Eye of the tiger, del 3

av Per Bjurman

NASHVILLE – ANAHEIM 0-2 (Period 2)
• • •
Vet ni vad mer som kan synas i ögon?
Tårar.
Och det börjar rinna såna i Nashville nu.
Preds kommer ut med ett helt annat bett i mittakten och har under de inledande åtta minuterna, som någon lustigkurre säger, ”more shots than a well-liquored tourist on Broadway”.
Men det hjälper inte.
För de lyckas aldrig tända den röda lampan bakom Gibson.
Istället tittar Nick Ritchie upp och skickar in en laser över axeln på Pinne.
De frustrerade, och nu rätt tystlåtna, sydstatarna på läktarna får försöka trösta sig med att de är garanterade en ny show på måndag.
• • •
Det är en Filip det åter slår vredgade gnistor om som drar med sig resten laget – och Lavy spelar honom nästan oavbrutet.
Så har den passionerade masen också utvecklat magiska clutch-egenskaper och brukar, som i förrgår, vara den som levererar när Preds verkligen behöver ett mål.
– Det finns ingen man hellre ser på isen när vi jagar, som Roman Josi sa nyligen.
• • •
Ducks kör inte lika hårt som i förstaperren – och får inte samma manöverutrymme heller.
Men de är alltjämt bra, spelar enastående defensivt och känns hela tiden farliga när de seglar norröver och utmanar pinnen.
Kesler är ju till exempel extremt nära att göra också 3-0.
• • •
Fin trio gäster på plats i afton:
Mike Babcock, Old School Lou och kommissionären Bettman himself.
Undras om de tänker sig ett par bir på Legend’s Corner om ett par timmar.
• • •
Toalettsituationen i Bridgestone kräver verkligen know-how och rutin.
Man har ingen chans alls i periodpauserna, då är köerna såna här slutsålda kvällar så långa att man missar början av perioden om man ställer sig där.
Istället gäller det att rusa under ett powerbreak tio minuter in i the action.
Nu vet ni som ska hit det!
• • •
Oj, Preds fick iväg ytterligare ett skott mot Gibson i slutet av första.
Så 2-14 då.
All skillnad in the world…
• • •
Det är ankorna med tröjnummer mellan 40 och 47 som ser till att det gör mest ont i hemmaskocken.
Jared Boll (40), Josh Mason (42), Nate Thompson (44), Sami Vatanen (45) och Hampe Lindholm (47).
• • •
Tydligen var de två skotten i första perioden bottenrekord i klubbens historia.
Det säger nåt.
• • •
Sångaren Thomas Rhett vinkar förtjust i jumbotronen.
• • •
Hade kunnat vara ännu värre för NBC, Skånske Jan.
Edmonton-Ottawa var den verkliga mardrömsfinalen.
Then again, de måste ju kalkylerat med såna risker när de slöt avtal med en liga som har sju lag i Kanada.
• • •
Jag tror som Hek.
Preds hade behövt åtminstone ett mål i den här perioden.
Att vända på 20 minuter mot ett Anaheim som spelar så här stabilt och disciplinera blir exceptionellt svårt.
Det innebär inte att inte tredje kan bli väldigt underhållande – på andra sätt so to speak.

Eye of the tiger, del 2

av Per Bjurman

NASHVILLE – ANAHEIM 0-1 (Period 1)
• • •
Eye of the duck?
Ja, är det i några ögon det lyser och glöder och brinner ikväll så är det i ankornas.
De gör sin klart bästa period i hela serien – ja, Game 2 inkluderad – och lyckas med speed på rören, kvicka, resoluta passningar och kontrollerad aggressivitet dra huggtänderna rakt ur käften på rovdjuren.
Ledningen hade kunnat vara mycket, mycket större.
Ojvoj.
• • •
Jag vet inte om jag nånsin sett Rocket Ricky dra på ett slagskott.
Det är med vassa handledsärtor han brukar pricka in sina fullträffar.
Men jävlar anamma, han får på en slägga som ekar ända hem till lilla Sollentuna!
• • •
Coach Lavy har inte haft många anledningar att höja sin skrovliga stämma under det här slutspelet, men nu tror jag bestämt att han får riva ner lite tapeter i rummet i pausen.
Att matchen ser ut som den gör beror i första hand på att Ducks spelar bra, absolut, men hemmaspelarna är väldigt sega och tröga och oinspirerade också,
1-14 i skott efter en period går inte att snacka bort – i synnerhet inte när ett sent powerplay ingår i ekvationen.
• • • 
Mm, gamla Bieksa-pjäxan återkommer alltså i Ducks uppställning ikväll.
Därmed markerar Carlyle hårda tag, menar somliga.
En annan tolkning är att han inte vill att det ska gå så fort i Game 4…
• • •
Arvy lever ut sin inre Pavel Datsyuk och försöker sig på en fint mellan sina egna ben mitt under en kontring.
Om den gått hem hade vi fått höra mycket om potatisodlarns grabb det närmaste dygnet.
Det är det i och för sig inte omöjligt att vi får ändå…
• • •
Det är väldigt talande för Preds brist på skärpa och fokus att Ricky får ett så öppet läge för att de inte klarar av att genomföra ett byte som det anstår NHL-spelare.
• • •
Den lilla klack som faktiskt huserar högst upp i ett hörn i Bridgestone kör nåt slags barnramsa om Kesler, typ ”Kesler har ingen flickvän”.
Men jag hör inte vad det är de egentligen skriker
• • •
Crazy Kyle, som organisten i Bridgestone kallas, får varma applåder när han direkt efter värmningen kramar ur sig en mjuk version av ”Black Hole Sun”.
Fint.
• • •
Kelly Clarkson är det som sjunger nationalsången.
Tungt – normalt sett.
Efter paraden av tungviktare de senaste veckorna känns det dock lite…ah, ingen kioskvältare direkt.
• • •
Desto häftigare är det att Kings of Leon står på ”scenen” på ena kortsidan och viftar med handdukar efter nationalsången.
Kings of Leon, det är ett riktigt begåvat jävla rockband.
• • •
Det luktar starkt av tvål på pressläktaren ikväll och för all del, det är ju bra med rena journalister.
• • •
Verkar vara gott om folk på Ducks watch party i Orange County.
Hela parkeringen utanför Honda Center är i princip fullsatt.
Så ni ser, Predators är inte ensamma i den här serien om att ha tungt stöd.
• • •
John J!
Vi saknar dig!
Kom tillbaka!
• • •
Fly mig en kaffe, säger jag nu.

Eye of the tiger

av Per Bjurman

I ögonen på Mattias Ekholm och Calle Järnkrok när de från varsin sida av Predators omklädningsrum fem minuter före uppvärmningen nickar tyst mot varann. I ögonen på Ryan Getzlaf när han med orörlig, nästan hotfullt beslutsam min stirrar rakt framför sig i båset under nationalsången. I ögonen på Ryan Ellis när han bombat in ännu en puck och den vilda euforin plötsligt sköljer genom blodomloppet…
Där ser man, bättre än någon annanstans, vad matcher som den som ska avgöras Bridgestone Arena mitt i det kokheta Nashville ikväll handlar om.
Där glimrar drömmar de skäggiga playoff-soldaterna burit med sig i hjärtat sedan de var små knattar och nu har en gyllene chans att förverkliga, kanske för första och enda gången i livet.
Där brinner kärleken till lagkamraterna och hoppet om vad de kan uppnå tillsammans, enligt den heliga idén att var och en är del av nånting större än bara jaget.
Där lyser löften och tro och vrede och desperation och viljekraft och oböjliga föresatser, gjutna i stål, om att det inte finns något de inte skulle vara redo att göra för att vinna.
Titta själva när vi nu, med den fjärde konferensfinalen mellan Predators och Ducks, närmar oss hockeyns yttersta klimax.
Det kommer glöda och flamma och blixtra och blänka och blossa och skimra i 40 par ögonglober på isen – och den som ser förstår direkt.
Här avgörs ett larger-than-life-drama.
• • •
Ah, tråkiga Senators slog till igår igen…
Jag hade inte ens hunnit dricka ur min första Yungeling på Bailey’s Sportsbar förrän Hoffman & co smaskat in fyra mål på Fleury och avgjort matchen.
Imponerande – och verkligen inte trist.
Däremot blev själva upplevelsen något avslagen eftersom det ju väldigt snabbt stod klart att Penguins inte skulle klara av att resa sig.
Frågan är regerande mästarna reagerar nu.
Blir det som efter 0-5-smockan i Detroit i Game 5 i Stanley Cup-finalen 2009, när de bara stärktes i förödmjukelsen och kom tillbaka och vann två raka och blev mästare – eller är de så trötta och oinspirerade som de såg ut igår och med undantag för några perioder här och där faktiskt sett ut sedan femte matchen mot Capitals?
Ett är säkert:
De har aldrig tidigare varit i närheten av en så blek insats som den igår under Mike Sullivans ledning.
• • •
De kom med kniv till en gun fight…
Så verkar ankorna så här i efterhand se på matchen i Bridgestone i tisdags.
De var för snälla mot predatorerna, tacklades för lite och jävlades för lite med dem i största allmänhet.
Det ska det bli ändring på ikväll, får alla som kommer inom hörlängds avstånd från klubben veta.
– We’re gonna impose our will on them, muttrar coach Carlyle.
Jag älskar det uttrycket.
Impose our will on them…det låter så skrämmande och obehagligt och tufft.
Som när Zeb Macahan bara bestämde sig för att få sin vilja igenom, liksom.
För övrigt ber jag, vad gäller dessa ansatser hos gästerna, att få påminna om vad jag skrev i förra introt.
”Det är när adrenalinet börjar pumpa som vårens på-liv-eller-död-konfrontationer griper tag på allvar, det är när aggressionerna sväller i de starkaste och mest begåvade hockey engagerar på riktigt, det är när det känns som att vad som helst kan hända det inte går att låta bli att titta”.
Håll i hatten!”
• • •
Lejonparten av onsdagen tillbringade jag i Uber-kärror med NBC-trion Kenny Alberts, Joe Micheletti och Brian Boucher.
Först åkte vi från vårt hotell till Ducks hotell i The Gulch, sedan därifrån till Predators träningshall Centennial Iceplex och slutligen tillbaka till Renaissance på höjden ovanför downtown.
Kenny och Joe känner jag sedan förut, men Brian är en ny bekantskap och när de andra presenterade med mig som ”Swedish writer” utbrast han oroligt:
– Skriver du för Aftonbladet?
Tydligen var kollegorna där hemma skoningslösa mot den gode målvaktslegendaren när han spelade för HV71 under lockout-säsongen 04-05.
– Jag fick alltid ett plus, suckade han.
Ha ha, Front 242-Åke Ros och Big Papa Wennerholm sätter djupa spår!
Själv hade jag dock redan flyttat hit då, så jag var oskyldig och vi blev snabbt de bästa kamrater – som Harald och Säker i de gamla skolböckerna – och kluckade unisont om att The Gulch, där det mest är nybyggt, påminner om centrala Jönköping.
You had to be there, I guess…
• • •
De flesta som spelar i Nashville Predators har till vardags en synnerligen behaglig tillvaro.
De spelar i ett bra lag med en hängiven fan-skara i en exalterande stad med grymt klimat och oöverträffat nattliv, men kan ändå vara rätt anonyma och följs av av ett beskedligt media-uppbåd.
Till vardags alltså.
Den här våren är allt dock annorlunda. Centrala Tennesse har ju fått galopperande Stanley Cup-feber och Preds stora profiler är plötsligt lika stora som Carrie Underwood och Taylor Swift.
Typ.
– Jag går inte ut så mycket överhuvudtaget just nu, men ibland måste man ju ut och handla mat, och…jo, folk känner igen oftare nuförtiden och kommer med glada tillrop. Det är stor skillnad mot för bara något år sedan, berättar Arvy Arvidsson.
Det här är dock södern och i södern är good manners och hövlighet en religion, så de blir inte föremål för alltför påträngande hysteri.
– Det är väldigt vänliga och godhjärtade människor som bor här. De visar enorm respekt och låter oss vara alldeles vanliga människor, som Ryan Ellis förklarar under en scrum i Preds-rummet.
• • •
Under det pressmöte utvalda Ducks-spelare höll på sitt hotell igår – eller snarare i den exklusiva skotbutiken vägg i vägg – satt de här två gossarna på podiet och var artiga.
NASH:Jack o Racke
De fick nästan bara frågor om Sverige och svensk hockey, som om jag fått sätta temat för dagen.
– Jag växte upp i samma stad som Mats Sundin, en väldigt liten stad, så honom såg jag upp till, sa Rakell.
Fint.
Men – är Sollentuna verkligen så litet?
• • •
Jo, Centennial Iceplex var ytterligare en bekräftelse av bilden att NHL-lagen, så förmögna de är, har sällsamt skruttiga träningshallar.
NASH:NÄtet
Vad fan, kidsen som tränar i Borlänge ishall 07.00 på lördagmorgnarna har det lyxigare (och ska man plåta dem behöver man inte göra det genom ett nät heller…)
• • •
Även jag ställde en fråga under pressmötet med Jacke och Rocket Ricky igår, fast jag egentligen hatar det; man får sitta med mikrofon och vänta tills föregående fråga besvarats och hinner bli nervös och sen låter man som en idiot i högtalarna (och det roar svenska spelare mycket att se murvlar från hemlandet sitta och staka sig på engelska i dylika sammanhang…).
Det gick åt helvete.
Jag försökte fråga om kampen mellan svenskarna i de båda lagen och sa något om ”angry battles” men när NHL lite senare mailade en utskrift stod det ”angry bells”.
Bells!?!
Wtf?
• • •
Bland allt annat konstigt man kan anklaga mig ingår också denna säregna böjelse:
Jag är fascinerad av skyltar och anslag.
Don’t ask.
Här är några från Centennial Iceplex.

Vad tråkigt då.
Vad tråkigt då.

Knee hockey?
Knee hockey?

Tobias Pettersson, ser du vad dårarna påstår? Domare är human...
Tobias Pettersson, ser du vad dårarna påstår? Domare är human…

Det förbudet var det en som bröt mot, kan jag meddela.
Det förbudet var det en som bröt mot, kan jag meddela.

• • •
Hur var det, undrade inte någon om PK Subbans fashion statements?
Well, han hade en utomordentligt salt hatt på sig när han kom ut och höll presskonferens igår.
NASH:PK
Jag vill också kunna bära hatt, men ser bara löjlig ut. PK, däremot, är i sanning karl för sin hatt.
• • •
Jag hade hoppats få träffa min gamla klasskamrat Kristina Ekholm under de här dagarna och diskutera hur det här, att hon har en son som spelar NHL-hockey i Nashville och att jag bevakar honom för Aftonbladet, inte riktigt hade gått att föreställa sig på Tjärnaängskolan 1975…
Men Mattias har inga alls på besök under konferensfinalen.
– Nej, jag är helt ensam just nu. Klart det skulle varit kul att ha dem här, inte minst Ida, men samtidigt är det rätt skönt att bara kunna fokusera på hockeyn.
Nå, han och alla andra kan rest assured:
Går de vidare kommer ett flygplanslass med släktingar och vänner från gamla Sweden.
Stanley Cup-finaler är regelrätta familjefester – och, bland annat, just därför så oförglömliga.
• • •
Så här såg det ut när skymningen föll över Broadway igår kväll.
NASH:Broadway1
NASH:BRoadway 2
NASH:Broadway 3
Pretty förföriskt, skulle jag vilja säga.
• • •
Det såg mest ut som någon saxat ihop det helt godtyckligt, men ändå.
Klippet på Erik Karlsson när han driver med Sidney Crosby för att han pratar så mycket med kedjekamraterna på isen var ju obetalbart!
Det finns nästan ingen som kan himla med ögonen lika effektfullt som EK65.
• • •
Calle Järnkrok kör en grymt cool, svart Merca i Nashville.
Det vet jag bestämt, för jag hejade på honom när han lämnade spelarparkeringen vid träningshallen igår eftermiddag.
• • •
En ny säsong av ”Jills veranda” spelas just nu in i utkanterna av Nashville och när jag idag åt lunch med en god vän som ingår i produktionen inleddes förstås kampanjen:
Även om hon inte är så värst intresserad av sport måste ju Jill komma ner hit och sjunga lite med Flipper, Arvy, Eky, Åberg och Ironhook!
• • •
Nä, jag vet inte vem som sjunger nationalsången i afton, men utgår från att det är en ny big shot.
Det har blivit en av höjdpunkterna i Bridgestone det här slutspelet.
Willie, borde inte han vara aktuell?
Han har precis spelat in sitt mest ambitiösa album på flera decennier – ”God’s Problem Child” – och skulle ju vara en braksuccé.
• • •
Randy Carlyle framstod alltid som ett riktigt grinig gubbjävel förr om åren, men har verkligen genomgått en personlighetsförändring sedan den mindre lyckade sejouren i Toronto och är idag snudd på charmig.
I den där skobutiken igår skojade han friskt om att vi journalister väl aldrig hade varit inne i en butik med så dyra vanor och frågade till och med någon i personalen om det möjligen fanns en REA-hylla för oss stackare.
Lite kul ändå.
• • •
Jag var inget stort Soundgarden-fan, men hade stor respekt för Chris Cornell och blir riktigt bedrövad när jag vaknar och får veta att han gått ur tiden, för egen hand och allt.
Fan så tragiskt.
• • •
De har aldrig haft så mycket media i Predators omklädningsrum som de här dagarna.
Trängseln är så stor att de till och med tvingats täcka över klubbmärket mitt i rummet med en extra matta .
Jag sörjer lite, för det var ju det klubbmärket en storögd Jonte Ekeliw för två år sedan ställde sig på – och för det misstaget blev grundligt utskälld av hela Predators backuppsättning.
Jag ler glatt åt minnet varje gång jag ser det.
• • •
Nähä, idag väntar ingen booze på pressläktaren.
Bara en liten kaka.
Den där skvätten som satt så fint i strupen efter lämning…
• • •
OK, folks.
Game 4
Så mycket kan avgöras ikväll – eller så blir allt bara ännu mer ovisst och spännande.
För att knyta ihop introts tema ber jag att få avsluta med några rader från the one hit wonder Survivors sång om ögon.

Face to face, out in the heat
Hanging tough, staying hungry
They stack the odds still we take to the street
For the kill with the skill to survive
It’s the eye of the tiger
It’s the thrill of the fight

Den största kvällen i Nashville, del 5 – The End

av Per Bjurman

NASHVILLE – ANAHEIM 2-1 (Slut)
• • •
Mindre än tre minuter återstår av konferensfinal nummer tre när larmet går på nedre Broadway.
Ladda ölpumparna!
För då smackar Roman Josi, efter eminent förarbete av Eky Ekholm och Arvy Arvidsson, in den avgörande 2-1-pucken och festen på the honky tonks är räddad
Huruvida det går att tala om ”rättvisa” den här tiden på året, när matcherna resultatmässigt är så jämna, går att diskutera, men ah.
Nog förtjänade hemmalaget den segern.
• • •
Exakt vad svenskarna säger åt varandra på isen får vi såklart inte veta, men det är garanterat inga snälla saker.
Inte ens de som umgås hemma i Gävle om somrarna utbyter annat än invektiv och förolämpningar.
– Nu har man inga kompisar. Vi får väl se efteråt om det går att lappa ihop vänskapen då, flinar Calle Ironhook.
• • •
Tyvärr skämmer Nashville ut sig lite också.
Hemmalaget får två mål i tät följd bortdömda för goalie interference – fullständigt korrekt, bägge gångerna – och plötsligt börjar det hagla in handdukar och plastmuggar öl och what not.
Hallå, cowboys – inte bli så barnsliga nu.
• • •
Filip var alldeles tydligt on a mission ikväll, så det var ju inte konstigt alls att just han smaskade in kvitteringen i början av tredje – eller att han efteråt får sitta på podiet och posera med den tuffa sårskorpan mitt på näsryggen.
FLIPP
– Det är väldigt kul just nu, säger han.
Kan tro det ja.
• • •
Som en bekant i New York skriver på twitter:
– Jag har tv:n på mute. Ändå kan jag höra publiken i Bridgestone!
Jag tvivlar inte en sekund.
Herrejävlar vilket liv de sista minuterna!
• • •
Ja, Keith Urban är inte precis enda celebriteten in the house.
Han har hustrun med sig också, ser jag i slutperioden.
Nicole Kidman heter hon.
• • •
Then again, Ducks fick ett mål godkänt mot Oilers som i någon mån var ännu grövre goaltender interference, så allt går ju att diskutera…
• • •
Fluie, ja, det är ju det tråkiga med basket.
Skillnaden mellan de två bästa lagen och de andra är så stor att det bara kan sluta på ett sätt.
Alla vet vilka som möts i finalen och först när den börjar blir det intressant på riktigt.
• • •
Coolast av allt:
När jag kommer ner med presshissen håller jag på att springa in i Kidman.
Now, jag har sett så många celebriteter i det här yrket genom åren att jag sällan blir riktigt starstruck, men det finns undantag och det här ju definitivt ett.
• • •
Åh, Kevin Fiala har en egen vägg utanför Preds omklädningsrum med lyckönskningar och sympatiyttringar.
FIALA_VÄGG
Lite rörande, är det inte?
• • •
OK, korken är av.
Nu åker vi!
Korken av
Imorrn har jag the night off, men det är sista gången det här slutspelet så det kan ni ge mig 🙂
Torsdag natt hoppas jag få se alla i spåret igen.

Den största kvällen i Nashville, del 3

av Per Bjurman

NASHVILLE – ANAHEIM 0-1 (Period 1)
• • •
O la la.
Man hade ju nästan det här på känn.
Söderns rovdjur har allt spel, trycker på som det värsta Penguins för ett dygn sedan medan de kaliforniska ankorna inte får iväg ett skott på mål på över åtta minuter.
Men hemmalaget gör inget av sitt övertag, trycker inte in pucken – och när gästerna till sist får chansen i ett powerplay sätter Corey Perry 1-0 ur rena rama Erik Karlsson-vinkeln.
Playoff-logik.
Man gör mål på sina chanser eller så dör man.
• • •
Ducks har uppträtt i både Calgary och Edmonton innan de kom hit.
Så det är ju inte så värst förvånade att de kan hantera även trycket i Bridgestone.
Man kan nog rentav påstå att det triggar dem att få hälla kallt vatten på den här sortens stämning.
• • •
Eky Ekholm är verkligen en av de stora svenska backarna han också.
Given i den OS-trupp som aldrig ser ut att bli uttagen – trots den knallhårda konkurrensen.
• • •
Det börjar koka över.
Boll nitar Harry Z vid Ducks bås, varmed det går en propp hos McLeod och så utbryter saloonslagsmål.
Det slutar med att Anaheim får det PP som blir en örfil för centrala Tennessee.
• • •
Jag ser inte din namne, Teemu,
Men nästan.

Saku Koivu står och pratar med fans i korridoren bakom pressläktaren i pausen.
Stort ändå.
• • •
Bolls reaktion i utvisningsbåset mär kompisen Perry vispar in sitt mål är klassisk.
Han börjar gapskratta.
Victrory, liksom.
McLeod kan gott sitta och suga på den ett tag.
• • •
Arvy tvingas ta sig ut i omklädningsrummet efter en smäll i huvudtrakten.
Men – han är dessbättre tillbaka på isen efter bara någon minut.
Det går inte få en jordgeting från Kågedalen att sitta ner såna här kvällar, förstås.
• • •
Igår förlorade Ted Leonsis andra lag, Washington Wizards, en Game 7 i NBA-slutspelet.
I andra omgången, tänka sig.
Nu ser jag att Caps farmarlag Hershey Bears tvingas upp i en också, efter förlust mot Providence Bruins ikväll – trots att Bruce Boudreau (!) var där och poserade i match-jersey i jumbotronen och allt.
Man borde ju dra till Vegas och pumpa in allt man har på Providence-björnarna!
• • •
Nu är det Arvy och Silfver som buffar och gurglar.
Jacke har det inte roligare än han skulle ha om han satte på sig kråsskjorta och åkte på raggarträff i Furuviksparken i sommar.
• • •
He he, lite humor är det att de spelar Lionel Richies ”Hello” när domarna ringer Toronto för granskning av Anaheim-målet som icke blev.
• • •
Kristoffer Björkstrand, rest assured – de blågula talar svenska och de är inte artiga mot varann, om man säger så.
• • •
Att ligga under mot Anaheim har visat sig vara exceptionellt svårt.
Men Predators brukar ta pride i att de alltid kommer tillbaka.
– Det är vårt signum, har Filip sagt nästa gång jag intervjuat honom.
Upp till bevis nu.
Annars blir det dämpad stämning på Broadway om några timmar…

Den största kvällen i Nashville, del 2

av Per Bjurman

NASHVILLE – ANAHEIM 0-0 (Period 1)
• • •
Oh yeah, baby.
En sån här drabbning har de inte sett i Tennessee sedan The Battle of Chickamauga i september 1863, under inbördeskriget.
Det är fräsande fajt om varje millimeter is, skoningslös satsning i varje närkamp och vildögd hunger i avslutningarna.
Så underbart.
Jämnt är det också.
Preds för i dansen och skapar de mest brännande lägena, men ankflocken håller ihop bra, fredar sitt eget bo – har inte ankor bon, som andra flygfän? – och och kommer då och då flygande i vassa attacker norrut.
Att kalla fortsättningen intressant vore att göra sig skyldig till seklets understatement.
I wouldn’t wanna miss it for the world.
• • •
Energin här inne alltså…den är fan helt otrolig.
Det känns som jag sitter och andas elektricitet,
• • •
Ena dan är det Kessel som har huvudrollen, och nästa Kesler…
Bridgestone buar eftertryckligt varje den ank-Ryan nuddar pucken, såklart.
Det stör näppeligen honom.
Tvärtom ser han det säkerligen som han lyckats i sina intentioner.
• • •
Keith Urban – en av stjärnorna jag tippade, ju! – är det som sjunger ”Star-Spangled Banner”.

Väldigt fett det med
• • •
Fast hittills har Ryan vs. Ryan-storyn inte fått mycket till fortsättning.
I och med att Preds spelar hemma byter ju Lavy sist och han ser nogsamt till att hålla Johansen-kedjan borta från Kesler.
• • •
James Neal är allra närmast att dra first blood här och mja, den pucken SKA ju sitta.
• • •
Jämfört med igår?
Skämta inte.
Det enda jag saknar från Pittsburgh är RC Cola.
Här har de bara Pepsi.
Det är som att byta NHL mot…ja, VM!
• • •
– For the first time ever in Nashville…the conference finals, vrålar speakern och sätter igång ett riktigt maffigt intro, komplett med synkroniserade lampor i händerna på de 18 000 åskådarna.
De trötta skojare som inte längre kan bygga stämning i vissa andra lador jag besöker frekvent borde vara här och titta.
• • •
Isen ser ut att vara i sämre skick än den jag kommer ha i mitt bourbon-glas om några timmar och med tanke på att det är 30 grader varmt utanför den korrugerade plåten är det rätt lätt att tänka sig.
• • •
Var har vår mångårige vän John J tagit vägen?
Jag saknar honom och hans underfundiga kommentarer.
Svårt.
• • •
Gibson gör återigen en sån där period som Ekeliw påstod att han skulle kunna göra.
Ibland vet Mowgli vad han talar om ändå.
• • •
Bläckfiskarna har slutat segla för säsongen, men i Nashville kompenserar de med cat fish.
Det är en jävla ful fisk – men god! – och några hängivna southerners leker Detroit-fans och hivar in ett par slemmiga exemplar på isen före första nedsläpp.
• • •
Jodå, Hek, de flesta NHL-journalister har kostym och slips på pressläktaren – i synnerhet under slutspelet.
Jag snappade upp den ”koden” när jag först började med det här för elva år sedan och tyckte mycket om den; det känns att det blir mer högtidligt och skarpt läge när man klär upp sig inför match.
• • •
Som om de skulle behöva mer boost här inne dyker quarterback-stjärnan Marcus Mariota och hela fotbollslaget Titans offensive line upp på scenen och eldar på också.
Då tror jag några stycken nedanför pressläktaren ska skrika ihjäl sig, faktiskt.
• • •
Ha så skönt, Teemu.
Men du kan väl kommentera här fast du är ledig, det tycker jag.
• • •
Nu skulle den där drycken från Lynchburg sitta fint.
För nerverna liksom.
Men nejdu, det blir bara kaffe….

Den största kvällen i Nashville

av Per Bjurman

När blodet börjar koka.
När motvilja övergår i rent hat.
När två motståndare blir bittra fiender.
Då upphör slutspelsserier i hockey att vara blott slutspelsserier,
Istället antar de formen av regelrätta konflikter.
Fejder.
Krig
Det är precis vad som, snabbare än någon hunnit blinka, hänt i den västra konferensfinalen i Stanley Cup Playoffs 2017.
Anaheim Ducks och Nashville Predators kan inte ens tänka på varandra utan att det börjar blixtra i ögonen på alla inblandade.
De är, efter blott två matcher, Kain och Abel, Turkiet och Grekland, Oasis och Blur och Tony Soprano och Phil Leotardo.
Fast på is.
Och just därför framstår duellen som i natt når sin tredje fas som hela slutspelets hittills mest berusande höjdpunkt
För låt oss vara ärliga, eh?
De flesta av oss är civiliserade och fredliga och tar självfallet avstånd från våld, men det är när adrenalinet börjar pumpa som vårens på-liv-eller-död-konfrontationer griper tag på allvar, det är när aggressionerna sväller i de starkaste och mest begåvade hockey engagerar på riktigt, det är när det känns som att vad som helst kan hända det inte går att låta bli att titta.
Så of course:
Bloggen har idag, en skållande het tisdag i den ljuva månaden maj, förflyttat sig från Pittsburgh till Nashville.
Här kan komma att spelas hockey vi fortsätter käfta om i flera år – som vi idag dividerar om den exempelvis Montreal och Quebec, Detroit och Colorado samt Pittsburgh och Philadelphia spelat under oförglömliga sammandrabbningar i svunna slutspel.
Buckle up, baby.
Det är här och nu det verkligen händer den här våren.
• • •
Igår skrev jag att man vet att det är Stanley Cup-slutspel när man plötsligt står i hotellrum och stryker slipsar.
Helt sant, i och för sig. Andra igenkänningsfaktorer av den sorten är att huvudmålet för dagen nästan alltid består av ”some kind of chicken” i en dyster källarbunker, att kavajer ångas släta i duschrum, att laptoppen är pinsamt smutsig och grisig, att skorna är svåra att hålla rena eftersom det bara är i New York jag vet var bra skoputsare håller till och att det känns som allt annat som pågår i världen är avlägset och overkligt.
Men den allra mest otvetydiga indikationen på att playoff pågår är – tröttheten.
Kvällarna är sena, morgnarna tidiga, festerna många och stressen intensiv – och när man någon gång inbillar sig att det faktiskt ska bli sovmorgon är det alltid nån jävel som plötsligt bestämmer sig för att ha en tidig morning skate det inte går att missa.
I morse hade jag, efter tre och en halv timme hos John Blund, åter klassisk bagarväckning och har gått omkring med en zombie-artat ”buzz” i hjärnan hela dan.
Och framåt midnatt kommer jag vara lika urlakad som Corey Perrys svettiga damasker.
Men – och det här är det allra mest signifikativa för this time of year:
Under några timmar, från stunden när publiken släpps in på Bridgestone-läktarna tills sista texten är lämnad till morgonredaktör Emilia hemma i Stockholm, evaporerar den tröttheten helt magiskt.
Då känner jag mig istället mer levande än någon annan gång på hela året.
Den upplevelsen gör allt det andra värt det.
SÅ värt det
• • •
Precis som en vän i kommentatorsspåret – vi kan kalla honom Hek – utlovade tar Nashville emot med ångande hetta.
Vi har 31 plusgrader och fukt så tung att farbror Biffen, i kostym och slips och allt, ser ut som han försökt haka på Arvy Arvidsson under en räd över isen när han – farbror Biffen, inte Arvy – kommer stövlande mot media-entrén .
Det är en händelse som ser ut som en tanke, för my god – temperaturen i The State Capital of Tennessee bara fortsätter stiga även i bildlig mening.
Här var ju om omsusad yra redan under serierna mot Chicago och St. Louis, men nu väntar fan the party of the century.
Kvällens match är de facto den största som någonsin spelats i Nashville – Preds har ju aldrig gått så här långt tidigare – och hela bygden är försatt i euforiska….konvulsioner.
Det är ett annat skäl att till att den här serien känns som konferensfinal-rundans huvudnummer.
Den utlöser en hänryckning man vanligtvis bara ser ner de varvar upp mot tungotal på ambulerande väckelsemöten.
• • •
Allra tydligast och mest iögonenfallande kommer det tilltagande känslosvallet i det här mötet till uttryck i det interna War of the Worlds de två Ryan – Johansen och Kesler – utkämpar , och precis som jag nämnde igår gjorde den förra bort sig när han efter senaste matchen började hulka om att han inte kan förstå hur Keslers familj och vänner klarar av att stödja en spelare som håller på med så mycket skit på isen.
– Jag har fått massor av sms från vänner och släktingar som bedyrar att de fortfarande hejar på mig, flinar den elaka ankan när han får frågor om rivalens utbrott.
Han fortsätter:
– Jag skrattade när jag såg det där. Jag inser att han inte gillar det jag gör och just därför ska jag fortsätta. Jag är här i ett enda syfte och det är att vinna den här serien. Han får säga vad han vill. Han har aldrig varit en vän och kommer aldrig att bli det.
Ah, snacka om psykologiskt övertag.
Den eminente centern i JOFA-kedjan borde hållit truten.
• • •
Blir av Getty-fotografen Bruce Bennett – en av smygaren Nyströms bästa vänner – upplyst om att jag kallas ”a smart Swede” i Ottawa Sun idag.
Det är ju hur stort som helst!
Att det visar sig att jag föräras epitet för att jag vet hur namnet Claesson uttalas korrekt, och att det innebär att 99.99 procent av alla svenskar betraktas som smarta av den ledande tidningen i den kanadensiska huvudstaden kan vi väl låta bli att låtsas om just nu.
Ni hittar det furstliga omnämnandet i den här lilla Don Brennan-blänkaren!
• • •
Bara Southwest – ett flygbolag enkom en sån som Skånske Jan kan älska! – flyger direkt mellan Pittsburgh och Nashville och den enda kärran idag gick sent på eftermiddagen, så jag fick finna mig i mellanlandning på den monstruösa Hartsfield i Atlanta.

Därifrån finns det inte mycket att rapportera, men jag fick lära mig att det bara tar 35 minuter att flyga till Nashville – som från Borlänge till Stockholm ungefär – och det tyckte jag påminde om hur absurt det var att Predators och Thrashers, när de fanns, spelade i varsin konferens.
Det var det hela.
• • •
Även några av de många svenskarna i denna konferensfinal – sammanlagt åtta är ju inblandade, plus Jhonas Enroth, som Ducks nu plockat upp från San Diego som försäkring – har faktiskt haft privata uppgörelser i de två första matcherna.
I Game 1 var det gurgel mellan Brynäs-kompisarna Järnkrok och Silfverberg, och i förrgår var det Flipper Forsberg – utrustad med hetare temperament än ni tror – som gav samma Silfverberg ett riktigt taskigt tjuvnyp i klockspelstrakten.
Det kommer finnas en del att prata om på O’Learys’ i Gävle i sommar, kort sagt.
• • •
Nej, jag vet inte om Dolly Parton kommer hit och sjunger nationalsången ikväll.
Det är bara en dröm.
Mer troligt, med tanke på vilka som paraderat förbi på isen tidigare under slutspelet, är det något samtida stjärnskott.
Hetast just nu – bland annat för att de för inte så länge sedan släppt nya album – är Brad Paisley,Kellie Pickler, Zac Brown Band, Tim McGraw, Miranda Lambert, Chris Stapleton (Ja! Han!), Keith Urban, Faith Hill, Sturgill Simpson, Kenny Chesney och – förstås – Taylor Swift.
Samtliga i den skaran skulle vara sensationella smash hits.
• • •
Det verkar som att Laviolette överväger att peta Vernon Fiddler och istället slänga in Harry Zolnierczyk.
Ah, det var ju han som i vintras skällde på mig och Svenska Fans-Viberg för att vi pratade svenska med svenskarna i omklädningsrummet.
Så honom gillar inte.
Men det är klart, kan han använda lite av energin han slösade på oss till att gruffa med Kesler är det förstås bra för Preds.
• • •
De har förstås fått en ny bil, med anklaga, att damma släggan i på plazan utanför Bridgestone Arena.
ANKBIL 1
ANKBIL 2
Om det inte vore för att jag måste värna min seriositet (ho ho!) skulle jag lätt hosta upp 20 bucks, för dels verkar det löjligt kul att slå sönder en bil, dels vill jag ha en cowboy-hatt!
• • •
Ankorna asså.
Jag blir inte riktigt klok på dem.
I ett par matcher, när Ryan Getzlaf anfört den kvackande flocken som en General MacArthur, har de spelat bästa hockeyn av alla.
Sen har de plötsligt bara rasat ihop – som i Game 6 mot Oilers i Rogers Place.
Och man vet aldrig riktigt vilken version det är som ska dyka upp.
Ni som följer dem noga, finns det en förklaring – och något sätt att förutse vilka kvällar de är bra och inte?
• • •
Jamen, titta!
Ikväll väntar ett ”Preds Playoff Survival Kit” på vid varje pressläktarplats och i det hittar vi om inte vad?
JACK
Only in Nashville!
• • •
Nu har även kanadensisk media upptäckt att Arvy Arvidsson är son till en potatisodlare.
”He’s the son of a Skelleftea potato farmer. Way up north, where the Swedish Lapland begins”, skriver Mark Spector andäktigt i en Sportsnet-krönika.
Well, det är nånting att vara det.
Och ett är säkert:
Om Ducks även här i Bridgestone – där Preds fortfarande inte förlorat en playoff-match – ger Viktor lika mycket utrymme som senast har de satt sin sista potatis…
• • •
Ja, tänk.
En liten flaska John Daniel’s.
”Vadå John, du menar väl Jack”, tänker du.
Nej, jag säger som Al Pacino i ”Scent of a Woman”:
– He may be Jack to you son, but when you’ve known him as long as I have…
Hi hi.

Det är för övrigt förstås närheten till det berömda destilleriet som är orsaken till denna…eh, ja, muta.
Man kör mellan Nashville och Lynchburg på mindre än två timmar.
Jag var där för några år sedan och det var i sanning häftigt, men bäst minns jag att guiden verkade ha smakat för mycket på in house-produkterna.
• • •
En konstant finns det dock hos Ducks.
Jacke Silfverberg skjuter skarpt i playoff – oavsett vad kompisarna Järnkrok och Forsberg gör med honom.
Jag har nu samlat på mig några såna där ”solen går upp i öst, gräs är grönt och Jakob Silfverberg är alltid het i slutspelet”-varianter och ska avlossa en ny varje gång den delade ettan i målligan hänger en puck.
• • •
Ni behöver inte vara oroliga – eller hoppfulla, som jag dessvärre misstänker att det handlar om i de flesta fall (hej, Taggen!) :
Jag kommer inte vrida korken av den där förföriska lilla flaskan förrän punkt är satt och sista referatet skickat till Emilia.
Något annat är faktiskt inte tänkbart, jag märker redan efter några få klunkar öl att lite skärpa går förlorad så nope – inte en droppe före ”lämning”.
• • •
Plötsligt kommer nyheten – apropå booze… – att Tampa är hetaste kandidaten att få arrangera All Star-jippot i januari.
Ojvoj, tikibaren forever!
• • •
Här är, som sig bör, mer media än det någonsin varit tidigare och jag har långt i förväg förberett mig på att jag kommer att få husera i nån vinglig, trång auxiliary-box med dålig sikt igen.
Men icke!
Jag har fått den sista stolen högst upp i ena hörnet – också känd som The Sibner Corner sedan mannen med det småländska hjärta som klappar allra varmast för drömmen om Amerika satt här och strålade av lycka i vintras.
Här kommer jag ha det furstligt!
• • •
Både Pekka Pinne (ja, om någon nytillkommen blir upprörd – jag vet att han heter Rinne, men sedan rättstavningsprogrammet ville ändra det Pinne heter han så här…) och Ekeliws darling John Gibson svajade tidvis betänkligt i Game 2.
Man behöver inte vara Scotty Bowman för att komma fram till insikten att båda behöver vara betydligt bättre ikväll.
• • •
Jag är ju inte den som är den, men så fort det blev klart att han skulle åka vill jag påminna om att jag sa så här:
Lill-Nyllet kommer få sitt stora, svenska genombrott i VM!
• • •
Den utsände från den stora morgondraken hemma i New York har fått platsen intill bloggen i The Sibner Corner.
Han verkar mindre nöjd med placeringen…
• • •
Som om det inte vore nog med att han ikväll står värd för den första konferensfinalen i Nashvilles historia,
Alldeles nyss kom beskedet att David Poile är nominerad för utmärkelsen ”GM of The Year”.
Övriga nominerade: Edmontons Peter Chiarelli och Ottawas Pierre Dorion.
Skyll inte på mig, PHWA röstar inte i den kategorin.
• • •
En liten önskan:
Inte OT ikväll.
Det skulle vara trevligt att öppna den där lilla flaskan från Lynchburg i tid – och kanske rentav hinna med en stepp på parketten på Robert’s Western World…
• • •
Ok.
Slaget om vilda västern fortsätter alldeles strax.
Må blodet koka igen!

Mellan himmel och ruin, del 5 – The End

av Per Bjurman

PITTSBURGH – OTTAWA 1-0 (Slut)
• • •
Så fort Phil The Thrill – efter oändligt många om och men – lyckas spräcka Mister Andersons nolla förstår ju alla som tittar:
Game over.
För man kan inte spela som Sens och sen plötsligt slå om och bli U21-laget i World Cup.
Jo, de försöker – och gör det under några ögonblick så tappert att tanken ”hade ni inte kunnat veva igång det här lite tidigare” inte går att frigöra sig från – men too little too late.
Förstås.
• • •
Vem springer jag in i i pressläktarkorridoren i andra pausen om inte Tom Sestito,
Det är som att springa in en gorilla.
Jävlar vad stor den fan är.
Meddelas kan också att han har uppsyn som antyder att han tycker att han borde kastas in i nästa match, så Phaneuf och andra får lära sig veta hut.
Det vore just nåt.
• • •
Jag är ledsen om Pens-fan tar illa upp, men bilderna när Phil The Thrill sitter i båset och skäller och gestikulerar är väldigt underhållande.

Särskilt när Lönta Lindquist kompletterar med bildtexter om att det är så det ser ut när någon jävel fuskat i sten-sax-påse och man förlorar det medan man förklarar hur det gick till.
Ha ha.
• • •
Det finns en rolig GIF på en lika upprörd Malkin i båset

Löntas bildtext:
”När magistern förklarar att man aldrig får slåss, även om Jojje i 5C är en riktig retsticka”.
Ho ho, skojigt det med!
• • •
Boucher, en stolt Jaques Lemaire för 10-talet, bara fnyser när han på sin presskonferens ombeds kommentera det faktum att många på twitter tycker att Ottawas matcher just nu är tråkiga att se på.
– Jag tittar inte på matcherna. Jag coachar dem.
Ett svar i Leif Boorks smak, gissar jag.
• • •
Som Penguins tidvis smäller på kan vi nog gissa att även Chris Neil är sugen på lite konferensfinal.
• • •
Media försöker göra stor sak av Kessels och Malkins utbrott i båset, men coach Sullivan bara ruskar på huvudet.
– Ni förstår inte vad som pågår. Jag ser det som ett tecken på att våra spelare är engagerade. Det är bra. Jag tror ärligt talat att resten av laget får en kick av en förbannad Phil.
Det tror jag också.
Precis som jag fick när Håkan Steen gick i taket under musikredaktionens furiösa möten på 90-talet,
Det måste för fan vara lite bråk och skrik och friktion på en arbetsplats.
• • •
Twitter vet Boucher överhuvudtaget inte vad det är.
– Jag har aldrig läst en tweet i hela mitt liv, mullrar han.
Lyckliga människa.
• • •
Hagelin tuggar nöjt på en chokladkaka när bloggen träffar honom i ett lättat omklädningrum.
Han håller med coachen om att en förbannad Kessel är en bra Kessel.
– Absolut. Då höjer han sin intensitet ytterligare och gör mål som det ikväll, säger han och biter av en munsbit till.
• • •
OK, läggdags i västra Pennsylvania.
I morgon smäller det i Bridgestone Arena.
Då vill vi ha tung uppslutning i spåret!

Sida 3 av 706
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Mederyd Hårdh
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB