Startsida / Inlägg

Stora Tipset NHL-Säsongen 2016-2017

av Per Bjurman

Ryska revolutionen, första världskrigets slut, The Big Depression, andra världskriget, jazzens och rockmusikens födelse, månlandningen, Sovjetimperiets kollaps, digitaliseringen av världen och Brages allsvenska brons 1980 och 1981…
Mycket epokgörande har hänt sedan National Hockey League föddes.
Nu fyller den gloriösa ligan – det bästa som överhuvudtaget finns, vid sidan av perfekt blandad dry martini, Johnny Ace-ballader, BBQ på Louie Mueller i Taylor i Texas, Sopranos, Emmylou Harris, raksträckor genom Nevada-öknen, Woody Allen-filmer från sena 70-talet, My Morning Jacket och vaniljdrömmar – 100 år och nej, även om somliga ibland tycker att jag hyser så ålderdomliga åsikter det tekniskt skulle vara möjligt har bloggen inte varit med under hela resan.
Men jag är ändå till mig över det högtidliga jubileet och utlovar härmed grundligt firande.
Det börjar traditionsenligt med Stora Säsongstipset – en nära 55 000 tecken lång inventering av samtliga 30 lag och deras chanser i den grundserie som fantastiskt nog inleds på onsdag.
Som vanligt gör jag mig fåfänga förhoppningar om att De Tvärsäkra där ute – de som VET hur det slutar och tycker att den som inte kommit till samma insikt är en grobian som måste skällas ut i sociala medier – ska förstå att jag inte delar deras inställning.
Jag försöker bara gissa, är långt ifrån säker på nånting, påstår inte att jag vet mer än någon annan, har bara lite kul med det faktiskt helt omöjliga i att spå hur det ska gå när lagen är så jämna, konkurrensen så knivskarp – och överraskningarna ofta duggar lika tätt som de falska leendena på en Oscar-gala.
Men det lär bli ännu mer liv i luckan än vanligt eftersom jag tar mig friheten att chansa här och där; knuffar ner några lag som enligt konsensus – så mycket sådan som nu finns – ska vara självskrivna i playoff, och lyfter upp andra som enligt samma konsensus inte ska ha mycket till chans.
Det blir så tråkigt annars, nämligen.
Men jaja, ta det på alldeles för stort allvar och bli förbannade om ni vill – vad kan jag göra åt det?
Själv spinner jag lyckligt på euforin över att 100-åringen NHL alldeles, alldeles strax spränger sig ur startblocken.
Här är nu The Biffen Predictions 2016-2017.

ANAHEIM DUCKS
– Hur är det Cher sjunger? ”If I could turn back time”. Anaheims GM Bob Murray nynnar inkännande med i refrängen, för även han när uppenbarligen den sortens önskefantasier. När Bruce Boudreaus moderna, attack-orienterade strategi för fjärde året i rad resulterade i nada i de verkligt stora playoff-ögonblicken tappade Murray tron inte bara på sin coach utan på hela den samtida hockeyideologin. Så han sparkade ”Lille Fridolf” och återanställde sure gamle Randy Carlyle – som han själv avskedade från samma post för fem långa år sedan. Det förbryllande tilltaget – i kombination med ett något grundare djup i truppen och det faktum att John Gibson inte känns mogen rollen som förstekeeper i NHL – leder mig till gissningen att Ankorna från Disneyland efter flera säsonger som contenders kommer att ta några steg tillbaka i år. Ryan Getzlaf och Corey Perry, NHL:s mest profilerade radarpar senaste halvdecenniet, har nog ett eller två bra år kvar, Ryan Kesler kan fortfarande räknas som en av ligans starkaste andracentrar och i Hampus Lindholm och Sami Vatanen sitter klubben på två ovärderliga ädelstenar. Men Carlyle…Ja, han lotsade Anaheim till klubbens hittills enda Stanley Cup-titel, men det var 2007 och hockeyn har utvecklats enormt sedan dess. Det har däremot inte Carlyle. Han är, visade den misslyckade sejouren i Toronto, nästan lika envist old school både i sitt ledarskap och i sin syn på hur den här sporten ska utövas som John Tortorella. Det funkar inte längre. You CAN’T turn back time..
Nya: Jonathan Bernier (mv), Antoine Vermette (c), Mason Raymond (f), Jared Boll(f), Nate Guerin (b).
Förluster: Frederik Anderson (mv), Shawn Horcoff (c), Chris Stewart (f), Mike Santorelli (c), David Perron (f), Jamie McGinn (f), Brandon Pirri (f).
Svenskar: Hampus Lindholm, Rickard Rakell, Jakob Silfverberg.
Tips: Får för första gången på länge klösa sig in i slutspelet.

ARIZONA COYOTES

– ”Intressant”, är begreppet som återkommer när de som tror sig veta nånting synar det nya Arizona. Och intressant blir det ju – till exempel att få se vad som händer när skicklige coach-veteranen Dave Tippett teamar upp med blott 27-årige, helt oerfarne general managern och fancy stats-virtuosen John Chayka, att få veta om unga sensationerna Max Domi och Anthony Duclair – nu troligen kompletterade med supertalangen Dylan Strome – kan följa upp fjolårets succésäsong med något ännu större och rentav orkar hela distansen den här gången, samt att få svaret på frågan om trejd-förvärvet Alex Goligoski är det stycke plastic padding som saknats i den tidigare något ihåliga backbesättningen. Jag tycker det är lovvärt och kittlande att klubben är lite djärv och vågar prova något helt nytt (även om det samtidigt känns taskigt att Don Maloney tvingades gå – sett till förutsättningarna har han gjort ett enormt jobb ute i öken). Det vore mycket roligt om filosofin betalade sig, om inte annat så för att det skulle störa, och förhoppningsvis försvaga, de konservativa krafter som vägrar ge upp sitt inflytande i så många andra klubbar. Grundtipset är dock att det tar ytterligare någon säsong innan ynglingarna som måste forma ny ryggrad åt ‘Yotes är tillräckligt solida och uthålliga för att på allvar kunna hävda sig i konkurrensen i väst.
Nya: Alex Goligoski (b), Jamie McGinn (f), Ryan White (f), Luke Schenn (b), Radim Vrbata (f), Jamie McBain (b), Justin Peters (mv).
Förluster: Boyd Gordon (c), Joe Vitale (c), Kyle Chipchura (c), Viktor Tikhonov (f), Nicklas Grossmann (b), Jiri Sekac (f), Sergej Plotnikov (f).
Svenskar: Klas Dahlbeck, Oliver Ekman-Larsson.
Tips: Landar under strecket igen. Men nästa år lyfter draken i ökenhettan..

BOSTON BRUINS
– Känslan har ju varit att brumbjörnarna från Beantown två år i rad fällt sig själva och fumlat bort givna slutspelsplatser på rent slarv och ren klumpighet under de avslutande grundserieveckorna. Men kanske är det helt enkelt så att Boston numer inte är något mer än en hygglig streckdansare. När vi just sett två av dem – Brad Marchand och Patrice Bergeron – glänsa i bästa kedjan i World Cup, vet vad för slags poängproduktion en hel David Krejci är mäktig, lärt oss vilken potential som finns hos unge David Pastrnak och har varit med när Tuukka Rask trotsat fysikens lagar i kassen känns det lite svårt att acceptera. Men utöver de nämnda är det få i truppen som svarat upp mot förväntningarna på senare år; ett helt koppel unga pjäser i både ”bottom 6”-skvadronen och bland backarnas tycks liksom ha stannat i utvecklingen och helt enkelt inte blivit de ”difference makers” alla trodde att det var predestinerade att bli för några säsonger sedan. Samtidigt är den väldige Zdeno Chara obönhörligen på väg utför. Jag vet inte heller, för att nu bli mer negativ än jag hade tänkt, om David Backes är en fullgod ersättare för Loui Eriksson, ansvarig för 30 mål förra säsongen. Den förre St. Louis-kaptenen må passa Bruins manér, och självbild, bättre än Loui, men hockeyns utveckling har på senare år ofta fått honom att se långsam och fyrkantig ut.
Nya: David Backes (f), Riley Nash (f), Dominic Moore (c), Anton Khudobin (mv), Christian Erhoff (b).
Förluster: Loui Eriksson (f), Dennis Seidenberg (b), Lee Stempniak (f), Brett Connolly (f), Max Talbot (c), Jonas Gustavsson (mv), Landon Ferraro (c).
Svenskar: Inga.
Tips: Såvida coach Julien inte kan få boysen längre bak i leden att lämna platån där de verkar ha fastnat blir det kamp om sista playoff-platsen in i det sista igen.

BUFFALO SABRES
– Nu är väntan äntligen över för de plågade Buffalo-fansen. I år häver sig Sabres upp genom hierarkin och snor en slutspelsplats – på bekostnad av antingen Detroit eller Boston. Det verkar jag vara rätt ensam om att tro, men jag känner mig likafullt förvissad. Några unga juveler, allra främst Jack Eichel och Sam Reinhart, är med en NHL-säsong under bältet av allt att döma redo att explodera, free agent-signingen Kyle Okposo ger förstakedjan gifttänder den inte haft förut och Dimitri Kulikov kan nästan bli för Rasmus Ristolainen vad Anton Strålman är för Victor Hedman. Jag är också övertygad om att Robin Lehner, den största svenska råtalangen mellan två stolpar på den här sidan Henrik Lundqvist, förr eller senare får ett stort genombrott och slipper han skador som den som spolierade 2015-2016-given kan det mycket väl vara dags nu. Inga frågetecken? Jo, såklart. Jag chansar ju lite här. Som helhet är backuppställningen fortfarande lite tunn på papperet, och rollspelarna i tredje- och fjärdelinorna behöver höja sig ett par snäpp. Man vet heller aldrig vad man kan förvänta sig av eviga sorgeämnet Evander Kane. Men intuitionen säger mig att coach Bylsma får ihop det här till sist.
Nya: Kyle Okposo (f), Dimitri Kulikov (b), Justin Faulk (b), Tylor Fedun (b), Anders Nilsson (mv), Alexander Nylander (f).
Förluster: David Legwand (c), Mark Pysyk (b), Cody McCormick (c), Chad Johnson (mv).
Svenskar: Johan Larsson, Robin Lehner, Anders Nilsson, Linus Ullmark, Alexander Nylander.
Tips: Vinner inga slutspelsserier. Men får i alla fall vara med i en.

CALGARY FLAMES
– Efter breakout-säsongen 2014-2015 tog Flames ifjol ett steg tillbaka. Inte helt oväntat. Det händer ofta unga rebuild-lag som blir bra tidigare än planerat. Men allt krut som inte förverkades under denna sophomore slump – ah, detta klassiska begrepp vi njuter av att svänga oss med i NHL-podcasten! – är nu extra torrt och har dessutom kompletterats med fint externt sprängmedel, inte minst i form av en målvakt värdig att hålla i handen när åskan går. Det var ju framförallt läckorna i kassen som släckte flammorna förra året. Jonas Hiller och Karri Rämö höll helt enkelt inte, och det gjorde inte plan b-chansningarna Joni Ortio och Niklas Bäckström heller. Men kan Brian Elliott upprätthålla standarden från senaste säsongen i St. Louis är det problemet löst. Och hamnar han han i enstaka svackor är Chad Johnson betryggande att ha som back-up; när han den gångna säsongen tvingades ikläda sig en mycket större roll än väntat i Buffalo visade han tidigare oanad stabilitet. Med sig från Missouri har Elliott också Troy Brouwer och även han känns som en klar förstärkning. Han bidrar med egenskaper – rutin, karaktär, ”grit” – som kan bli mycket värdefulla i den exceptionellt begåvade men något snälla omgivningen. Att Bob Hartley fick sparken under sommaren är positivt, det med. Som vanligt fungerade hans ålderdomliga management-by-fear-stil bara i några år. Sedan verkade den enkom hämmande på gruppens kollektiva kreativitet. Men huruvida Glen Gulutzan är den ideala ersättaren återstår att se. Han gjorde inte mycket till intryck under en och en halv säsong i Dallas. Där har jag min enda, men inte helt marginella, reservation.
Nya: Brian Elliott (mv), Troy Brouwer (f), Chad Johnson (mv), Linden Vey (c), Alex Chiasson (f).
Förluster: Jonas Hiller (mv), Karri Rämö (mv), Joni Ortio (mv), Niklas Bäckström (mv), Joe Colborne (f), Mason Raymond (f).
Svenskar: Mikael Backlund, Oliver Kylington.
Tips: Back in contention.

CAROLINA HURRICANES
– En annan av mina chansningar. Men jag har ju inte bara dragit namnen på tänkbara skrällar ur en hatt. Canes missade slutspelet för sjunde året i rad i våras, men förbättrade sitt resultat med femton poäng jämfört med säsongen innan. De befinner sig med andra ord i en tydlig uppsving och med den intelligente, metodiske Bill Peters på befälsbryggan finns det inga skäl att betvivla att den utvecklingen fortsätter. Han har inte världens mest imponerande förstecenter i Jordan Staal och han går till strid med en skara backar som känns något grön; det hade inte gjort något om det fyllts på med några mitt-i-karriären-lirare i gapet mellan 35-årige Ron Hainsey och alla kids under 25. Men Peters har förmågan att skapa helheter som är större än summan av delarna – och han är bra på att förlösa outnyttjad talang. Se bara på vad som hänt med Victor Rask. I år har jag en stark känsla av att han hjälper Elias Lindholm, Sebastian Aho, Noah Hanifin, Jacob Slavin och Brett Pesce att växla ut big time. Vad coachen inte kan göra så mycket åt är målvaktssituationen. Gamle Cam Ward är inget säkert kort längre, och hittills har inte Eddie Läck lyckats övertyga världen om att han är redo för tjänstgöring som nummer ett under större tidsrymder. De gånger de senaste veckorna jag tvivlat på om jag verkligen ska placeras Carolina ovanför strecket har det varit anledningen.
Nya: Teuvo Teräväinen (f), Lee Stempniak (f), Bryan Bickell (f), Viktor Stålberg (f), Matt Tennyson (b).
Förluster: James Wisniewski (b), Riley Nash (c), Nathan Gerbe (f), Brad Malone (c), Chris Terry (f).
Svenskar: Elias Lindholm (c), Victor Rask (f), Joakim Nordström (f), Viktor Stålberg (f), Eddie Läck (mv).
Tips: Ökenvandringen är över, Canes går till slutspel. Kanske…

CHICAGO BLACKHAWKS
– Till sist har verkligheten, så som den nu ter sig i cap-erans NHL, kommit ikapp även Chicago. GM Bowman tvingas varje år släppa ifrån sig tillgångar han egentligen vill behålla, och ersätter dem inte längre lika obehindrat med nytt guld. Lyckträffar som Artem Panarin vaskar inte den skickligaste, eller ens den mest tursamme, fram i floden av tillgängligt material mer än någon enstaka gång per karriär. I år försvann Joel Quenneville-favoriten Andrew Shaw till Montreal och finländska jättelöftet Teuvo Teräväinen till Carolina i den helt nödvändiga Bickell-dealen. Och Bowman har inte ens försökt täppa till hålen de lämnar efter sig i truppen. Istället hoppas han att några prospects ska överträffa sig själva, förvisso en fin Blackhawks-tradition det också – och att små men smarta kompletteringsförvärv ska kompensera på andra sätt. Att han lockat tillbaka 37-årige Brian Campbell, en back som åldrats med sällsynt värdighet, på ett billigt kontrakt, intygar att Scottys grabb fortfarande har lite fingerspitzengefühl. Men likafullt: Resultatet är en betydligt mer snedbalanserad truppstyrka än tidigare under den storhetstid som inleddes 2010. En och en halv kedja och två backpar håller fortfarande odiskutabel mästarklass, men the supporting cast skrämmer inte lika mycket längre.
Nya: Brian Campbell (b), Jordin Tootoo (f), Michal Kempny (b).
Förluster: Andrew Shaw (c), Teuvo Teräväinen (f), Andrew Ladd (f), Dale Weise (f), Bryan Bickell (f), David Rundblad (b), Christian Erhoff (b), Tomas Fleischmann (f).
Svenskar: Niklas Hjalmarsson, Marcus Krüger, Erik Gustafsson, Dennis Rasmussen, Viktor Svedberg, Gustav Forsling.
Tips: Går såklart till slutspel. Men förhoppningen om att Niklas Hjalmarsson ska få tangera svenska Stanley Cup-rekordet med en fjärde titel känns lite orealistisk.

COLORADO AVALANCHE
– Problemet är inte att Patrick Roy avgick som coach; tvärtom kan det vara det bästa som hänt Avalanche sedan de draftade Gabriel Landeskog och Nathan MacKinnon. Problemet är att han gjorde det så sent. Först en bra bit in i augusti meddelade den bångstyrige målvaktsikonen att han inte längre kunde acceptera sitt, som han såg det, begränsade inflytande över spelartruppens utformning och lämnade Denver. Kompisen Joe Sakic tvingades därmed göra rena rama ambulansutryckningen för att hitta en ny, någorlunda duglig general. Det är värt en liten applåd att han med så kort varsel lyckades skaka fram ett såpass intressant namn som Jared Bednar. Den 44-årige doldisen från Saskatchewan ledde ett snudd på obesegrat Lake Erie Monsters till AHL-titeln Calder Cup i våras och framstår som en typ av ledare och hockeystrateg som skulle kunna blåsa liv i den offensiva kreativitet och spirit den gammalmodige Roy sånär utplånade under kräftgången de senaste två säsongerna. Men det kommer ta tid att implementera nya värderingar och låsa upp individuell skaparkraft och tid har Bednar ont om. Därför blir det nog ett mellanår till i skuggan av Klippiga bergen
Nya: Joe Colborne (f), Rocco Grimaldi (c), Fedor Tyutin (b), Patrick Wiercioch (b). Ryan Stanton (b).
Förluster: Mikkel Bödker (d), Dennis Everberg (f), Shawn Matthias (f), Nick Holden (b), Zach Redmond (b), Nate Guerin (b), Brad Stuart (b), Reto Berra (mv).
Svenskar: Gabriel Landeskog, Carl Söderberg.
Tips: Riskerar att bli sist i Central Division.

COLUMBUS BLUE JACKETS
– USA:s generalflopp i World Cup demonstrerade en gång för alla att John Tortorellas teorier om, och syn på, ishockey inte längre har någon relevans. Tyvärr lär Blue Jackets säsong bara bli ytterligare en bekräftelse. För absolut inget tyder på att den koleriska gaphalsen tar konsekvenserna av det som hände i Toronto. Det är han för stolt och envis och förändringsfientlig för. Så istället för att ta ut en ny kurs och försöka anpassa verksamheten till samtida gospel om fart, skicklighet, fantasi och puckinnehav kommer han tröska vidare med sina primitiva dogmer om hårdhet och kraft och kamp och slitgöra och dumpa puck och täcka skott tills korna går hem. Det är jädra synd, för det finns ju kapacitet i laget. Brandon Saad, Boone Jenner och Seth Jones är exempelvis finfina hockeyspelare. Och tänk vad unge, förståndige svenske centern Alexander Wennberg skulle kunna uträtta i ett annat klimat. Men så länge ”Torts” styr och ställer är Jackets dömda att misslyckas.
Nya: Sam Gagner (f), Pierre-Luc Dubois (c), Scott Harrington (b).
Förluster: Fedor Tuytin (b), Jarred Boll (f), Justin Falk (b).
Svenskar: William Karlsson, Alexander Wennberg, Anton Forsberg.
Tips: Det går åt helvete.

DALLAS STARS
– Ingen underhållning, av någon sort, var hösten 2015 och våren 2016 mer stimulerande, upplyftande och allmänt underbar än den Dallas Stars matade sina fans med. De spelade hockey som James Brown framförde sina soulklassiker på Apollo Theatre i Harlem på 60-talet, som en ung Steven Spielberg kreerade specialeffekter i sina filmer och som Ed McBain laddade sina deckare med action. Den var snabb, den var aggressiv, den var explosiv, den var tekniskt ekvilibristisk och den var sprakande lustfylld. Hockeyns puritaner morrade surt, vi andra jublade. Till oändlig lycka visade den sig vara vägvinnande också. Stars vann knallhårda Central Division, knockade Minnesota i första playoff-rundan och tvingade St. Louis till sju matcher i divisionsfinalen – men där tog bristerna längst bak, i målburen, till sist ut sin rätt. De bristerna får klubben dessvärre leva med i år också, ingen har förbarmat sig över GM Jim Nill och tagit över något av de alldeles för generösa kontrakt han skrivit med finländska duon Kari Lehtonen och Antti Niemi. Men det viskas om att han fortfarande planerar en blockbuster-trade för att bärga en prime time-goalie under säsongen. Ben Bishop, den magnifike resen som ett Tampa med lönetaksbryderier och den gränslöst talangfulle Andrej Vasiljevski väntande i kulisserna kan tvingas avyttra, har nämnts. Och kommer Big Ben till Texas tror jag Stars går till final. Ja, fler backar än Mister Dynamite John Klingberg skulle kanske behöva integreras i offensiven och det krävs definitivt att Johnny Oduya får hjälp att städa upp i defensiven, men vad gäller det första behovet känner jag bara på mig att ett antal yngre kometer, kanske rentav finländaren Julius Honka, är färdiga att ta rygg på ”Burger” och vad det gäller det andra blir Dan Haimhus en utmärkt vän till ”Johnny O”. Anfallslinjerna finns det inga som helst skäl att oroa sig för. De är NHL:s mest potenta – och borgar om inte annat för fortsatt femplus-show i The Lone Star State.
Nya: Dan Hamhuis (b), Jiri Hudler (c), Adam Cracknell (f).
Förluster: Alex Goligoski (b), Jason Demers (b), Vernon Fiddler (c), Colton Sceviour (c), Kris Russell (b), Travis Moen (f), Valeri Nichushkin (f).
Svenskar: John Klingberg, Johnny Oduya, Patrik Nemeth, Mattias Janmark (långtidsskadad).
Tips: Om Jim Nill kan trejda till sig en riktig målvakt spelar de final mot Penguins.

DETROIT RED WINGS
– Rödvingarnas historiska slutspelssvit höll i ett kvarts sekel. Det är oerhört imponerande. Men nu klipps den förmodligen av. Det blir i så fall en deppig avslutning på Joe Louis Arena-epoken; Wings lämnar ju sitt klassiska ruckel på Steve Yzerman Drive och flyttar in i en ny, flashig hall mitt i downtown Detroit efter den här säsongen. Men det kan nog faktiskt vara rätt bra också. En blessing in disguise. På senare år känns det som att general managern Ken Holland varit så angelägen om att förlänga den där obrutna raden att han försummat annat, egentligen mycket viktigare. Vilket fått till följd att Wings – som alldeles nyss hade en veritabel aura av vinnarkultur och alltid var ett hot mot precis alla motståndare i den stora dansen – tre säsonger i följd bara säckat ihop så fort playoff börjat och snabbt försvunnit i första omgången. Om klubben vrider om fokus och eliminerar stressmomentet kring den historiska statusen blir det säkerligen lättare att ägna mer tankeverksamhet åt vad som behöver göras för att vända den negativa utvecklingen. Och det är en del. Bland annat måste ledarstaben uppgradera ett backbestånd som blivit för långsamt och odynamiskt, gå till grunden med varför så många av de unga löften som för bara några få år sedan stod i begrepp att slå igenom på bred front helt stagnerat och klura ut hur man bäst hushåller med Henrik Zetterberg. Jag är övertygad om att kaptenen, med sitt eminenta spelsinne, sin pondus och sin exempellösa förmåga att hålla i pucken, fortfarande har några goda säsonger i sig och kan hjälpa sin klubb på vägen mot framtiden. Men bara om han inte tvingas köra slut på sin 36-åriga kropp redan under första halvan av säsongen. Och bara om DRW, mer generellt, inser att det förmodligen måste bli värre innan det blir bättre och den här säsongen sväljer det bittra pillret.
Nya: Frans Nielsen (c), Thomas Vanek (f), Steve Ott (c).
Förluster: Pavel Datsyuk (c), Brad Richards (c), Joakim Andersson (c), Kyle Quincey (b).
Svenskar: Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Jonathan Ericsson, Gustav Nyquist.
Tips: Den längsta sommaren på 25 år väntar.

EDMONTON OILERS
– Frasen ”Nu måste det väl ändå hända något i Edmonton” har uttalats så många gånger senaste decenniet att den känns som ett skämt. Men – nu måste det väl ända hända något i Edmonton? Efter att ha sett Connor McDavids uppvisning med Team Nordamerika under World Cup är det omöjligt att inte tänka den tanken. Han varvar upp i hastigheter som skulle imponera på interkontinentala missiler – och klarar av att utföra oerhört avancerade saker i den farten – och all ädel talang som ackumulerats i köldhålet på Albertas prärie under 10-talet går äntligen i spinn i det energisprakande vinddraget. Jo, jag känner mig alltmer säker på att NHL:s nästa superstar redan nu, när de byter slitna gamla Rexall Place mot flashiga Rogers Place, kan bli den typen av dynamo för Oilers. Naturligtvis räcker det inte för att gå efter titeln. Försvarslinjerna är fortfarande för klena, även om Adam Larsson innebär en klar förstärkning. Jag delar helt Peter Chiarellis uppfattning att vi bara såg glimtar av Adams fulla potential under åren i Jersey. Om klubbledningen borde fått mer i utbyte när man trejdade draftettan Taylor Hall till östkusten lär debatteras till nästa millennieskifte, men ibland måste de som försöker ledsaga sina klubbar över slagfältet i världens hårdaste, mest konkurrensutsatta liga ta chanser och…go for it. Särskilt om en stjärna, aldrig så begåvad, inte fungerar i gruppen och därigenom försvagar den samfällda effektiviteten och så har det viskats om att det varit med Hall. Well, går Oilers så bra som jag inbillar mig kan man lugnt konstatera att vågspelet lyckades.
Nya: Adam Larsson (b), Milan Lucic (f), Jesse Puljujärvi (f), Kris Russell (b), Mark Fraser (b), Jonas Gustavsson (mv).
Förluster: Taylor Hall (f), Lauri Korpikoski (f), Nail Yakupov (f), Adam Cracknell (f), Rob Klinkhammer (f), Anders Nilsson (mv), Ben Scrivens (mv).
Svenskar: Adam Larsson, Oscar Klefbom, Anton Lander, Jonas Gustavsson.
Tips: Jag tror de har chansen att nypa en en slutspelsplats.

FLORIDA PANTHERS
– Det var en tilltalande, utmärkt mixad ensemble av katter som vann Atlantic Division ifjol och sedan gick ett par lovande ronder mot Islanders i slutspelet. Så ägarna väckte förundran när de efter säsongens slut drog igång regelrätt utrensning. Inte nog med att de skickade aktade general managern Dale Tallon snett uppåt och istället överlät rodret till Tom Rowe och ett per fancy stats-frälsta kids och i samma veva lanserade ett helt nytt klubbemblem och matchställ – de satte skalpellen i spelartruppen också, rensade bort vad man tydligen såg som överflödig vävnad och högg sedan för sig på den fria marknaden. ”Överreaktion”, var vi väl några som tänkte när de röjde som hårdast. Men när krutröken nu lagt sig är det ju bara att erkänna att laget med ligans sydligaste hemadress i alla fall i teorin startar den nya säsongen med en ännu starkare och ännu mer spännande trupp. Den exemplariska balansen mellan ungt och gammalt, och mellan rätt sorts glödande aptit och rätt sorts rutin, är intakt – och den offensiva udden samtidigt markant mycket vassare, särskilt den del av offensiven som genereras från de bakre regionerna. En sådan som Keith Yandle uppskattades aldrig efter förtjänst av Alain Vigneault i New York men är mästerlig i grenen ”puck movement” och en killer som quarterback på blålinjen och kan komma att bilda ligans mest elektriska backpar med Mighty Aaron Ekblad. Även underskattade Jason Demers och Mark Pysyk ger pantern mer klös, och personligen tror jag mycket även på wingern Jonathan Marchessault, outnyttjad resurs i Tampa några år. Solen kommer lysa över södra Florida, i alla bemärkelser.
Nya: Keith Yandle (b), Jason Demers (b), Mark Pysyk (b), James Reimer (mv), Reto Berra (mv), Jared McCann (f), Colton Sceviour (f), Jonathan Marchessault (f).
Förluster: Brian Campbell (b), Dimitri Kulikov (b), Erik Gudbranson (b), Willie Mitchell (b), Teddy Purcell (f), Rocco Grimaldi (f), Dave Bolland (c), Lawson Crouse (f), Jiri Hudler (c).
Svenskar: Inga, men Linus Hultström kan få chansen under grundseriens gång.
Tips: Självklar grundseriesuccé, en dark horse i playoff.

LA KINGS
– Den som vill ha framgång i National Hockey League får betala ett högt pris – på fler sätt än ett. Kings fick höja bucklan både 2012 och 2014. För att säkra de triumferna tvingades GM Lombardi emellertid offra en hel del framtid och knyta upp ett antal älsklingar med längre kontrakt än de förtjänade. Det var det värt, förstås. Verksamheten går ut på att vinna Stanley Cup och två titlar på tre år är ett utmärkt facit. Men som så ofta när man haft riktigt skoj – nu kommer de första aningarna av baksmälla. Anze Kopitar är fortfarande en av världens två bästa centrar och så länge han befinner sig på isen är Drew Doughty en av världens bästa backar också (tänk om Erik Karlsson hade en center av samma kaliber framför sig…mein gott!). Tillika får Jeff Carter alltjämt betraktas som en väldigt habil andrecenter. Men i övrigt börjar det storvuxna laget te sig lite gammalt och segt och illa anpassat för den kvicka, tekniska hockey de bästa konkurrenterna kommer möta med. Mycket hänger på om 24-åringarna Tanner Pearson och Tyler Toffoli tar det sista klivet framåt och inleder sina respektive karriärers verkliga glansdagar. Om inte är prognosen dyster. Så också för coach Darryl Sutter. Lombardi har visat sig nästan överdrivet lojal mot sina favoriter, men hamnar kungatronen på sniskan i det sydkaliforniska solskenet kan slutsatsen bli att det här manskapet behöver höra en ny, måhända mindre sarkastisk och butter röst.
Nya: Teddy Purcell (f), Jeff Zatkoff (mv), Michael Latta (c), Tom Gilbert (b), Zack Trotman (b).
Förluster: Milan Lucic (f), Vincent Lecavalier (c), Kris Versteeg (f), Jamie McBain (b).
Svenskar: Adrian Kempe har chansen att ta en plats i år.
Tips: Kan få kämpigt bara att ta sig till playoff.

MINNESOTA WILD
– Jaques Lemaire-eran i St. Paul upphörde i formell mening redan 2009. Men först nu, sju år senare, tar den slut på riktigt. Även om de coacher som haft huvudansvaret sedan dess (Todd Richards, Mike Yeo och, helt kort, John Torchetti), inte varit tillnärmelsevis lika defensivt inriktade har Trap-mästarens ande vilat tungt över Wilds image och sätt att agera. Men Bruce Boudreaus entré innebär ett seismiskt trendbrott. En helt ny tideräkning tar vid i de gamla svenskbygderna den här hösten. BB:s åsikt om hur hockey ska spelas – kvickt, stridslystet, djärvt – har inte mer gemensamt med Lemaires än vad Dan Girardis skridskoåkning har med Connor McDavids. Det lär alltså bli roligare än någonsin att sitta i Excel Energy Center och titta. Om det också kommer finnas anledning att jubla över faktiska framgångar är en annan femma. Situationen i Minny är ny för Boudreau inte bara såtillvida att han ska införa ett spelsystem adepterna inte är vana vid. De NHL-lag han coachat tidigare har varit högkvalitativa contenders på väg uppåt. Wild är ett något åldrande gäng vars fönster troligen håller på att stängas. Storsatsningen för några år sedan gav inte önskad avkastning och fundamenten i konstruktionen som skulle ge titlar börjar om inte krackelera så i alla fall flagna. Och Eric Staal som ny förstecenter? Nja. Den sympatiske keruben med den grova vokabulären kommer få svinga vilt med sitt trollspö om det här ska fungera på en gång.
Nya: Eric Staal (c), Chris Stewart (f), Alex Stalock (mv), Victor Bartley (b).
Förluster: Thomas Vanek (f), Jarret Stoll (c), Justin Fontaine (f), Chris Porter (f).
Svenskar: Jonas Bodin, Christian Folin, Gustav Olofsson, Joel Eriksson-Ek.
Tips: Det tar nog ett par år innan Boudreau gör dem konkurrenskraftiga igen.

MONTREAL CANADIENS
– Carey, Carey, Carey! Ja, förlåt att jag att jag plötsligt börjar imitera ett fullsatt Bell Centre. Men det är lätt hänt. Ingen spelare som nämns i hela det här monsterinlägget är viktigare för sitt lag än Carey Price. Ingen. Under den inledande månaden förra hösten var Habs nästan oslagbara. Sedan gick målvaktsikonen sönder och då brakade hela lagbygget ihop. När 82:a omgången fördes till handlingarna hade de elva poäng upp till strecket. Därmed vidimerades intrycket att den 29-årige keepern betyder ohälsosamt mycket för den ärevördiga klubben. Han har helt avgörande psykologisk inverkan på resultatet inte bara för det han gör i kassen, även om det naturligtvis är väldigt viktigt – vi talar här om hockeyns motsvarighet till Neo i ”The Matrix”, så kylig och så säker när han avväpnar världens bästa forwards att man kan få för sig att han opererar i en helt egen dimension. Well, nu ska han vara hundraprocentigt återställd och nån gång måste väl oturen, Careys och lagets, ta slut. I så fall får konkurrenterna ta sig i akt. Skulle det, gud förbjude, ändå gå lika illa igen har Marc Bergevin medelst ett antal spektakulära åtgärder under sommaren sett till att laget borde stå bättre rustat. Shea Weber har kanske passerat karriärens kulmen och om några år kan hans mastiga kontrakt bli en belastning, men ännu så länge är han en Clint Eastwood-karaktär av just den typ mentalt svajiga lag behöver när marken börjar gunga. Han passar nog också hockeymässigt bättre i Michel Therriens något rigida spelsystem, för vad det nu är värt, än vad flyktade fan-favoriten PK Subban gjorde. Pesten Andrew Shaw bidrar också med mer psykisk hårdhet – och några doser elakhet som kan behövas. Mer vågat var det att ge kontroversielle ryssen Alexander Radulov ett ettårskontrakt. Han är obestridligen begåvad, men hamnar ofta i trubbel utanför isen och den sortens figurer brukar Therrien inte ha särskilt mycket överseende med. Men igen: Carey, Carey, Carey. Det är framförallt honom det handlar om.
Nya: Shea Weber (b), Andrew Shaw (f), Alexander Radulov (f), Al Montoya (mv), Zach Redmond (b).
Förluster: PK Subban (b), Lars Eller (c), Tom Gilbert (b), Victor Bartley (b), Ben Scrivens (mv).
Svenskar: Jacob De La Rose, men han tycks får inleda säsongen i AHL.
Tips: Så länge Cary håller kan de slå vem som helst…

NASHVILLE PREDATORS
– Ingen annanstans, mer än möjligen i New York och Los Angeles, älskar de stjärnglans och karisma och stora personligheter med samma passion som i Nashville. Hell, Music City FINNS nästan enkom för att få fira stjärnor. I det avseendet råder det inga tvivel om att PK Subban hamnat rätt. Han kommer få samma lokala status som Hank Williams, Dolly Parton och Taylor Swift. Frågan är bara vad lagkamraterna tycker om att ha Dolly Parton i omklädningsrummet. Predators har länge presenterat sig för världen som en tajt samling ödmjuka och lojala team players som hyllar alla-för-en-parollen och gruppen reagerar inte alltid så väl på förändringar. Det märktes när David Polile för två år sedan blev för klåfingrig och försökte knöla in Mike Santorelli och Cody Franson i gemenskapen i samband med trade deadline. Då stördes kemin och ett Nashville med korn på divisionsseger kom av sig. Och Subban tar mer plats än tjugo Mike Santorelli. Lite oroande, no? Vad som ändå kan tala för en smidigare acklimatiseringsprocess den här gången är att det råkar vara Shea Weber, den andlige ledaren som länge satte tonen i Bridgestone Arena, han ersätter. Och i så fall, om artisten från Ontario är en bra fit och allt faller på plats, då blir Preds – med de kanske två främsta backparen i hela NHL, ett par creme-de-la-creme-kedjor och en djup brunn av support-pjäser – kandidater för en mycket lång Stanley Cup run.
Nya: PK Subban (b), Matt Carle (b), Yannick Weber (b), Matt Irwin (b).
Förluster: Shea Weber (b), Carter Hutton (mv).
Svenskar: Filip Forsberg, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok, Viktor Arvidsson, Pontus Åberg, Petter Granlund.
Tips: En av de hetaste finalkandidaterna.

NEW JERSEY DEVILS
– Det är inte omöjligt att omvärlden, yours truly inkluderad, underskattar Devils. Redan ifjol fick klyftige coachen John Hynes ut mer av ett begränsat spelarmaterial än vad någon kunde begära. Ett år senare är stommen samspelt och införstådd med Hynes idéer – och upphottad med stjärnförvärvet Taylor Hall. Han lär, i tandem med gamle kompisen Adam Henrique, bli den mest sevärda, och produktiva, sensationen på andra sidan Hudson River sedan Ilia Kovaltjuk. Men för att kunna lägga beslag på draftettan Hall tvingades Ray Shero, general managern, ge upp förstebacken Adam Larsson och han lämnar en krafter efter sig i försvarsuppställningen, varken mer eller mindre. Av de 29 konkurrenterna är det nu bara Toronto som har en lika svag samling D-men, och knappt ens dom eftersom Morgan Reilly återfinns i den skocken. Otacksamt för Corey Schneider, Nordamerikas mest underskattade keeper. Och troligen dolkstöten i hjärtat på de som vill se det gamla storlaget i playoff.
Nya: Taylor Hall (f), Vernon Fiddler (c), Beau Bennett (f), Ben Lovejoy (b), Kyle Quincy (b), Yohann Auvitu (b).
Förluster: Adam Larsson (b), Patrik Elias (f), David Schlemko (b), Jordin Tootoo (f), Ryan Clowe (f), Bobby Farnham (f), David Warsofsky (b).
Svenskar: Jacob Josefson.
Tips: Hamnar långt ner i tabellen.

NEW YORK ISLANDERS
– Bäst i New York. Med liten men ändock marginal. Islanders har John Tavares och det har ingen annan i The Metropolitan Area. Nu väntar vi bara på att han sveper med sig laget upp på nästa nivå och adderar Brooklyn till adresserna där det finns ett bona fide-lag med realistisk chans att få sola sig i Stanley Cup-bucklans glans. Men så har det låtit inför rätt många säsongsstarter nu, väntan på det stora lyftet börjar bli frustrerande lång. Därför var det inte så konstigt att befälhavaren Garth Snow försökte röra om lite i soppan i somras, vände ryggen åt trotjänare som Frans Nielsen och Kyle Okposo och Matt Martin och istället plockade in nya – och nygamla – lekkamrater åt Tavares. Men det vetisjutton om det nominella värdet på laget blev så värst mycket högre. Andrew Ladd är en class act fast på väg neråt och ingen självklar förbättring jämfört med Okposo, och Parenteau har ju testat rollen som JT:s vapendragare förr, med lyckat men inte superbt resultat. Det vill till att de som ska bilda ny kärna bakom franchise-ikonen – Brock Nelson, Ryan Strome, Anders Lee – pushar sig framåt i utvecklingen, att den fina backsextetten har en perfekt säsong och att Jaroslav Halak konserverar formen från World Cup. Eljest är risken stor att vi om tolv månader inleder ännu en Islanders-analys med förhoppningar om att de ska ta det där steget nu…
Nya: Andrew Ladd (f), P-A Parenteau (f), Jason Chimera (f), Dennis Seidenberg (b).
Förluster: Kyle Okposo (f), Frans Nielsen (c), Matt Martin (f), Marek Zidlicky (b), Brian Strait (b).
Svenskar: Inga.
Tips: I skärpt konkurrens tror jag de får slita för sista playoff-platsen.

NEW YORK RANGERS
– Med tanke på vad han fått för hand att spela med stod Jeff Gorton för en mer än godkänd off season-insats. Han knöt till sig en hel räcka dugliga och inte alltför dyra utfyllnadskomponenter och skapade därmed mer djup och bredd åt sin klubb. Problemet med djup är dock att det inte betyder så mycket om det inte i första hand är ett supplement till spets och udd. Med bara djup, utan en hård kärna av elitspelare i stånd att göra skillnad varje kväll, blir NHL-lag nästan utan undantag mediokra. Och i det avseendet har det inte hänt så mycket. Eftertraktade college-stjärnan Jimmy Vesey var förstås ett kap, men hans eventuella succé dröjer och bytesaffären som skickade Derick Brassard till Ottawa och Mika Zibanejad till Broadway innebar en prisvärd föryngring men förändrar knappast något i sak just nu. Det är Rick Nash, Mats Zuccarello, Chris Kreider och Derek Stepan som ska köra bussen i år också. På backsidan, well, där heter två av de tongivande chaufförerna fortfarande Dan Girardi och Marc Staal. Så känslan är densamma som förra hösten. Rangers samlade prestationsförmåga är i bästa fall intakt, men troligen något försvagad – medan de flesta rivalerna stadigt blir starkare. Förutsättningarna kan komma att förändras om Gorton lyckas genomföra en bra trejd, vilket ju sägs vara ett av skälen till att han samlat på sig så många artilleripjäser, och om Henrik Lundqvist orkar dra ett ännu tyngre lass än vanligt. Ryska ungblodet Pavel Buchnevich är också en potentiell, men inte trolig – inte ännnu – game changer. Hur som helst inleder Blueshirts grundserien som ett lag med huvudet strax under vattenytan.
Nya: Mika Zibanejad (c), Michael Grabner (f), Nathan Gerbe (f), Brandon Pirri (c), Jimmy Vesey (f), Adam Clendening (b), Nick Holden (b), Josh Jooris (c), Pavel Buchnevich (f).
Förluster: Derick Brassard (c), Keith Yandle (b), Eric Staal (c), Viktor Stålberg (f), Dan Boyle (b), Dominic Moore (c).
Svenskar: Henrik Lundqvist, Jesper Fast, Oscar Lindberg, Mika Zibanejad.
Tips: Missar slutspelet för första gången sedan 2010.

OTTAWA SENATORS
– The Erik Karlsson Show. Såvida inte nye coachen Guy Boucher, som har ett dubiöst track record vad gäller offensiva backstjärnor, klär sin överlägset mest värdefulla tillgång i tvångströja, kommer den ånyo vara vinterns stora behållning i den kanadensiska huvudstaden. Vi lär alla dra efter andan över konstnumren EK65 utför på isen och siffrorna han radar upp i protokollet. Sedan slutar det med suckar om att det är för ledsamt att vi inte får se en så unik talang i ett bättre lag. För plockar man bort honom ur ekvationen återstår inte mycket att hurra åt. Mike Hoffman och Mark Stone och Bobby Ryan och Kyle Turris är bra spelare men, visade den dystra fjolårssäsongen, inte tillräckligt bra – framförallt finns det inget utrymme för svackor, aldrig så kortfattade – och bytet Brassard-Zibanejad framstår mest som ett nollsummespel. Sedan har jag mina tvivel rörande nämnde Boucher. Han säger själv att han utvecklats som coach och inte längre tillämpar sin säregna trap-variant med samma eftertryck, men bara fragment av det tankesättet kan fucka upp Eriks, och hela lagets, spel. Inte inger det särskilt mycket förtroende att han har gamla skränfocken Marc Crawford som sin högra hand heller. Oroande.
Nya: Derick Brassard (c), Chris Kelly (c), Mike Blunden (f).
Förluster: Mika Zibanejad (c), Chris Phillips (b), Alex Chiasson (f), Patrick Wiercioch (b), Mark Fraser (b), Scott Gomez (c).
Svenskar: Erik Karlsson.
Tips: Vi kommer sörja att EK65 inte spelar i ett bättre lag.

PHILADELPHIA FLYERS
– Ron Hextall håller mycket snabbt på att fullborda ett strålande förvandlingsnummer i The City of Brotherly Love. Nästan allt dökött han fick ärva av Paul Holmgren är medelst precision och skicklighet avlägsnat och ett kvickt, rörligt, modernt band of brothers börjar ta form – och det utan att det fysiska bett som är klubbens adelsmärke gått förlorat. Mest anmärkningsvärt är att den orange-svarta backformationen börjat glänsa så läckert. Det är bara några år sedan Flyers hade ligans trögaste, minst spelskickliga uppsättning backar, men med unga artisterna Shayne Gostisbehere och Ivan Provorov – två sannskyldiga Erik Karlsson-reproduktioner – och en fullmogen Michael Del Zotto på blålinjen är den nyligen helt hopplösa lagdelen nu direkt…sexig. Framåt gick det tidvis tungt under fjolårssäsongen, främst för att Jakub Voracek tog ett sabbatsår som elit-winger, men försäsongen indikerar att han studsar tillbaka med alla huggtänder blottade och vad han och Claude Giroux kan uträtta tillsammans är känt. Det finns gott om firepower även bakom dem, bland annat möjligen i form av försäsongssensationen Travis Conecny, och Dale Wesie och Boyd Gordon är två Hextall-fångster som borde passa fint i understödjande roller. Det här kommer bli bra.
Nya: Boyd Gordon (c), Dale Weise (f), T.J Brennan (b), Ivan Provorov (b), Travis Conecny (f).
Förluster: Ryan White (f), R.J Umberger (f), Sam Gagner (c), Evgeni Medvedev (b).
Svenskar: Inga
Tips: Det blir slutspel igen och den här gången kan de med lite tur vinna en runda också.

PITTSBURGH PENGUINS
– Ingen har vunnit två Stanley Cup i rad sedan Detroit Red Wings för snart två decennier sedan. Men nu har pingvinerna en gyllene chans. De spelade under tre och en halv månad i våras – inklusive hela slutspelet – hockey inga motståndare kunde hantera. De var för snabba – i alla slags moment – för aggressiva, för tekniskt avancerade, för skoningslösa i avslutningarna, för överlägsna i grenen ”puck possession”, för bra. Det säger en del att St. Louis blev avslöjade som för långsamma i konferensfinalen mot San Jose – och San Jose sedan som för långsamma i finalen mot Pens. Nu ska samma pingviner ut på marsch igen och inget tyder på att de kommer vara sämre. Snarare tvärtom. Några av de nyckelspelare GM Rutherford och coach Sullivan mycket rådigt plockade upp från farmarlaget under den slutgiltiga stegringen är fortfarande bara kids och borde – med reservation för eventuella…you got it, sophomore slumps! – bara bli vassare. Andra är superstars mitt i sin prime. Ytterligare några är grundligt inskolade i sina specifika stödroller. Och i kassen har Matt Murray, välsignad med lika iskallt blod som Carey Price, en gång för alla petat tidvis opålitlige Marc-Andre Fleury. Ett visst mått av mättnad skulle kunna bli ett problem, stora vinnare har fallit på eget självbelåtet grepp förr, men det är Sidney Crosby som leder det här laget och hans hunger verkar gränslös. Och även om det inte vore så skulle Sullivan, självklar Jack Adams-kandidat, aldrig tillåta någon förnöjsamhet. Så – here we go again.
Nya: David Warsofsky (b), Garrett Wilson (f), Stuart Percy (b).
Förluster: Ben Lovejoy (b), Beau Bennett (f), Jeff Zatkoff (mv), Dustin Jeffrey (c).
Svenskar: Patric Hörnqvist, Carl Hagelin, Oskar Sundqvist.
Tips: Gör det igen.

ST. LOUIS BLUES
– Det är inte alldeles lätt att avgöra var Blues står, eller är på väg. De tycktes ett tag ta sats mot förnyelse men fastnade mitt i steget och hänger nu i någon form av limbo. En ny coach, Mike Yeo, är utsedd men får inleda epoken i bluesland som assisterande medan Ken Hitchcock rundar av sin karriär med en sista säsong som huvudansvarig. Underligt, milt uttryckt. De har personal – Vladimir Tarasenko, Robby Fabbri, Colton Parayko – som skulle kunna användas som grundbult i den föryngrings- och moderniseringsprocess som svårigheterna i vårens konferensfinal mot San Jose visade nödvändigheten av, men ”Hitch” lär näppeligen överge sin religion och sluta tro på att hans lag i första hand ska vara tungt, hårt och tufft. Och med bibehållen gameplan kommer förlusterna av framförallt Troy Brouwer och David Backes, men kanske även Steve Ott, bli kännbara. Ska man spela på Hitchcock-vis behövs de spelartyperna. Enda verkliga nyheten i truppen, återvändaren David Perron, gör därvidlag varken till eller från. Om Yeo – ingen Jon Cooper han heller, dock – får eller tillskansar sig mer makt än aktörer i hans position brukar ha kanske det finns förutsättningar för en kursändring som skulle underlätta för exempelvis Tarasenko, en av västra konferensens mest sevärda hockeykonstnärer. Men jag tror vi får vi vänta minst ett år till på ett St Louis modererat efter 2016 års doktriner. *Tillägg: Den sena ackvisitionen av Nail Yakupov är ett tecken på att GM Armstrong ändå försöker skynda på utvecklingen. Utsikterna ljusnar därmed något.
Nya: Nail Yakupov (f), (David Perron (f), Carter Hutton (mv), Landon Ferraro (c).
Förluster: Brian Elliott (mv), David Backes (c), Troy Brouwer (f), Steve Ott (c), Anders Nilsson (mv).
Svenskar: Alex Steen, Patrik Berglund, Carl Gunnarsson, Magnus Pääjärvi.
Tips: Inte samma maskin i grundserien efter denna halvmesyr till förändring, och i playoff blir det svårt.

SAN JOSE SHARKS
– Förra gången Pete DeBoer tog ett lag till Stanley Cup-final under sitt första år som coach och förlorade med 4-2 i matcher missade laget i fråga playoff helt och hållet året därpå. Den sortens historiska mönster har en luguber förmåga att upprepa sig och därför vill jag ändå ha det nämnt. Men det vore ohyggligt överraskande om samma öde väntade hajarna. De är avsevärt mycket starkare än Devils 2013, sprängde sönder en mental barriär när de plöjde sig genom västra konferensens benhårda playoff-labyrint och kommer gå in i den här säsongen med helt nytt självförtroende och helt ny swagger – och heavy-weights som Brent Burns, löjligt begåvade Marc-Edouard Vlasic, Joe Thornton, Joe Pavelski och Logan Couture med mer självförtroende och swagger…det är en tanke som i alla fall får mig att sitta tyst en stund. Logiken kan tyckas tarva att den ansenliga åldern hos en hörnsten som Thornton snart börjar synas, särskilt som normala 37-åringar med hans konstitution och fysiska spelstil vanligen har varit pensionärer i fyra-fem år, men Jumbo Joe är uppenbarligen inte normal. Han blir som en annan Jaromir Jagr bara yngre – och verkar tycka att det är roligare och roligare att spela hockey för varje år. Tänker sig Sharks en ny go-around i finalen, mot ett lag av Pittsburghs kaliber, krävs emellertid högre speed. Förvärvet av lätt underskattade dansken Mikkel Bödker är en bra start, men något mer kan behövas göras under resans gång.
Nya: Mikkel Bödker (f), David Schlemko (b).
Förluster: Roman Polak (b), James Reimer (mv), Matt Tennyson (b).
Svenskar: Melker Karlsson.
Tips: Bäst i Kalifornien, med chans på ny biljett till finalen.

TAMPA BAY LIGHTNING
– Trots den uppslitande konflikten med Jonathan Drouin, trots ovissheten kring Steven Stamkos framtid, trots att samma Stamkos under slutet av säsongen drabbades av en förödande blodpropp, trots att Tyler Johnson hade ett mellanår, trots att Ben Bishop gick sönder igen, trots allt elände under förra säsongen var Bolts bara en enda match från att nå Stanley Cup-finalen igen. Så när alla stormar nu bedarrat, när Drouin rökt fredspipa med Steve Yzerman och har en given plats i laguppställningen, när ”Stammer” är frisk och har signat sin furstliga kontraktsförlängning, när det enda mörka molnet på den knallblå himlen över Tampa-bukten är frågan hur Nikita Kucherov ska få plats under lönetaket – well, nog är fansen ursäktade om de fantiserar girigt om att få se Lord Stanleys pokal bäras runt i sommarhettan på Franklin Street i juni. Det enda som skulle kunna tala emot det praktiskt taget helt oförändrade laget – lika inne på blixtrande, total action som Dallas – är att manskapet spelat väldigt mycket hockey de senaste åren. Lightning var i final 2015 och i konferensfinal ifjol och stångades båda gångerna i flera utmattande Game 7-draman. Veckorna innan årets seriestart hade klubben dessutom tolv (!) spelare i olika World Cup-konstellationer. Men åtrån efter framgång i det här sllskapet är för glupande för att det slitaget ska märkas. Ett år till orkar dom jaga drömmen.
Nya: Cory Conacher (c).
Förluster: Matt Carle (b), Jonathan Marchessault (f), Anthony DeAngelo (b), Mike Blunden (f).
Svenskar: Victor Hedman, Anton Strålman.
Tips: Det stora hotet mot Pittsburgh i öst.

TORONTO MAPLE LEAFS

– Leafs främsta fiender är inte Canadiens, Bruins eller några andra rivaler på isen. Det är tristessen. För det är galet tråkigt, för alla inblandade, att gå igenom en så grundlig rebuild som den helt nödvändiga som genomförs i Big Smoke just nu. När man får tag i en guldklimp som Auston Matthews är det förmodligen lätt att bli frestad att ta en genväg, trejda till sig några dyra free agents och börja jaga en playoff-spot lagom till det som till råga på allt är ett 100-årsjubileum. Men i så fall raseras den lilla grund som byggts för framtida stabilitet och hållbarhet. De ansvariga måste ovillkorligen vara fortsatt omedgörliga och följa ”Shanaplan” – den långsiktiga strategi presidenten Brendan Shanahan lagt upp för att såsmåningom bryta den 50 år långa Stanley Cup-torkan – lika rigoröst som äkta luteraner följer Lilla Katekesen. Gör de det rör sig Leafs i rätt riktning i år – utan att komma särskilt långt. Jävligt tråkigt. Men essentiellt.
Nya: Auston Matthews (c), Frederik Andersen (mv), Matt Martin (f), Jhonas Enroth (mv), Roman Polak (b), Nikita Zaitsev (b).
Förluster: P-A Parenteau (f), Michael Grabner (f), Jonathan Bernier (mv), T.J Brennan (b), Alex Stalock (mv), Scott Harrington (b).
Svenskar: William Nylander, Jhonas Enroth, Tobias Lindberg, Viktor Lööv.
Tips: Tar ett litet steg framåt. Men bara ett litet.

VANCOUVER CANUCKS
– Eriksson (Sedin/Sedin). Det är bara att vänja sig vid den notraden i NHL-protokollen. Tvillingarna och radarpartnern från Globen-VM 2013, Loui Eriksson, fick det inte att fungera så bra i World Cup, nej. Men det berodde nog mer på den försiktiga Tre Kronor-taktiken än något annat. Så fort trion fick lösare tyglar under Vancouvers försäsong sa det pang direkt. Det är inget snack, den helsvenska förstakedjan kommer bli det kanadensiska västkustlagets främsta vapen i vinter. Så värst många fler är jag dessvärre rädd att de inte förfogar över. Canucks tycks inte riktigt våga ge sig i kast med en omfattande restaurering och lag på glid som inte vågar det hamnar lätt i ett slätstruket ingenting. De är aldrig tillräckligt bra för playoff-jakt, men inte heller tillräckligt dåliga för verklig draftlotteri-bonanza. Men tja, det ska bli spännande att se om Anton Rödin kan nypa en tröja efter sin lyckade camp, om Jake Virtanen får ut mer av sin dokumenterade förmåga och om Jacob Markström, säkerligen ny förstekeeper, fortsätter spela lika stabilt som före och under World Cup. Alltid nåt.
Nya: Loui Eriksson, Erik Gudbranson (b), Michael Chaput (c), Filip Larsen Olli Juolevi (b).
Förluster: Dan Haimhus (b), Radim Vrbata (f), Jared McCann (c), Linden Vey (c), Yannick Weber (b).
Svenskar: Daniel Sedin, Henrik Sedin, Loui Eriksson, Alexander Edler, Jacob Markström, Anton Rödin.
Tips: Grönborg får ringa flera samtal till västra Kanada redan i början av april.

WASHINGTON CAPITALS
– 12 april 2017. Då börjar Washington Capitals säsong. Allt som händer innan det datumet är meningslös prolog. Den mäktiga maskinen från The District må med Lars Eller som ny tredjecenter dominera ännu mer i grundserien och kan säkert vinna President’s Trophy igen, Alex Ovetjkin gör förmodligen över 50 mål ännu en gång och ingen blir förvånad om Braden Holtby står för fler mirakulösa räddningar än någon annan. Men än sen? Been there, done that. Caps måste lyckas i slutspelet, ta sig förbi den andrarunda som blivit en regelrätt förbannelse och – ofrånkomligt i så fall – slå ut Pittsburgh. Allt annat är ett fiasko. Om de klarar det? You tell me. Jag väntar på 17 april 2017. Dessförinnan vet ingen egentligen någonting.
Nya: Lars Eller (c), Brad Malone (c), Brett Connolly (f).
Förluster: Jason Chimera (f), Mike Richards (c), Michael Latta (c).
Svenskar: Nicklas Bäckström, Marcus Johansson, Andre Burakovsky.
Tips: Well, tar de sig bara förbi den där andra playoff-omgången så…

WINNIPEG JETS
– Patrik Laine. Mer behöver kanske inte sägas. 18-åringen från Tammerfors ses allmänt som The Finnish Flash 2.0 och har fått pulsen att rusa i Winnipeg – händelsevis också den stad där Teemu Selänne inledde sin gloriösa NHL-karriär. Infriar han bara en bråkdel av förväntningarna blir det happy days på Manitoba-prärien. Men Zlatan-supportern med det djävulska skottet är inte enda skälet till välmotiverad framtidstro. Är det någon klubb som har ladorna fulla av löften och talang är det Jets. Nikolai Ehlers, Mark Scheifele och Connor Hellebuyck har redan presenterat sig, nu ansluter – förutom Laine då – troligen påläggskalvar som Kyle Connor, Josh Morrissey och Nick Petan. Och bakom dem, i de där ladorna, jäser ännu mer lovande deg. Stöket kring Jacob Trouba – en annan som räknats till pärlorna i prospect-poolen – och hans begäran om att få bli trejdad stör förstås lite, men eftersom skilsmässan tycks ske i hyggligt samförstånd och klubben rimligen får något gött i utbyte borde konvulsionerna inte bli alltför förödande. Likväl: Man bakar inte mästarpaj på en eftermiddag. Det tar säkerligen ett tag innan alla ungblod vuxit ihop till ett lag för de stora utmaningarna.
Nya: Patrik Laine (f), Shawn Matthias (f), Brian Strait (b).
Förluster: Grant Clitsome (b), och förmodligen Jacob Trouba (b).

Svenskar: Tobias Enström
Tips: Ett topplag. Om några år.

TABELLER

ATLANTIC
1. Tampa Bay Lightning
2. Florida Panthers
3. Montreal Canadiens
*4. Buffalo Sabres
5. Boston Bruins
6. Detroit Red Wings
7. Toronto Maple Leafs
8. Ottawa Senators

METROPOLITAN
1. Pittsburgh Penguins
2. Washington Capitals
3. Philadelphia Flyers
*4.Carolina Hurricanes
5. NY Islanders
6. NY Rangers
7. New Jersey Devils
8. Columbus Blue Jackets

CENTRAL
1. Dallas Stars
2. Nashville Predators
3. Chicago Blackhawks
*4. St. Louis Blues
5. Winnipeg Jets
6. Minnesota Wild
7. Colorado Avalanche

PACIFIC
1. San Jose Sharks
2. Calgary Flames
3. Edmonton Oilers
*4. Anaheim Ducks
5. LA Kings
6. Arizona Coyotes
7. Vancouver Canucks

*Till slutspel

FINAL: Pittsburgh Penguins – Dallas Stars
MÄSTARE: Pittsburgh Penguins

Utmanare nummer 1 i öst: Tampa Bay Lightning
Utmanare nummer 2 i öst: Washington Capitals
Utmanare nummer 1 väst: Nashville Predators
Utmanare nummer 2 i väst: San Jose Sharks

Kommentarer

  • Tjänstgörande sportredaktör: Sebastian Parkkila
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB