Dåligt klister lägger krokben för ödesval

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Efter vårens struliga och misslyckade presidentval skulle det på söndag varit nyval i Österrike.
Dåligt klister satte stopp för det. Vad blir det för hinder nästa gång?

Svårt att veta om man ska skratta eller gråta när man följer cirkusen om det österrikiska presidentvalet.

Normalt skulle ingen bry sig eftersom posten till största delen är ceremoniell. Men så var det den där detaljen att en högerextremist för första gången sedan andra världskriget kan röstas fram som stats- eller regeringschef i ett västeuropeiskt land.

En högerextremist som dessutom hotat med att använda de formella maktbefogenheter som presidenten har att byta ur regeringen. Makt som ingen president tidigare använt.

Norbert Hofer från främlingsfientliga FPÖ var mycket nära att vinna den andra valomgången i april i år. Det skilde bara 30 000 röster till motkandidatens, de grönas förre partiledare Alexander van den Bellen, fördel.

Eftersom FPÖ i likhet med de flesta populistpartier ser konspirationer överallt så var de övertygade om att fusk stoppades deras kandidat. När det visade sig att några vallokaler börjat räkna poströsterna för tidigt fick de en formell chans att överklaga. En domstol beslöt att den andra valomgången skulle göras om helt och hållet. Datum sattes till nu på söndag, den 2 oktober.

Allt var frid och fröjd tills en kvinna som skulle poströsta upptäckte att kuvertet hon hade slickat igen några timmar tidigare inte längre var stängt. Klistret hade släppt. Hon ringde sin lokaltidning som skrev om händelsen.

Artikeln fick till följd att en rad andra väljare hörde av sig som råkat ut för samma problem.

Österrikes riksdag beslöt att valet måste skjutas fram till den 4 december så att man hann byta ut kuverten med dåligt klister.

Något som förargat FPÖ som anser att det är någon som försöker lägga krokben för partiets presidentkandidat som just nu leder i opinionsmätningarna.

– Ingenting verkar fungera i det här landet längre. Vi vill ha vårt Österrike tillbaka, säger Hofer.

FPÖ vill att poströstning ska förbjudas i framtiden eftersom det är svårare att kontrollera att inga oegentligheter sker. Men det har också visat sig att van der Bellen har fått klart fler poströster än Hofer.

Motkandidaten har istället använt klisterskandalen till politiska metaforer som fungerar bättre på tyska och engelska.

– Vad vi behöver mest är att alla medborgare håller ihop (”stick together”), säger van den Bellen.

Nu väntar vi med spänning på vad som ska hända inför valdagen den 4 december. En tidig snöstorm som gör det omöjligt att ta sig till vallokalerna?

Märklig stiltje kring brexit sår tvivel om utträde

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Tre månader efter britternas beslut att lämna EU har i praktiken ingenting hänt.
Känslan blir mer och mer att britterna inte riktigt fattat vad de gett sig in på och försöker vinna tid.

Allt medan de övriga 27 blir alltmer irriterad på att britterna förhalar. Det lutar åt en uppslitande skilsmässa.

För att vara ett så drastiskt och långtgående beslut råder det en märklig stiltje i frågan om hur britterna ska lämna EU.

Nye premiärministern Therese May verkar inte ha någon brådska trots att folkomröstningen hölls den 23 juni.

När EU-orföranden Donald Tusk vid toppmötet i Bratislava den gångna helgen hävdade att britterna formellt skulle begära utträde ur EU i februari så dementerade genast premiärministerns kontor. Hon hade inte sagt något specifikt datum i sitt möte med Tusk.

May har också gjort klart att hon inte tänker hålla befolkningen underrättad om hur det går. Med motiveringen att hon inte vill avslöja britternas förhandlingsposition.

Sanningen är att britterna inte har någon förhandlingsposition. De sitter helt enkelt i skiten.

När Ann Linde, Sveriges nya EU-minister, häromdagen träffade sin brittiske kollega David Jones, viceminister för EU-utträdet, så förvånades hon över att svaret på de flesta av hennes frågor var ”vet ej”.

– Jag satt en halvtimme med viceministern och de vet ju faktiskt fortfarande inte själva vad de vill, sa Ann Linde till TT. Vi försöker hela tiden fråga om de vill ha lite som Norge eller som Schweiz. Men nej, de ska ha en unik lösning. Men vad denna unika lösning innebär vet vi inte ännu.

Och uppenbarligen inte britterna heller.

På toppmötet i Bratislava gjorde Slovakien, Ungern, Tjeckien och Polen klart att de tänker lägga in sitt veto mot varje avtal med britterna som inskränker deras medborgares rätt att arbeta i Storbritannien.

Ett besked som Therese May mött med samma taktik som Donald Trump bemöter Mexikos besked att de inte alls tänker betala för någon mur.

– De 27 kommer att skriva på ett avtal med oss, slår hon självsäkert fast.

Det är en sak att låta kaxig, en annan att få sin vilja igenom i praktiken. Där blir britternas position allt svagare. Det är EU som har de flesta trumfkorten på hand.

Av ren självbevarelsedrift kan de 27 knappast gå med på ett avtal som gör det mer attraktivt att stå utanför EU än att vara medlem av klubben. Gång på gång påtalar olika företrädare att britterna inte kan plocka russinen ur kakan. En självklarhet kan det tyckas.

Men britterna fortsätter med en dåres envishet att driva linjen att de kan få till ett avtal som gör att de ekonomiskt kan fortsätta vara en del av EU men ändå stänga gränserna för andra EU-medborgare som vill jobba i landet. Dessutom slippa betala någon avgift till EU. En ekvation som helt enkelt inte går ihop.

Skulle EU gå med på det vore det mer attraktivt för resten av de 27 att också lämna EU.
Britternas taktik att förhala själva starten av förhandlingarna för att mjuka upp övriga EU kan slå väldigt fel. Toppmötet i Bratislava visade att det riskerar att reta upp enskilda länder och göra förhandlingarna ännu svårare.

När May tog över efter David Cameron deklarerade hon att ”brexit betyder brexit”. Det blir ingen andra omröstning. Det finns ingen nödutgång. Men alltfler tvivlar.

Våndan över att utlösa artikel 50 i Lissabonfördraget tyder på att hon tvekar. Kanske letar hon något alternativ som innebär att britterna trots allt kan stanna kvar. Av det enkla skälet att en brexit kommer att slå hårt mot den brittiska ekonomin. Ingen premiärminister som vill bli omvald vill medvetet försätta sin nation i ekonomiska trångmål.

De hårdföra brexitanhängarna misstänker att något fuffens är på gång. Därför har de bildat en påtryckargrupp som kallar sig ”Leave means leave”, Lämna betyder lämna.

Vart Theresa May än kommer försöker hon försäkra investerare att Storbritannien kommer att åtnjuta alla de ekonomiska fördelar som landet har i dag. Vilket givetvis inga investerare vågar lite på.

Osäkerheten lägger en våt filt över Europas ekonomi och sannolikt även över världsekonomin. De som ytterst får betala för britternas oförmåga att komma till skott är alla konsumenter och arbetstagare världen över.

 

Obamas kamp mot klockan

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Obama går en kamp mot klockan.
Ska han hinna infria sitt främsta vallöfte innan han tvingas flytta ut ur Vita huset?
Presidenten gör allt han kan men sanningen är att hans chanser att lyckas är mikroskopiska.
Det var Barack Obamas första dag på jobbet i januari 2009. Pressfotografernas kameror smattrade när han skrev på sitt första beslut som USA:s 44:e president. Han snubblade lite på orden, uppenbarligen en aning nervös.
Ordern han skrev under var att stänga det beryktade amerikanska terroristfängelset på flottbasen Guantanamo på Kuba inom ett år. Då fanns det fortfarande omkring 250 fångar där. Utpekade terrorister som USA transporterat dit under de första årens terrorjakt efter dåden mot World Trade Center i New York.

Avslöja nya terrorplaner
De fördes dit i orangea fångdräkter med huva över huvudet och iförda hand- och fotfängsel. Väl där utsattes alla för en mycket hård behandling, några av dem torterades av den amerikanska militären i ett försök att få fångarna att avslöja eventuella nya terrorplaner mot USA.
Nästan alla satt där på obestämd tid utan att vara dömda för några brott.
Men istället för att verka avskräckande på presumtiva terrorister så fick fängelset en helt annan effekt. Muslimer världen över började hata USA ännu mer. Terrorhotet ökade snarare än minskade. Dessutom undergrävdes USA:s ställning som rättsstat.
Om man torterade fångar, vad var då egentligen skillnaden mellan USA och terrororganisationer som al-Qaida?
Eftersom republikaner och demokrater gått ihop i en ohelig allians i kongressen för att hindra Obama från att stänga Guantanamo så har presidentens taktik istället varit att försöka få andra länder att ta emot så många intagna som möjligt. Sakta men säkert har cell efter cell tömts även om företrädaren George W Bush som inrättade fängelset har släpps många fler.
Pentagon meddelade i dag att 15 Guantanamofångar först över till Förenade Arabemiraten. Den största grupp som släppts samtidigt under Obamas tid. Fler av dem har suttit i terrorfängelset i 14 år utan rättegång trots att inga bevis finns för att de varit terrorister. Även om historien visar att 20 procent av dem som Bush släppte ägnade sig åt militant aktivism efter frisläppandet jämfört med fem procent av dem Obama släppt.
Sannolikt kan Obama få iväg ytterligare ett 20-tal fångar innan han lämnar sin post. Men sedan är det stopp. Då finns fortfarande ett 40-tal kvar, bland dem den utpekade hjärnan bakom 11-septemberattackerna Khalid Sheik Muhammed.

Inte allsmäktig
Han har utsatts för skendränkning så många gånger att inga av de bevis mot honom kan användas i amerikansk domstol. Att helt enkelt släppa honom och de övriga är politiskt omöjligt och skulle förstöra Obamas eftermäle som president.
Obama är på pappret världens mäktigaste man men han är inte allsmäktig. Så länge kongressen stoppar de pengar som krävs för att rusta upp ett högsäkerhetsfängelse i USA för att flytta de få men verklig farliga terroristerna dit, är det inte mycket Obama kan göra.
Presidenten skulle i teorin kunna strunta i kongressen och ge order om att föra över fångarna till USA. Han riskerar dock att det stoppas av domstol och han riskerar också att skada Hillary Clintons chanser att bli vald till hans efterträdare.

Ny skamfläck
Balansgången för Obama blir ännu svårare i och med att republikanernas presidentkandidat Donald Trump sagt att han inte bara tänker skicka nya misstänkta terrorister till Guantanamo. Han tänker också återinföra förhörsmetoder som är ”mycket värre” än skendränkning.
Vinner Trump valet kan Obama tvingas åse hur att hans arbete för att i praktiken stänga Guantanamo går upp i rök. Terrorfängelset kan istället åter blir en skamfläck på USA:s rykte som rättsstat.
Något som i så fall spiller över på domen över Obamas gärning.

Inte ens världens mäktigaste kan stoppa kärnvapen

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Efter att ha besökt Hiroshima och Nagasaki förra sommaren är det lättare att förstå de fruktansvärda konsekvenserna av kärnvapen.
Därför sympatiserar jag med de åtta av tio svenskar vill förbjuda kärnvapen.
Men inte ens världens mäktigaste man, som imorgon besöker Hiroshima, har kunnat komma i närheten av att förverkliga den drömmen.
Kärnvapen är en av dessa typiska tillfällen då hur man vill att världen ska vara kolliderar med hur den i verkligheten är.
I japanska Hiroshima och Nagasaki fick mänskligheten vid andra världskrigets slut uppleva den fruktansvärda kraften i dessa vapen. 240 000 döda och enorm förödelse efter bara två bomber.
Kalla fakta som fick extra liv när jag träffade några av de överlevande som berättade fruktansvärda historier om det mänskliga lidandet.
Som Horie Soh, 75, som berättade hur han bodde nära en lågstadieskola i Hiroshima och hur deras hem invaderades av lemlästade elever.
– En pojke var så svårt bränd i ansiktet att hans näsa var helt igentäppt av hudrester som min mamma plockade bort bit för bit. På en flicka hade mönstret från hennes klänning bränts in i huden.
Två syner som han aldrig glömt trots att han bara var fyra år. Än i dag minns han också den fruktansvärda stanken när tusentals lik kremerades intill skolgården för att undvika sjukdomar.
Mirota Hiromutsi, 80 slogs medvetslös av tryckvågen i Nagasaki. När han vaknade var hans brors hud alldeles svart av svåra brännskador. Familjen tog honom till ett tillfälligt hjälpcentrum i ett försök att rädda hans liv. På vägen dit passerade de hundratals människor som låg svårt skadade på marken och vädjande ropade på vatten.
På hjälpcentret var alla mediciner slut.
– När vi gick tillbaka var alla människor som ropat på vatten döda. Min bror dog nästa dag.
Berättelser som dessa borde räcka för att förpassa kärnvapen till historiens sophög.
Läkare utan kärnvapen har låtit Ipsos göra en opinionsmätning där man ställt den enkla frågan ”Tycker du att Sverige regering ska verka för att förbjuda kärnvapen?”. Åtta av tio svenskar svarade ja. Ändå tvekar regeringen och vill inte ge besked.
Förmodligen handlar det mer om att man inte vill binda sig för att driva en fråga där man i det överskådliga tidsperspektivet inte kan nå framgång.
127 länder har hittills sagt att de vill verka för att förbjuda kärnvapen. Exakt i vilket forum är ännu inte bestämt. Men även om den siffran varit 185 länder så hade det inte hjälp.
Världens kärnvapennationer är inte beredda att ge upp sina vapen. Faktum är att de är på väg åt rakt motsatt håll. Just nu lägger USA och Ryssland ner svindlade belopp för att modernisera sina kärnvapen. De gamla från 60- och 70-talen börjar helt enkelt nå sitt bäst före datum.
Det var på den tiden som världens stora kärnvapenarsenaler byggdes upp i skuggan av det kalla kriget. Då när den så kallade terrorbalansen styrde världen som USA och det kommunistiska Sovjetunionen delat upp mellan sig i två läger.
Tanken med de många vapen var att ingendera sidan skulle våga attackera den andra. Om någon sida använde kärnvapen skulle den andra svara med samma mynt och hela världen skulle gå under. Hotet om ömsesidig förstörelse var den tidens sätt att hålla fred.
I dag behövs inga kärnvapen för att bevara freden. Tvärtom inser alltfler risken för att terrorister ska få tag på kärnvapen eller att de ska avfyras av misstag med oöverskådliga konsekvenser.
Båda sidor har gjort sig av med den stora mängden av kärnvapen. Men fortfarande finns tillräckligt många kvar för att förstöra världen många gånger om.
Eftersom fiendskapen mellan Ryssland och USA och Västeuropa blossat upp igen så vågar ingen fortsätta på vägen mot kärnvapennedrustning. Vapnen har återigen börjat få ett strategiskt värde, åtminstone för vissa.
Att ha kärnvapen innebär dessutom att man tillhör en liten exklusiv klubb. Länder som Nordkorea, Indien och Pakistan behandlas med silkesvantar eftersom de har kärnvapen. Frankrike och Storbritannien kan fortfarande drömma om svunna stormaktstider tack vare sina kärnvapen.
I en perfekt värld borde kärnvapen inte existera eftersom de utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten.
Tyvärr lever vi i en värld som är allt annat än perfekt.
Till och med USA:s president Barack Obama – som i morgon blir den förste amerikanske presidenten att besöka Hiroshima – som vill avskaffa alla kärnvapen har bara lyckats ta myrsteg i den riktningen.
Ska kärnvapnen avskaffas måste alla göra det samtidigt. Det måste finnas kontroller så att ingen kan fuska. Det förtroendet finns helt enkelt inte i världen just nu. Det fanns under några korta år efter Berlinmurens fall men i dag är det som bortblåst.

En kopia av Trump – Den nya tidens politiker som hotar ta över världen

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Den förste jag tänkte på när Rodrigo Duterte blivit Filippinernas nye president var Donald Trump.
För den förre advokaten är på många sätt en Trumpkopia. En av många vi kommer att få se när en ny typ av politiker i allt större utsträckning hotar ta över makten i världen.
I valrörelsen har Duterte använt ett språk som påminner mycket om den amerikanske presidentkandidatens. Vulgärt och svulstigt men också väldigt direkt och enkelt. Han har inte dragit sig för att förolämpa sina politiska motståndare.
På många sätt är Filippinernas nye president en ännu mer extrem variant av Trump. Dutertes metod för att få ner brottsligheten är att döda brottslingarna. Utomrättsliga avrättningar ser han som ett renhållningsarbete.
I valrörelsen har han lovat att fylla bukten utanför Manila med liken efter 100 000 brottslingar.
– Akta er, varnar han brottslingarna. Fisken kommer att bli fet.
Han drar sig inte för att utmana mäktiga länder.
När USA:s och Australiens ambassadörer kritiserade Duterte för att skämta om att han ville delta i en gängvåldtäkt på en kvinna sa han offentligt åt dem att ”hålla käften”.
Han har hotat med att sätta sig på en jetski och gå iland på en av de omstridda Spratley-öarna för att plantera en filippinsk flagga på öarna som Kina i dag delvis ockuperar.
– Om Kina skjuter mig blir jag nationalhjälte.
Precis som Trump har Duterte inte presenterat något politiskt program för vad han ska göra. Bortsett från att döda som många brottslingar som möjligt. De statligt avlönade dödsskvadronerna i hemstaden Davao där han varit borgmästare i många år, är ökända och fruktade.
Nu har Filippinernas befolkning med överväldigande majoritet valt denne man till president. En tankeställare för de som tror att Donald Trump omöjligen kan bli vald i USA.
Båda är representanter för en ny typ av populistiska politiker som röner framgångar i olika delar av världen. De framställer sig som folkliga (trots att de i själva verket också tillhör eliten) och påstår att de säger sanningar som ingen annan vågar yppa.
I Turkiet har president Tayyip Erdogan alltmer utvecklats i denna riktning. Marine Le Pen har fört högerextrema Nationella Fronten till valresultat som ingen trodde var möjliga för bara fem år sedan. Alltfler fruktar att hon kan vinna presidentvalet i Frankrike nästa år.
I Österrike ser Norbert Höfer från högerpopulistiska FPÖ ut att bli vald till president nästa helg. Han skryter med att han går omkring med en Glock-pistol för att kunna skydda sig själv.
Många förfäras över hur den här typen av politiker överhuvudtaget kan komma i närheten av att få styra sina länder. Hur kan det ske?
Detta är inga politiker som kuppat sig fram till makten. De har lyckats få en majoritet av väljarna att lyssna till deras budskap. De är symtom på en massiv frustration över det nuvarande politiska systemet som inte lyckas leverera.
Den nya tidens politiker är ett symtom på djupgående förändringar i våra samhällen som en majoritet av befolkningarna inte vill acceptera.
Men också på ett massivt politiskt ointresse. När det kommer någon som pekar med hela handen och säger ”det här fixar jag” så är det många som låter sig duperas.
Efter en lång era där liberal demokrati skapat välstånd i västvärlden och i många andra länder håller medborgarna själva på att undergräva demokratin genom att välja auktoritära ledare som använder sin makt för att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna och tänja på rättssäkerheten.
Rysslands Vladimir Putin är kanske det främsta exemplet. Viktor Orban i Ungern en annan.
Så istället för att bara förfäras över att Duterte kommit till makten kanske dagens traditionella politiker borde fråga sig vad de kan göra för att reformera demokratin innan världen tas över av Trumpare och Dutertes.

I vilket fall är det hög tid att sluta skratta åt dem och istället ta dem på blodigt allvar.

 

Fyra av den nya tidens populistiska politiker:
Donald Trump, republikanernas presidentkandidat i valet i november 2016
Rodrigo Duterte, vald till Filippinernas president maj 2016
Norbert Hofer, från högerpopulistiska FPÖ, väntas bli vald till Österrikes president 22 maj
Marine Le Pe, partiledare för Nationella Fronten som blev största parti i EU-valet 2014

 

Hugo Chavez socialistbygge rasar

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Socialistikonen Hugo Chavez samhällsbygge i Venezuela är på väg att falla ihop fullständigt.
Efterträdaren Maduro har inte visat sig uppgiften mäktig.
Men framförallt var det nog den avlidne Chavez idéer som brast.
Frågan är om det funnits något mer misskött land än Venezuela sedan Robert Mugabe förde Zimbabwe till ekonomisk ruin.
Venezuela är mitt uppe i en pågående ekonomisk härdsmälta. Landets ekonomi har krympt två år i rad. Förra året med nästan sex procent. Många experter hävdar att det blir svårt för landet att undvika konkurs.
För befolkningen råder brist på det mesta. Hyllorna i snabbköpen gapar tomma. Det finns inga mediciner att få tag på. Till och med på sjukhusen är bristen akut.
Överklassen reser utomlands för att handla schampoo, tvål och andra hygienartiklar. Toapapper står högt på önskelistan.
Landets största ölproducent, Cervecceria Polar, meddelade i fredags att man ställer in sin produktion av öl i brist på nödvändiga importvaror.
För tio år sedan beskrevs Venezuela som ett föregångsland i Latinamerika där de fattiga kunde gå på universitet och få förstklassig sjukvård. Allt på grund av Hugo Chavez hemmasnickrade form av socialism som gick ut på att staten subventionerade matpriser, mediciner och samhällelig service.
Han lierade sig med kommunistregimen på Kuba för att försöka skapa ett starkt vänsterblock i Latinamerika som en motvikt mot USA. Chavez blev en hjälte hos vänstern runtom i världen.
Baksidan var att den auktoritäre Chavez tog ett järngrepp om makten och media. Många fattiga såg honom ändå som en hjälte.
När Chavez, försvagad av dödlig cancer, 2013 pekade ut Nicolas Maduro som sin efterträdare så röstade en majoritet på honom fast man redan kunde ana hur Chavez livsverk började lossa i fogarna.
Riktigt illa har det blivit sedan oljepriset rasade sommaren 2014. Venezuela sitter på världens största oljereserver men är också extremt beroende av sin oljeexport. Få andra länder har drabbats lika hårt av oljeprisfallet.
När priset mer än halverades var det svårt att hålla uppe Chavez Robin Hood-ekonomi.
Regeringen i Venezuela har gjort alla de klassiska misstagen. Man införde valutarestriktioner och en fast växelkurs mot dollarn. Prisstopp infördes på en mängd varor. Det gick som de brukar när politiker försöker sätta sig över marknadsekonomins lagar.
Numera har Venezuela en inflation på en bra bit över hundra procent. Folk försöker handla så fort lönen kommer för att undvika att pengarna ska minska i värde. Problemet är att det nästan inte finns några varor i butikerna.
Dessa säljs istället på svarta marknaden men då till helt andra priser är de statligt fastställda.
I takt med att butikhyllorna tömts så har den inhemska valutan, bolivar, sjunkit dramatiskt i värde. Officiellt behöver man bara betala tio bolivares för att få en dollar. I verkligheten kostar en dollar över tusen bolivares. Minimilönen i Venezuela motsvarar officiellt 1 500 dollar i månaden. I verkligheten är köpkraften bara drygt 50 dollar.
Ovanpå detta ekonomiska kaos har landet drabbats av en energikris. Till följd av torka, säger regimen. På grund av misskötsel, hävdar oppositionen.
Så nu jobbar statstjänstemän bara två dagar i veckan med bibehållen lön för att minska elförbrukningen. Dessutom stängs elen av fyra timmar om dagen.
Inför detta kaos kunde man förvänta sig att landets politiker skulle samarbeta för att lösa problemen. Istället trappas det politiskt krig som pågått sedan Chavez tid upp. Vid de senaste valen tog oppositionen kontrollen över parlamentet. Men Maduro är fortfarande president. Genom att tillsätta lojala domare i Högsta domstolen har han blockerat oppositionens försök att avsätta honom.
Senaste försöket är att samla ihop tillräckligt med namnunderskrifter för en folkomröstning.
Det enda som kan få tillbaka Venezuela på banan är ett ekonomiskt stålbad som kommer att drabba framförallt de fattiga. Alternativt att oljepriset ökar dramatiskt.
Eftersom inget av detta står för dörren rycker en konkurs närmare.
Med tanke på den fientlighet som råder mellan oppositionen och de Chaveztrogna, där våldaktioner redan är vanliga, kan det mycket väl sluta med någon form av inbördeskrig.

En försmak av vad som väntar

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Det har varit märkligt tyst kring utgången av presidentvalet i Österrike.
Inte minst eftersom det indikerar en total transformering av Europa.
De högerextremas framgångar är sannolikt bara en försmak av vad som väntar över hela kontinenten.
Visserligen var det bara första valomgången men resultatet borde ändå ha fått Europa att kollektivt dra efter andan och få alla möjliga larmklockor att ringa. De två traditionella partier som abonnerat på presidentposten sedan andra världskriget, socialdemokraterna och de konservativa, lyckades med nöd och näppe ta sig över tio procent.
Högerextrema FPÖ:s kandidat Norbert Hofer tog hem en överlägsen seger med dryga 36 procent av rösterna. Han som under kampanjen visat att han bär en pistol med motiveringen att han i dessa osäkra tider vill kunna försvara sig.
Om Hofer vinner även den andra valomgången 22 maj blir han landets president. Vilket kan få mycket stora följder för övriga Europa (även om presidentposten i Österrike mestadels är ceremoniell). Hofer har hotat att upplösa parlamentet och utlösa nyval i förtid. Även där leder FPÖ stort i opinionsmätningarna.
En regering ledd av det populistiska och högerextrema partiet skulle få långtgående konsekvenser för bland annat EU:s flyktingsamarbete. Österrike har tillsammans med Sverige och Tyskland varit ett av få länder som tagit emot flyktingar och förordat ett system där EU tar ett kollektivt ansvar för flyktingströmmen.
Med FPÖ vid rodret kommer landet istället att solidarisera sig med de forna Öststater som motsätter sig flyktingmottagande överhuvudtaget, som Ungern, Polen och Slovakien. I ett sånt läge blir det ännu svårare att få till en fördelning av flyktingar till alla 28 medlemsländer.
På ett mer övergripandet plan verkar det som nu är på väg att hända i Österrike på väg att ske även i en rad andra europeiska länder.
Kombinationen av en djup misstro mot EU-samarbetet och fientligheten mot flyktingar är på väg att föra främlingsfientliga missnöjespartier till makten eller i stark inflytandeställning i en rad länder i Europa.
För några veckor sedan var det val i tre tyska delstater. Invandrarkritiska partiet Afd fick över 20 procent i en av dem och gick kraftigt fram i de övriga två. Vid förra riksdagsvalet klarade samma parti inte ens femprocentsspärren.
I länder som Storbritannien, Frankrike, Holland, Danmark, Sverige (för att nämna några) finns redan starka högerextrema eller högerpopulistiska partier. Med den backlash vi nu ser i flyktingfrågan och kaoset inom EU är det förmodligen bara en tidsfråga innan något av dem går segrande ur ett nationellt val.
Många fruktar att Nationella Frontens partiledare Marine Le Pen ska vinna presidentvalet i Frankrike nästa år. Partiet tog 25 procent av rösterna i EU-valet 2014.
Dagens väljare är mycket mer rörliga och inte längre lika ideologiskt bundna. Många röstar på karismatiska ledare som påstår att de har lösningar på vår tids stora problem. Lösningar som ofta är väldigt enkla och oprövade.
Men i en tid av stora förändringar då mycket känns osäkert verkar många tycka det är bättre att chansa än att låta de gamla, traditionella partierna styra. Beröringsskräcken för extrema partier verkar ha släppt.
Men parallellt med högervågen som sveper över Europa verkar det också finnas en motreaktion. Hofers utmanare i presidentvalet blir Alexander van der Bellen, en 72-årig miljöpartist som motsätter sig många av de restriktioner som Österrike den senaste tiden infört för att stoppa flyktingströmmen. Även han är lite av en outsider. Han fick 20 procent i den första valomgången.
Precis som i USA så dras samhällena i Europa isär. Den politiska mitten urholkas och extremerna växer.
Ett framtida Europa kan komma att se väldigt annorlunda ut.

Därför känner Putin sig lurad

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet
Den ryske toppolitikern Konstantin Kosachev hävdar att Ryssland inte utgör något hot mot Sverige.
Den ryske toppolitikern Konstantin Kosachev hävdar att Ryssland inte utgör något hot mot Sverige.

Konstantin Kosachevs röst blir hård när han förnekar att Ryssland utgör något som helst hot mot Sverige.
– Jag läser inkorrekt information i svenska tidningar. Ni försöker försvara er mot ett hot som ni tror finns men som inte existerar. Vi har aldrig tränat bombanfall mot svenska mål.
Kosachev är inte vem som helst. Vilket bekräftas av att det sitter en rad kända ansikten i första raden i Leijonsköldska salen på Utrikespolitiska Institutet. Rolf Ekéus, Hans Blix, Sven Hirdman för att nämna några. Kosachev är ordförande i det ryska parlamentets utrikesutskott och har haft uppdrag som Putins sändebud.
Han är i Stockholm för att lägga fram Rysslands syn på varför vi idag står mitt uppe i ett nytt kallt krig mellan Ryssland och västvärlden.
Han kommer bara några dagar efter att ett ryskt stridsflygplan på mycket låg höjd flugit över ett amerikanskt krigsfartyg i Östersjön. Så lågt att det enligt USA:s utrikesminister John Kerry varit fullt legitimt för USA att skjuta ner det ryska planet.
Vad som hade hänt då törs man knappt tänka på.
Den upptrappade fientligheten mellan Nato och Ryssland kan eskalera till väpnade sammanstötningar utan att någondera sidan egentligen vill det. Bara för att båda är så måna om att visa motståndaren att de menar allvar.
Kosachev bagatelliserar incidenten.
– Alla länder testar motståndarnas försvar. Det är inget konstigt.
Så försöker han vända på perspektivet.
– Frågan ni borde ställa er är vad ett amerikanskt krigsfartyg med missiler som når 250 mil gör i Östersjön bara 70 kilometer från Rysslands kust.
I Kosachevs historieskrivning var Ryssland efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps helt inställt på att bygga upp en fredlig världsordning. Men blev lurade av USA och Nato. Rysslands vän Serbien attackerades och Kosovo knoppades av.
– Vi hade en romantisk inställning och litade på de internationella avtal som ingicks. Efter tio år tröttnade vi.
En period som sammanföll med att KGB-mannen Vladimir Putin kom till makten och högre oljepris gav honom de ekonomiska verktyg han behövde för att återuppbygga den ryska militärens styrka.
Konstantin Kosachev, som har en period som diplomat med stationering i Stockholm bakom sig, beskriver den mentala chock som Sovjetunionens upplösning innebar för ryssarna.
– De övriga Sovjetrepublikerna fick sin självständighet medan vi kände att vi förlorade ett land.
Vilket är ett skäl till Rysslands upprördhet över Natos utvidgning till Baltikum och Östeuropa, och försöken att införliva andra forna Sovjetrepubliker i Nato och EU.
En ilska och oro som är lätt att förstå. Men Kosachev glömmer den lilla detaljen att det är de numera självständiga länderna själva som söker sig västerut. Det är inte Nato och EU som tvingar dem.
Rysslands annektering av Krim, kriget i östra Ukraina och bombningarna i Syrien har fått omvärlden att åter frukta att Putin har expansiva planer för Ryssland. Något Kosachev förnekar.
Riktigt barsk blir han när en journalist frågar varför Ryssland övar angrepp mot Sverige, som under påsken 2013. Något som bekräftats av svensk militär.
– Vi har aldrig övat bombangrepp mot Sverige, säger han. Nu är det populärt i media att utmåla Ryssland som ett hot fast något sådant hot inte existerar.
Han fortsätter med att säga att det inte ligger i Rysslands intresse att vidmakthålla spänningen i Östersjöområdet.
Det låter betryggande.
Men så avslutar han med orden:
– Förvänta er inte att vi ska stå overksamma om vi får fler Natotrupper utefter våra gränser. Men då är det inte Ryssland som agerar utan en rysk motreaktion.
Min slutsats är att Ryssland använder sitt vapenskramlande för att övertyga Nato om att hålla sig borta från de forna Sovjetrepubliker som ännu inte är medlemmar i Nato. Med sin aktion i Syrien vill man visa att den ryska militären återigen kan agera internationellt när så krävs.
Något reellt hot finns inte mot Sverige eller mot något Nato-land. Däremot vill Moskva övertyga Sverige om att inte gå med i Nato.

Därför är saudierna sura på Obama – och tvärtom

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

USA:s främsta mål i Mellanöstern är att krossa Islamiska staten.
En majoritet av IS-krigarna kommer från allianspartnern Saudiarabien.
Ett skäl till att det blev ett frostigt mottagande för Obama när han landade i Riyadh.
Timmarna innan president Obama anlände till Saudiarabiens huvudstad hade kung Salman varit på flygplatsen för att ta emot ledarna för Gulfstaterna. De ska alla träffa Obama på ett gemensamt möte.
Men när Obama klev ner från Airforce One hade kungen inte tid att möta honom utan skickade en underhuggare.
En tydlig signal på hur missnöjda saudierna är med att USA inte längre självklart backar upp det viktiga oljelandet. Främsta skälet är att USA inte längre är beroende av olja från Mellanöstern eftersom man numera producerar så mycket själva i form av skifferolja.
Men det finns också en politisk konflikt i botten som går tillbaka ända till terrordåden i New York den 11 september 2001. Av de 19 flygkaparna var 15 medborgare från Saudiarabien.
Ändå har USA aldrig offentliggjort 28 sidor ur den officiella 9/11-rapporten som tros behandla eventuella kopplingar mellan kaparna och kungadömets maktcirklar. I efterhand har det florerat uppgifter om att rika prinsar skulle ha gett Usama bin Ladin (som var saudier från en rik familj) hundratals miljoner dollar för att inte utföra några terrordåd på saudisk mark och därigenom indirekt finansierat al-Qaida ledarens terroraktiviteter riktade mot USA.

 

Nu vill den amerikanska kongressen anta en lag som ger anhöriga till offren från 11 septemberdåden rätt att stämma Saudiarabien. Något som fått Kungadömet att hota med att sälja av jättelika innehav i amerikanska värdepapper. Vilket sannolikt skulle få dem att rasa i värde.
Även när det gäller Islamiska staten är inte Obama övertygad om att saudierna verkligen gör vad de kan för att krossa terrorgruppen. Han har anklagat Gulfstaterna för att vara ”fripassagerare” och inte helhjärtat engagera sig i kampen.
I går avslöjades nya dokument som visar att en majoritet av IS rekryter kommer från Saudiarabien som uppenbarligen har ett stort internt problem med jihadister.
Men det är mer komplicerat än så.
Den form av islam, wahhabism, som den saudiska regimen försöker sprida över världen som den sanna islamska läran, är samma gren av islam som IS bekänner sig till. Vilket kan vara ett skäl till att det saudiska kungahuset initialt inte velat ta i med hårdhandskarna mot IS. Ett annat är att saudierna i ett tidigt skede i hemlighet stödde IS och andra jihadistiska sunnimuslimska grupper i Syrien med vapen för att motverka Irans inflytande.
Saudiarabien ingår i den USA-ledda koalitionen mot IS men har bortsett från några inledande bombningar gjort väldigt lite för att hejda IS framfart. Istället startade man ett krig mot de Iranstödda Houthirebellerna i Jemen.
Synen på Iran är kanske den största stridsfrågan mellan USA och Saudiarabien. Saudierna betraktar Iran som landets största fiende.
Genom uppgörelsen om Irans kärnenergiteknik har USA i praktiken öppnat vägen tillbaka in till värmen för Iran. Detta tycker Obama att saudierna ska hacka i sig och samsas med Iran om makten i Mellanöstern. En inställning som gör att Saudiarabien ifrågasätter om USA fortfarande är att betrakta som en allierad.
Den amerikanska agendan sammanfaller helt enkelt inte längre självklart med den saudiska. Det saudierna hoppas på är att Obamas efterträdare ska ha en annan inställning.

Skurkar vill avsätta vald president

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Det är en aning problematiskt när politiker misstänkta för mutor i miljonklassen vill avsätta en demokratiskt vald president med motiveringen att hon fuskat med ekonomin.
Men i fallet Dilma Rousseff verkar även folkmajoriteten anse det nödvändigt.
Den politiska krisen i Brasilien är sällsynt dåligt tajmad. I augusti har landet chansen att visa upp sina bästa sidor under de olympiska sommarspelen. Risken är stor att spelen kommer att överskuggas av ett politiskt spektakel av värsta sorten.
Försöken att avsätta den socialistiske presidenten Dilma Rousseff har pågått en tid och spikades mer eller mindre när den brasilianska underhuset häromdagen röstade för att ställa presidenten inför riksrätt. Senaten måste också säga ja men det väntas den göra inom en månad.
Under riksrätten måste Rousseff avgå som president. Hon kommer troligen att ersättas av vicepresidenten Michel Temer. Vilket under normala omständigheter skulle verka rimligt.
Problemet är att Temers parti är det som har flest parlamentariker misstänkta för att ha tagit emot mutor i mångmiljonklassen i samband med den så kallade Petrobras-skandalen. En muthärva där landets statliga oljebolag Petrobras står i centrum för avancerad ekonomisk brottslighet. Polisen har hittills funnit ofattbara 14 miljarder kronor i utbetalda mutor.
Parlamentets talman Eduardo Cunha som tillhör samma parti misstänks för att ha tagit emot 40 miljoner dollar. Det är han som dragit igång försöken att ställa presidenten inför riksrätt.
Där finns hela kärnan i krisen. Brasiliens medborgare är otroligt trötta på fifflande politiker medan de själva står utan välfungerade sjukvård eller kollektivtrafik.
Rousseff anklagas för att ha tagit pengar från de statliga bankerna i ett försök få räkenskaperna i den brasilianska ekonomin att se bättre ut. Något som nästan blivit en nationalsport bland brasilianska ledare. Hon anklagas dock inte för att ha tagit emot mutor eller på annat sätt gynnat sig själv.
I verkligheten handlar konflikten om att den politiska oppositionen vill bli av med henne i förtid. De är trötta på att hennes parti suttit vid makten sedan 2003 och att det går uselt för landets ekonomi. För andra året i rad krymper den ekonomiska tillväxten med nästan fyra procent. Arbetslösheten är den högsta på sju år samtidigt som inflationen är över tio procent.
Visserligen går det dåligt för många länder i världen efter finanskrisen 2008, men få uppvisar samma katastrofala utveckling som Brasilien. Experterna hävdar att det beror på att Dilma Rousseff vägrar genomföra nödvändiga reformer för att liberalisera ekonomin. Istället tror hon att statliga initiativ är det rätta medicinen.
När Rousseff, med bakgrund som marxistiske motståndskämpe, blev vald 2010 var det med en tydlig majoritet. När hon blev omvald fyra år senare var segermarginalen betydligt mindre.
Enda sättet att bli av med henne innan hennes mandat går ut 2018 är att tillgripa riksrättsvapnet. Vilket är en aning ironiskt eftersom ett antal av de parlamentariker som röstade för riksrätt själva är anklagade för mutbrott.
En annan av de misstänkta är landets förre president Lula da Silva, partikamrat med Rousseff. För att ge honom åtalsimmunitet har presidenten utsett honom till sin stabschef vilket ytterligare retat hennes politiska motståndare.
Rousseff har uppenbarligen misslyckats grovt med den ekonomiska politiken. Två av tre brasilianer vill att hon ska avgå enligt en färsk opinionsmätning. Människor är missnöjda med hur hon sköter landet. Men framförallt är det missnöjda med den politiska klassen överhuvudtaget. Förbannade på att så många av politikerna är korrupta och ägnar mer tid åt att sko sig själva än att ta itu med landets problem.
Rousseff skulle kunna utlysa nyval men vet att hon då har små chanser att vinna. Därför säger hon att hon tänker slåss för att sitta kvar.
Sannolikt kommer oppositionen att lyckas knuffa bort presidenten från makten men det kommer inte att lösa några problem. Andra, mer korrupta politiker kommer att ta över. Och det kommer att ske till priset av en förnedrande process med hela världen som åskådare. Lagom till sommar-OS.
Förmodligen inte bästa tänkbara reklam för Brasilien.

Sida 2 av 56
  • Tjänstgörande redaktörer: Victor Lindbom och Anders Hovne
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB