CHEYENNE, WYOMING. Vaknar tidigt efter en första usel natts sömn på amerikansk mark. Tidskillnad på åtta timmar sätter sina spår.
Frågar receptionisten om det möjligen finns någon trottoar att promenera på i någondera riktningen från hotellet. Det gör ju sällan det i USA utanför storstadens kärnor när allt är anpassat enbart till bilen.
Till min förvåning plockar han fram en pärm med vita sidor av plast. Ur den plockar han en karta.
För i Cheyenne mitt ute på prärien finns det något mycket bättre än en vanlig trottoar. En hälsostig som löper runt hela stan.
Vet inte hur gammal den här. Förmodligen inte särskilt. Ogräset har ännu inte lyckats tränga in mellan betongplattorna.
Marken är brun efter månader utan regn. Jag passerar en sorglig plantering där lavendeln vissnat till oigenkännlighet. Värre är att skördarna hos de bönder som inte har konstbevattning delvis förstörts. Torkan har slagit till över hela mellersta USA.
Några villaägare försöker rädda sina gräsmattor. Sprinklers blöter ner betonggången.
Den instuckna lappen under rumsdörren ger inte mycket hopp. Ännu en dag av solsken och runt 30 grader.
Chance of Rain: 0, står det.
Ännu är det hyfsat svalt ute. Solen har precis orkat upp över horisonten. Från flygplatsen bakom hotellet drar ett plan igång sina motorer. Längre bort hörs lokvisslor från vad som kan vara en rangerbangård. En husägare klipper redan gräsmattan. Undrar vad grannarna tycker.
På hälsstigen möter jag några äldre herrar och några damer som cyklar med hjälm.
Alla hälsar glatt som amerikaner gör. En lyfter handen i något som liknar en indianhälsning. Det här var ju områden som långt in på 1800-talet kontrollerades av indianer.
Även när vi möts för andra gången får jag ett glatt ”god morning” i ansiktet.
Något verkar ha hänt med amerikanerna, något som nått ända hit ut på vischan. Plötsligt promeneras och cyklas det som aldrig förr. Medvetenheten om hur skadlig övervikt är verkar ha spridit sig även till de äldre.
På restaurangen Appelbees kvällen innan fanns det flera grönmarkerade rätter på matsedeln. Portionerna var normala och inte de amerikanska over-size.
Men fortfarande är det många som sväller ut betänkligt. Receptionisten som ska pekar ut var hälsostigen går verkar med tanke på kroppshyddan aldrig ha utnyttjat denna utmärkta facilitet. Han pekar en bra bit bort mot ett staket och säger att där börjar den. Jag blir lite undrande. När jag kommer närmare ser jag att stigen går precis utanför hotellet.
Fler amerikanska städer borde ta efter Cheyenne.