Inlägg av Per Bjurman

Moment of truth i Ottawa, del 4 – The End

av Per Bjurman

OTTAWA – PITTSBURGH 2-1 (Slut)
• • •
Ladies and gentlemen, ta ett djupt andetag.
Det blir en Game 7 i den östra konferensfinalen.
And watch out, regerande mästarna.
Man kan, som ikväll, vara ha hur mycket spelövertag man vill mot Ottawa Senators.
De är otroligt svåra att ruska av sig och har en sällsam förmåga att vinna i alla fall.
• • •
Ta det lite piano med Conn Smythe-nomineringarna, folks.
Insatserna under finalen är alltid mest utslagsgivande i det racet.
• • •
Som vi ser på bilder som rullar nu efteråt gick Sens extremt hårt åt Crosby ikväll.
Det small runt truten på honom hela tiden.
Men vid noll tilfällen förlorade han humöret och gav igen.
Så hade det inte sett ut för fem år sedan.
• • •
Mister Anderson…han kan, ibland.
• • •
Imorrn är det, konstigt nog, ingen match alls.
Det var ett tag sedan, men det ska bli skönt att bara ta en riktig night off och bara tänka på något annat.
Sedan hörs vi här igen, när årets hittills största hockeymatch börjar i PPG Paints Arena i Pittsburgh.
Ojvoj.

Moment of Truth i Ottawa, del 3

av Per Bjurman

OTTAWA – PITTSBURGH 1-1 (Period 2)
• • •
Jag är ett tag på väg att utbrista ”Pittsburgh got this”.
De parkerar ju nere i Ottawa-zonen, får in en ledningspuck och har efter tolv minuter 16-3 i skott.
Bara i andra alltså.
Men så får Sens sitt fem-mot-tre och tänka sig, det hade de tydligen tränat på igår – och pang.
Nu har vi oss en sjusatans till slutperiod framför oss.
• • •
När Geno Malkin blir grinig, vilket ju händer då och då, slösar han antingen energi på att att gruffa och tjafsa – och hamnar i utvisningsbåset i helt fel lägen.
Eller så gör han som i Canadien Tire Centre ikväll.
Tar puckfan och ger sig inte förrän den fan är inne i kassen.
Ojvoj.
• • •
Visst är det väldigt underhållande hockey just nu?
Ja, det är det.
• • •
”Det går för långsamt och det händer för lite”, muttrar jag under inledningen av Ottawas fem-mot-tre-läge.
Just då drar de isär alltihop, slår några svinsnabba passningar och Bobby från Cherry Hill i Per Tengstrands hemstat smackar in pucken skitsnyggt.
Viktigt det.
Senators vet bättre än alla andra att man måste utnyttja five on three…
• • •
Ja, jag tycker ju att domslutet på Daleys mål är korrekt.
Han trycker in Mister Anderson i buren med klubban.
Samtidigt har andra, betydligt grövre överträdelser godkänts tidigare under slutspelet.
Det är parodi – ingen verkar längre vad goaltender interference är och .
• • •
Big Game Brassard är inte så Big Game när han inte ens träffar pucken efter Bobby Ryans suveräna framspelning.
Dåligt, skulle jag säga.
• • •
De här två lagen hatar varann med hälsosam innerlighet vid det här laget.
Så ska det vara.
Fast det brukar aldrig ta lång tid för något av de övriga lagen att utveckla samma känslor för pingvinerna som de signaturen ”Höken” uttrycker i spåret ikväll .
De ses – det är ingen större hemlighet – lite som Färjestad ses i Sverige.
Som en sekt.
Och precis som Färjestad är de ju, som sagt, rätt bra också…
• • •
Oh, är det någon som borde spela utan hjälm – om det nu var tillåtet – är det ju Hagge.
Han tappar sin i en sekvens i mittperioden och jävlar vad häftigt det ser ut.
• • •
Guentzel lärde sig uppenbarligen läxan av Erik i första, för nu är det han som på precis samma sätt avväpnar Pageau from behind precis i skottögonblicket.
• • •
Taggen, om SVT fortfarande sände 10 000-kronorsfrågan befarar jag att du skulle kunna ställa upp i ämnet ”Biffen” – och ta hem hela potten…
• • •
Förlängning, ska vi våga våga hoppas på det?
Vilken fest det vore.

Moment of Truth i Ottawa, del 2

av Per Bjurman

OTTAWA – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • • 
Jamen, nu ser vi lite furiös action i den östra konferensfinalen!
Jaja, det är, som vanligt i den här serien, väldigt många icings och mål har det inte blivit några änny, men när de väl spelar driver båda lagen upp tempot, de offensiva attackerna känns aggressiva och målchanserna har varit förhållandevis talrika.
Kul.
• • •
Ni hör ju vad Doc säger.
Det här är den första konferensfinalen på tio år – någonstans i Nordamerika – som inte är utsåld.
Jag får inte ihop det.
Nä, de gillar inte ägaren Melnyk där uppe och ja, biljetterna är dyra, men för i helvete.
Det är den största match som spelats i den där hallen sedan Sens 4 juni 2007 gick upp mot Ducks i Game 4 i Stanley Cup-finalen.
Sånt ynk!
• • •
Ha ha, sekvensen när Erik stormar ikapp Guentzel och bara tar pucken av honom, bakifrån, är ju en klassiker i sin egen lilla genre.
Dålig defensivt, någon?
• • •
Shit, sicken pipa han är utrustad med, den unge mannen som sjunger nationalsångerna i däckcentret.
Kollar Simon Cowell?
• • •
Erik har även offensivt sett lite mer stridslysten ut än i tidigare möten med pingvinerna, visst har han?
• • •
Det känns absolut farligare när Penguins utmanar Anderson än när senatorerna kommer i närheten av Murray.
Men gästerna får be en bön att de inte hamnar i underläge.
Då kan den neutrala zonen bli svårare att ta sig genom än Klippiga bergen i januari.
Till fots.
Utan skor.
• • •
Stålberg kunde ha blivit stjärna i RIK istället för Frölunda, ser det ut som i en sekvens…
• • •
Värdigt med en tyst minut för offren för den osedvanligt vidriga terrorattacken i Manchester igår, komplett med Union Jack på Canadien Tire-jumbotronen.
• • •
Jaha, suomalinen, du är trucker?
Grymt.
Jag tycker det låter väldigt trivsamt att sitta i en långtradarhytt och stäva fram genom natten med NHL-drama på radion.
Faktiskt…det är en liten dröm jag haft länge.
Att vara lastbilschaffis alltså.
Fast jag skulle vilja vara det här och ligga på rull över mellan kusterna för jämnan…
• • •
Ni får säga vad ni vill, Hainsey ska inte kunna ingå i första backpar hos en finalist.
Ändå verkar han göra det…
• • •
Jaså, SuperMario, du också?
Även Ondskan Ekeliw – min legendariske podcast-partner – ligger däckad i feber.
Det verkar vara nån försommarskit som går där hemma.
Jag stannar nog här jag…
• • •
Det verkar, apropå ingeting, som att Review-Journal i Vegas inte hittat någon lämplig beat writer för Golden Knights.
Now, jag är inte omöjlig om ersättningen är den rätta…
• • •
Det hänger väldigt mycket på vem som gör första målet, säger jag och beställer hem en pastramimacka från dinern nere på andra avenyn.

Moment of Truth i Ottawa

av Per Bjurman

– Life comes down to a few moments. This is one of them…
Jag har en bestämd känsla att jag redan använt det citatet, från scenen i Oliver Stones ”Wall Street” när Bud Box efter månader av tjat äntligen får en första audiens med Gordon Gekko, i ett intro av det här slaget men i så fall så…ja, då struntar jag i det.
För det passar – återigen – så bra nu.
Ottawa Senators står verkligen inför ett av de där ögonblicken hemma i Canadien Tire Centre ikväll.
Ett av de få i livet som definierar hela karriärer, avgör öden och preciserar såväl kollektiva som individuella ”legacies”.
Om de, med ett nyslipat knivblad pressat mot adamsäpplet, vinner den sjätte konferensfinalen mot Pittsburgh Penguins och tvingar fram en Game 7 om 48 timmar har de visat att de faktiskt kan pressa regerande mästarna i de verkligt stora matcherna och det vore att överträffa förväntningarna, oavsett vad som händer sedan.
Om de istället förlorar är säsongen i ett dräpande slag över, allt fantastiskt som hänt fram till nu bortkastat och slutgiltigt facit trots allt, och möjligen lite tillspetsat, en axelryckning.
Så Erik Karlsson och hans vapendragare får ta en snabb titt i spegeln, rätta till slipsknuten och gå ut och försöka göra mot Pittsburgh som Bud Fox och Gordon Gekko sedermera gör mot Sir Lawrence Wildman.
Ett äkta moment of truth är här.
• • •
Full disclosure:
Flygningen från Nashville till New York i förmiddags var – från takeoff till landning – så skräckfyllt bumpy att jag till slut inte stod ut.
En av de få gånger flygvärdinnan överhuvudtaget kunde vara uppe och gå hojtade jag in en rejäl bourbon.
Straight up.
Utan den lugnande lilla skvätten är jag rädd att jag fått ett nervsammanbrott.
Typ.
Det är rätt många timmar sedan nu, och jag tror att jag sovit bort alla effekter under eftermiddagen, men ifall något verkar vingligt och sluddrigt vet ni varför…
• • •
För Pittsburgh Penguins är situationen inte lika kritisk.
De har råd att förlora, liemannen kommer inte ut på isen och hugger ner dem om det sker.
Men var försäkrad:
De är oerhört angelägna om att få avsluta serien så fort det bara går.
Det här är ju långtifrån första rodeon för pingvinerna – eller åtminstone merparten av dem – så de vet att det är farligt att underlåta att avgöra när chansen finns, för i en Game 7 kan vad som helst trots allt hända.
Med andra ord:
Räkna med att mästarna samlar sig till en av säsongens matcher.
• • •
Jo, visst är det konstigt att en gammal gubbe som flyger så mycket kan vara så flygrädd.
Men jag är inte flygrädd per se.
Jag råkar bara avsky kraftig turbulens med samma hetta som Ryan Johansen hatar Ryan Kesler.
Långvariga sekvenser utlöser något som skulle kunna beskrivas som panik.
Den idag var så brutal att jag för några ögonblick lovade en gud jag egentligen inte tror på att se hela finalserien på tv, inte flyga mer till vare sig Pittsburgh eller Nashville, bara han såg till att skakningarna och kasten upphörde.
Men det gjorde han ju inte, så jag kan med gott samvete bryta det löftet och kommer snart att sitta där uppe och skumpa igen…
• • • 
Han har spelat en OS-final och en World Cup-semi och de matcherna kanske vägde ännu tyngre.
Men nog är det här den – hittills – största matchen under Erik Karlssons åtta år långa NHL-karriär.
Hur den slutar är i hög utsträckning upp till honom själv.
Som de säger i den kanadensiska huvudstaden:
As goes Erik, so goes the Senators.
Den småländske superstjärnan har bara ögonblicksvis nått sin fulla potential i konferensfinalen, främst kanske för att motståndet inte gett honom mer svängrum, men om det är någon gång det är läge att, som Van Morrison sjunger, let it all hang out är det fanimig ikväll.
• • •
Nope, Bengan Hörnqvist spelar inte ikväll heller.
Den okända skadan plågar honom för mycket.
För jävligt.
• • •
Det bär mig nästan emot att berätta, men enligt samstämmiga rapporter är det inte utsålt i Canadien Tire Center ikväll.
Hur är det nu, brukar inte puritanerna där uppe gnälla om att hockey ska spelas norr om gränsen och inte på icke-traditionella marknader?
I Nashville, i den amerikanska södern, var det omöjligt att få tag i en biljett igår.
Men i Ottawa, den stolta hockeynationens själva huvudstad, finns det flera hundra, kanske tusen, kvar ikväll – till en goddamned elimination game i en konferensfinal!
Det är ju en ren skymf!
• • •
Blue Horseshoe loves Pittsburgh Penguins.
Nej, förlåt, nu blev det kanske lite mycket ”Wall Street”-nörderi.
Eller så var det bourbon-ångorna från i förmiddags som talade…
• • • 
Coolt, det låter som att Guy Boucher tänker dunka in college-förvärvet Colin White i laguppställningen.
Han har två NHL-matcher under bältet sedan tidigare, men här är han nu – som det verkar mellan Viktor Stålberg och Dzingel.
Bli inte förvånad om han gör mål direkt.
Det är så det brukar sluta, inte sant?
• • •
Ok, korresoffan calling.
Big Moment coming upp.
Antingen vaskar vi de närmaste timmarna fram Nashville Predators finalmotståndare – eller så får vi en oerhörd Game 7 på torsdag.
Enjoy the ride!

Jakten på den okontrollerbara euforin, del 5 – The End

av Per Bjurman

NASHVILLE – ANAHEIM 6-3 (Slut)
• • •
Ja, jävlar.
Första gången jag kom hit på hockey, i mars 2007, tänkte jag att ”wow, tänk en Stanley Cup-final här”.
Men det kändes som en omöjlig dröm då – och har fortsatt kännas likadant under det decennium som gått sedan dess.
Men här är vi nu.
Nashville Predators ska möta antingen Pittsburgh Penguins eller Ottawa Senators i Stanley Cup-finalen 2017.
I sanning mirakulöst.
• • •
Jakten på euforin slutade kanske inte i riktigt lika orgiastiska scener som när Lill-Nyllet slängde sig i famnen på Henke i Köln igår, men långt ifrån var det inte.
TV-pucksyran hos hemmalaget efter slutsignalen hade samma feeling.
Och jag kan försäkra:
För de som stod där och hoppade ihop vid Mighty Pekkas kasse – och sedan samlades runt Bill Daly för att INTE ta i Clarence S. Campbell Bowl-pokalen – var det underbar belöning för alla plågor och offer.
• • •
När jag får tag i Flipper i korridoren utanför Preds rusiga omklädningsrum efter en tv-intervju försöker han hålla fast vid den sammanbitna attityd som burit honom genom hela slutspelet och säger att han och lagkamraterna bara nått ännu ett delmål.
Men när jag frågar om drömmar vrider han till Western Conference Champion-kepan och ler så det gnistrar i hela Bridgestone.
– Det här har jag drömt om så länge jag vetat vad hockey är för nånting.
Just så!
• • •
Draget på stan nu?
Det liknar ingenting.
Till och med i motsatt riktning från arenan, på baksidan av Country Music Hall of Fame, där det brukar vara alldeles tyst och öde om kvällarna, rasar jublande, spontant street party.
På Broadway gissar jag att de slår världsrekord i glädje.
• • •
Vi trodde att skadorna på Ryan Johansen och Mike Fisher skulle bli så förödande.
Men den på John Gibson blev den verkliga killern.
För fan, fyra minuter in i tredje perioden hade Bernier fått 9 skott på sig – och släppt in tre mål.
Då går det inte att vinna, så är det bara.
• • •
Jag säger eder, ännu en gång, att jag aldrig varit med om stämning lika galen som den i Bridgestone-ladan ikväll – och den stegrade ju bortom all sans under slutminuterna i tredje perioden.
Särskilt oförglömligt var det när de brakade på med Isley Brothers ”Shout!” i PA:t och publiken på varje sektion förlorade sig i dans och sing-a-long.
Jag ryser bara jag tänker på det.
• • •
Det är svårt att inte få något hårt i halsen när vi står och väntar på att bli insläppta i Preds-rummet och GM David Poile går förbi med blanka ögon.
Han har jobbat som general manager i 35 år, först i Washington och sedan här, och nådde Stanley Cup-finalen för allra första gången ikväll.
Episkt.
• • •
Hemmaspelarna är mycket medvetna om att det var den finländske Conn Smythe-kandidaten i kassen som räddade dem ikväll.
– Vi var utspelade i två perioder, säger till exempel Filip.
Det vet ankorna också.
– Det är därför det här är så jävla jobbigt. Vi gjorde verkligen allt och spelade för våra liv. 41 skott, säger Ryan Getzlaf med en blick som det gör ont att se.
• • •
Det visste väl alla, att Sissons skulle fullborda att hattrick i den största match han någonsin varit i närheten av…
• • •
Peter Laviolette är en av blott fyra coacher – de övriga är Scotty Bowman, Mike Keenan och Dick Irvin – som tagit tre olika klubbar till Stanley Cup-final.
Han vann med Carolina 2006, förlorade med Philadelphia 2010 och här är han nu med Nashville.
– Vad det betyder? Antagligen bara att jag fått sparken väldigt ofta, skrockar han.
Ha!
• • •
Låt mig vara storsint visavi alla Brynäs-fans och berätta att gamla BIF-polarna Mattias Ekholm och Calle Järnkrok står och myser ihop när krutröken lagt sig.
Och tänker på 2012.
– Ja, vi har ju spelat final ihop tidigare. Det är väl bara att göra på samma sätt igen, skrockar de.
• • •
Jaha, nu ska jag åka hem och panera lite fisk.
Vi hörs från korresoffan när den östra konferensfinalen när sin första febertopp i Canadien Tire Centre kommande natt.

Det blir nåt djävulskt, det med.

Jakten på den okontrollerbara euforin, del 3

av Per Bjurman

NASHVILLE – ANAHEIM 2-1 (Period 2)
• • •
Det är fortfarande så högljutt i Bridgestone att trumhinnorna nästan blöder.
Men vrålen och ropen och skriken har en edge av oro och ångest och fladdrande nervositet nu.
För det som såg ut som en rungande homerun i början av period 1 är nåt helt annat nu.
Sedan Preds fem minuter långa, helt impotenta PP tog slut har Anaheim haft den där rödglödgade On-a-Mission-From-God-auran och faktiskt spelat ut ett spakt och stissigt hemmalag.
Att det fortfarande står 2-1 kan Nashville tacka hockeygudarna och Pekka Pinne för.
• • •
Har ni sett bilderna från plazan utanför Bridgestone?
Där befinner sig ju lika många som på Sergels Torg tidigare idag.
Otroligt.
• • •
När det inledningsvis såg ut som att Bernier åter var Maple Leafs-målis hösten 2015 vittrade Predators blod och började skicka alla puckar de kunde mot honom.
Förstås.
Så hade de antagligen tänkt att de skulle fortsätta, men verkligen inte.
Efter två perioder har de fortfarande bara 8 skott på mål.
Det är inte så svårt att vara vinglig Bernier om det inte kommer några skott alls…
• • •
Yannick Webers femstjärniga brytning i början av andra är ett bevis på att nån som heter Weber alltid kommer att stå för storartade saker i Bridgestone Arena.
• • •
Men ändå:
In med Enroth!
• • •
Bara för att understryka vilken speciell kväll det är i ladan på 501 Broadway dukar de upp med ribs i det lilla presspentryt i pausen också.
Vi bugar.
• • •
När ankorna kör på Pekka hårt, kan man då säga att de då försöker plocka pinne?
Förlåt…
• • •
Skånske Jan och Taggen, ni behöver väl inte sura ihop och sluta skriva bara för att ni inte får in vilka kommentarer som helst?
Kom igen nu – kommentera hockeyn!
• • •
Har Micheletti nämnt firandet i Stockholm ännu?
Det skulle vara mycket intressant att få veta om han kunde prata om det utan att brista ut i skratt.
• • • 
Predators måste leva upp till Heks förhoppningar om en oerhört mycket bättre tredjeperiod.

Eljest är det inget snack.

Det blir en Game 7.

Jakten på den okontrollerbara euforin, del 2

av Per Bjurman

NASHVILLE – ANAHEIM 2-0 (Period 1)
• • •
Jag har varit på en del vilda tillställningar i mitt liv, både i sport och musik och what not, men det här…det här, det är nog faktiskt det galnaste jag upplevt.
Det är sån ljudnivå, sånt känslosvall, sån elektricitet, sån stark förnimmelse av att själva livet står på spel att hela systemet liksom får en chock.
Så Hek, jag tvivlar inte på att Guiness är här med ljudmätare – och att de ljudmätarna slår i topp, för satan:
När Watson får in 1-0 och Sissons 2-0 sprängs fanimig ljudvallen.
Jag har Spec från Sportsnet en decimeter till vänster, men vi har just då ingen chans att höra varann.
Ojvoj, to say the least…
• • • 
Matchen?
Well, det känns ett som att Preds bara tänker ta den och springa – och om de ökat på till 3-0 när de fick den gyllene chansen efter Nick Ritchies korkade boarding hade den varit över.
Men då, under fem minuter långt powerplay, lyckades de med absolut ingenting, samtidigt som ankorna naturligtvis förstod att säsongen hängde på en väldigt skör tråd och stod för årets penalty kill, och istället svängde momentum över till gästernas fördel.
Typ.
Vi kan åtminstone säga så här:

Det är fortfarande inte klart att Stanley Cup-finalen kommer gå i honky tonk-takt…
• • •
Nä, Gibson kan alltså inte spela.
Istället står Bernier i kassen och ja, olyckligtvis ser han inledningsvis ut som under mindre lyckade aftnar i Toronto.
I båset, som backup, har vi Jhonas Enroth, som inte stått en NHL-match sedan slutet av november.
In med honom!
• • •
Trisha Yearwood är det som drar ”Star-Spangled Banner”.
Storartat.
Och – maken Garth Brooks är in the house, det har vi sett på twitter och flertalet kollegor sprang in i honom för en halvtimme sedan.
• • •
In med Enroth!
• • •
När Ryan Johansen och Kevin Fiala strax efter Yearwoods framträdande dyker upp vid sargen, med armarna om varandra och handdukar i händerna, tror jag för några ögonblick att isen ska spricka av ljudvågen.
Jesus Amalia!
• • •
Georg, Skånske Jan, Georg!
Inte Gustav…
• • •
Pekka Pinne har gjort några ruskigt avgörande räddningar.
Om han inte varit på tårna från start är det inte alls omöjligt att Ducks haft tvåmålsledning istället.
• • • •
Rapporterna från Manchester är ingenting annat än fasansfulla.
Finns det inga gränser för vad den här galna världens satans mördare kan ställa till med?
Fy fan.
Men – det är ingenting vi ska diskutera i en NHL-blogg, och allra minst ska vi lansera teorier om gärningsmän och dylikt.
Så från och med nu steks alla inlägg i det ärendet.
• • •
Nu ska jag andas lite, för det blev det inte mycket med under de inledande 20, furiösa minuterna.

Jakten på den okontrollerbara euforin

av Per Bjurman

Bilden.
Den redan klassiska från Köln igår, tagen ur grodperspektiv, när Lill-Nyllet efter den sista straffen kastar sig över Henrik Lundqvist….
Det skulle egentligen räcka att visa den i introt inför det historiska drama vi har ynnesten att få avnjuta i Bridgestone Arena i Nashville ikväll.
För den säger allt.
Allt.
Det är precis det som fotografen fångar i den bildrutan det handlar om i de stora matcherna – de som nästan betyder mer än livet självt.
Det är för att uppleva just det där som världens bästa spelare är beredda att betala vad det kostar – i blod, smärta, ångest, hälsa och energi – att tränga djupt in i turneringar och slutspel.
Det ögonblicket.
Den gränslösa, okontrollerbara, vrålande euforin.
Den fullständiga lyckan.
Den djupa, djupa tillfredsställelsen – enkom möjlig att erfara när man tillsammans med andra förverkligar en omöjlig dröm.
Hur var det Thomas Ravelli sa efter SIN avgörande straffräddning i Palo Alto för 23 år sedan?
– Man flyger på något slags moln, alltså. Man är totalt euforisk. Man lever inte i nuet på nåt vis. Man flyger iväg…det är svårt att förklara.
Den känslan – som man bara får uppleva några få gånger i livet, om ens det – är själva målet.
Skatten vid regnbågens fot.
Belöningen för uppoffringarna, mödorna, försakelserna och tiden.
Nu, ikväll, här i Nashville, ligger den i potten.
Go out and get it, boys.
• • •
Åskan måste ha gått över centrala Tennessee när jag låg och sov i natt, för när jag kom ut i morse var luften tömd på fukt.
Urladdad.
Mjuk och behaglig.
Det var ju trevligt – men också konstigt.
För emotionellt är det tvärtom.
Amerikansk fotboll må för evigt vara en större deal än hockey i de här trakterna, men Music City har aldrig upplevt ett enskilt idrottsevenemang av den här magnituden – och jag kan försäkra att det känns.
Hela stan håller, kollektivt, andan.
Det skälver och vibrerar och pulserar i kvarteren kring Bridgestone Arena.
Luften är – i bildlig mening då… – mättad med förväntningar, nervositet, oro och hopp om något makalöst vackert och stor.
Hur det kommer vara inne i ladan när de släpper pucken…den tanken får det att ila till i solar plexus på gamle Biffen.
It will be fullständigt, hundraprocentigt, sanslöst…elektriskt.
• • •
Ankorna från Anaheim kan inte komma åt det där plötsliga lyckoruset Nylander junior och Lundqvist firar på Bilden – The Instant Classic – redan ikväll, det är sant.
De kan ”bara” kvittera serien och tvinga fram en Game 7.
Men det är nästan samma sak.
Få då stjäl de tidernas party av Nashville och flyger hem till södra Kalifornien och får chansen att hålla det där istället.
Så uppmaningen gäller givetvis även dem:
Go out and get it, boys.
• • •
Jag kom in från Tupelo vid tre-halv fyra igår eftermiddag, hann se slutet av Pittsburghs knockout-seger och gulddramat i Köln och skrev några glada artiklar.

Sedan strosade jag över till Martin’s BBQ och satt mig i baren i deras beer garden och jag är så här i efterhand rent avundsjuk på mig själv för att jag fick uppleva en så ljuvlig kväll.
Som jag inte kunde låta bli uttrycka det för mina vänner på Facebook.
”Söndagkväll i the garden på Martin’s BBQ i Nashville. Förföriska dofter från rökeriet i den tropiskt varma luften, nba-slutspel på tv-skärmar i baren, juicy baby back ribs på tallriken, bra band på scenen, avslappnat och vänligt…det KUNDE vara sämre”.
Det kunde det verkligen.
• • •
Scenerna på Nashville International när Predators igår eftermiddag landade efter utflykten till Kalifornien säger en del om vad det är för slags känslor och stämningar som satts i rörelse i countrymusiken huvudstad.
Spelarna fick gå genom en veritabel allé av fans i sex-sjudubbla led – på plats för att få visa stöd och tacksamhet.
Och det var alltså efter segern i en Game 5.
Otroligt häftigt.
Eller som Arvy Arvidsson helt filosofiskt uttrycker det:
– Det är inspirerande att veta att man är med och inspirerar så många andra människor.
• • •
Tråkigt besked:
Rocket Ricky Rakell har inte ens flugit med ankorna hit den här gången.
Det betyder ju att han är riktigt allvarligt skadad.
– Ja, det är jäkligt trist. För honom och för oss. Rickard är en av våra allra viktigaste spelare, säger Jakob ”Playoff” Silfverberg.
– Men, fortsätter han, alla har viktiga pjäser skadade just nu. Inte bara i vår serie. Det är så det är när man kommit så här långt i slutspelet. De som fortfarande står upp får steppa upp istället, det bara är så.
Hur det blir med John Gibson återstår att se.
Han fanns ombord när Ducks-kärran landade igår och deltog i förmiddagens skate.
– Det är alltid ett uppmuntrande tecken när skadade spelare är med på isen. Men vi vet inte ännu, det är läkarna som avgör, meddelar coach Carlyle.
Om inte?
Snöra på dig grillorna, Enroth!
• • •
Det är intensivt, upphetsat tissel och tassel om vem som ska sjunga nationalsången denna enorma kväll.
Jag har hört alternativ som Dierks Bentley, Trisha Yearwood och Willie Nelson.
Men hetaste tipset är att själva Garth Brooks kliver ut på isen strax efter 19, lokal tid, med en
Now, jag är verkligen inget Garth Brooks-fan – minnesgoda läsare kommer kanske rentav ihåg att jag gick efter halva showen när jag förra sommaren köpte en biljett i Vegas bara för att få se T-Mobile Arena – men det går knappt att förklara hur stor han är i den här delen av världen.
Det vore en….jordbävning.
• • •
Ducks satt på sitt plan när VM-finalen avgjordes i Köln, så Playoff-Jakob och Hampe Lindholm såg inte en sekund av den, men Nashville-spelarna hann hem till övertidsperioden och straffarna.
Sen gick en strid ström av sms från amerikanska södern till Köln.
Elias Lindholm, Burger Klingberg och Oscar Lindberg är framförallt några guldhjältar som har gott om vänner i Preds omklädningsrum, verkar det.
– Jäkligt kul för dom, med den resan laget fick göra, säger Flipper med en blick som indikerar att det ändå var länge sedan han slutade tänka på det för nu har han sin egen VM-final att spela.
• • •
Det är ju det jag säger.
Coach Carlyle, den gamla raggsockan, har blivit ett charmtroll.
När någon under förmiddagens presskonferens frågar hur det kommer sig att backen Brandon Montour kunnat bli så bra så snabbt lutar han sig omedelbart fram mot mikrofonen och hugger:
– Coachning.
Åt det skrattar den församlade mediasvärmen mycket gott.
• • •
Att fråga Mattias Ekholm om han tittade på VM-sändningarna är förstås att sätta en dumstrut på sig själv.
– Jo, det var ju TV 4 och Ida var med. Henne tittar jag på om det är så distriktsmästerskap i orientering hon bevakar, kluckar han.
Såklart.
• • •

Ryan Getzlaf fick böta 10 000 dollar för att han i fjärde matchen här i torsdags kallade en linjedomare för, eh, ”cocksucker”.
Oj, vilken örfil…
Get this:
Under grundserien tjänar Ducks-kaptenen med nuvarande kontrakt 50 000 dollar — om dagen!
Att tvinga honom att hosta upp tio tusen är som att kräva oss vanliga dödliga på en 50-lapp.
Ett skämt.
I synnerhet i skenet av att Andrew Shaw blev avstängd en match för sin homofobiska idiot-kommentar ifjol.
Hur var det nu, NHL tar sånt där på jättestort allvar?
Yeah, right.
• • •
De nordamerikanska kollegorna är förundrade och imponerade över vilken uppståndelse VM-guldet väcker hemma i gamla Sweden.
Särskilt stora, öppna munnar får jag se när jag visar att flygvapnet tog emot pojkarna med ett par JAS under inflygningen till Arlanda.
Det blir dock lite fel när jag råkar överdriva publiksiffran och säger till Joe Micheletti att det är 80 000 på Sergels Torg och sedan får ändra mig.
Det slutar med att Micheletti, med understöd av Alberts och Boucher, börjar driva med mig och varje gång de ser mig frågar saker som ”Är det fyra miljoner nu?” och ”Finns det någon i hela landet som inte är på det där torget?”
Om de nämner firandet under sändningen ikväll kan jag nästan svära på att Joe inte kommer kunna hålla sig för skratt och nu vet ni i så fall varför…
• • •
Det är rekord-scrum runt Pontus Åberg – eller Aburg, som kommentatorerna envisas med att kalla honom – i omklädningsrummet efter morgonvärmningen.
– Ja, det här har jag aldrig varit med om förut, ler han blygt för bloggen.
Men så går det när man gör karriärens största mål.
För det var det såklart, det han formligen stångade in i Game 5 i Honda Center.
– Ja, det är inget snack om det. Ovanligt mål för att vara jag också. Så brukar jag inte göra. Men…det var väldigt skönt.
• • •
Ikväll är kostymen svart, skjortan ljusblå och slipsen svart med mönster i grått.
Och varför har jag kostym, undrade några läsare nyligen.

Well, som jag förklarade för Hek nyligen:

Det var en stil jag snappade upp på pressläktarna när jag först kom över hit och jag gillade den.
När man klär upp sig hjälper man sig själv att understryka att det är något speciellt och högtidligt man ska göra – och därmed skärps sinnena.
Men det handlar också om respekt.
För NHL, för spelarna, för läsarna, för tidningen jag representerar och – mest av allt – för det stora, betydelsefulla och tunga i den här sortens happenings.
• • •
Arvidsson och Åberg är förresten väldigt lika.
Så lika att de nästan skulle tas för bröder.
Men icke så.

Den ene är son till en potatisodlare från Kågedalen och den andra till en snickare från Farsta utanför Stockholm.
Fast det betyder att de inte bara har ansiktsdrag gemensamma.
De fick båda arbetsmoral och jävlaranamma med bröstmjölken, för vare sig snickare eller potatisodlare kommer nånstans här i världen utan stenhårt jobb varje dag.
• • •
Jaha, nähä, nu klargör Garth Brooks, på twitter, att det alls inte är han som ska sjunga ikväll.
Who then?
• • •
De fortsätter överraska på pressläktaren i Bridgestone.
Ikväll väntar ingen Jack Daniel’s-flaska vid våra stolar – men väl en påse ”Catfish Fry”!
CATFISH
Alltså, som jag förstår saken, den typ av strömjöl man använder för att fritera catfish.
Ha ha, det ser alltså ut som den mest hängivna delivery-kunden i östra Midtown i New York får sätta på sig kock-förklädet till helgen…
• • •
Det mest centrala för Nashville ikväll:

Att starta bättre än i senaste matchen här.
Det mest centrala för Anaheim ikväll:
Att starta lika bra som i senaste matchen här.
– Mm, vi har pratat mycket om det. Om vi kan få igång skridskoåkningen och vara aggressiva i forecheckingen redan från start…då blir det i allmänhet väldigt bra, säger Jacke Slutspel.
• • •
Jag måste återigen slå ett slag för den förträfflige Jimmy Wixtröms inside-blogg från VM.
Dokumentationen av firandet i omklädningsrummet igår känns helt unikt.
Ingen har nånsin fått sådan access på den här nivån.
Men det är ingen tillfällighet att det är just Jimmy som släpps allra längst in i den blågula VM-kammaren. Utöver det faktum att han är en femstjärnig sportfotograf är en han enastående trevlig, rolig och varmhjärtad person som omedelbart etablerar förtroende och trygghet hos alla han träffar.
• • •
Ryan Johansen och Mike Fisher saknas fortfarande.
Det är värt att komma ihåg.
Predators stod för en heroisk prestation som vann utan dem i Anaheim, men make no mistake.
Tomrummet efter de två främsta centrarna är fortfarande enormt.
• • •
Oavsett vad dom händer de kommande två dagarna måste jag åka hem imorrn, för jag måste betala hyran och då säger ni att vadå, det kan du väl göra på datorn.
Det kan jag inte. Hur chockerande det än låter för er måste jag varje månad skicka en check till personen som äger min lägenhet och jag var orutinerad nog att glömma checkhäfte och ”slippar” hemma innan jag stormade ut på den här resan.
Checkar slutade ni använda i Sverige när Ingvar Carlsson fortfarande var statsminister, jag vet, men här är de fortfarande in circulation.
Big time.
Faktum är att även de flesta NHL-spelarna får sin lön, så enorm den nu är, på det viset.
Varannan vecka ligger det en check i ett kuvert vid platsen i omklädningsrummet – på flera hundra tusen dollar i åtskilliga fall – och så får de själva åka till banken och sätta in stålarna.
Jag ljuger icke.
Nå, alldeles oaktat detta:
Jag sitter i korresoffan imorrn.
• • •
Dock, Frederick Gaudreau – en av AHL-pjäserna som kallats till tjänstgöring i Johansens och Fishers frånvaro – var ju verkligen utmärkt i förrgår.
Såklart,
Man kan inte heta Gaudreau utan att vara bra på hockey.
• • •
Anspänningen är så stor ikväll att jag faktiskt har lite lätt huvudvärk.
Men det är med den som det brukar vara med tröttheten:

När matchen väl börjar kommer det pumpande adrenalinet att bedöva den.
• • •
En herre i cowboy-hatt och Pekka Rinne-jersey (säger inte bara den meningen väldigt mycket om det absurda i tillvaron just nu…?) står en kvart innan värmningen nere vid sargen med en enorm catfish i famnen.
Den ska ut och simma på isen snart, gissar jag.
• • •
OK, folks.
Den västra konferensfinalen närmar sig sitt oerhörda clou.
Det finns en bild som säger allt om vad som står på spel.
Här är den.

foto : andre ringuette : 170521 sveriges mŒlvakt henrik lundqvist och william nylander jublar efter finalen mellan kanada och sverige pŒ ishockey-vm den 21 maj 2017 i kšln. foto: andre ringuette / pool / bildbyrŒn / 87461
foto : andre ringuette : 170521 sveriges mŒlvakt henrik lundqvist och william nylander jublar efter finalen mellan kanada och sverige pŒ ishockey-vm den 21 maj 2017 i kšln.
foto: andre ringuette / pool / bildbyrŒn / 87461

The Mississippi Blog, del 4 – The End

av Per Bjurman

ANAHEIM – NASHVILLE 1-3 (Slut)
• • •
Som ankor brukar säga när det händer nåt oförutsett:
Kvack!
De skulle ju ta kommandot över konferensfinalen nu när de fick möta ett sargat och sårat Nashville hemma i Honda Center.
Istället krigar sig Predators till en oerhört imponerande seger – och är plötsligt en endaste seger från Stanley Cup-finalen.
Jag säger det igen:
Kvack!
• • •
Ett rätt så magiskt svenskt mål avgör den – till slut – helt fantastiska matchen.
Ekholm, som det är rena rama Norris Trophy-klassen på nu, avvärjer först ankattack i egen zon, driver sedan upp i offensiv dito, får tag i pucken ute vid sargen, spelar Flipper som skjuter – och på returen slänger sig Pontus Åberg fram och vräker in 2-1, liggande.
69:e svenska målet i årets Stanley Cup – och ännu ett helt avgörande.
Det är ett blågult playoff som pågår.
• • •
Det är väldigt svårt att inte tycka synd om Silfverberg när klubbhelvetet går av ögonblicket innan Watson kan skicka 3-1 i tom kasse.
Som någon sa häromdagen:
 Den som uppfinner moderna klubbor som håller bättre blir miljardär snabbt.
• • •
På måndag.
I downtown Nashville.
Ses vi där?
Vi borde.
Nashville har för tusan chansen att bli klara för finalen och jag blir knottrig i hela ansiktet av att tänka på vilken magi som kommer sjuda i den varma luften hela dagen.
Herregud.
Bring in Dolly!
• • •
Mot Outback – på Skånske Jans rekommendation
Imorrn krockar Game 5 mellan Pittsburgh och Ottawa med VM-finalen och jag och redaktionen har kommit fram till att det bara blir underligt om jag sitter och bloggar om ”min” duell samtidigt som Tre Kronor spelar sin största match sedan OS-finalen 2014, särskilt som drabbningen i PPG Paints Arena inte har elimitation-karaktär.
Så:
Vi hörs igen när det största idrottsevenemanget i Nashvilles historia står för dörren.

Sida 1 av 700
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB