Startsida / Inlägg

Eye of the tiger

av Per Bjurman

I ögonen på Mattias Ekholm och Calle Järnkrok när de från varsin sida av Predators omklädningsrum fem minuter före uppvärmningen nickar tyst mot varann. I ögonen på Ryan Getzlaf när han med orörlig, nästan hotfullt beslutsam min stirrar rakt framför sig i båset under nationalsången. I ögonen på Ryan Ellis när han bombat in ännu en puck och den vilda euforin plötsligt sköljer genom blodomloppet…
Där ser man, bättre än någon annanstans, vad matcher som den som ska avgöras Bridgestone Arena mitt i det kokheta Nashville ikväll handlar om.
Där glimrar drömmar de skäggiga playoff-soldaterna burit med sig i hjärtat sedan de var små knattar och nu har en gyllene chans att förverkliga, kanske för första och enda gången i livet.
Där brinner kärleken till lagkamraterna och hoppet om vad de kan uppnå tillsammans, enligt den heliga idén att var och en är del av nånting större än bara jaget.
Där lyser löften och tro och vrede och desperation och viljekraft och oböjliga föresatser, gjutna i stål, om att det inte finns något de inte skulle vara redo att göra för att vinna.
Titta själva när vi nu, med den fjärde konferensfinalen mellan Predators och Ducks, närmar oss hockeyns yttersta klimax.
Det kommer glöda och flamma och blixtra och blänka och blossa och skimra i 40 par ögonglober på isen – och den som ser förstår direkt.
Här avgörs ett larger-than-life-drama.
• • •
Ah, tråkiga Senators slog till igår igen…
Jag hade inte ens hunnit dricka ur min första Yungeling på Bailey’s Sportsbar förrän Hoffman & co smaskat in fyra mål på Fleury och avgjort matchen.
Imponerande – och verkligen inte trist.
Däremot blev själva upplevelsen något avslagen eftersom det ju väldigt snabbt stod klart att Penguins inte skulle klara av att resa sig.
Frågan är regerande mästarna reagerar nu.
Blir det som efter 0-5-smockan i Detroit i Game 5 i Stanley Cup-finalen 2009, när de bara stärktes i förödmjukelsen och kom tillbaka och vann två raka och blev mästare – eller är de så trötta och oinspirerade som de såg ut igår och med undantag för några perioder här och där faktiskt sett ut sedan femte matchen mot Capitals?
Ett är säkert:
De har aldrig tidigare varit i närheten av en så blek insats som den igår under Mike Sullivans ledning.
• • •
De kom med kniv till en gun fight…
Så verkar ankorna så här i efterhand se på matchen i Bridgestone i tisdags.
De var för snälla mot predatorerna, tacklades för lite och jävlades för lite med dem i största allmänhet.
Det ska det bli ändring på ikväll, får alla som kommer inom hörlängds avstånd från klubben veta.
– We’re gonna impose our will on them, muttrar coach Carlyle.
Jag älskar det uttrycket.
Impose our will on them…det låter så skrämmande och obehagligt och tufft.
Som när Zeb Macahan bara bestämde sig för att få sin vilja igenom, liksom.
För övrigt ber jag, vad gäller dessa ansatser hos gästerna, att få påminna om vad jag skrev i förra introt.
”Det är när adrenalinet börjar pumpa som vårens på-liv-eller-död-konfrontationer griper tag på allvar, det är när aggressionerna sväller i de starkaste och mest begåvade hockey engagerar på riktigt, det är när det känns som att vad som helst kan hända det inte går att låta bli att titta”.
Håll i hatten!”
• • •
Lejonparten av onsdagen tillbringade jag i Uber-kärror med NBC-trion Kenny Alberts, Joe Micheletti och Brian Boucher.
Först åkte vi från vårt hotell till Ducks hotell i The Gulch, sedan därifrån till Predators träningshall Centennial Iceplex och slutligen tillbaka till Renaissance på höjden ovanför downtown.
Kenny och Joe känner jag sedan förut, men Brian är en ny bekantskap och när de andra presenterade med mig som ”Swedish writer” utbrast han oroligt:
– Skriver du för Aftonbladet?
Tydligen var kollegorna där hemma skoningslösa mot den gode målvaktslegendaren när han spelade för HV71 under lockout-säsongen 04-05.
– Jag fick alltid ett plus, suckade han.
Ha ha, Front 242-Åke Ros och Big Papa Wennerholm sätter djupa spår!
Själv hade jag dock redan flyttat hit då, så jag var oskyldig och vi blev snabbt de bästa kamrater – som Harald och Säker i de gamla skolböckerna – och kluckade unisont om att The Gulch, där det mest är nybyggt, påminner om centrala Jönköping.
You had to be there, I guess…
• • •
De flesta som spelar i Nashville Predators har till vardags en synnerligen behaglig tillvaro.
De spelar i ett bra lag med en hängiven fan-skara i en exalterande stad med grymt klimat och oöverträffat nattliv, men kan ändå vara rätt anonyma och följs av av ett beskedligt media-uppbåd.
Till vardags alltså.
Den här våren är allt dock annorlunda. Centrala Tennesse har ju fått galopperande Stanley Cup-feber och Preds stora profiler är plötsligt lika stora som Carrie Underwood och Taylor Swift.
Typ.
– Jag går inte ut så mycket överhuvudtaget just nu, men ibland måste man ju ut och handla mat, och…jo, folk känner igen oftare nuförtiden och kommer med glada tillrop. Det är stor skillnad mot för bara något år sedan, berättar Arvy Arvidsson.
Det här är dock södern och i södern är good manners och hövlighet en religion, så de blir inte föremål för alltför påträngande hysteri.
– Det är väldigt vänliga och godhjärtade människor som bor här. De visar enorm respekt och låter oss vara alldeles vanliga människor, som Ryan Ellis förklarar under en scrum i Preds-rummet.
• • •
Under det pressmöte utvalda Ducks-spelare höll på sitt hotell igår – eller snarare i den exklusiva skotbutiken vägg i vägg – satt de här två gossarna på podiet och var artiga.
NASH:Jack o Racke
De fick nästan bara frågor om Sverige och svensk hockey, som om jag fått sätta temat för dagen.
– Jag växte upp i samma stad som Mats Sundin, en väldigt liten stad, så honom såg jag upp till, sa Rakell.
Fint.
Men – är Sollentuna verkligen så litet?
• • •
Jo, Centennial Iceplex var ytterligare en bekräftelse av bilden att NHL-lagen, så förmögna de är, har sällsamt skruttiga träningshallar.
NASH:NÄtet
Vad fan, kidsen som tränar i Borlänge ishall 07.00 på lördagmorgnarna har det lyxigare (och ska man plåta dem behöver man inte göra det genom ett nät heller…)
• • •
Även jag ställde en fråga under pressmötet med Jacke och Rocket Ricky igår, fast jag egentligen hatar det; man får sitta med mikrofon och vänta tills föregående fråga besvarats och hinner bli nervös och sen låter man som en idiot i högtalarna (och det roar svenska spelare mycket att se murvlar från hemlandet sitta och staka sig på engelska i dylika sammanhang…).
Det gick åt helvete.
Jag försökte fråga om kampen mellan svenskarna i de båda lagen och sa något om ”angry battles” men när NHL lite senare mailade en utskrift stod det ”angry bells”.
Bells!?!
Wtf?
• • •
Bland allt annat konstigt man kan anklaga mig ingår också denna säregna böjelse:
Jag är fascinerad av skyltar och anslag.
Don’t ask.
Här är några från Centennial Iceplex.

Vad tråkigt då.
Vad tråkigt då.

Knee hockey?
Knee hockey?

Tobias Pettersson, ser du vad dårarna påstår? Domare är human...
Tobias Pettersson, ser du vad dårarna påstår? Domare är human…

Det förbudet var det en som bröt mot, kan jag meddela.
Det förbudet var det en som bröt mot, kan jag meddela.

• • •
Hur var det, undrade inte någon om PK Subbans fashion statements?
Well, han hade en utomordentligt salt hatt på sig när han kom ut och höll presskonferens igår.
NASH:PK
Jag vill också kunna bära hatt, men ser bara löjlig ut. PK, däremot, är i sanning karl för sin hatt.
• • •
Jag hade hoppats få träffa min gamla klasskamrat Kristina Ekholm under de här dagarna och diskutera hur det här, att hon har en son som spelar NHL-hockey i Nashville och att jag bevakar honom för Aftonbladet, inte riktigt hade gått att föreställa sig på Tjärnaängskolan 1975…
Men Mattias har inga alls på besök under konferensfinalen.
– Nej, jag är helt ensam just nu. Klart det skulle varit kul att ha dem här, inte minst Ida, men samtidigt är det rätt skönt att bara kunna fokusera på hockeyn.
Nå, han och alla andra kan rest assured:
Går de vidare kommer ett flygplanslass med släktingar och vänner från gamla Sweden.
Stanley Cup-finaler är regelrätta familjefester – och, bland annat, just därför så oförglömliga.
• • •
Så här såg det ut när skymningen föll över Broadway igår kväll.
NASH:Broadway1
NASH:BRoadway 2
NASH:Broadway 3
Pretty förföriskt, skulle jag vilja säga.
• • •
Det såg mest ut som någon saxat ihop det helt godtyckligt, men ändå.
Klippet på Erik Karlsson när han driver med Sidney Crosby för att han pratar så mycket med kedjekamraterna på isen var ju obetalbart!
Det finns nästan ingen som kan himla med ögonen lika effektfullt som EK65.
• • •
Calle Järnkrok kör en grymt cool, svart Merca i Nashville.
Det vet jag bestämt, för jag hejade på honom när han lämnade spelarparkeringen vid träningshallen igår eftermiddag.
• • •
En ny säsong av ”Jills veranda” spelas just nu in i utkanterna av Nashville och när jag idag åt lunch med en god vän som ingår i produktionen inleddes förstås kampanjen:
Även om hon inte är så värst intresserad av sport måste ju Jill komma ner hit och sjunga lite med Flipper, Arvy, Eky, Åberg och Ironhook!
• • •
Nä, jag vet inte vem som sjunger nationalsången i afton, men utgår från att det är en ny big shot.
Det har blivit en av höjdpunkterna i Bridgestone det här slutspelet.
Willie, borde inte han vara aktuell?
Han har precis spelat in sitt mest ambitiösa album på flera decennier – ”God’s Problem Child” – och skulle ju vara en braksuccé.
• • •
Randy Carlyle framstod alltid som ett riktigt grinig gubbjävel förr om åren, men har verkligen genomgått en personlighetsförändring sedan den mindre lyckade sejouren i Toronto och är idag snudd på charmig.
I den där skobutiken igår skojade han friskt om att vi journalister väl aldrig hade varit inne i en butik med så dyra vanor och frågade till och med någon i personalen om det möjligen fanns en REA-hylla för oss stackare.
Lite kul ändå.
• • •
Jag var inget stort Soundgarden-fan, men hade stor respekt för Chris Cornell och blir riktigt bedrövad när jag vaknar och får veta att han gått ur tiden, för egen hand och allt.
Fan så tragiskt.
• • •
De har aldrig haft så mycket media i Predators omklädningsrum som de här dagarna.
Trängseln är så stor att de till och med tvingats täcka över klubbmärket mitt i rummet med en extra matta .
Jag sörjer lite, för det var ju det klubbmärket en storögd Jonte Ekeliw för två år sedan ställde sig på – och för det misstaget blev grundligt utskälld av hela Predators backuppsättning.
Jag ler glatt åt minnet varje gång jag ser det.
• • •
Nähä, idag väntar ingen booze på pressläktaren.
Bara en liten kaka.
Den där skvätten som satt så fint i strupen efter lämning…
• • •
OK, folks.
Game 4
Så mycket kan avgöras ikväll – eller så blir allt bara ännu mer ovisst och spännande.
För att knyta ihop introts tema ber jag att få avsluta med några rader från the one hit wonder Survivors sång om ögon.

Face to face, out in the heat
Hanging tough, staying hungry
They stack the odds still we take to the street
For the kill with the skill to survive
It’s the eye of the tiger
It’s the thrill of the fight

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB