Startsida / Inlägg

A Vegas matinee

av Per Bjurman

I ”Casino” – alltjämt den bästa Vegas-filmen någonsin, enligt mig – finns en scen från en ceremoni när Teamster-bossen Andy Stone lämnar över en check till DeNiro och Kevin Pollak för uppförandet av ”the new Tangiers”.
Man förstår att evenemanget äger rum en sen eftermiddag och precis innan Stone – spelad av den förträfflige Alan King och byggd på verklighetens Allen Dorfman, till sist avrättad i Lincolnwood utanför Chicago för att han, som det heter, ”knew too much” – lämnar över 62.7 miljoner dollar från Transportarbetarförbundets pensionskassa säger han, med ett snett leende:
– I know it’s a little early for Las Vegas…
Jag kommer att tänka på den sekvensen, och den repliken, när jag slår mig ner i den numer mycket välbekanta pressboxen i T-Mobile Arena för matinén mellan Golden Knights och Boston Bruins.
Ja, den börjar 16.00, lokal tid, och det är ju inte det minsta tidigt på andra platser – men i Vegas är det.
Här börjar dagen egentligen först framåt 18-19. Allt dessförinnan är startsträcka och återhämtningsprocess.
16.00?
Strippen gnuggar sig yrvaket i ögonen.
Golden Knights ska dock spela några såna matcher också, är det tänkt, så the locals får försöka skaffa sig lite nya vanor.
I T-mobilen ska det vara samma blixtrande show och publikfest som i de två första matcherna, annars kan ju hela det här påhittet kvitta.
Därför tar vi nu ett djupt andetag, örfilar oss själva på kinderna och ställer in fokus på ramalama.
Det är dags för tidigt, men ändock, nytt hockeyparty på Las Vegas Boulevard.
• • •
Ena kvällen Henrik Zetterberg, nästa Bob Dylan…
Ja, jag såg ju mäster från Duluth på Chelsea på Cosmopolitan igår och let me tell you, han var lika lysande som Zäta i fredags.
”Det säger väl såna gubbrockare som du alltid”, suckar ni.
Men inte alls.
Jag har sett Dylan 20-25 gånger sedan 1984 och de allra flesta gångerna har det varit helt kassa konserter.
Men igår var han och hans följsamma, dynamiska, själfulla lilla band ingenting annat än svinbra.
Med andra ord:

Den här Vegas-vistelsen börjar arta sig till den bästa någonsin, jag tror aldrig jag upplevt så mycket oförglömligt i en och samma giv.
Jag fann det också kittlande lyxigt att ta hissen direkt från Cosmo-rummet rakt ner på konsert på tredje våningen.
Så skulle det alltid vara.
• • •
Hela listan över de bästa Vegas-filmerna:
1. Casino, 2. Ocean’s Eleven, 3. Leaving Las Vegas, 4. The Hangover, 5. Swingers, 6. Viva Las Vega!, 7. Rain Man (ingen renodlad Vegas-film, men scenerna härifrån är så enastående att den ändå slår sig in), 8. Ett päron till farsa i Las Vegas (gravt underskattad, som allt med Chevy Chase!), 9. Diamonds Are Forever, 10. Last Vegas (också gravt underskattad).
”Showgirls”?
Inte så bra…
• • •
Marc-Andre Fleury är out.
Skadad.
Uppsatt på IRL.
Han fick ju ett knotigt, hårt Detroit-knä i pannan i fredags och redan då var vi några som undrade om det verkligen var ett så klokt beslut att låta honom spela vidare, herr blomma såg ju inte ut som sig själv i tredje perioden.
Nu, när det förefaller bekräftat att han har en hjärnskakning, känns det direkt upprörande att läkaren inte plockade honom av isen.
Och nu får vi se hur det går för riddarna.
En av de främsta orsakerna till den tidiga succén har ju varit att Flower spelat som en gud..
Nu är det Subbans brorsa – tidigare i Bruins, ju – som får tjänstgöra mellan stolparna och jag vet inte jag.
• • 
Fast den ALLRA bästa Vegas-vistelsen var, helt i enlighet med Cat Stevens tes om att ”the first cut is the deepest”, den första.
Jag var bara tolv år då, 1979, och på jungfruresa i Amerika med mamma och pappa och storebror.
I så späd ålder får man överhuvudtaget inte vistas på kasinogolven, bara passera snabbt på väg till och från de mer oskyldiga arkadhallarna, men för mig var det kärlek vid första ögonkastet.
Neonet – ännu mer spektakulärt på den tiden, faktiskt – och de jättelika hotellkomplexen och de enorma spelhallarna och de enarmade banditernas väsen och klirret i glasen och den elektriska stämningen knockade lille Biffen på ett ögonblick.
Särskilt en kväll, när de vuxna lämnade mig och brorsan med en beväpnad vakt vid entrén till Binion’s Horseshoe i downtown och gick in för att spela ett tag, har fastnat
Vi bara stod där, timme efter timme, och tittade – på vuxna förvandlade till lyckliga barn, det hade jag aldrig sett tidigare – och lyssnade och upplevde.
Den kvällen tändes något i mitt hjärta som aldrig slocknat och fortsatt locka mig hit, år efter år.
• • •
Subbans brorsa…det låter ju direkt oanständigt att skriva.
Men det ÄR ju P.K Subbans bror Malcom som råkar vara andrekeeper här ute, så vad ska jag säga?
• • •
Jonathan Marchessault och Erik Haula är också skadade – Haula efter sin boxningsmatch med giganten Tomas Tatar, får vi gissa! – och det är inte alldeles klart men det verkar som Shipachyov faktiskt stoppas in i truppen idag.
Helt klart är i alla fall att Alex Tuch spelar.
• • •
Det är knappt så jag vågar prata om det, då jinxar jag väl mig själv och tappar plånboken, men Fru Fortuna har varit en bedårande date hela jävla veckan.
Mitt enda problem just nu är att det alltid blir bökigt med hundradollarsedlar hemma i New York…(Obs, litet skämt…)
• • •
Bruins får känna att de lever.
Inte nog med att det här är back-to-back-match. De spelade på vanlig kvällstid i Phoenix igår – och tvingas ändå upp i matiné nu.
Man behöver inte vara uppvuxen i Southie för att börja tro på konspirationer om att schemaläggarna i somras tänkte att ”äh, det är ju Bruins, de kan väl spöa på ett expansion-lag ändå”.
• • •
Två män som sover rätt oroligt just nu:
Pete DeBoer och Alain Vigneault.
Det finns ingen anledning att tro att NHL-klubbar har mer tålamod än Brynäs och Leksand och Södertälje; börjar deras lag inte vinna den här veckan kan de utan tvekan få ta sitt pick och pack och dra.
• • •
Det är en syn med Bruins-tröjor runt blackjack-borden på Monte Carlo vid lunchtid.
Men inte oväntat: B’s har förstås samma följe som Red Wings och kommer sätta svartgul-prägel på den här eftermiddagen.
Dels är det många från Boston som gjort en Vegas-weekend av den här matchen – precis som alla supporterskaror från öst lär komma att göra – och finns det gott om människor som genom åren, mycket förståeligt, lämnat de stränga northeast-vintrarna för den eviga sommaren här ute och bor i trakten.
• • •
Den legendariske Joey Mac, som numer skriver åt Boston Sports Journal, är här idag.
Det indikerar att det kan bli ytterligare en kul kväll i neonskenet.
• • •
Tyvärr, Boston får klara sig utan Patrice Bergeron ikväll också; det dröjer ytterligare några dygn innan han är i stridbart skick igen.
Men de verkar ju klara sig rätt hyggligt ändå.
Som jag förstod saken gav de Coyotes en brutal lektion igår.
• • •
Bästa nyheten på Vegas kasinon är Wheel of Fortune-maskiner i 3D-tappning.
Jag fattar verkligen inte hur det går till, för man får inga glasögon, men 3D-effekterna fungerar ändå – och är helt oemotståndliga.
Vilket såklart är tanken.
Som DeNiros kasinoboss säger i Scorsese-filmen jag rejvar om här ovan:
– The trick is to keep the coming back. The more they play, the more they lose. In the end, we get it all.
Men so far har just de här science fiction-maskinerna varit väldigt vänliga mot mig, so…
• • •
En sak har de lärt sig snabbt här ute:
Hur man får rätt, arktisk temperatur i en ishall.
Jag har aldrig frusit om händerna i Vegas tidigare, men nu gör jag.
Jisses.
• • •
OK, matiné på Strippen.
På papperet låter det som en anomali.
Men jag tror det här kan bli minnesvärt, det med…

Kommentarer

  • Tjänstgörande sportredaktör: Jonathan Ekeliw
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB