Medan världen blickar är riktade mot inbördeskriget i Syrien och eurokrisen i Europa så mullrar det hotfullt i Sydkinesiska sjön.
Kina visar musklerna mot sina grannar.

I centrum för bråket står ett antal små öar utanför Japans och Kinas kust. Mer eller mindre obebodda öar som i grund och botten ingen egentligen är intresserad av. Om det inte vore för tre saker. Gas, fiske och makt.
Så när Kina i förra månaden plötsligt och utan förvarning etablerade en nytt militärområde med särskild uppgift att skydda öarna så tog det hus i helsike Sydostasiens huvudstäder.
Olycksbådande har militärområdet fått namnet Sansha, det kinesiska namnet på ögrupperna Spratley och Paracel. Den nya basen är fysiskt placerad på Paracel.
Av grannländerna tolkas det som Kina försöker ta över de omtvistade öarna utan några förhandlingar eller samtal med Vietnam, Fillippinerna, Taiwan, Malaysia och Brunei som också gör anspråk på territoriet.
Spänningen steg ytterligare när Japan försökte köpa ögruppen Senkaku (som av kineserna kallas Diaoyu) av dess privata ägare. 14 kinesiska demonstranter tog sig i protest till öarna med båt. Där greps de av japansk polis.
Sedan dess har hotelser slungats mellan huvudstäderna.
Japans premiärminister hotade att skicka sin flotta för att skydda öarna. Kina har begärt att dess medborgare som tog sig till öarna omedelbart ska skickas tillbaka.
Sydkorea och Japan bråkar om ett par andra öar, Dokdo som både Nord- och Sydkorea anser är en del av deras territorium.
Alla länder vill utnyttja den kommersiella potentialen i de olika öarna. Framförallt är gasfyndigheter av okänd storlek som kan ge stora inkomster. Men suveräniteten över området är också viktig för att ta kontroll över fisket.
Konflikterna går långt tillbaka i tiden. Med jämna mellanrum har det blossat upp i öppna bråk och då och då militära skärmytslingar.
Nu är det uppenbart att Kina i kraft av stärkt självförtroende och en säker ställning som ekonomisk stormakt vill vissa musklerna. Budskapet till grannarna är att hålla fingrarna borta och acceptera den kinesiska överhögheten.
Indirekt är det också ett budskap till USA:s president Barack Obama.
Han har det senaste året skiftat USA:s militära fokus till Asien. Bland annat genom att skicka ett antal amerikanska soldater till en bas i Australien. USA har stationerat en atomubåt i Filippinerna och försvarsminister Leon Panetta har besökt Vietnam. Kina uppfattar detta som ett indirekt hot.
USA:s nya intresse för regionen har fått övriga länder i Sydostasien att vädra morgonluft. Tidigare har de flesta av dem inte vågat sätta sig upp mot Kina. Med USA:s stöd i ryggen har deras tuppkam växt märkbart.
USA officiella position är att inte ta ställning i gränstvisterna mellan länderna men det är uppenbart att man markerar mot Kina och ställer sig mer sympatisk till de sydostasiatiska länder man betraktar som sina allierade.
Det oroande i situationen är att få av länderna verkar vara beredda att sätta sig vid förhandlingsbordet. Istället upprepar de bara sina egna benhårda positioner.
Ytterst handlar det om maktbalansen mellan ett Kina på uppgång och ett USA på dekis. Vem kommer att gå segrande ur den striden?