt detta sker medan dödstalen i konflikten hela tiden stiger. Drygt 80 000 syerier har hittills fått sätta livet till. De flesta civila. Två miljoner är på flykt inom landet och en och en halv miljon har flytt utomlands.

En hög FN-tjänsteman beskrev det i dag som att ”kriget är bortom all kontroll”. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begås rutinmässigt, enligt Navi Pillay, FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter.
Båda sidor använder sig av utländska soldater i striderna vilket ytterligare destabiliserar situationen.

Under tiden fortsätter oppositionen käbbla.

 

I efterdyningarna av terrormordet i London förra veckan visade det sig att de båda gärningsmännen funnits i månader på polisens radar.

Frågan är när en terrorist blir terrorist.

I efterhand framstår det ofta som solklart. Varför var det ingen som förstod att de två männen i London skulle mörda en soldat eller begå något annat terrordåd?

Varför begrep ingen att de två bröderna i Boston tänkte spränga hemmagjorda bomber?

Eller att Taimour Abdulwahab skulle bli Sveriges första självmordsbombare?

I samtliga fall fanns det tydliga kopplingar till religiös extremism. I de här fallen islamsk fanatism.

I samtliga fall höjdes anklagande röster för att myndigheterna missat signalerna. Att någon borde ha ingripit tidigare. Att någon slarvat.

Den som resonerar så har själv missat en väsentlig detalj.

Innan en person begått ett terrordåd är han eller hon inte terrorist.
De två gärningsmännen i London kan gapa och skrika hur mycket de vill om hur västvärlden trampar på islam eller hur hemskt det är att västländers ”otrogna” soldater beträder muslimsk mark. Så länge de inte dödar någon eller spränger någon bomb så är den retoriken en del av deras yttrandefrihet.

En av våra mest grundläggande medborgerliga friheter. En rättighet som vi slagits för i århundraden och som människor i många länder fortfarande tvingas slåss för.

Precis som Sverigedemokraterna har rätt att agitera mot invandringen så har radikala muslimer rätt att tycka illa om USA:s militära operationer i Afghanistan.

Stoppas, gripas och straffas kan de först i det ögonblick de begår ett brott.
En terrorist blir terrorist först i det ögonblick han eller hon begår en terrorhandling.

Innan dess går det inte att spärra in dem. Man kan inte sy in en misstänkt framtida terrorist i preventivt syfte.

Nu vill Storbritanniens inrikesminister Theresa May införa en rad tuffa regler för att förhindra unga människor från att radikaliseras. En av dessa är att censurera internet så att radikala islamistiska budskap inte ska få framföras.
Hon vill införa en slags spårhund på internet som ska ta bort bannlysta åsikter. Redan har 5 500 oacceptabla poster avlägsnats.

Hon är också mycket upprörd över att BBC lät en radikal muslimsk präst framträda i tv och ge luft åt sina ”avskyvärda” åsikter.

Såna stämningar är lätta att förstå efter ett terrorattentat.

Stark frustration råder och alla vill givetvis undvika nya terrordåd. Jakten efter effektiva verktyg mot terrorn är desperat.

Några av Mays förslag är rimliga. Som att inte låta radikala präster föreläsa på landets fängelser.

Men varje gång man försöker förvandla yttrandefriheten till ett sådant verktyg är det värt att stanna upp och tänka en gång till. För vad är det terroristerna vill? De vill stänga vårt samhälle. De vill förbjuda allt det i västvärlden som de hatar.

Så vad händer om vi själva tummar på yttrandefriheten för att komma åt terroristerna? Om vi omdanar vårt samhälle i en riktning vi inte själva vill?

Inget blod flödar. Inga bilder visas på de döda.

Det här är ett krig som förs i det fördolda.

Ett krig utan känslor och ansvar. Ett krig utan egna offer. Därför också ett farligt krig.

I dag ska president Barack Obama i ett stort tal lätta lite på hemlighetsmakeriet kringdrönarna och motivera drönarkriget. Dagen före talet erkände USA för första gången att man dödat fyra amerikanska medborgare i attacker med förarlösa flygplan.

Drönarna är rena drömmen för militären i vilket land som helst. Plötsligt går det att anfalla mål i främmande länder utan att en enda soldat behöver sätta sin fot där. Terroristledare kan avrättas och militärbaser attackeras.
Allt som behövs är några gps-koordinater. Sen sköter det förarlösa flygplanet, drönaren, resten.

Operatören sitter i ett annat land, kanske tusentals kilometer bort. Via en satellitlänk följer han drönarens färd på sina dataskärm och styr farkosten med en joystick.

Det är som att spela dataspel men den skillnaden att operatören här dödar på riktigt. Ett tryck på knappen och poff. Där miste x antal personer livet. Operatören har ofta inte en aning om hur många eller vilka.

Allt bygger på att underrättelseinformationen som föranlett attacken är korrekt.

Drönarna fick sitt genombrott efter terrordåden i USA den 11 september 2001. Plötsligt hade USA och övriga världen att göra med en fiende som inte var en stat. Al-Qaida hade förgreningar i flera länder och sedan 2001 har det blivit ännu fler. Hur skulle man föra krig mot en fiende som rör sig fritt över nationsgränser?

Drönarna blev svaret. George W Bush inledde. Barack Obama har upphöjt det till en doktrin. Under honom har drönarattackerna mångdubblats.
Officiellt får drönarna bara användas mot höga ledare eller medlemmar av al-Qaida ”som utgör en omedelbar fara för USA”. Så säger de regler som justitiedepartementet satt upp.

Verkligheten ser helt annorlunda ut.

Av de någonstans mellan 3 000 och 4 000 människor som dödats i de amerikanska drönar attackerna är nästan en fjärdedel oskyldiga civila. Av övriga är det tveksamt hur många som utgör en omedelbar fara för USA.
Eftersom drönarkriget styrs av CIA är det mesta hemligt.

USA ligger först men andra har redan följt efter. Israel och Storbritannien har tillsammans utvecklat drönaren Watchkeeper. Israel använde drönare i de senaste Gazakrigen och för att lönnmörda Hamasledare.

Drönaren har många fördelar. Den kräver inga soldater på plats i krigsområdet. Risken för egna förluster är lika med noll. De är förhållandevis billiga jämfört med vanliga stridsflygplan och de kan stanna i luften betydligt längre.

Men drönarna sänker också tröskeln för att inleda krigsinsatser. Eftersom riskerna är få är det frestande att använda drönare om man vill döda en fiende eller utplåna en byggnad.

Drönarna avhumaniserar kriget. Allt som syns är en explosion på en dataskärm. Inget verkligt blod. Inga verkliga offer. Krig robotiseras alltmer. Mångmiljardbelopp satsas på att utveckla drönarna. Snart kommer stealth-drönaren som inte syns på några radarskärmar. Helautomatiserade drönare som tänker själva. Vem kan i efterhand säkert vet vem som ligger bakom en attack?

Politikerna behöver inte oroa sig för den inhemska opinionen när inga liksäckar dyker upp på hemmaplan.

Drönarna skriver helt om reglerna för krigföring. Invändningarna är många. Men i praktiken spelar de ingen roll. Drönarna går inte att stoppa.

Det avhumaniserade kriget är framtidens krig.

Ryssland och USA pressar på och drar i alla trådar.

Ändå börjar man undra om det verkligen blir en fredskonferens om Syrien i slutet av månaden.

Tiden är på väg att rinna ut. Trots allt dödande verkar parterna inte mogna för ett politiskt slut på konflikten.

Fortfarande är båda sidor övertygade att de kan vinna militärt.
Det numera berömda filmklippet på en syrisk rebell som sätter tänderna i ett hjärta som han precis skurit ur en syrisk regeringssoldats kropp ger en fingervisning om den nivå av brutalitet som konflikten nått.

Inte ens i fantasin går det att överträffa bestialiteten och det totala föraktet för motståndaren.

Scener som den gör det ännu svårare att mötas vid förhandlingsbordet även om oppositionens ledare tog avstånd från handlingen.

Förutsättningarna är annars bättre än någon gång tidigare under konflikten. Båda sidornas främsta internationella uppbackare har tillsammans tagit initiativet till att sammankalla en fredskonferens. USA och Ryssland kommit fram till slutsatsen att ingendera sidan kan vinna konflikten militärt.
Det enda Syrienkonflikten gör är att spä på instabiliteten i regionen.

När USA utrikesminister John Kerry var i Sverige förra veckan lät han optimistisk. Den här veckan är han på väg till Mellanöstern för att bland annat träffa den del av den syriska oppositionen som stöds av västvärlden.
Målet är att konferensen ska hållas i Geneve i slutet av maj eller början av juni. Därför är det en smula oroande att inget datum ännu är satt. Det finns inte ens något som cirkulerar på ryktesbörsen.

Det får mig att tro att entusiasmen för att delta i en fredskonferens är begränsad, framförallt från oppositionens sida. De är rädda att konferensen bara blir ett sätt för diktatorn Bashar al-Assad att vinna tid.

Enligt uppgifter från Moskva ska Assad redan ha sagt ja till att delta och dessutom utsetts de personer som ska närvara. Själv kommer han inte att åka dit. Om inte annat för rädslan att bli utsatt för attentat.

I en sällsynt intervju den gångna helgen klargjorde Assad att han inte tänker avgå. Åtminstone inte innan de hållits demokratiska val.

Det är intressant att höra diktatorn tala om demokrati. Mannen vars familj styrt Syrien med järnhand i 40 år vill plötsligt att folket ska få säga sitt. I dagens kaotiska läge är allt vad demokratiska val heter en omöjlighet.

Intervjun med Assad blåser under oppositionens rädsla att en fredskonferens i praktiken blir ett sätt för honom att förhala ett maktskifte. Chanserna är mikroskopiska att en konferens verkligen skulle leda till konkreta och allvarligt menade fredsförhandlingar.

Ändå är fredssamtal enda sättet att få till en politisk lösning som kan få slut på våldet. Ett litet halmstrå i ett fält av blod.

70 000 människor har dödats i inbördeskriget. Två miljoner syrier är på flykt inom landet. 1,5 miljoner har flytt utomlands. Trots det extrema lidandet verkar stridsviljan ännu inte ha nått utmattningens gräns. Trots alla experters förutsägelser om att ingendera sidan kan vinna så tror parterna fortfarande på en militär seger.

Frågan är om ens Ryssland och USA har förmågan att tvinga fram en fred.