Startsida / Inlägg

Stanley Cup-finalen 2017, del 17

av Per Bjurman

Lord have mercy.
They’re doing it again…
Det ska inte vara möjligt.
Inte igen.
Inte bara två dygn senare.
Den extasens väldiga storm som blåste upp i Nashville i lördags kändes som en once-in-a-lifetime happening.
Men dra mig i det bbqsås-fläckiga slutspelsskägget:
Den här förryckta staden verkar samla sig till samma slags rusiga urladdning även inför Game 4 ikväll.
Det är nu måndag och inte, som senast, Saturday Night så massorna ute på Broadway KAN inte bli lika månghövdade; såna som vår Chall-Åsa har ju jobb att sköta och kan inte komma farande från far and away.
Men dom som är här tänker uppenbarligen ha en likadan fest igen, piska upp samma exalterade stämning och ge oss ännu en oförglömlig kväll.
Vi som är här på besök kan bara tacka.
Det spelar ingen roll om man håller på Predators eller Penguins eller ingen alla i den pågående finalen.
Att få vara med dagarna när Smashville blåste topplocket av Stanley Cup-finalen är en upplevelse vi kommer bära med oss för resten av livet.
• • •
Game 4 alltså.
Critical, säger dom.
Nästan alltid den viktigaste i en serie.
Och visst:
Det är en jävla skillnad om Penguins lyckas skaffa sig slagläge inför duellen hemma i PPG Paints på torsdag – eller om Predators kvitterar.
För Pens är situationen bekant, det var ju lika ifjol. Då hade de vunnit de första två hemma och torskade första i San Jose – för att sedan sätta kniven i hajhjärtat med en 3-1-seger i match nummer 4.
Men….mja, jag har inte riktigt samma känsla i år. Mot Sharks var mästarna dominanta i varje match. Förde spelet med omöjligt snabb, aggressiv possession-hockey. Ett desperat San Jose vann Game 3 genom att kvittera i mitten av tredje perioden och sedan, lätt tursamt, avgöra på övertid . Nu har de – Pens – de facto bara varit riktigt bra i några sekvenser och lever, i avsaknad av en back som kan driva spelet, på sin opportunism.
Predators fick å sin sida äntligen utdelning på sitt spelövertag i lördags och det kändes som att någon form av propp gick ur där.
Samtidigt:
De har i alla serier den här våren, utom den inledande mot Chicago, någon gång skitit åtminstone en oinspirerad lök till match.
Så just nu är det väldigt svårt att ha en bestämd uppfattning om dynamiken i Stanley Cup-finalen – och vad som kommer hända i afton.
Men absolut:
En viktig match är det vi ska se – den viktigaste som spelats hockeysäsongen 2016-2017.
• • •
Även en sång- och dansbjörn blir gammal och måste nån gång då och då under ett sånt här race ta en night off.
Igår satte jag på mig finaste bowling-skjortan från Steady Clothing och kom så långt som till taxikön utanför hotellentrén.
Sedan sa en inre röst:
– Näe, Lönta är nästan 25 år yngre. Låt honom slugga sig genom den här ronden själv.
Sen gick jag upp på rummet, beställde room service och la mig och läste Jack Reacher-novellerna i Lee Childs ”No Middle Name”.
Duktig vovve.
• • •
Om Penguins skaffar sig 3-1-övertag kan jag dock svära på att de avgör på torsdag.
För ett år sedan förlorade de Game 5 för att de blev för uppspelta och nervösa av det euforiska känslosvallet i hemstad.
Inte en chans i nattmössan att de gör om det misstaget.
No way.
Då får vi stanna och på konsert med Tom Petty & The Heartbreakers på fredag istället.
Jo, de spelar faktiskt i PPG Paints Arena då.
En inte helt motbjudande tanke, måste jag säga…
• • •
Det har inte gått att få bekräftat, ryktet att Håkan Södergren går omkring bland honky tonksen på Lower Broadway och kräver att få komma upp på scenen och sjunga eftersom han haft en svensktoppsetta.
På dagtid försöker bara låtsas som att ”Nu tar vi dom” aldrig hände.
När Gunnar berättar att han faktiskt var på inspelningen gamla Sonet-studion i Sundbyberg och beskriver det som kul muttrar ”Påsen”:
– För dig, ja…

Ah, sån blygsamhet.
Som hyllning till Viasats kommentator påminner vi förstås om det gamla mästerverket här också

• • •
– Ekholm är väldigt elak på isen. Är han det utanför också?
Flipper Forsberg har svårt att hålla sig för skratt när han får den frågan av en kanadensisk reporter och det är ju inte så konstigt för den reslige kompisen från Vikarbyn utanför Rättvik är i princip den snällaste människa som går i ett par skor.
– Nja, lyckas fellow masen Filip till slut svara, det kan man nog inte säga…
Men visst:
Eky hade ju några svavelosande uppgörelser, både verbala och fysiska, med landsmännen Hagelin och Hörnqvist i förra matchen och vi i det svenska pressuppbådet har försökt luska ut så mycket vi kunnat om ”Det svenska inbördeskriget” i Stanley Cup-finalen.
De inblandade är dock mycket förtegna.
– Så farligt var det inte. Jag tycker vi var rätt snälla mot varann, säger Ekholm.
– Jag förstår inte varför jag och ”Ekan” fick misconduct. I det läget sa vi ju inte så mycket, menar Bengan.
– De slog lite på varann. Det var kul att se, lyder Calle Järnkroks kommentar.
– Det som händer på isen stannar på isen. Jag skulle aldrig berätta nåt om det, inpräntar Hagge.
Jaja.
Men räkna med fortsättning ikväll…
• • •
Det framkommer plötsligt att Lönta äter kycklingvingar med kniv och gaffel.
Vad sänder det för signaler, höll jag på att säga. Men herregud alltså.
Jag trodde att kulturskymningen bara gällde musik och tv-serier och film…
• • •
Phil Kessel har, till skillnad från ifjol, haft en andefattig final och uträttat just ingenting.
Det ska det bli ändring på ikväll, är det tänkt.
Coach Sullivan och, framförallt, Rick Tocchet, som ansvarar för powerplay, har talat med honom oavbrutet.
Uppmaningen tycks bestå av samma samma ord – om och om igen.
Skjut!
Skjut, skjut, skjut!
Beware, säger bloggen.
• • •
Idag har topp-prospectsen inför draften avlagt sitt traditionella endagarsbesök under Stanley Cup-finalen.
Årets uppställning är inte riktigt lika upphetsande som fjolårets, då Auston Matthews och Patrik Laine och Alexander Nylander dök upp i San Jose.
Men ändå. Det är alltid en upplevelse att se hur ögonen lyser på de unga män som får se den här cirkusen inifrån och träffa sina idoler.
När Sidney Crosby himself kommer fram och hälsar på Nolan Patrick – den förmodade ettan i Chicago 23 juni; papa Biffens 50-årsdag! – påminner ynglingen inte så lite om ett tolvårigt Justin Bieber-fan som får träffa sin hjälte.
• • •
Nu är det bestämt:
Jag och The CEO of Everything – Sibner – kör bil till Pittsburgh i morrn.
Det tar sina friska nio timmar, men vägen – som sträcker sig förbi Louisville, Cincinnati och Columbus – är fin och vi har hela jädra dagen på oss.
Jag ser oerhört mycket fram emot denna småepiska roadtrip, faktiskt.
• • •
Crosby hävdar att P.K ljög.
– Jag sa inget om att hans andedräkt. Han vill ha uppmärksamhet och vad kan jag göra om han bara hittar på saker, säger superstjärnan.
Tyvärr går uppgifterna om hur det luktar när Subban öppnar munnen (jag ber om ursäkt för den meningen, vore det inte för att han faktiskt heter så vore den verkligen hemsk!) inte få vidimerad på något annat sätt heller.
– Ja, jag kan varken bekräfta eller dementera. Jag brukar inte gå och lukta på folks andedräkt, säger Eky.
Vad synd ändå.
• • •
Ännu en gång hävdar Sullivan att det är game time-beslut på Bonino-Bonino-Bonino – och ännu en gång hoppar Bonino-Bonino-Bonino förbi på kryckor strax efter coachens presskonferens.
Snickesnack.
Hagge – som enligt mitt förmenande stod för en riktigt fin insats i Game 3 – spelar igen.
• • •
Nu har Varpu använt också – den finska drottningen med fler Stanley Cup-finaler under bältet än de flesta andra.
Hon började med här i slutet av 80-talet och satt, till exempel, på självaste Garden när Rangers vann sin klassiska Game 7 1994.
– Då var det lite festligt, säger hon och det är oerhörda superlativer för att vara cynikern från Helsinki.
Nu står hon vid sargen under Preds värmning några minuter, rycker på axlarna och fnyser:
– Hur många goddamned skates har man inte sett genom åren?
Sen går hon igen.
Varpu är coolast av alla.
• • •
Ha ha, nu ser jag förresten att P.K kommer till Bridgestone med en hel påse munvatten under förmiddagen.
Mannen är i sanning en artist.
• • •
Alla från Dalarna som varit involverade i hockey ett tag förstår hur roligt det är att det finns en ny restaurang strax utanför centrala Nashville som heter – Goten!
Hockeyfebern här nere tar sig verkligen otroliga uttryck!
• • •
Ifall någon tvivlade kan jag meddela att Calle Järnkrok är mycket pricksäker.
När han under dagens förmiddagsvärmning får för sig att vara lite rolig och skrämma mig med en puck precis vid plexit där jag står och glanar och glor prickar han bull’s eye.
Om det inte varit glas emellan hade jag svalt pucken.
Såna gånger vaknar man till, så att säga.
• • •
Det började igår och fortsätter idag:
Ett bibliskt regn, typiskt för Dixieland, har drivit in över Middle Tennessee.
Ett tag vräker det ner så till och med Indiens monsunregn ringer räddningstjänsten och frågar vad som pågår, sedan brakar åskan till med en kraft jag inte upplevt sedan AC/DC spelade ”Hells Bells” i Scrabton för sju år sedan.
Men tror du stämningen sjunker för det?
Then you don’t know Nashville…
• • •
Jag börjar nästan gråta när jag ser den bekanta gestalten i pressrummet strax före lunch.
Scott Burnside – vår papa bear, saknad i Stanley Cup-cirkusen som ingen saknats sedan hon Puccinis Madama Butterfly blev lämnad av sin amerikanske löjtnant – gör ett litet gästspel.
Stort kramkalas utbryter, ryggar dunkas, sånger sjungs (nä, kanske inte, men det känns så…).
Den gamle legendaren – sedan en vecka tillbaka anställd av Dallas Stars – ska se dagens match med familjen på vanlig läktarplats, men kommer tydligen solo till Pittsburgh.
Det betyder samling på sunkbarernas sunkbar, Shales, igen.
Ojvoj.
• • •
Det talas alltid mycket om Penguins powerplay, men just nu inte av sedvanliga anledningar.
Den skarpa ammunitionen har i finalen bytts ut mot löshylsor och målen uteblir.
Med tanke på vilka de mobiliserar i de lägena är ju det rätt så förbluffande, men Preds PK är mer aggressivt än de är vana vid och både Malkin och Crosby och Kessel har liksom kommit av sig lite.
Nu har de dock fått känna på det några gånger och garanterat haft långa video-sessioner och Preds gör fortfarande klokt i att inte väcka björnen – eller snarare pingvinen – med för många utvisningar.
• • •
James Neal går omkring med en Tragically Hip-tischa i omklädningsrummet under förmiddagen.
Då blir de kanadensiska hockeyjournalisterna glada.
De älskar The Hip som svenska rockjournalister älskar Springsteen.
• • •
Plötsligt händer det.
Jag går rakt in i Penguins omklädningsrum utan att tänka mig för och hör plötsligt hur nån från Hörnett väser från sidan;
– Bjurre! Bjurre! För fan!
Jag tittar ner och inser till min fasa att jag gjort en Ekeliw.
Jag står mitt på Penguins klubbmärke.
Jösses, säg INGET till Ondskan i Örby…
• • •
New rules, höll jag som en annan Bill Maher på att säga.
NHL:s och NHLPA:s tävlingskommitté har haft möte här i Nashville och bland annat bestämt att det inte längre kommer att gå att ta timeout när man slagit en icing.
Kommer gälla från och med nästa säsong och jag har inget att invända. Bra ändring.
Om de nu bara också kunde inse att det ska vara tidsbegränsning på hur länge det ska få ta att granska situationer efter coach’s challenge…
• • •
Kolla, uppvärmning pågår i Viasats svenska kommentatorshytt.
NAS3:Holmgren
De där stämbanden måste mjukas upp, som ni förstår. Gesterna också.
• • •
Wait for it, wait for it…jo, där kommer det.
Första mailet i år om att ”det för fan inte är någon som bryr sig om hockey i juni”.
Så nu vet ni som bryr er att, nej, det gör ni egentligen inte alls.
• • •
Förresten, kommer ni ihåg Håkan ”Saida” Loobs slutkläm i Stora Finaltipset.
Naturligtvis har han haft rätt hittills. Inte i siffertipsen, men 1X2-varianten har han med sedvanlig fingertoppskänsla satt.
Fortsätter det enligt det gotländskt facit vinner Preds även i kväll – i sudden! – och sen tar pingvinerna två raka.
Här är hela Håkans rad.
Match 1: 4-2 Pittsburgh
Match 2: 3-1 Pittsburgh
Match 3: 3-2 Nashville
Match 4: 2-1 Nashville (SD)
Match 5: 5-1 Pittsburgh
Match 6: 3-2 Pittsburgh (SD)
• • •
Ja, Hek, är det Dolly som sjunger nationalsången smäller jag av.
Men det törs ingen hoppas.
Blir nog Dierks Bentley.
• • •
När man ska trampa fram och intervjua hockeyspelare är det inte så lyckat att ha en pingisrelaterad sträckning som innebär att det när som helst kan hugga till i ryggen så man plötsligt grimaserar som en vampyr i dagsljus.
Det vet jag nu.
• • • 
Inte bara unga draft-prospects kommer på besök idag.
Även Wayne Gretzky svänger förbi och meddelar under en presskonferens en och en halv timme före matchstart att Edmonton Oilers Edmonton Oilers 84-85 vann den stora Centennial-omröstningen om Tidernas bästa lag.
– Själv skulle jag röstat vår 87-lag med Oilers. Eller Habs 1971, säger The Great One.
Hela listan ser ut så här:
1. 1984-85 Edmonton Oilers
2. 1991-92 Pittsburgh Penguins
3. 1976-77 Montreal Canadiens
4. 1987-88 Edmonton Oilers
5. 1986-87 Edmonton Oilers
6. 1997-98 Detroit Red Wings
7. 1982-83 New York Islanders
8. 1977-78 Montreal Canadiens
9. 1983-84 Edmonton Oilers
10. 2001-02 Detroit Red Wings
Värt att notera att inte ett lag från cap-eran kom med.
Men aldrig har ju NHL varit bättre än nu, det sa Gary under sitt State of The Union-tal för en vecka sedan…
• • •
Nu har jag slösat bort 20 bucks i game-winning goal-lotteriet igen.
Jag drar nämligen Brian Dumoulin.
Chansen att han avgör en final är bara marginellt större än att jag gör det.
• • •
NHL har tydligen skällt på Preds för att det slängdes in för mycket bröt på isen, så Lavy har fått spela in en video där han ber ”bästa fansen i NHL” att sluta med det, för annars kan hemmalaget få en utvisning mot sig.
Äh, in med en ful catfish efter nationalsången.
Så präktigt och lydigt ska det inte vara.
• • •
Plötsligt dyker basketlegendaren Charles Barkley upp på Gretzkys presskonferens också.
– Åh, han är ett av de största hockeyfans som finns, säger Gretz.
– Ja, skrockar han, bokstavligt. Men jag försöker gå ner i vikt.
Ho ho.

Sedan säger han att NBA-slutspelet inte varit särskilt skoj att bevaka i år, att overtime i Stanley Cup är det mest infernaliska som finns och att Ron Hextall är hans hockeyfavorit genom tiderna.
• • •
Där hemma i den ljusa sommarnatten är det ju redan 6 juni nu.
Så jag tror helt patriotiskt på svenskt avgörande i natt.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Nu börjar det igen.
Andningen ökar, pulsen stiger och det liksom brusar och bubblar av iver och lust i bröstkorgen.
För Bridgestone Arena börjar fyllas och gör sig redo att explodera i magiskt öronbedövande hysteri.
Game 4 i Stanley Cup-finalen 2017 är här.

Kommentarer

  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Holm-Öste
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB