Startsida / Inlägg

Stanley Cup-finalen 2017, del 29

av Per Bjurman

Nu tar vi ett djupt andetag.
Och ett till.
Och ytterligare ett.
För nu, mina damer och herrar, pojkar och flickor, stammisar och U-båtar – nu är det allvar.
Skarpt läge.
Ett sanningens darrande ögonblick.
Philip Pritchard har landat i Nashville och med sig har han idrottsvärldens mest sägenomspunna pokal, den på vilken de som vinner får sina namn inristade för evigt och blir del av en helig brotherhood.
Innan den heta söndagkvällen här i Nashville är över kan – säger kan – kommissionär Bettman komma att räcka över den till den lyckligaste människan på jorden.
Då växer det som redan tidigare var ett andlöst drama till något nästan överjordiskt stort.
Allt kan ju plötsligt avgöras, drömmar slå in, hjärtan krossas och historien skrivas om för alltid.
Jag blir snudd på illamående såna här gånger, lite yr och vimmelkantig.
Laddningen är ju så enorm, spänningen så gränslös och de möjliga konsekvenserna så omskakande och definitiva.
Men mest blir jag så upprymd att jag knappt vet var jag ska ta vägen.
Jag är Askungen när hon inser att hon trots allt ska få gå på bal på slottet.
Multiplicerat med hundra.
Det finns inget som detta.
Inget.
• • •
Som om det inte var nog med de tiotusentals som samlas i downtown för episka partyn enkom för Predators slutspelsdueller.
Den här helgen spetsats Smashvilles rusiga folkfest med årliga country-balunsen CMA Fest.
Uppemot hundra tusen är här för att se såna som Kenny Rogers och Rascal Flatts och Brad Paisley på jättelika fotbollsarenan Nissan Stadium, mumsa mat från hundratals food trucks och dansa linedance natten lång.
Det är som att en Hultsfredsfestival med Stetson-hatt plötsligt utbrutit på Kvarnen i Stockholm innan Hammarbys säsongspremiär i april.
Otroligt.
Vad som händer om Preds…ah, ni vet.
Det går verkligen inte att förställa sig vad som händer med den här vansinniga staden då.
• • •
Stämningen inne i Pittsburghs kabyss efter det som kan ha varit säsongens sista förmiddagvärmning är samlad och sammanbiten – utan att kännas alltför spänd.
Gossarna som sitter där har varit på rodeo förr och vet hur den här sortens high pressure-situationer ska hanteras.
”Tänk inte för långt framåt, fundera inte på vad som KAN hända och hur det i så fall kommer kännas – men samla dig till livets mest förkrossande insats på isen”.
Så, ungefär, verkar de tänka.
Det hindrar inte att det blixtrar till i Bengan Hörnqvists ögon när bloggen påpekar det märkliga i att han faktiskt kan vinna Stanley Cup i Nashville, staden som var hans hem i sex år.
– Det vore helt sjukt…helt sjukt, flämtar han.
Mm.
• • •
Själv gjorde jag igår kväll som 49-åringar – well, i ytterligare tolv dagar kan jag använda den etiketten och tänker mjölka den så mycket det går! – ska göra och stannade hemma i kvarteren runt hotellet i Vanderbilt en liten bit utanför centrum, åt en tidig middag på PF Chang’s och satt sedan på en bänk och bara tog in det översinnligt betagande skenet i den varma, mjuka sydstatsskymningen.
GAME6:Sunset
Truly amazing, faktiskt.
Man borde verkligen, verkligen bo här nere.
Eventuell fan-tänk-om-jag-missar-något-legendariskt-ångest – en åkomma som följt mig genom livet …– sköljs bort när jag idag kommer på morgonvärmningen och möter kollegorna som tog ett annat beslut och klev ut i natten.
Några av dem ser tolv timmar senare ut som blandningar av obäddade sängar och stuvad spenat.
Som en särskilt illa åtgången Washington-bo säger med plågad min:
– Nashville vann igår…
Well, det är här som i Vegas.
Dagen börjar 18.00.
Dessförinnan finns bara smärta och ruelse och olycka.
Såvida man inte varit en good boy och stannat hemma kvällen innan förstås!
• • •
Det är inget fel på atmosfären i hemmarummet heller.
Predatorerna vet vad som står på spel, de inser att den fantastiska, berusande saga som började med sweepen mot Chicago i april kan ta slut ikväll.
Men den vetskapen skrämmer inte.
Tvärtom, de använder den som motivation och bränsle och grund att bygga tidernas insats på.
Mattias Ekholm garanterar inte seger, men han lovar att han och hans bröder kommer vara väldigt mycket bättre än i torsdags.
– Ja, det är jag helt övertygad om. Det som hände då händer inte igen, säger han bestämt.
• • •
Efter den förtrollade skymningen la jag mig i hotellsängen och tittade på färska dokumentären ”Names on The Cup” på NHL-kanalen.
Missa inte.
Den fångar oerhört väl vad det här handlar om, varför Stanley Cup betyder så mycket och hur det som händer i matcher som den vi ser ikväll kan vara skillnaden mellan den oändliga lyckan och livslång bitterhet.
Mest berör sekvenserna med de krigare som förlorade finaler och sedan aldrig fick chansen igen.
De är gamla män nu, men de har aldrig kommit över vad de gick miste om.
– It haunts me to this day, säger till exempel Ron Hextall med smärtsamt sorgliga ögon.
Ännu värre:

Det stockar sig i halsen på Red Kelly, 89 år idag, när han talar om en final Red Wings förlorade på 50-talet.
– I can’t get over it, kvider han – och då har han ändå åtta titlar från andra finaler under bältet.
John Davidson, målvakten, spelade final med Rangers 1979 men föll på mållinjen.
– Jag var ung och trodde självklart att jag skulle komma tillbaka till finalen. Well, jag kom aldrig tillbaka, säger han och ser oändligt ledsen ut.
Det är ju det.
Inte bara magnifika vinnare koras i de här matcherna.
Några som gått genom eld för att nå hit, som klättrat upp för Mount Everest utan syrgas – för det är ungefär vad det innebär att slugga sig genom två månaders Stanley Cup-slutspel – får till slut ingenting för det.
Det vet dom – och därför är de redo att krama ur sig allt de har och spela tills hjärtat stannar.
• • •
Man vet att det blivit för mycket honky tonk när man går fram till Filip Forsberg och säger ”Du, Viktor…”.
Det var precis vad som hände bloggen igår morse – med mycket road reaktion från Åkerö-snipern som följd
Jag tror det var då jag bestämde mig för skymning istället för Legend’s Corner…
• • •
Men några av de triumfens ögonblick som ”Names on The Cup” huvudsakligen fokuserar på är också hjärtknipande.
När först Lanny McDonald och sedan Ray Bourque till sist fick vinna…bara titta utan själ kan se det utan att svälja hårt.
Jag älskar också när Brendan Shanahan pratar om hur spelarna han vann med i Detroit back in the day för alltid är hans bröder.
– Vi var en brotherhood, vi var warriors…jag blir fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på det.
Ja, som Shero Senior sa till sina Flyers-spelare på 70-talet:
– Win today and we walk together forever.
• • •
Det är ju inte så konstigt att det blir extra hallå under nätterna i Nashville.
När vi en kväll står på verandan utanför Legend’s Corner stannar nåt slags partybil på 6th Avenue och vräker på Journeys ”Don’t Stop Believing” på monstervolym för hela uteserveringen.
Vad ska vi göra?
Alla – inklusive svensktoppsstjärnan Håkan Södergren – börjar förstås skråla med.
”Just a city boy, born and raised in South Detroit! He took the midnight train, going aaaaaanywhere”
Det sägs att denna lilla scen finns fångad på film i The CEO:s mobil, men den ska vi få raderad innan han åker hem…
• • •
Vilka svenskarna är som vunnit Stanley Cup är ju känt sedan tidigare, men de som varit med och förlorat en final hör man mindre om,
Här är de:
Anders Hedberg och Ulf Nilson (New York Rangers 1979), Kent-Erik Andersson (Minnesota North Stars 1981), Thomas Gradin, Lars Lindgren, Peo Brasar, Anders Eldebrink och Lars Molin (Vancouver Canucks 1982), Willy Lindström (Edmonton Oilers 1983), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (New York Islanders 1984), Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson (Philadelphia Flyers 1985), Håkan Loob (Calgary Flames 1986), Kjell Samuelsson och Per-Erik Eklund (Philadelphia Flyers 1987), Michael Thelvén (Boston Bruins 1988), Mats Näslund (Montreal Canadiens 1989), Ulf Dahlén (Minnesota North Stars 1991), Tomas Sandström (LA Kings 1993), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings 1995), Johan Garpenlöv (Florida Panthers 1996), Kjell Samuelsson och Mikael Renberg (Philadelphia Flyers 1997), Calle Johansson (Washington Capitals 1998), Niclas Wallin och Tommy Westlund (Carolina Hurricanes 2002), Niclas Hävelid, Patrik Kjellberg, Fredrik Olausson och Samuel Påhlsson (Anaheim 2003), Marcus Nilson (Calgary Flames 2004), Dick Tärnström (Edmonton Oilers 2006), Daniel Alfredsson (2007), Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Tomas Holmström, Mikael Samuelsson, Johan Franzén, Andreas Lilja och Jonathan Ericsson (Detroit Red Wings 2009), Johan Backlund (Philadelphia Flyers 2010), Daniel Sedin, Henrik Sedin, Alex Edler och Mikael Samuelsson (Vancouver Canucks 2011), Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Jacob Josefson och Adam Larsson (New Jersey Devils 2012), Carl Söderberg (Boston Bruins 2013), Henrik Lundqvist, Anton Strålman och Carl Hagelin (NY Rangers 2014), Anton Strålman och Victor Hedman (Tampa Bay Lightning 2015) och Melker Karlsson (San Jose Sharks 2016).
Av dem fick Willy Lindström, Islanders-kvartetten, Håkan Loob, Kjelle Samuelsson, Mats Näslund, Tomas Sandström, Detroit-svenskarna, Niclas Wallin, Fredrik Olausson, Samuel Påhlsson och Carl Hagelin, antigen före eller efter förlusten, sin redemption – och några (Melker, Strålman, Hedman, Lundqvist, Söderberg, Larsson, Josefson, Edler och Sedinarna) har fortfarande chansen att revanschera sig.
Men resten kom aldrig närmare – och lever garanterat alltjämt med den insikten.
• • •
Det var tyvärr några dagar sedan vi hörde något av PK Subban nu.
Han har slutat prata med media – på inrådan av Predator ledning .NHL vill dock, förstås, att han ska fortsätta marknadsföra finalen och idag blir det en showdown mellan klubb och liga.
Den journalisthop som samlas runt hans bås i omklädningsrummet får först besked av Preds PR-man att nej, P.K pratar inte idag.
Då griper en representant från NHL:s PR-avdelning in och gör klart att no way, det här är Stanley Cup-finalen, han måste prata.
Men Preds vinner, det blir inga Subban-citat i mikrofonerna.
Så tråkigt.
• • •
Niklas Holmgren är i högform när Bjuppe Biff ännu en gång bjuds in till Viasats livesändning på Facebook från Bridgestone-läktarna under förmiddagen.
Samtidigt kör Penguins reserver ute på isen och när Sunny Sundqvist hänger en puck vrålar skränfocken från Järfälla så det dånar i hela hallen:
– Suuuuunken!
En fin stund.
• • •
Frågan inför morgondagen:
Hemresa till New York – eller tillbaka till Pittsburgh ännu en gång?
Svaret kan lyda:
Nashville.
Det är nämligen ont om flighter till rimliga priser just imorrn och eftersom en eventuell Game 7 spelas först på onsdag går det ju alldeles utmärkt att stanna här en dag till.
Så det så.
• • •
Efter sitt uppträdande får sig Holmgren dock en skrapa av Södergren…
GAME6:Skrapan
• • •
– Giganternas kamp!
Filip Forsberg flinar glatt när han beskriver Arvidssons och Hagelins råkurr i torsdags.
Well, ikväll kan det svenska inbördeskriget få sin fortsättning.
– Ja, säger Hagge, det vet man aldrig. Hamnar vi i den situationen så gör vi.
Många var förvånade över att just han hamnade i slagsmål, men det har jag sett förr.
Geparden gick i clinch med Jakub Voracek i förstarundan i slutspelet 2014.

– Jo, säger han själv, fast då tog det slut rätt fort.
I och för sig.
Men ändå.
• • •
Luke Bryan, en tvålkopp som räknas till samtidens stora country-stjärnor fast han egentligen inte ÄR mer country än Thorleifs, inleder officiellt kvällens Smashville-fest med ett framträdande på Tootsie’s tak under sena eftermiddagen.
Han kommer dessutom hit till pressrummet och sätter sig på podiet och berättar om hur mycket han älskar hockey.
Då skriker jag att riktiga country-sångare låter som Waylon Jennings och Kris Kristoferson.
Nej, det gör jag inte.
Men jag har lust.
• • •
Nio raka utan förlust nu.
IK Brage forever!
• • •
Vad som än händer är detta sista matchen för säsongen i Bridgestone Arena.
Därmed borde Preds ha mobiliserat med en riktigt tungviktare till nationalsången.
Brad Paisley är till exempel i stan för CMA Fest, så varför inte han?
Men jag gör mig inga riktiga förhoppningar, de har tappat lite på den punkten under finalen.
• • •
Under sena eftermiddagen kommer Conn Smythe-mailet.
Ikväll – senast innan tiominutersmarkeringen i tredje perioden – ska rösterna in.
Och avgörs det inte ikväll gör vi om’et på onsdag.
Det känns lite pirrigt.
Må jag inte fucka upp det och skämma ut mig.
• • •
Fast nu säger just Luke Bryan att tror att det blir Dolly som sjunger ”Star-Spangled Banner”.
Då alltså…då gör jag en high-five med livet.
• • •
Blir glad när jag hittar min kompis Dave från NHL-kontoret i Toronto i Bridgestone-environgerna och får bekräftat att han har DEN slipsen med sig.
Det är en väldigt ful slips han alltid, från mitten av 80-talet och framåt, alltid haft på sig de kvällar när bucklan kan delas ut.
• • •
Några tips får ni ju inte av mig, men jag kan erkänna att jag velar fram och tillbaka som en folkpartist på 70-talet.
Ena stunden är tanken att jo, som Sidney Crosby spelat de senaste matcherna – nästa känner jag mig övertygad om att Predators vägrar förlora så här stora matcher på hemmaplan.
Men kanske är det bara som Front 242-Åke – Tomas Ros – påpekar i ett mail:
Den här säsongen slutar det alltid med drama och Game 7.
Det blev 7 matcher – plus sudden-avgörande! – i SM-finalen och straff-thriller i både VM-finalen och JVM-finalen.
Så:
Hockeygudarna kanske bara bestämt sig för en sådan slutpunkt.
• • •
Själv har jag spillt kaffe på min finalslips – och den råkar vara en ljus, beige sak.
Skandal!
• • •
Så här ser det ut i zamboni-garaget i Bridgestone.
GAME 6::Garage
Notera att det hänger en catfish i taket.
• • •
De smyger in dem och hoppas ingen ska se.
Men vi vet ju.
Någonstans i ett rum nånstans här i environgerna har Penguins gömt ölbackar och kepsar som det står ”Stanley Cup Champions 2017” på och lådor med champagne.
Hur spelarna – som vet de också, fast de försöker förtränga det – hanterar det brukar avgöra om de kan sätta in den dödande stöten eller inte.
• • •
En sak är ju säker:
Om inte Ryan Ellis kan spela, och den risken finns tydligen, blir det extremt svårt för Preds.
Chicago vann – i praktiken – med tre backar 2015, men…nja, de mötte inte Crosby och Malkin och Kessel.
• • •
Jag har suttit i hallen hela dagen, utan att ens gå ut, och två och en halv timme före showtime lämnar jag det spatiösa pressrummet och tar mig upp till pressboxen.
Rastlös nu.
Vill.
Att.
Det.
Ska.
Börja.
• • •
Inge bourbon på pressläktaren idag.
Bara Bang candy.
GAME 6:Godis
Det är, som förhoppningsvis framgår, nåt slags färgglad skumgodis på en lång pinne.
Ser ärligt talat direkt äckligt ut, men det är ju tanken som räknas.
• • •
Allt ljus på Pekka Pinne – igen.
Han måste bli sitt vanliga hemma-Pekka igen.
Orkar han?
– Ja, jag har glömt senaste matchen och är redo att göra allt som står i min makt för att vi ska vinna och se till att säsongen fortsätter, sa han igår.
It’s a must, som vi säger när vi kommer till Ikea i december och köper julmust.
• • •
Med tanke på att jag planerat att vara i Vegas redan om en vecka – på söndag – skulle det ju vara skönt att få komma hem och bara ligga i korresoffan på Manhattan och ladda om under några helt lediga dagar.
Men en Game 7….det var länge sedan i finalen. Sex år sedan, faktiskt. Så det skulle definitivt vara en happening värd utmattning, kronisk förkylning och skrumplever.
Let’s get it on, som di säger.
• • •
Scenerna på gatorna utanför Bridgestone just nu…
Hoppas ni ser på era datorer och tv-apparater.
Vi kommer att minnas, och tala om, detta i decennier.
• • •
Hoppsan, där spräckte jag 15 000-teckensvallen.
Därmed är detta officiellt ett av de längsta intron som någonsin publicerats i bloggen.
Well, är det Elimination Game i finalen så är det.
Då sprängs det vallar.
• • •
Finske vännen Sami studerar bilderna från Broadway under Luke Bryans show på Tootsie’s-taket, när hela centrala Nashville är en veritabel myrstack av människor i Smashville-gear, och säger:
– Tänk vilket antiklimax nästa års final blir. Ingen annan stad har en chans att matcha det här.
Nej, men det kommer bli trevligt att åka mellan Tampa och Dallas också…
• • •
Då så.
Det här kan vara sista hockeymatchen vi ser på tre och en halv månad.
Bucklan är här, Mister Bettman kan komma att räcka över den till Sidney Crosby om några timmar.
Med andra ord – det är Karin Boye-time i den här bloggen.
Kom ihåg nu, pojkar på isen och fansen där ute i natten:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Kommentarer

  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Holm-Öste
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB