Stanley Cup-finalen 2017, del 29

av Per Bjurman

Nu tar vi ett djupt andetag.
Och ett till.
Och ytterligare ett.
För nu, mina damer och herrar, pojkar och flickor, stammisar och U-båtar – nu är det allvar.
Skarpt läge.
Ett sanningens darrande ögonblick.
Philip Pritchard har landat i Nashville och med sig har han idrottsvärldens mest sägenomspunna pokal, den på vilken de som vinner får sina namn inristade för evigt och blir del av en helig brotherhood.
Innan den heta söndagkvällen här i Nashville är över kan – säger kan – kommissionär Bettman komma att räcka över den till den lyckligaste människan på jorden.
Då växer det som redan tidigare var ett andlöst drama till något nästan överjordiskt stort.
Allt kan ju plötsligt avgöras, drömmar slå in, hjärtan krossas och historien skrivas om för alltid.
Jag blir snudd på illamående såna här gånger, lite yr och vimmelkantig.
Laddningen är ju så enorm, spänningen så gränslös och de möjliga konsekvenserna så omskakande och definitiva.
Men mest blir jag så upprymd att jag knappt vet var jag ska ta vägen.
Jag är Askungen när hon inser att hon trots allt ska få gå på bal på slottet.
Multiplicerat med hundra.
Det finns inget som detta.
Inget.
• • •
Som om det inte var nog med de tiotusentals som samlas i downtown för episka partyn enkom för Predators slutspelsdueller.
Den här helgen spetsats Smashvilles rusiga folkfest med årliga country-balunsen CMA Fest.
Uppemot hundra tusen är här för att se såna som Kenny Rogers och Rascal Flatts och Brad Paisley på jättelika fotbollsarenan Nissan Stadium, mumsa mat från hundratals food trucks och dansa linedance natten lång.
Det är som att en Hultsfredsfestival med Stetson-hatt plötsligt utbrutit på Kvarnen i Stockholm innan Hammarbys säsongspremiär i april.
Otroligt.
Vad som händer om Preds…ah, ni vet.
Det går verkligen inte att förställa sig vad som händer med den här vansinniga staden då.
• • •
Stämningen inne i Pittsburghs kabyss efter det som kan ha varit säsongens sista förmiddagvärmning är samlad och sammanbiten – utan att kännas alltför spänd.
Gossarna som sitter där har varit på rodeo förr och vet hur den här sortens high pressure-situationer ska hanteras.
”Tänk inte för långt framåt, fundera inte på vad som KAN hända och hur det i så fall kommer kännas – men samla dig till livets mest förkrossande insats på isen”.
Så, ungefär, verkar de tänka.
Det hindrar inte att det blixtrar till i Bengan Hörnqvists ögon när bloggen påpekar det märkliga i att han faktiskt kan vinna Stanley Cup i Nashville, staden som var hans hem i sex år.
– Det vore helt sjukt…helt sjukt, flämtar han.
Mm.
• • •
Själv gjorde jag igår kväll som 49-åringar – well, i ytterligare tolv dagar kan jag använda den etiketten och tänker mjölka den så mycket det går! – ska göra och stannade hemma i kvarteren runt hotellet i Vanderbilt en liten bit utanför centrum, åt en tidig middag på PF Chang’s och satt sedan på en bänk och bara tog in det översinnligt betagande skenet i den varma, mjuka sydstatsskymningen.
GAME6:Sunset
Truly amazing, faktiskt.
Man borde verkligen, verkligen bo här nere.
Eventuell fan-tänk-om-jag-missar-något-legendariskt-ångest – en åkomma som följt mig genom livet …– sköljs bort när jag idag kommer på morgonvärmningen och möter kollegorna som tog ett annat beslut och klev ut i natten.
Några av dem ser tolv timmar senare ut som blandningar av obäddade sängar och stuvad spenat.
Som en särskilt illa åtgången Washington-bo säger med plågad min:
– Nashville vann igår…
Well, det är här som i Vegas.
Dagen börjar 18.00.
Dessförinnan finns bara smärta och ruelse och olycka.
Såvida man inte varit en good boy och stannat hemma kvällen innan förstås!
• • •
Det är inget fel på atmosfären i hemmarummet heller.
Predatorerna vet vad som står på spel, de inser att den fantastiska, berusande saga som började med sweepen mot Chicago i april kan ta slut ikväll.
Men den vetskapen skrämmer inte.
Tvärtom, de använder den som motivation och bränsle och grund att bygga tidernas insats på.
Mattias Ekholm garanterar inte seger, men han lovar att han och hans bröder kommer vara väldigt mycket bättre än i torsdags.
– Ja, det är jag helt övertygad om. Det som hände då händer inte igen, säger han bestämt.
• • •
Efter den förtrollade skymningen la jag mig i hotellsängen och tittade på färska dokumentären ”Names on The Cup” på NHL-kanalen.
Missa inte.
Den fångar oerhört väl vad det här handlar om, varför Stanley Cup betyder så mycket och hur det som händer i matcher som den vi ser ikväll kan vara skillnaden mellan den oändliga lyckan och livslång bitterhet.
Mest berör sekvenserna med de krigare som förlorade finaler och sedan aldrig fick chansen igen.
De är gamla män nu, men de har aldrig kommit över vad de gick miste om.
– It haunts me to this day, säger till exempel Ron Hextall med smärtsamt sorgliga ögon.
Ännu värre:

Det stockar sig i halsen på Red Kelly, 89 år idag, när han talar om en final Red Wings förlorade på 50-talet.
– I can’t get over it, kvider han – och då har han ändå åtta titlar från andra finaler under bältet.
John Davidson, målvakten, spelade final med Rangers 1979 men föll på mållinjen.
– Jag var ung och trodde självklart att jag skulle komma tillbaka till finalen. Well, jag kom aldrig tillbaka, säger han och ser oändligt ledsen ut.
Det är ju det.
Inte bara magnifika vinnare koras i de här matcherna.
Några som gått genom eld för att nå hit, som klättrat upp för Mount Everest utan syrgas – för det är ungefär vad det innebär att slugga sig genom två månaders Stanley Cup-slutspel – får till slut ingenting för det.
Det vet dom – och därför är de redo att krama ur sig allt de har och spela tills hjärtat stannar.
• • •
Man vet att det blivit för mycket honky tonk när man går fram till Filip Forsberg och säger ”Du, Viktor…”.
Det var precis vad som hände bloggen igår morse – med mycket road reaktion från Åkerö-snipern som följd
Jag tror det var då jag bestämde mig för skymning istället för Legend’s Corner…
• • •
Men några av de triumfens ögonblick som ”Names on The Cup” huvudsakligen fokuserar på är också hjärtknipande.
När först Lanny McDonald och sedan Ray Bourque till sist fick vinna…bara titta utan själ kan se det utan att svälja hårt.
Jag älskar också när Brendan Shanahan pratar om hur spelarna han vann med i Detroit back in the day för alltid är hans bröder.
– Vi var en brotherhood, vi var warriors…jag blir fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på det.
Ja, som Shero Senior sa till sina Flyers-spelare på 70-talet:
– Win today and we walk together forever.
• • •
Det är ju inte så konstigt att det blir extra hallå under nätterna i Nashville.
När vi en kväll står på verandan utanför Legend’s Corner stannar nåt slags partybil på 6th Avenue och vräker på Journeys ”Don’t Stop Believing” på monstervolym för hela uteserveringen.
Vad ska vi göra?
Alla – inklusive svensktoppsstjärnan Håkan Södergren – börjar förstås skråla med.
”Just a city boy, born and raised in South Detroit! He took the midnight train, going aaaaaanywhere”
Det sägs att denna lilla scen finns fångad på film i The CEO:s mobil, men den ska vi få raderad innan han åker hem…
• • •
Vilka svenskarna är som vunnit Stanley Cup är ju känt sedan tidigare, men de som varit med och förlorat en final hör man mindre om,
Här är de:
Anders Hedberg och Ulf Nilson (New York Rangers 1979), Kent-Erik Andersson (Minnesota North Stars 1981), Thomas Gradin, Lars Lindgren, Peo Brasar, Anders Eldebrink och Lars Molin (Vancouver Canucks 1982), Willy Lindström (Edmonton Oilers 1983), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (New York Islanders 1984), Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson (Philadelphia Flyers 1985), Håkan Loob (Calgary Flames 1986), Kjell Samuelsson och Per-Erik Eklund (Philadelphia Flyers 1987), Michael Thelvén (Boston Bruins 1988), Mats Näslund (Montreal Canadiens 1989), Ulf Dahlén (Minnesota North Stars 1991), Tomas Sandström (LA Kings 1993), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings 1995), Johan Garpenlöv (Florida Panthers 1996), Kjell Samuelsson och Mikael Renberg (Philadelphia Flyers 1997), Calle Johansson (Washington Capitals 1998), Niclas Wallin och Tommy Westlund (Carolina Hurricanes 2002), Niclas Hävelid, Patrik Kjellberg, Fredrik Olausson och Samuel Påhlsson (Anaheim 2003), Marcus Nilson (Calgary Flames 2004), Dick Tärnström (Edmonton Oilers 2006), Daniel Alfredsson (2007), Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Tomas Holmström, Mikael Samuelsson, Johan Franzén, Andreas Lilja och Jonathan Ericsson (Detroit Red Wings 2009), Johan Backlund (Philadelphia Flyers 2010), Daniel Sedin, Henrik Sedin, Alex Edler och Mikael Samuelsson (Vancouver Canucks 2011), Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Jacob Josefson och Adam Larsson (New Jersey Devils 2012), Carl Söderberg (Boston Bruins 2013), Henrik Lundqvist, Anton Strålman och Carl Hagelin (NY Rangers 2014), Anton Strålman och Victor Hedman (Tampa Bay Lightning 2015) och Melker Karlsson (San Jose Sharks 2016).
Av dem fick Willy Lindström, Islanders-kvartetten, Håkan Loob, Kjelle Samuelsson, Mats Näslund, Tomas Sandström, Detroit-svenskarna, Niclas Wallin, Fredrik Olausson, Samuel Påhlsson och Carl Hagelin, antigen före eller efter förlusten, sin redemption – och några (Melker, Strålman, Hedman, Lundqvist, Söderberg, Larsson, Josefson, Edler och Sedinarna) har fortfarande chansen att revanschera sig.
Men resten kom aldrig närmare – och lever garanterat alltjämt med den insikten.
• • •
Det var tyvärr några dagar sedan vi hörde något av PK Subban nu.
Han har slutat prata med media – på inrådan av Predator ledning .NHL vill dock, förstås, att han ska fortsätta marknadsföra finalen och idag blir det en showdown mellan klubb och liga.
Den journalisthop som samlas runt hans bås i omklädningsrummet får först besked av Preds PR-man att nej, P.K pratar inte idag.
Då griper en representant från NHL:s PR-avdelning in och gör klart att no way, det här är Stanley Cup-finalen, han måste prata.
Men Preds vinner, det blir inga Subban-citat i mikrofonerna.
Så tråkigt.
• • •
Niklas Holmgren är i högform när Bjuppe Biff ännu en gång bjuds in till Viasats livesändning på Facebook från Bridgestone-läktarna under förmiddagen.
Samtidigt kör Penguins reserver ute på isen och när Sunny Sundqvist hänger en puck vrålar skränfocken från Järfälla så det dånar i hela hallen:
– Suuuuunken!
En fin stund.
• • •
Frågan inför morgondagen:
Hemresa till New York – eller tillbaka till Pittsburgh ännu en gång?
Svaret kan lyda:
Nashville.
Det är nämligen ont om flighter till rimliga priser just imorrn och eftersom en eventuell Game 7 spelas först på onsdag går det ju alldeles utmärkt att stanna här en dag till.
Så det så.
• • •
Efter sitt uppträdande får sig Holmgren dock en skrapa av Södergren…
GAME6:Skrapan
• • •
– Giganternas kamp!
Filip Forsberg flinar glatt när han beskriver Arvidssons och Hagelins råkurr i torsdags.
Well, ikväll kan det svenska inbördeskriget få sin fortsättning.
– Ja, säger Hagge, det vet man aldrig. Hamnar vi i den situationen så gör vi.
Många var förvånade över att just han hamnade i slagsmål, men det har jag sett förr.
Geparden gick i clinch med Jakub Voracek i förstarundan i slutspelet 2014.

– Jo, säger han själv, fast då tog det slut rätt fort.
I och för sig.
Men ändå.
• • •
Luke Bryan, en tvålkopp som räknas till samtidens stora country-stjärnor fast han egentligen inte ÄR mer country än Thorleifs, inleder officiellt kvällens Smashville-fest med ett framträdande på Tootsie’s tak under sena eftermiddagen.
Han kommer dessutom hit till pressrummet och sätter sig på podiet och berättar om hur mycket han älskar hockey.
Då skriker jag att riktiga country-sångare låter som Waylon Jennings och Kris Kristoferson.
Nej, det gör jag inte.
Men jag har lust.
• • •
Nio raka utan förlust nu.
IK Brage forever!
• • •
Vad som än händer är detta sista matchen för säsongen i Bridgestone Arena.
Därmed borde Preds ha mobiliserat med en riktigt tungviktare till nationalsången.
Brad Paisley är till exempel i stan för CMA Fest, så varför inte han?
Men jag gör mig inga riktiga förhoppningar, de har tappat lite på den punkten under finalen.
• • •
Under sena eftermiddagen kommer Conn Smythe-mailet.
Ikväll – senast innan tiominutersmarkeringen i tredje perioden – ska rösterna in.
Och avgörs det inte ikväll gör vi om’et på onsdag.
Det känns lite pirrigt.
Må jag inte fucka upp det och skämma ut mig.
• • •
Fast nu säger just Luke Bryan att tror att det blir Dolly som sjunger ”Star-Spangled Banner”.
Då alltså…då gör jag en high-five med livet.
• • •
Blir glad när jag hittar min kompis Dave från NHL-kontoret i Toronto i Bridgestone-environgerna och får bekräftat att han har DEN slipsen med sig.
Det är en väldigt ful slips han alltid, från mitten av 80-talet och framåt, alltid haft på sig de kvällar när bucklan kan delas ut.
• • •
Några tips får ni ju inte av mig, men jag kan erkänna att jag velar fram och tillbaka som en folkpartist på 70-talet.
Ena stunden är tanken att jo, som Sidney Crosby spelat de senaste matcherna – nästa känner jag mig övertygad om att Predators vägrar förlora så här stora matcher på hemmaplan.
Men kanske är det bara som Front 242-Åke – Tomas Ros – påpekar i ett mail:
Den här säsongen slutar det alltid med drama och Game 7.
Det blev 7 matcher – plus sudden-avgörande! – i SM-finalen och straff-thriller i både VM-finalen och JVM-finalen.
Så:
Hockeygudarna kanske bara bestämt sig för en sådan slutpunkt.
• • •
Själv har jag spillt kaffe på min finalslips – och den råkar vara en ljus, beige sak.
Skandal!
• • •
Så här ser det ut i zamboni-garaget i Bridgestone.
GAME 6::Garage
Notera att det hänger en catfish i taket.
• • •
De smyger in dem och hoppas ingen ska se.
Men vi vet ju.
Någonstans i ett rum nånstans här i environgerna har Penguins gömt ölbackar och kepsar som det står ”Stanley Cup Champions 2017” på och lådor med champagne.
Hur spelarna – som vet de också, fast de försöker förtränga det – hanterar det brukar avgöra om de kan sätta in den dödande stöten eller inte.
• • •
En sak är ju säker:
Om inte Ryan Ellis kan spela, och den risken finns tydligen, blir det extremt svårt för Preds.
Chicago vann – i praktiken – med tre backar 2015, men…nja, de mötte inte Crosby och Malkin och Kessel.
• • •
Jag har suttit i hallen hela dagen, utan att ens gå ut, och två och en halv timme före showtime lämnar jag det spatiösa pressrummet och tar mig upp till pressboxen.
Rastlös nu.
Vill.
Att.
Det.
Ska.
Börja.
• • •
Inge bourbon på pressläktaren idag.
Bara Bang candy.
GAME 6:Godis
Det är, som förhoppningsvis framgår, nåt slags färgglad skumgodis på en lång pinne.
Ser ärligt talat direkt äckligt ut, men det är ju tanken som räknas.
• • •
Allt ljus på Pekka Pinne – igen.
Han måste bli sitt vanliga hemma-Pekka igen.
Orkar han?
– Ja, jag har glömt senaste matchen och är redo att göra allt som står i min makt för att vi ska vinna och se till att säsongen fortsätter, sa han igår.
It’s a must, som vi säger när vi kommer till Ikea i december och köper julmust.
• • •
Med tanke på att jag planerat att vara i Vegas redan om en vecka – på söndag – skulle det ju vara skönt att få komma hem och bara ligga i korresoffan på Manhattan och ladda om under några helt lediga dagar.
Men en Game 7….det var länge sedan i finalen. Sex år sedan, faktiskt. Så det skulle definitivt vara en happening värd utmattning, kronisk förkylning och skrumplever.
Let’s get it on, som di säger.
• • •
Scenerna på gatorna utanför Bridgestone just nu…
Hoppas ni ser på era datorer och tv-apparater.
Vi kommer att minnas, och tala om, detta i decennier.
• • •
Hoppsan, där spräckte jag 15 000-teckensvallen.
Därmed är detta officiellt ett av de längsta intron som någonsin publicerats i bloggen.
Well, är det Elimination Game i finalen så är det.
Då sprängs det vallar.
• • •
Finske vännen Sami studerar bilderna från Broadway under Luke Bryans show på Tootsie’s-taket, när hela centrala Nashville är en veritabel myrstack av människor i Smashville-gear, och säger:
– Tänk vilket antiklimax nästa års final blir. Ingen annan stad har en chans att matcha det här.
Nej, men det kommer bli trevligt att åka mellan Tampa och Dallas också…
• • •
Då så.
Det här kan vara sista hockeymatchen vi ser på tre och en halv månad.
Bucklan är här, Mister Bettman kan komma att räcka över den till Sidney Crosby om några timmar.
Med andra ord – det är Karin Boye-time i den här bloggen.
Kom ihåg nu, pojkar på isen och fansen där ute i natten:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Stanley Cup-finalen 2017, del 28

av Per Bjurman

Howdy!
Efter en ny tiotimmarsodyssé genom West Virginia, Ohio, Kentucky och Tennessee är vi tillbaka i Honky Tonk-svänget i Music City USA.
Här är ytterligare några bilder the bitch-ridin’ CEO of Everything tog on that road – den som alltid, alltid kallar på oss.
ROADEN:WvRoaden:OhioRoaden:KentuckyRoaden:TennesseeRoaden:BergRoaden:Makers
• • •
När vi kom fram hastade vi förstås omedelbart till Martin’s BBQ och högg in på nyrökta ribs.
Där är Sibner nu sån stammis att han fick en keps av ägaren.
Roaden:Peter
Sen hamnade vi på verandan utanför Legend’s Corner och där sattes det mössor även på Viasat-Lönta och Yours Truly Le Boeuf
Roaden:Mössor
• • •
Därmed är denna kortfattade day off-rapport över.
Vi hörs igen imorrn – när Keeper of The Cup Pritchard kommit till stan med en pokal…

Stanley Cup-finalen 2017, del 27

av Per Bjurman

PITTSBURGH–NASHVILLE 6-0 (Slut)
• • •
En och en halv timme har gått sedan slutsignalen ekade under takåsarna och jag sitter på läktaren bakom det som i två olyckliga perioder var Pekka Rinnes respektive Juuse Saros kasse och väntar på att bli uppringd av Aftonbladet-TV.
Jag är inte ensam.

De håller nämligen på att bygga om PPG för morgondagens konsert med Tom Petty & The Heartbreakers och isen där det nyss spelades Stanley Cup-final är på väg att begravas under golvplattor och sargerna har börjat monteras ner.
HALLEN
Frågan är om de flitiga vaktmästarna behöver plocka fram isen igen.
Efter Penguins urladdning tidigare ikväll känns det ju inte riktigt så.
Men vi får se.
Den här serien har haft en märklig tendens att byta skepnad precis hela tiden.
• • •
Bengan kommer ut till det svenska mediauppbådet i omklädningsrummet och beskriver matchen som Penguins hittills bästa i finalen och kanske hela slutspelet.
– Vi var överallt på isen och såg till att de inte fick någonting, säger han.
Däremot får vi ingen pratstund med Hagge om saloonslagsmålet med Arvy.
– Nej, förklarar Penguins presschef, Hags och Horney singlade slant om vem som skulle ta det idag och Horney förlorade…
Ha ha.
• • •
Jag vill påpeka en sak.
Håkan Loob har satt fem av fem möjliga matcher…
Ojvoj Saida.
• • •
OK, det får bli lite kortfattad slutrapport den här gången. Jag ska upp och köra The CEO till Nashville rätt tidigt imorrn och måste sova.
Men tack alla för i natt.
Vi hörs från Music City under helgen.

Stanley Cup-finalen 2017, del 25

av Per Bjurman

PITTSBURGH – NASHVILLE 6-0 (Period 2)
• • • 
Det är utklassning.
Överkörning.
Förnedring.
Penguins spelar plötsligt som 2016 all over again och Predators har inte en chans i helvetet.
Det inte bara påminner om Bruins-Canucks för sex år sedan.
Det ÄR den serien igen.
• • •
Borta-Pekka is done, och istället sig unge landsmannen Juuse Saros i kassen.
Första skottet på honom går in.
Men det är otagbart – Crosby och Guentzel och Sheary snurrar upp predatorerna så suspensoarerna till slut sitter bak och fram.
• • •
I första hand handlar det här om att Penguins är on a roll och anförda av sin magnifike kapten spelar mördande bra hockey, absolut.
Men Nashville gör en riktig skitmatch också.
Till och med de omsusade Top 4-backarna underlåter att täppa till gapen mellan lagdelarna och ger pingvinerna all möjligt och omöjligt utrymme.
• • •
Malkins profetia slår in.
Phil Kessel prickar in sitt första mål i finalen.
Ja, Hagge sa ju att man ska lite på Genos magkänslan
• • •
Nej och nej, Sunny Jim, bara för att Herr Meier står och tittar som ett fån tror jag INTE på några konspirationsteorier om att ligan eller domarna medvetet och planerat ger Crosby fördelar.
Det var bara ett dåligt ingripande från herr domaren.
• • •
Man vet att det är speciella kvällar när Ron Hainsey kan leva ut sin inre Bobby Orr.
Ha ha, fantastiskt!
• • •
Ryan Ellis har ont och spelar bara sporadiskt i mittperioden.
Fansen i Smashville får hoppas att det bara handlar om att Lavy gör som Guy Boucher gjorde med Erik Karlsson och sparar sin store back för att den här matchen redan är körd.
Annars är Predators illa ut.
• • •
Jag trodde man blev utkastad om man slängde in saker på isen i den här arenan…
• • •
Plötsligt smattrar det till i skrivbordet framför mig.
Varpu – som vet hur det ska gå i såna här matcher – häller ut en påse finsk lakrits.
Ah, how beautiful!
• • •
Japp, Kmannen, så går det till i New York…
• • •
Det är lite ångestladdat att tänka på hur fult det kan bli nu i tredje.
Hoppas alla inblandade bara skiter i det och spelar av matchen, så ingen går sönder.
Men det är förstås som att hoppas på en regnfri sommar i Sverige…
• • •
– We want the cup, we want the cup, we want the cup, skanderar fullständigt lyckorusiga PPG Paints.
Well, fortsätter det så här kommer de definitivt att få en också.

Stanley Cup-finalen 2017, del 24

av Per Bjurman

PITTSBURGH – NASHVILLE 3-0 (Period 1)
• • •
Mästarna är här, eller hur det nu är supportrarna till Håkan Södergrens gamla klubb brukar sjunga.
Penguins rivstartar som en rymdraket uppskjuten från Cape Canaveral, blåser mössorna av sina gäster och har 2-0 efter 06.43.
För några ögonblick känns det ungefär som när Bruins om och om igen gjorde slarvsylta av Canucks i TD Garden i finalen 2011.
Sen stagar väl Preds upp sin kväll något, men i slutminuten kommer Malkin dundrande och smackar in 3-0 också.
Game over.
• • •
Det ser onekligen ut som att det är borta-Pekka som kommit till Pittsburgh igen.
Pucken går rakt igenom honom vid första målet och när Rust kommer igenom och stoppar upp en backhand i nättaket…bra gjort av Rust, sure, men häromdagen hade han tagit den. Malkins skott är också för jävla vasst, men…
Väcker vissa associationer till 2011 det också.
Då var Roberto Luongo kung hemma i Vancouver – och hade inte stoppat ett pappersflygplan i Boston om vi singlat ett sådant mot honom.
Ojvoj.
• • •
Mm, det hände nåt med Crosby i måndags.
Han blev som besatt av Den Stora Hockeyanden – igen.
Och honom, Anden, har han kvar i bröstkorgen.
Fy fan så bra han är.
• • •
Och det svenska inbördeskriget fortsätter.
Goda vännerna Ekholm och Hörnqvist börjar alltså slåss efter några minuter.
Blågul svängom i yster valstakt.
• • •
Ha ha, det är verkligen en southerner som lyckats smuggla in en catfish även ikväll – och hivar ut den på isen direkt efter nationalsången.
Han blir utslängd omedelbart och får således inte se en sekund av finalen, men hey – vad gör man inte för sitt lag…
• • •
Well, i det läget, HornyHags , är det det rätt märkligt att Crosby kommer undan.
Brad Meier, domaren, står och tittar när han matar slag i skallen på Subban bakom kassen – och sen tar han båda på minors?
Det är inte alldeles ologiskt att det går en propp hos Laviolette
• • •
Jo, Pittsburgh har verkligen vinnlagt sig om att ge Nashville en fajt i VM i högljutt.
När hemmalaget kommer in på isen för lineup är det sensationellt väsen här inne.
• • •
Det var felaktiga rykten som löpte genom environgerna i PPG Paints Arena.
Bengan spelar visst.
Detta gläder den blågula pressläktarflanken.
• • •
Colin Wilson tränger sig in i Nashvilles laguppställning för första gången i finalen.
Kul för honom.
• • •
Sa jag inte att PK gillar att bli utbuad on the road?
Han väntar i slutet av värmningen, som vanligt, ut Malkin och blir sist kvar på isen, drar iväg en puck mot Penguins tomma kasse och låtsas sedan stoppa ner en pickadoll i hölstret – och PPG Paints vrålar omedelbart ut sitt missnöje.
Ha ha.
• • •
David Sörgrind, bloggen ber att få gratulera till nedkomsten – å det hjärtligaste.
Kul att du firar med oss!
• •• 
Så yeah, Preds kom tillbaka från 0-3-underläge i Game 1.
Det kanske är nåt för fansen att hålla sig i, men nä.
Händer inte ikväll.
Penguins är för bra.

Stanley Cup-finalen 2017, del 23

av Per Bjurman

Efter elva intensiva, brännande, galna dagar står vi plötsligt vid det stora vägskälet.
Brytpunken.
Vattendelaren.
Skiljelinjen som bryter upp Stanley Cup-finalen, öppnar vägen fram till himlens guldskimrande portar och skänker hela hockeysäsongens upplopp en laddning och en nerv vars rent chockerande like inte existerar någon annan gång under året.
Den som vinner ikväll får inte lyfta bucklan – den ser Keeper of The Cup Filip Pritchard fortfarande till att hålla på behörigt avstånd från finalstäderna – men skaffar sig slagläge och kan, oerhört nog, bli Stanley Cup-mästare i Bridgestone Arena sent på söndag kväll.
När det blir så, när allt som återstår i finalen är elimination-matcher, går vi verkligen in i en annan dimension, en där det faktiskt börjar bli svårt att andas för det känns som att precis allting – själva livet – står på spel i varje byte och utgången kan skicka ett lag till paradiset och det andra rakt in i det eviga mörkret.
Hur är det Jim Hughson säger i början av CBC:s magiska playoff-intro från 2013?
– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
Det börjar nu.
Det overkliga.
Det man upplever med inre organ snarare än med sinnena.
Enjoy the ride, folks.
• • •
Jaha, vi är tillbaka i Steel City.
Att påstå att det är samma sanslösa tryck här som i Nashville vore att ta i.
Ja, det vore rentav en fruktansvärd lögn.
Här är det…normalt.
Därtill finns flera förklaringar.
Den viktigaste är att Pittsburgh råkar vara en vanlig stad utan ett centrum som fungerar som partycentral och turistmagnet och kan stängas av för att det ska spelas hockeymatcher.
Dessutom:
Här har de vunnit mästerskap förr, både i hockey och fotboll och baseboll, så the locals försätts inte i hypnos för att en final närmar sig sitt avgörande.
Men make no mistake:
Även Penguins-fansen ÄR engagerade, högljudda och i stånd att piska upp förstummande hög stämning.
Nu skulle jag gissa att de dessutom är lite irriterade över all hype om hur makalöst fantastiskt allt varit i Nashville.
Jag tycker det ser ut så i ögonen på de som redan under förmiddagen samlas i backen utanför ”The People’s Gate” och kommer sitta där med några tusen fellow supportrar och se kvällens match på storbildsskärmar.
De tänker ställa till med ett jävla ramalama den här gången.
• • •
Vad som kommer hända, vem som vinner denna Game 5 och vad det innebär, finns det lika många teorier om som det finns journalister, kommentatorer och supportrar.
En tvärsäker kanadick jag känner vet att Pens kommer vinna både ikväll och på söndag, en amerikan lika tvärsäker på att det blir precis tvärtom – och så är det några som VET att Preds förlorar ikväll men kommer tillbaka och vinner två raka.
Själv är jag inte det minsta tvärsäker på någonting – de fyra matcher som spelats har verkligen inte befrämjat övertygelse i vare sig ena eller andra riktningen – men har en bestämd känsla av att det här inte är sista gången vi ser PPG Paints Arena i år.
Det vill säga:
Game 7 coming up next week…
• • •
Nästan varenda kollega som följer The Great Stanley Cup Circus såg U2 på Heinz Field igår – och de rapporterar att det inte var utsålt och att de hösäckar som satt där inte klarade av att sjunga allsångs ens till ”Where The Streets Have No Name” och ”I Still Haven’t Found What I’m Looking for”.
It’s over för arenabanden från 80- och 90-talen, tycker jag det låter som.
Jag tycker också det låter som jag tog rätt beslut när jag struntade i Bono och satte mig i hotellbaren och helt stillsamt tittade på den tredje basketfinalen mellan Cleveland och Golden State istället.
Den vann Golden State efter visst drama på slutet, så nu har de 3-0-övertag och kommer att vinna; förmodligen fullbordar de en sweep redan på lördag.
Spännande?
Inte precis.
Och även om vi nu – som NBA-kommissionären Silver är snabb att påpeka så fort någon sticker en mikrofon under näsan på honom – får se briljans bortom normal fattningsförmåga i varje match är jag glad att det inte ser likadant ut i NHL.
När ”vår” grundserie inleds i oktober VET vi ju verkligen inte vilka som så småningom kommer spela final.
Det gör de i NBA.
Hela säsongen har varit en enda lång väntan på den episka holmgången mellan fullständigt överlägsna Cavaliers och Warriors – och nu är inte ens den särskilt episk, bara välspelad.
Hellre konkurrens, jämnhet och fördelad slagkraft, tack så mycket.
• • •
Allt ljus på Peksi.
Igen.
Ska Predators ha en chans att stjäla åtminstone en match här i Pittsburgh – vilket de obestridligen måste göra för att vinna cupen – krävs att han är Bridgestone-Pekka här också.
Men klarar han det, undrar alla.
Well, mannen inledde slutspelet med två raka nollor i United Center i Chicago, så han blir inte nödvändigtvis Kari Lehtonen bara för att han måste åka hemifrån.
Men det är ett faktum att han sedan dess varit bättre i Bridgestone än i andra hallar och really, det duger inte i det här skedet.
• • •
Slitaget på er Biff börjar bli märkbart nu.
Den upper body jag ådrog mig efter ett tiominuterspass vid pingisbordet på Martin’s BBQ förra helgen vill inte läka och när jag vaknade i morse och svalde kände jag direkt:

Ah, den traditionsenliga finalförkylningen har slagit till.
För det är lika varje år.
Efter två månader av stress, lite sömn, resor, glada skratt om kvällarna och dramatiska temperaturskillnader mellan ishall och inte ishall viker systemet ner sig och lämnar plats för baciller lika attackvilliga som Filip Forsberg.
Poor me, eh?
Men vi har enbart – som mest – en vecka kvar nu så det är bara att bita ihop och köra rakt genom väggen.
• • •
Det har rests frågor om vem som ska vakta Pittsburghs kasse också.
Efter Murrays treplus-insatser i Nashville tycker somliga att Marc-Andre Fleury borde få den uppgiften igen.
– Men chansen att jag kommer spela mer i det här slutspelet är inte större än att Letang kommer göra det, sa en leende Flower själv igår.
Och mycket riktigt – när Sullivan kommer till podiet för förmiddagens presskonferens börjar han med att upplysa om att Matt Murray står ikväll.
Han kommer vara grymt bra också, tror jag.
• • •
De här dagarna ändå.
De är helt otroliga.
Ni vet hur det är när nåt man sett fram emot väldigt länge närmar sig, nåt man längtar efter med febrig iver – som en resa, ett bröllop, en fest, första dagen på nya drömjobbet eller whatever?
Så känns det för oss precis hela tiden just nu.
Vi ser en match och sen tar den slut och omedelbart börjar hypen byggas upp inför nästa och när den efter två lediga dagar står för dörren bara bubblar det av förväntan i bröstkorgen.
I like it, I love it, I want some more of it…
• • •
Det finns större stjärnor på isen, men ingen som spelar den här finalen har lika mycket rutin av stora matcher – i alla fall från senare år – än Carl Hagelin.
Han var i final med Rangers 2014, i konferensfinal med samma Rangers 2015, i final med Penguins ifjol – och här är han i final med Pittsburgh igen.
Därmed toppar Geparden från Nykvarn listan över de som spelat flest slutspelsmatcher de senaste fyra åren. Han är uppe i 81 (trots att han ju missat åtskilliga matcher i årets playoff ), vilket är åtta fler än tvåan Brian Boyle.
Så nu vet ni varför ni aldrig får se Hagge i VM.
Han är alltid upptagen med jakten på Stanley Cup.
– Ja, jag har inte hunnit hem till midsommar på fem år. Och inte mig emot. Jag spelar hellre final än börjar med fysträningen nån gång i maj, sa han i en blänkare i Sportbladet idag.
Man kan förstå det..
• • •
Däremot går det ju att ifrågasätta det här med två dagars uppehåll mellan matcherna när serien växlar spelstad.
Det är väldigt bekvämt för oss som åker med, men det tar lite momentum av fajten.
Then again, också i det fallet sköter sig NHL bättre än systerligan NBA. Där kör de två dagars mellanrum även när matcherna spelas i samma arena.
Likafullt ser det ut som att de kommer vara klara innan NHL och det händer nästan aldrig.
• • •
Filip har med sig understället med stort hål i ryggen även till Pittsburgh.
– Ja, säger han när jag efter förmiddagsvärmningen påpekar det, det är dyrt med nya grejor.
Suveränt svar.
• • •
Eftersom vi pratade om det i podden kan jag ju nämna det här också.
Jag har hedrande nog blivit tillfrågad att vara med och rösta om Conn Smythe Trophy i år.
Vi är bara femton stycken, så det är ett pretty ansvarsfullt uppdrag.
Som jag förstått saken är jag förbjuden att prata om hur jag ska rösta, likaså att fråga er om input, men inte att skryta på det här viset…
• • •
Det är extremt svårt att låta bli att kittla Viasat-Lönta när jag står bakom honom medan han intervjuar Pontus Åberg i det fullknökade Predators-rummet efter förmiddagens värmning.
Synd att jag klarar det, hade kunnat bli riktigt bra tv.
• • •
Det är något som säger mig att Sidney Crosby kommer ställa till med en av karriärens största shower ikväll.
Han var femstjärnig redan i måndags – kanske bäst på isen, definitivt bäst i Pittsburgh – och det känns som han därmed varvat upp och har något ännu mer obönhörligt på lut nu när han är hemma igen.
Just watch, people
• • •
Grimaserar ibland bistert åt tanken på hur stor del av livet jag slösat bort på att stå och vänta på saker i ishallar. Hissar som aldrig kommer, omklädningsrum som ska öppnas, spelare som ska prata klart med nordamerikanska journalister….
Vi snackar om veckor, kanske månader.
Men just idag gör det inget att Nashville låter oss stå och hänga i en halvtimme i en kall korridor, för jag har Håkan Södergren vid min sida och får höra fina anekdoter om Tommy Mörth, Orvar Stambert, Björne Carlsson, Roffe Ridderwall och Kalle lilja.
• • •
Frågar Filip om han nånsin haft längre skägg än just nu.
– Nej, verkligen inte. Det börjar verkligen bli ordentligt, säger han och drar lite i heltäckningsmattan på hakan.
Ja, han ser faktiskt ut som en riktigt klassisk mas och hade lätt kunnat gå in som folkdräktsklädd fiolgnisslare i en kvartett med proggiga spelmän i mitten av 70-talet.
• • •
Ligger under eftermiddagen i hotellslafen och kollar senaste avsnittet av ”All Access” – och hinner tänka gubbtanken ”så här kunde man minsann inte göra när jag var ung”…
Bästa scenen – förutom när Papa Biff himself vaggar förbi bucklan, förstås! – är ju den med coach Sullivan och hans gamla far. De sitter och spelar kort med varsin cigarr i truten, och det är uppenbart att Pappa Sullivan, en klassisk irländsk patriark som på ålderns höst flyttat från Massachusetts till Florida, har åsikter om allt, inte minst hur sonen coachar sitt hockeylag…
Klassiskt.
Det är också rätt roligt att både Sully och Lavy har hundar som heter Stanley!
• • •
Tråkigt rykte som börjar cirkulera två timmar före matchstart:
Bengan spelar inte ikväll.
Han lär – förstås – känna sig redo själv, men lagledningen tycker tydligen att han på grund av sin efterhängsna handskada inte riktigt gör sig själv rättvisa.
Fan.
• • •
Imorrn står Tom Petty & The Heartbreakers på en scen i den här hallen och jag hade hoppats att jag åtminstone skulle springa på lite utrustning som tillhör Mr. Integrity – ett gitarr-case eller så – redan idag, men nä.
Kommer kompensera för det med hela ”Full Moon Fever”-albumet på repeat på bilstereon när jag och The CEO styr Jaggan söderut imorrn igen.
• • •
Öronproppar hitåt!
För titta, vilka har jag och Gunnar precis snett bakom oss i kväll.
PIT:Niklas o Håkan
Nu kommer vi definitivt att höra det klassiska Holmgren-vrålet..
• • •
Malkin har i princip lovat att Kessel ska göra mål ikväll.
Det berättar jag för Hagelin och han delar Genos magkänsla, för Phil The Thrill är en sån som plötsligt bara exploderar, men samtidigt får jag honom nästan att lova ett eget mål också.
– Det är på tiden, menar han.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
De buade ut honom med viss emfas redan i de första två matcherna, men nu – när han gått i clinch med Crosby och sagt upprörande saker i media – kommer P.K Subban att möta en åskstorm av aversion i PPG Paints varje gång han rör pucken.
Och det älskar han, förstås.
• • •
Pierre LeBrun, en annan av våra papa bears, har äntligen dykt upp i final-racet – och kastar sig såklart över första bästa svensk han ser.
PIT:Pierre
Intervjun slutar givetvis, till Ekys förvåning, med Pierres favoritfras ”Tack sa mucket!”.
• • •
Har kladdat ner ackrediteringen med några slags bruna fläckar, noterar jag.
BBQ-sås, förmodligen,
Händer bara när Nashville spelar Stanley Cup-final.
• • •
Varpu är helt säker.
Penguins vinner ikväll.
Hon brukar ha rätt.
• • •
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här på ett anständigt sätt, men när jag stod uppträngd mot väggen och väntade på Hagge i Penguins omklädningsrum i morse hade jag bänkgrannen Phil Kessels suspensoar precis vid mitt vänstra öra.
Det såg mycket trådslitet och kantstött ut, och hängde betänkligt i slapp resår.
Säg vad ni vill, men sån information får ni inte många andra bloggar…
• • •
Bli kallad ”jävla hurri” i mail från finländsk läsare.
Inget bra, säger min kompis Sami från Sanomat.
Hm.
• • •
Jag nämnde den i inledningen och eftersom den är så magisk, och så fantastiskt väl fångar vad det är som för några av oss gör Stanley Cup-finalen till det största som finns, tar vi och drar CBC:s slutspelsintro från 2013 som uppvärmning.

• • •
OK, here we go.
De kommande timmarna finns inget igår och inget i morgon.
Det finns bara nu.
Nu, nu, nu.

Stanley Cup-finalen 2017, del 22

av Per Bjurman

Fina hyrbilsfirman.
Jag fick samma Jaguar på BNA – Nashville International – som när jag åkte på roadtrip till Muscle Shoals och Tupelo mellan Game 5 och 6 i västra konferensfinalen.
Inte blott identisk – samma.
Så det var bara att öppna dörren åt The CEO of Everything – ridin’ bitch all day long, förstås – och hälsa honom välkommen in i ”min” jagga.
Sedan störtade vi norrut; först in det prunkande södra Kentucky med dess förföriska bourbon trail, förbi Muhammad Alis hemstad Louisville och Churchill Downs, vidare till Ohio, genom Cincinnati, där I-71 trevligt nog i praktiken korsar downtown, och Columbus, därefter via en liten tarm av West Virginia till Pennsylvania – och strax före 21.00 gled vi in över Fort Pitt Bridge mot downtown Pittsburgh.
Det tog sina friska tio timmar med korta stopp och på slutet blev det kanske lite segt, gränstrakterna mellan Ohio, West Virginia och Pennsylvania är rätt deppiga. Men all in all var det en förträfflig roadtrip, med Sirius Outlaw-kanal inrattad och en lyrisk CEO på passagerarsätet.
På fredag gör vi om det – fast i motsatt riktning.
Här är några bilder han The CEO tog under resans gång.
ROADTRIP1ROADTRIP2ROADTRIP3ROADTRIP 4ROADTRIP5ROADTRIP6ROADTRIP7ROADTRIP 8ROADTRIP9
• • •
Efter så långa resor har man alltid ett besvärligt saltkorn i halsen, och det gick vi sent igår kväll ut och försökte skölja bort.
Det slutade med att The CEO satt i baren och hamrade Dylan-dängor på akustisk gitarr.
SIBNER
I kid you not, mannen moonlightar som trubadur hemma i Sverige och visar sig vara en jävel på klassiska rocksånger.
• • •
Mer musik:
Ikväll lirar U2 på Heinz Stadium här i Pittsburgh.
Det hade jag missat helt, men det är rätt kallt och rått och jag har sett dem åtminstone 30 gånger sedan 1985 (and I STILL haven’t found what I’m looking for…) och dessutom kommer de till New York i slutet av månaden, så jag säger nej när ivriga kollegor frågar om jag ska hänga på.
Istället:
Basketfinal.
Go, King James!
• • •
Game 5 imorrn.
Då ska vi prata hockey här igen.
Vi hörs traditionsenligt strax före första nedsläpp.

Stanley Cup-finalen 2017, del 21

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 4-1 (Slut)
• • •
Ni vet ju vad det bästa med det här är?
Vi kommer tillbaka till Nashville på fredag och får uppleva ytterligare en sån här helg.
Det är nästan så jag blir avundsjuk på mig själv.
Livet ska inte kunna vara så underbart.
Så ta i trä, spotta i kors och tre kattfiskar i byxan.
• • •
Jaha, när ni hissar de blågula flaggorna hemma i gamla Sviden idag kan ni ju tänka lite på de blågula hjältarna i Nashville.
Järnkrok, Arvy och Filip scorade ju alla ikväll – och därmed har samtliga svenskar gjort mål i Stanley Cup-finalen.
Det är en anmärkningsvärd triumf, väl värd att väva in i nationaldagsfirandet 2017.
• • •
Det sämsta med det här är att vi inte får se Tom Petty i Pittsburgh på fredag, då är vi ju på väg tillbaka hit.
Men ah, han kommer till Newark senare i juni, så det är ju inte som att jag känner att jag är Free Fallin’ bara för det…
• • •
Så kan man säga att rovdjuren från södern har pingvinerna på gaffeln nu?
Nä, det man kan nog inte.
Det är visserligen – som Ekholm påpekar när han en halvtimme efter matchen står och knäpper en tunn, vit skjorta i omklädningsrummet – sant att de spelade bra även i PPG Paints Arena och kunde ha stulit en match redan då.
Men att försöka slå ett Pittsburgh med kniven mot strupen hemma på 1001 Fifth Avenue…jag skulle vilja påstå att det inte finns någon svårare uppgift i hockeyvärlden.
Och skulle de ändå vinna på torsdag är jag övertygad om att det blir en Game 7, för mer ärrade krigare än de här gossarna har fått mjukglass i knäna när de får första chansen att avgöra en Stanley Cup-final på hemmaplan.
Then again:

Det blir, tycker jag det känns som, en Game 7 även om Pens vinner Game 5…
• • •
Partyt på Broadway?
Låt oss säga så här:
Ingenstans i hela Nordamerika – för att inte säga hela världen – har människor en roligare måndagkväll.
• • •
Potatisodlarns son hörde Bridgestone skandera hans namn efter frilägesmålet.
–Helt fantastiskt. Det visar att man gör nånting bra och inspirerar folk och blir uppskattad, säger han på ett litet podium utanför omklädningsrummet dit de tar särskilt prominenta matchhjältar.
• • •
Ingen är ju det minsta förvånad över att se P.K Subban stå och skrocka med Charles Barkley i environgerna en timme efter slutsignalen.
Han kommer utan tvekan att bli hockeyns egen Barkley när karriären om något decennium är över.
• • •
Pekka Pinne!
Helvetes helvete vilka räddningar han gjorde ändå.
Den fotbollsvarianten i andra, den kommer att rulla i highlights-reels forever.
• • •
Mike Fisher droppar en salt one-liner om den förstklassiga passningen han slog till Arvidsson.
– I knew Arvy was going and when he goes, he’s gone.
Ha!
• • •
Saida Loobs stryktipsrad står sig.
Han förutsåg att Penguins skulle vinna Game 1 och 2, och Nashville Game 3 och 4.
Predators får hoppas att han inte har resten klart för sig också…
• • •
Jaha, då packar vi ihop och åker tillbaka till västra Pennsylvania.
Jag och Sibner gör alltså en lång roadtrip av returen, så imorrn kommer inga nya inlägg.
Men vi hörs på onsdag.

Sida 2 av 710
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB