Stora Finaltipset – Facit

av Per Bjurman

Det är dagen efter i Nashville och yeah, det går att spåra lite hangover på Broadway.
Lite vemod.
Lite besvikelse.
Men att påstå att att partyt är över vore att överdriva.
Det ser ut som det alltid gör där nere; turister drar från honky tonk till honky tonk, band och trubadurer vevar på för full maskin redan under tidiga eftermiddagen och souvenir-butikerna säljer Johnny Cash-T-shirts så det skvätter om det.
Business as usual alltså.
Fast Preds-flaggorna som hänger precis över allt slokar och en och annan bartender muttrar om det som kunde blivit.
Själv köper jag en flugsmällare på George Jones-museet (don’t ask…) och dricker en diet coke (jo, faktiskt!) med Sibner på en takservering och tittar på Cumberland River.
Sen åker jag tillbaka till hotellet – nä, det gick inte att komma hem idag, flyget till NYC lyfter imorrn – och går som utlovat igenom de 200 profetiorna i Stora Finaltipset mer utförligt.
Som vi kunde konstatera redan igår:
The legend of Håkan Loob continues.
Han satte samtliga matcher i serien; sa att Pens skulle vinna de två inledande matcherna och Preds de två följande. Sedan skulle Pens ställa till med blowout i Game 5 och avgöra med 2-1 i Game 6 (och så kan man ju hävda att matchen slutade också…)
Fem plus.
En annan jag tycker förtjänar ett särskilt omnämnande är Daniel Breitholtz.
Så här skrev han:
– Alltid svårt att vinna två år i rad, men Bengan Hörnqvist tycker det är för kul att vinna och ser till att svenskarna i Predators får vänta på sin första Stanley Cup ett tag till. Penguins tar det med 4-2 i matcher!
Bengan tyckte sannerligen det var kul att vinna igen.
Även Zäta framhöll Bengan som tungan på vågen i finalen och applåderas för det.
De som, utan att bli lika lika detaljerade som Saida från Gotland tippade att Pittsburgh skulle vinna med 4-2 var många, men icke desto mindre värda fanfarer och trumvirvlar.
Här är de:
Nicklas Lidström, Börje Salming, Nicklas Bäckström, Björn Lyrvall, Christer Abris, Gustav Nyquist, Henrik Sedin, Ankan Parmström, Mats Näslund, Anders Timell, Niklas Hjalmarsson, Helene Elliott, Markus Näslund, Eddie Läck, Tomas Ros, Annica Greder Duncan, Niklas Holmgren, Big Kjell Samuelsson, Pär Mårts, Rico Persson, Jimmy Wixtröm, Hans Abrahamsson, Pelle Hägglund, Peter Sibner, Carl-Johan Goth, Peter Wennman, Kevin Allen, Göran Sundberg, Niclas Schaub, Tommy Salo, Henrik Tallinder, Joel Marklund, Valentina Lizana Wallner, Markus Bäckström, Dan Augustsson, Robin Fredriksson, Dick Axelsson, Robert Perlskog, Stephen Whyno, Roy Kvatningen, Janne Bengtsson, Johan Garpenlöv, Rickard Wallin, Sebastian Norén, Denis Gorman, Bruce Garrioch, Pajen Persson, nämnde Breitholtz, Leif Strömberg, Jhonas Enroth, Monstret Gustavsson och galanta Twitter-kontot Svenskarna i NHL.
Sedan hade vi några som sa Pittsburgh utan att specificera resultat och de får väl åtminstone en halv guldstjärna:
Peter Forsberg, Kenta Nilsson, Pelle Bäckman, Anders Hedberg, Ulf Dahlén, Anders Kallur, Douglas Murray, Gabriel Landeskog, Alexander Wennberg, Jossan Forsman, Jacob Josefson, Niklas Strömstedt, Dennis Everberg, Carl Klingberg, Niclas Viberg, Eliiotte Friedman, Christina Börlin och Petter Rönnqvist.
Till övriga säger vi som dom säger till Islanders-fansen i New York:
There’s always next season!
• • •
Jag?
Well, om jag var utrustad med blygsamhet skulle den kanske förbjuda mig att berätta men det är jag inte så här kommer min lilla Sportbladet-blänkare från 29 maj:
– Det har inte hänt på nitton år, men den här våren lyckas regerande Stanley Cup-mästarna slutligen försvara sin titel. Ja, Predators har varit en enda stor, underbar happening i slutspelet med sin hunger och sin speed och sina Fab Four-backar och sin finländska monstermålis och sin passionerade Filip Forsberg och sina dånande karnevaler till hemmamatcher. Det är dock otroligt svårt att se att de, utan skadade förstecentern Ryan Johansen, verkligen ska rå på en final-van, härdad pingvinflock anförd av formtoppade stjärnduon Sidney Crosby och Evgeni Malkin. Penguins har visserligen tvingats genom två våldsamt mödosamma ”Game 7”-serier på raken och bränslet kan komma att sina, och om Predators i det läget klarar av att sätta ordentlig press på en rätt bräcklig backuppsättning…då kanske det finns skrällchans. Men utgångstipset är att Stanley Cup-mästarna för andra året i rad heter Pittsburgh Penguins.
Tips: 4-2.

Jag vill dessutom understryka att jag tippade Pens som Stanley Cup-mästare redan i oktober.

Om jag inte samtidigt påstått att de skulle möta Dallas Stars i finalen hade ju det sett jättebra ut…
• • •
Starkaste minnet från igår – efter de skakande ögonblicken när Hagge och Bengan inför skrockande släktingar skulle spöa bloggen för att den haft fräckheten att tippa Columbus i första slutspelsrundan… – är nog scenerna Pittsburghs bås efter Hagges kasse.
Det var som en mosh it på en Metallica-konsert – med Bengan hoppande på bänken, böjd över högen av lagkamrater.
Så ser total, gränslös, okontrollerbar glädje ut.
• • •
Många tycks tro att det är jag som ligger bakom den enda tredjeplats-röst Erik Karlsson helt oväntat fick i Conn Smythe-omröstningen.
Jag önskar jag kunde ta cred för det djärva valet, men nope.
• • •
Ärenden i Pittsburgh på onsdag?
Räkna med lite trängsel downtown.
Då åker pingvinerna på parad – igen.
• • •
I introt i går – det sista för säsongen, vemodigt nog – orerade jag en del om the heartbreak som följer så många genom livet som förlorat Stanley Cup-finaler och sedan aldrig fått chansen igen.
Så kommer det säkert bli för några av gossarna som förlorade igår också, men Preds kommer tillbaka, det är jag övertygad om.
Kanske inte redan nästa år – konkurrensen är stenhård och det oinspirerade i vanliga, glömiga seriematcher efter första finalframträdandet en utmaning; fråga bara San Jose – men förr eller senare.
Det syntes på några av de yngre igår, som Filip. Han hade samma uppsyn som själve Crosby 2008, när superstjärnan svor på att aldrig mer befinna sig på den förlorande sidan i en final och tvingas känna det man känner där och då.
Tills vidare får Flipper och de andra försöka trösta sig med att de med sina sanslösa fester skapade oförglömliga minnen åt oss alla och i sanning satte Nashville på hockeykartan.
Som någon konstaterade igår:
Halva Kanada kommer att vallfärda till Bridgestone Arena nästa säsong.
Jag gissar att även ni där hemma i Sverige kommer vara sugna att hugga när det resebyråerna börjar arrangera gruppresor hit.
Vi ses på Martin’s BBQ då!
• • •
Värt att notera:
Jakob Silfverberg, som lämnade slutspelet för snart tre veckor sedan, slutar på delad tredjeplats i målligan.
Jo, Ducks kommer skydda honom i expansion-draften.
• • •
Efter Game 5 hemma i Steel City fick Penguins en day off, men när Sullivan kom till hallen för ett möte med sina assisterande coacher hörde han ändå väsen från gymmet.
Det visade sig att en spelare lik förbaskat körde på egen hand där.
Vem?
Sidney Crosby.
• • •
Tack för alla vänliga ord och end-of-season-hälsningar i spåret senaste dygnet, men hey – vi är inte färdiga ännu.
Vi har Awards och den kittlande expansion-draften i Vegas 21 juni, vi har free agency 1 juli och vi har Biffen Awards när den är över (däremot har vi inte den vanliga draften här i bloggen 23 juni, för då är jag på min egen 50-årsfest i New York…)
Så cheer up, om en vecka hörs vi här igen!

Stanley Cup-finalen 2017, del 33 – The End

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 0-2 (Slut, Pittsburgh Penguins Stanley Cup-mästare)
• • •
Det skulle inte gå.
Inte med lönetak, knivskarp konkurrens och svårigheterna att hålla ihop tillräckligt slagkraftiga rosters.
Men jodå.
Pittsburgh Penguins kunde verkligen försvara sin titel – utan sin ende riktige stjärnback.
Det var väldigt mycket svårare än ifjol, krävde mer av smärta och blod och pressa-sig-till-yttersta-gränsen.
Men det gick.
Det är bara att gratulera.
FINAL:Sid
• • •
Det är alltid en omtumlande upplevelse att komma ut på isen där de nyblivna mästarna firar, men jag tror aldrig jag träffat två mer emotionella svenskar än Bengan och Hagge ikväll.
De fick ju uppleva den ultimata pojkdrömmen och avgjorde Stanley Cup-finalen.
Då är det är det inte så konstigt att ögon tåras och röster brister.
Framförallt talar de oavbrutet om kärleken och brödraskapet de känner för varandra.
– Jag blev så jävla glad att över att se Bengan göra målet. Att få fira det här med honom betyder oerhört mycket för mig. Jag blir rörd bara av att tänka på det, säger Hagge.
– Det brast för mig när Hagge satte tvåan. Då var det klart. Vi kommer vara vänner för livet, kraxar Bengan med darrande stämband.
Så fint.
BENGAN O HAGGE
• • •
Håkan Loob.
Vad ska man säga?
Han satte utgången i samtliga matcher i finalserien.
Samtliga.
Mannen är ett unikum.
Jag ber att få återkomma med en mer utförlig utvärdering av stora tipset, men Håkan – The King!
• • •
Om de svenska hjältarna hade lite ont under slutspelsresan?
Jodå.
Hagge hade bruten fotled och en spricka i den andra – och Bengan spelade med ett brutet finger och som hans vän från Nykvarn säger:
– Förmodligen hade ingen annan i ligan spelat med den skadan.
Men det är de som gör det som avgör finaler.
• • •
Festen i Smashville är över och stämningen just nu riktigt bedövad, men åh.
Vi kommer aldrig glömma det vi fick vara med om i den här stan.
Det var helt, helt fantastiskt.
Tack, USA:s kanske bästa stad.
• • •
När krutröken lagt sig kommer sanningen fram.
Malin Hörnqvist berättar att maken blev mycket upprörd när han såg att bloggen tippade att de skulle åka ut redan mot Columbus.
Det påminner även Hagge om och plötsligt är jag överöst med knuffar och tacklingar av två nyblivna mästare.
– Ja, vad fan, kraxar en skrattande Bengan, Columbus! Vad menade du!
Det lär finnas bilder och till de kan Jarkko där hemma blåsa på löpsedel-rubriken ”Hatattacken i natt”!
• • •
Jo, jag röstade på han som vann Conn Smythe.
Självklart att Sid – världens bäste – skulle ha den trofén igen, tycker jag.
• • •
Målet som inte blev är såklart en källa till vrede hos Preds.
– Bedrövligt. Det är final. Det får inte hända, säger en mycket ledsen Arvy Arvidsson.
Nej, det får faktiskt inte det och situationen kommer att diskuteras forever.
Så är det bara.
Förhoppningsvis har Pollock och den alldeles för gamle O’Halloran dömt sin sista final.
• • •
OK, nu är det bankett och jag skriver det här bakom röven på en Sibner som står upp och skroderar om hur fint livet ändå är.
Det kommer mer i ett mer samlat utlägg om några dagar, men for now – tack för den här två månader långa playoff-resan.
It’s been a blast!FINAL:Byline

Stanley Cup-finalen 2017, del 32

av Per Bjurman

Slut.
Patric Hörnqvist från Sollentuna avgör Stanley Cup-finalen 2017 när det är 01.35 kvar.
Sedan sätter Carl Hagelin 2-0 i tom kasse också.
Det blågula slutspelet slutar precis som det började…i supersuccé.
Och:
Pittsburgh Penguins är Stanley Cup-mästare för andra året i rad.
Grattis, säger bloggen.
Mer – mycket mer – kommer nån gång framåt natten.

Stanley Cup-finalen 2017, del 31

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 0-0 (Period 2)
• • •
Allt man önskar som neutral åskådare såna här kvällar är att domarna inte hamnar i huvudrollen.
Men visst.
Dan O’ Halloran och Kevin Pollock är plötsligt the center of attention i Smashville.
Det är tydligen blåst när Sissons slår in returen på Filips skott.
Fast det ska ju inte vara det.
En riktig tabbe i årets största match, tyvärr
Otroligt tråkigt om det får avgörande betydelse för utgången av en så magisk Stanley Cup-final
• • •
Det är fortfarande en fruktansvärt intensiv och upphetsande hockeymatch som pågår.
Det känns fortfarande som att Penguins är lite vassare och har lite bättre kontroll när de äger pucken, men Predators sliter som vilda djur och håller framförallt på att kriga in ett mål i slutminuterna.
• • •
Precis när mittperioden ska börja är det nån som slänger in en fisk med ungefär samma dimensioner som monstret i Steven Spielbergs ”Hajen”.
Men – den är väl inte riktig, eller hur?
I så fall kan man ta med sig kängurur hit utan att säkerhetspersonalen reagerar.
• • •
När Preds – förstås – får kompensationsutvisning strax efter Pollocks Och O’Hallorans klavertramp måste de förstås försöka utnyttja bjudningen.
Men nej – inte ett skott på mål.
Det är lite klent – även om gästernas kill är fortsatt makalös.
• • •
Intrycket av Hagelin består.
Han gör, precis som tillfället kräver, bästa matchen för säsongen.
• • •
Som Svenska Fans-Viberg är inne på:

Det är så ologiskt att NHL ena stunden är så oerhört noga med millimetrar på offside-bedömningar – och nästa låter flagranta katastrof-fel som det ikväll bara passera.
Domarna är människor, de gör som alla andra fel ibland, och att korrigera deras ingripande när hela världen ser att de skiter en lök vore bara schysst.
• • •
Arvy tvingas ta sig ut i omklädningsrummet efter att ha träffats av ett skott – men en minut senare är han tillbaka på bänken igen.
Den scenen har vi sett många gånger under det här slutspelet.
Det krävs mer än vidrig smärta för att stoppa hackspetten från Kusmark i en finalmatch.
• • •
Plötsligt plaskar Skånske Jan ut fotoalbumet från pågående semestern i spåret!
Vi får väl tacka!
• • •
Pekka vill vara med och tacklas också.
Det ser minst sagt egenartat ut när han glider ut bakom kassen och försöker smälla på Geparden.
• • • 
Looben?
Han sa att det skulle bli övertid ikväll…
• • •
Ryan Ellis spelar, men det ser ut att vara lika skönt som att genomgå en rotfyllning utan bedövning.
Vad hockeyspelare är beredda att göra för att hjälpa sina lag att vinna övergår allt rimligt förstånd.
• • •
Nu kan det vara en period kvar av hockeysäsongen 2016-2017.
Vi vet snart.

Stanley Cup-finalen 2017, del 30

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • •
För att säga som vi brukar i den här bloggen:
Ojvoj!
Första perioden i infernaliska Game 6 är en brakande explosiv kraftmätning, utförd i besinningslöst tempo och med krigarhjärtan som oavbrutet pumpar för full maskin.
Ingen drar first blood, men det är riktigt nära åtminstone ett par gånger.

Sheary skjuter, helt ren, från en och en halv meter – och Mike Fishers skaffar drömläge åt James Neal med en enastående passning.
Men bägge blir rånade av målisar som uppenbarligen bestämt sig för att det inte ska bli några mål ikväll.
So, where to now, Stanley Cup-finalen 2017?
Bara stjärnorna vet.
• • •
Nä, ingen Dolly.
Men väl Faith Hill.
Rätt coolt ändå – särskilt som hon jävlarimig i kan sjunga.
Och så kommer maken Tim McGraw – mannen bakom målsången ”I Like it, I love it” – ut och viftar med handduk också.
Värdigt en stor och oförglömlig kväll i Smashville ändå.
• • •
Predators är oerhört mycket bättre med än i torsdags, det är det ju inget snack om.
Men jag tycker fortfarande att Penguins gör det svårare för dem än tvärtom.
Mästarna är oerhört ettriga i sin forecheck och de släpper plötsligt till oerhört lite bakåt, så hemmalaget får jobba stenhårt för att skapa något offensivt,.
Och framförallt:
Det är fullständigt livsfarligt varje gång Crosbys kedja är inne.
Mannen är on fire och kommer vara ett ohyggligt problem för Preds resten av den här finalen – hur lång- eller kortvarig den nu än blir.
• • •
Man kan väl lugnt säga att Craig Smith säljer in den första utvisningen rätt effektivt.
Men det har han inget för, pingvinernas kill är enastående och Preds skapar inte mycket att skriva hem om då heller.
• • •
Hagelin har ju inte Crosbys talang – det har ingen, mer än möjligen Connor McDavid – men även han spelar som om livet hängde på den här kvällen.
Och i någon mån gör det ju det också.
• • •
Bridgestone ger igen för ”Subban sucks” i PPG Paints senast och hävdar att det i själva verket är Crosby som suger.
Själv tycker jag bägge två är pretty fucking far från att suga.
• • •
Precis när värmningen är över brakar Crazy Kyle, organisten i Bridgestone, igång ”Let It Be”.
Ja, det är det de hoppas här.
Låt inte sagan ta slut.
• • •
Ikväll regnar det catfish i Nashville som det förr om åren brukade regna bläckfisk i Detroit.
Fina fisken, tycker Preds.
• • •
Återigen är Subban och Malkin kvar sist på isen efter värmningen – och just som Geno kliver ut i båset drar P.K in en puck i gästernas tomma kasse.
• • •
Bilderna från stan är truly förbluffande – men ännu mer anmärkningsvärt är att det tycks vara fullt på det största torget även i grannstaden Knoxville, knappa tre timmar österut.
Hela södern håller på att gå bananas över detta hockeylag.
• • •
David Legwand, kallad ”the first predator”, är på plats, blir inzoomad i jumbon och möts med rungande jubel.
Undrar om första svenske predatorn – Patric Kjellberg – är uppe och tittar i natt också.
• • •
Mike Milbury får sina, eh, fiskar varma.
Nashville uppskattade tydligen inte kommentaren att ”Subban had it coming” när Crosby dunkade hans huvud i isen i PPG Paints.
• • •
Det är bra konstigt, jag har inte skin in the game och håller som vanligt vare sig på ena eller andra laget, bara på samtliga medverkande svenskar.
Ändå sitter jag här med puls och pirr i mellangärdet och blossande kinder.
Därför måste jag nu gå och andas en stund.

Stanley Cup-finalen 2017, del 29

av Per Bjurman

Nu tar vi ett djupt andetag.
Och ett till.
Och ytterligare ett.
För nu, mina damer och herrar, pojkar och flickor, stammisar och U-båtar – nu är det allvar.
Skarpt läge.
Ett sanningens darrande ögonblick.
Philip Pritchard har landat i Nashville och med sig har han idrottsvärldens mest sägenomspunna pokal, den på vilken de som vinner får sina namn inristade för evigt och blir del av en helig brotherhood.
Innan den heta söndagkvällen här i Nashville är över kan – säger kan – kommissionär Bettman komma att räcka över den till den lyckligaste människan på jorden.
Då växer det som redan tidigare var ett andlöst drama till något nästan överjordiskt stort.
Allt kan ju plötsligt avgöras, drömmar slå in, hjärtan krossas och historien skrivas om för alltid.
Jag blir snudd på illamående såna här gånger, lite yr och vimmelkantig.
Laddningen är ju så enorm, spänningen så gränslös och de möjliga konsekvenserna så omskakande och definitiva.
Men mest blir jag så upprymd att jag knappt vet var jag ska ta vägen.
Jag är Askungen när hon inser att hon trots allt ska få gå på bal på slottet.
Multiplicerat med hundra.
Det finns inget som detta.
Inget.
• • •
Som om det inte var nog med de tiotusentals som samlas i downtown för episka partyn enkom för Predators slutspelsdueller.
Den här helgen spetsats Smashvilles rusiga folkfest med årliga country-balunsen CMA Fest.
Uppemot hundra tusen är här för att se såna som Kenny Rogers och Rascal Flatts och Brad Paisley på jättelika fotbollsarenan Nissan Stadium, mumsa mat från hundratals food trucks och dansa linedance natten lång.
Det är som att en Hultsfredsfestival med Stetson-hatt plötsligt utbrutit på Kvarnen i Stockholm innan Hammarbys säsongspremiär i april.
Otroligt.
Vad som händer om Preds…ah, ni vet.
Det går verkligen inte att förställa sig vad som händer med den här vansinniga staden då.
• • •
Stämningen inne i Pittsburghs kabyss efter det som kan ha varit säsongens sista förmiddagvärmning är samlad och sammanbiten – utan att kännas alltför spänd.
Gossarna som sitter där har varit på rodeo förr och vet hur den här sortens high pressure-situationer ska hanteras.
”Tänk inte för långt framåt, fundera inte på vad som KAN hända och hur det i så fall kommer kännas – men samla dig till livets mest förkrossande insats på isen”.
Så, ungefär, verkar de tänka.
Det hindrar inte att det blixtrar till i Bengan Hörnqvists ögon när bloggen påpekar det märkliga i att han faktiskt kan vinna Stanley Cup i Nashville, staden som var hans hem i sex år.
– Det vore helt sjukt…helt sjukt, flämtar han.
Mm.
• • •
Själv gjorde jag igår kväll som 49-åringar – well, i ytterligare tolv dagar kan jag använda den etiketten och tänker mjölka den så mycket det går! – ska göra och stannade hemma i kvarteren runt hotellet i Vanderbilt en liten bit utanför centrum, åt en tidig middag på PF Chang’s och satt sedan på en bänk och bara tog in det översinnligt betagande skenet i den varma, mjuka sydstatsskymningen.
GAME6:Sunset
Truly amazing, faktiskt.
Man borde verkligen, verkligen bo här nere.
Eventuell fan-tänk-om-jag-missar-något-legendariskt-ångest – en åkomma som följt mig genom livet …– sköljs bort när jag idag kommer på morgonvärmningen och möter kollegorna som tog ett annat beslut och klev ut i natten.
Några av dem ser tolv timmar senare ut som blandningar av obäddade sängar och stuvad spenat.
Som en särskilt illa åtgången Washington-bo säger med plågad min:
– Nashville vann igår…
Well, det är här som i Vegas.
Dagen börjar 18.00.
Dessförinnan finns bara smärta och ruelse och olycka.
Såvida man inte varit en good boy och stannat hemma kvällen innan förstås!
• • •
Det är inget fel på atmosfären i hemmarummet heller.
Predatorerna vet vad som står på spel, de inser att den fantastiska, berusande saga som började med sweepen mot Chicago i april kan ta slut ikväll.
Men den vetskapen skrämmer inte.
Tvärtom, de använder den som motivation och bränsle och grund att bygga tidernas insats på.
Mattias Ekholm garanterar inte seger, men han lovar att han och hans bröder kommer vara väldigt mycket bättre än i torsdags.
– Ja, det är jag helt övertygad om. Det som hände då händer inte igen, säger han bestämt.
• • •
Efter den förtrollade skymningen la jag mig i hotellsängen och tittade på färska dokumentären ”Names on The Cup” på NHL-kanalen.
Missa inte.
Den fångar oerhört väl vad det här handlar om, varför Stanley Cup betyder så mycket och hur det som händer i matcher som den vi ser ikväll kan vara skillnaden mellan den oändliga lyckan och livslång bitterhet.
Mest berör sekvenserna med de krigare som förlorade finaler och sedan aldrig fick chansen igen.
De är gamla män nu, men de har aldrig kommit över vad de gick miste om.
– It haunts me to this day, säger till exempel Ron Hextall med smärtsamt sorgliga ögon.
Ännu värre:

Det stockar sig i halsen på Red Kelly, 89 år idag, när han talar om en final Red Wings förlorade på 50-talet.
– I can’t get over it, kvider han – och då har han ändå åtta titlar från andra finaler under bältet.
John Davidson, målvakten, spelade final med Rangers 1979 men föll på mållinjen.
– Jag var ung och trodde självklart att jag skulle komma tillbaka till finalen. Well, jag kom aldrig tillbaka, säger han och ser oändligt ledsen ut.
Det är ju det.
Inte bara magnifika vinnare koras i de här matcherna.
Några som gått genom eld för att nå hit, som klättrat upp för Mount Everest utan syrgas – för det är ungefär vad det innebär att slugga sig genom två månaders Stanley Cup-slutspel – får till slut ingenting för det.
Det vet dom – och därför är de redo att krama ur sig allt de har och spela tills hjärtat stannar.
• • •
Man vet att det blivit för mycket honky tonk när man går fram till Filip Forsberg och säger ”Du, Viktor…”.
Det var precis vad som hände bloggen igår morse – med mycket road reaktion från Åkerö-snipern som följd
Jag tror det var då jag bestämde mig för skymning istället för Legend’s Corner…
• • •
Men några av de triumfens ögonblick som ”Names on The Cup” huvudsakligen fokuserar på är också hjärtknipande.
När först Lanny McDonald och sedan Ray Bourque till sist fick vinna…bara titta utan själ kan se det utan att svälja hårt.
Jag älskar också när Brendan Shanahan pratar om hur spelarna han vann med i Detroit back in the day för alltid är hans bröder.
– Vi var en brotherhood, vi var warriors…jag blir fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på det.
Ja, som Shero Senior sa till sina Flyers-spelare på 70-talet:
– Win today and we walk together forever.
• • •
Det är ju inte så konstigt att det blir extra hallå under nätterna i Nashville.
När vi en kväll står på verandan utanför Legend’s Corner stannar nåt slags partybil på 6th Avenue och vräker på Journeys ”Don’t Stop Believing” på monstervolym för hela uteserveringen.
Vad ska vi göra?
Alla – inklusive svensktoppsstjärnan Håkan Södergren – börjar förstås skråla med.
”Just a city boy, born and raised in South Detroit! He took the midnight train, going aaaaaanywhere”
Det sägs att denna lilla scen finns fångad på film i The CEO:s mobil, men den ska vi få raderad innan han åker hem…
• • •
Vilka svenskarna är som vunnit Stanley Cup är ju känt sedan tidigare, men de som varit med och förlorat en final hör man mindre om,
Här är de:
Anders Hedberg och Ulf Nilson (New York Rangers 1979), Kent-Erik Andersson (Minnesota North Stars 1981), Thomas Gradin, Lars Lindgren, Peo Brasar, Anders Eldebrink och Lars Molin (Vancouver Canucks 1982), Willy Lindström (Edmonton Oilers 1983), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (New York Islanders 1984), Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson (Philadelphia Flyers 1985), Håkan Loob (Calgary Flames 1986), Kjell Samuelsson och Per-Erik Eklund (Philadelphia Flyers 1987), Michael Thelvén (Boston Bruins 1988), Mats Näslund (Montreal Canadiens 1989), Ulf Dahlén (Minnesota North Stars 1991), Tomas Sandström (LA Kings 1993), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings 1995), Johan Garpenlöv (Florida Panthers 1996), Kjell Samuelsson och Mikael Renberg (Philadelphia Flyers 1997), Calle Johansson (Washington Capitals 1998), Niclas Wallin och Tommy Westlund (Carolina Hurricanes 2002), Niclas Hävelid, Patrik Kjellberg, Fredrik Olausson och Samuel Påhlsson (Anaheim 2003), Marcus Nilson (Calgary Flames 2004), Dick Tärnström (Edmonton Oilers 2006), Daniel Alfredsson (2007), Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Tomas Holmström, Mikael Samuelsson, Johan Franzén, Andreas Lilja och Jonathan Ericsson (Detroit Red Wings 2009), Johan Backlund (Philadelphia Flyers 2010), Daniel Sedin, Henrik Sedin, Alex Edler och Mikael Samuelsson (Vancouver Canucks 2011), Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Jacob Josefson och Adam Larsson (New Jersey Devils 2012), Carl Söderberg (Boston Bruins 2013), Henrik Lundqvist, Anton Strålman och Carl Hagelin (NY Rangers 2014), Anton Strålman och Victor Hedman (Tampa Bay Lightning 2015) och Melker Karlsson (San Jose Sharks 2016).
Av dem fick Willy Lindström, Islanders-kvartetten, Håkan Loob, Kjelle Samuelsson, Mats Näslund, Tomas Sandström, Detroit-svenskarna, Niclas Wallin, Fredrik Olausson, Samuel Påhlsson och Carl Hagelin, antigen före eller efter förlusten, sin redemption – och några (Melker, Strålman, Hedman, Lundqvist, Söderberg, Larsson, Josefson, Edler och Sedinarna) har fortfarande chansen att revanschera sig.
Men resten kom aldrig närmare – och lever garanterat alltjämt med den insikten.
• • •
Det var tyvärr några dagar sedan vi hörde något av PK Subban nu.
Han har slutat prata med media – på inrådan av Predator ledning .NHL vill dock, förstås, att han ska fortsätta marknadsföra finalen och idag blir det en showdown mellan klubb och liga.
Den journalisthop som samlas runt hans bås i omklädningsrummet får först besked av Preds PR-man att nej, P.K pratar inte idag.
Då griper en representant från NHL:s PR-avdelning in och gör klart att no way, det här är Stanley Cup-finalen, han måste prata.
Men Preds vinner, det blir inga Subban-citat i mikrofonerna.
Så tråkigt.
• • •
Niklas Holmgren är i högform när Bjuppe Biff ännu en gång bjuds in till Viasats livesändning på Facebook från Bridgestone-läktarna under förmiddagen.
Samtidigt kör Penguins reserver ute på isen och när Sunny Sundqvist hänger en puck vrålar skränfocken från Järfälla så det dånar i hela hallen:
– Suuuuunken!
En fin stund.
• • •
Frågan inför morgondagen:
Hemresa till New York – eller tillbaka till Pittsburgh ännu en gång?
Svaret kan lyda:
Nashville.
Det är nämligen ont om flighter till rimliga priser just imorrn och eftersom en eventuell Game 7 spelas först på onsdag går det ju alldeles utmärkt att stanna här en dag till.
Så det så.
• • •
Efter sitt uppträdande får sig Holmgren dock en skrapa av Södergren…
GAME6:Skrapan
• • •
– Giganternas kamp!
Filip Forsberg flinar glatt när han beskriver Arvidssons och Hagelins råkurr i torsdags.
Well, ikväll kan det svenska inbördeskriget få sin fortsättning.
– Ja, säger Hagge, det vet man aldrig. Hamnar vi i den situationen så gör vi.
Många var förvånade över att just han hamnade i slagsmål, men det har jag sett förr.
Geparden gick i clinch med Jakub Voracek i förstarundan i slutspelet 2014.

– Jo, säger han själv, fast då tog det slut rätt fort.
I och för sig.
Men ändå.
• • •
Luke Bryan, en tvålkopp som räknas till samtidens stora country-stjärnor fast han egentligen inte ÄR mer country än Thorleifs, inleder officiellt kvällens Smashville-fest med ett framträdande på Tootsie’s tak under sena eftermiddagen.
Han kommer dessutom hit till pressrummet och sätter sig på podiet och berättar om hur mycket han älskar hockey.
Då skriker jag att riktiga country-sångare låter som Waylon Jennings och Kris Kristoferson.
Nej, det gör jag inte.
Men jag har lust.
• • •
Nio raka utan förlust nu.
IK Brage forever!
• • •
Vad som än händer är detta sista matchen för säsongen i Bridgestone Arena.
Därmed borde Preds ha mobiliserat med en riktigt tungviktare till nationalsången.
Brad Paisley är till exempel i stan för CMA Fest, så varför inte han?
Men jag gör mig inga riktiga förhoppningar, de har tappat lite på den punkten under finalen.
• • •
Under sena eftermiddagen kommer Conn Smythe-mailet.
Ikväll – senast innan tiominutersmarkeringen i tredje perioden – ska rösterna in.
Och avgörs det inte ikväll gör vi om’et på onsdag.
Det känns lite pirrigt.
Må jag inte fucka upp det och skämma ut mig.
• • •
Fast nu säger just Luke Bryan att tror att det blir Dolly som sjunger ”Star-Spangled Banner”.
Då alltså…då gör jag en high-five med livet.
• • •
Blir glad när jag hittar min kompis Dave från NHL-kontoret i Toronto i Bridgestone-environgerna och får bekräftat att han har DEN slipsen med sig.
Det är en väldigt ful slips han alltid, från mitten av 80-talet och framåt, alltid haft på sig de kvällar när bucklan kan delas ut.
• • •
Några tips får ni ju inte av mig, men jag kan erkänna att jag velar fram och tillbaka som en folkpartist på 70-talet.
Ena stunden är tanken att jo, som Sidney Crosby spelat de senaste matcherna – nästa känner jag mig övertygad om att Predators vägrar förlora så här stora matcher på hemmaplan.
Men kanske är det bara som Front 242-Åke – Tomas Ros – påpekar i ett mail:
Den här säsongen slutar det alltid med drama och Game 7.
Det blev 7 matcher – plus sudden-avgörande! – i SM-finalen och straff-thriller i både VM-finalen och JVM-finalen.
Så:
Hockeygudarna kanske bara bestämt sig för en sådan slutpunkt.
• • •
Själv har jag spillt kaffe på min finalslips – och den råkar vara en ljus, beige sak.
Skandal!
• • •
Så här ser det ut i zamboni-garaget i Bridgestone.
GAME 6::Garage
Notera att det hänger en catfish i taket.
• • •
De smyger in dem och hoppas ingen ska se.
Men vi vet ju.
Någonstans i ett rum nånstans här i environgerna har Penguins gömt ölbackar och kepsar som det står ”Stanley Cup Champions 2017” på och lådor med champagne.
Hur spelarna – som vet de också, fast de försöker förtränga det – hanterar det brukar avgöra om de kan sätta in den dödande stöten eller inte.
• • •
En sak är ju säker:
Om inte Ryan Ellis kan spela, och den risken finns tydligen, blir det extremt svårt för Preds.
Chicago vann – i praktiken – med tre backar 2015, men…nja, de mötte inte Crosby och Malkin och Kessel.
• • •
Jag har suttit i hallen hela dagen, utan att ens gå ut, och två och en halv timme före showtime lämnar jag det spatiösa pressrummet och tar mig upp till pressboxen.
Rastlös nu.
Vill.
Att.
Det.
Ska.
Börja.
• • •
Inge bourbon på pressläktaren idag.
Bara Bang candy.
GAME 6:Godis
Det är, som förhoppningsvis framgår, nåt slags färgglad skumgodis på en lång pinne.
Ser ärligt talat direkt äckligt ut, men det är ju tanken som räknas.
• • •
Allt ljus på Pekka Pinne – igen.
Han måste bli sitt vanliga hemma-Pekka igen.
Orkar han?
– Ja, jag har glömt senaste matchen och är redo att göra allt som står i min makt för att vi ska vinna och se till att säsongen fortsätter, sa han igår.
It’s a must, som vi säger när vi kommer till Ikea i december och köper julmust.
• • •
Med tanke på att jag planerat att vara i Vegas redan om en vecka – på söndag – skulle det ju vara skönt att få komma hem och bara ligga i korresoffan på Manhattan och ladda om under några helt lediga dagar.
Men en Game 7….det var länge sedan i finalen. Sex år sedan, faktiskt. Så det skulle definitivt vara en happening värd utmattning, kronisk förkylning och skrumplever.
Let’s get it on, som di säger.
• • •
Scenerna på gatorna utanför Bridgestone just nu…
Hoppas ni ser på era datorer och tv-apparater.
Vi kommer att minnas, och tala om, detta i decennier.
• • •
Hoppsan, där spräckte jag 15 000-teckensvallen.
Därmed är detta officiellt ett av de längsta intron som någonsin publicerats i bloggen.
Well, är det Elimination Game i finalen så är det.
Då sprängs det vallar.
• • •
Finske vännen Sami studerar bilderna från Broadway under Luke Bryans show på Tootsie’s-taket, när hela centrala Nashville är en veritabel myrstack av människor i Smashville-gear, och säger:
– Tänk vilket antiklimax nästa års final blir. Ingen annan stad har en chans att matcha det här.
Nej, men det kommer bli trevligt att åka mellan Tampa och Dallas också…
• • •
Då så.
Det här kan vara sista hockeymatchen vi ser på tre och en halv månad.
Bucklan är här, Mister Bettman kan komma att räcka över den till Sidney Crosby om några timmar.
Med andra ord – det är Karin Boye-time i den här bloggen.
Kom ihåg nu, pojkar på isen och fansen där ute i natten:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Stanley Cup-finalen 2017, del 28

av Per Bjurman

Howdy!
Efter en ny tiotimmarsodyssé genom West Virginia, Ohio, Kentucky och Tennessee är vi tillbaka i Honky Tonk-svänget i Music City USA.
Här är ytterligare några bilder the bitch-ridin’ CEO of Everything tog on that road – den som alltid, alltid kallar på oss.
ROADEN:WvRoaden:OhioRoaden:KentuckyRoaden:TennesseeRoaden:BergRoaden:Makers
• • •
När vi kom fram hastade vi förstås omedelbart till Martin’s BBQ och högg in på nyrökta ribs.
Där är Sibner nu sån stammis att han fick en keps av ägaren.
Roaden:Peter
Sen hamnade vi på verandan utanför Legend’s Corner och där sattes det mössor även på Viasat-Lönta och Yours Truly Le Boeuf
Roaden:Mössor
• • •
Därmed är denna kortfattade day off-rapport över.
Vi hörs igen imorrn – när Keeper of The Cup Pritchard kommit till stan med en pokal…

Stanley Cup-finalen 2017, del 27

av Per Bjurman

PITTSBURGH–NASHVILLE 6-0 (Slut)
• • •
En och en halv timme har gått sedan slutsignalen ekade under takåsarna och jag sitter på läktaren bakom det som i två olyckliga perioder var Pekka Rinnes respektive Juuse Saros kasse och väntar på att bli uppringd av Aftonbladet-TV.
Jag är inte ensam.

De håller nämligen på att bygga om PPG för morgondagens konsert med Tom Petty & The Heartbreakers och isen där det nyss spelades Stanley Cup-final är på väg att begravas under golvplattor och sargerna har börjat monteras ner.
HALLEN
Frågan är om de flitiga vaktmästarna behöver plocka fram isen igen.
Efter Penguins urladdning tidigare ikväll känns det ju inte riktigt så.
Men vi får se.
Den här serien har haft en märklig tendens att byta skepnad precis hela tiden.
• • •
Bengan kommer ut till det svenska mediauppbådet i omklädningsrummet och beskriver matchen som Penguins hittills bästa i finalen och kanske hela slutspelet.
– Vi var överallt på isen och såg till att de inte fick någonting, säger han.
Däremot får vi ingen pratstund med Hagge om saloonslagsmålet med Arvy.
– Nej, förklarar Penguins presschef, Hags och Horney singlade slant om vem som skulle ta det idag och Horney förlorade…
Ha ha.
• • •
Jag vill påpeka en sak.
Håkan Loob har satt fem av fem möjliga matcher…
Ojvoj Saida.
• • •
OK, det får bli lite kortfattad slutrapport den här gången. Jag ska upp och köra The CEO till Nashville rätt tidigt imorrn och måste sova.
Men tack alla för i natt.
Vi hörs från Music City under helgen.

Stanley Cup-finalen 2017, del 25

av Per Bjurman

PITTSBURGH – NASHVILLE 6-0 (Period 2)
• • • 
Det är utklassning.
Överkörning.
Förnedring.
Penguins spelar plötsligt som 2016 all over again och Predators har inte en chans i helvetet.
Det inte bara påminner om Bruins-Canucks för sex år sedan.
Det ÄR den serien igen.
• • •
Borta-Pekka is done, och istället sig unge landsmannen Juuse Saros i kassen.
Första skottet på honom går in.
Men det är otagbart – Crosby och Guentzel och Sheary snurrar upp predatorerna så suspensoarerna till slut sitter bak och fram.
• • •
I första hand handlar det här om att Penguins är on a roll och anförda av sin magnifike kapten spelar mördande bra hockey, absolut.
Men Nashville gör en riktig skitmatch också.
Till och med de omsusade Top 4-backarna underlåter att täppa till gapen mellan lagdelarna och ger pingvinerna all möjligt och omöjligt utrymme.
• • •
Malkins profetia slår in.
Phil Kessel prickar in sitt första mål i finalen.
Ja, Hagge sa ju att man ska lite på Genos magkänslan
• • •
Nej och nej, Sunny Jim, bara för att Herr Meier står och tittar som ett fån tror jag INTE på några konspirationsteorier om att ligan eller domarna medvetet och planerat ger Crosby fördelar.
Det var bara ett dåligt ingripande från herr domaren.
• • •
Man vet att det är speciella kvällar när Ron Hainsey kan leva ut sin inre Bobby Orr.
Ha ha, fantastiskt!
• • •
Ryan Ellis har ont och spelar bara sporadiskt i mittperioden.
Fansen i Smashville får hoppas att det bara handlar om att Lavy gör som Guy Boucher gjorde med Erik Karlsson och sparar sin store back för att den här matchen redan är körd.
Annars är Predators illa ut.
• • •
Jag trodde man blev utkastad om man slängde in saker på isen i den här arenan…
• • •
Plötsligt smattrar det till i skrivbordet framför mig.
Varpu – som vet hur det ska gå i såna här matcher – häller ut en påse finsk lakrits.
Ah, how beautiful!
• • •
Japp, Kmannen, så går det till i New York…
• • •
Det är lite ångestladdat att tänka på hur fult det kan bli nu i tredje.
Hoppas alla inblandade bara skiter i det och spelar av matchen, så ingen går sönder.
Men det är förstås som att hoppas på en regnfri sommar i Sverige…
• • •
– We want the cup, we want the cup, we want the cup, skanderar fullständigt lyckorusiga PPG Paints.
Well, fortsätter det så här kommer de definitivt att få en också.

Sida 3 av 712
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jörgen Källström
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB