Stanley Cup-finalen 2017, del 19

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 3-1 (Period 2)
• • •
Eh, ja, nu är det liv i luckan i Music City.
Herre min skapare!
Det går inte att skildra, det går inte att förklara, det går inte att säga något om.
Det är bara att sitta här och ta in och försöka minnas för resten av livet.
Igen:
Herre min skapare.
• • •
Potatisodlarns grabb ser, precis som Hek påpekar, ut att ha druckit raketbränsle när han kommer ut till andra perioden och då går det som det går.
Efter drygt 13 minuter kommer nummer 38 flygande som en patron skjuten ur älgstudsare och – pang i klykan.
Sen förenas Bridgestone i ramsan som måste få snön att smälta i Kusmark även nästa vinter:
– Arvy, Arvy, Arvy!
• • •
Mästarna har hamnat i underläge, visst.
Men de spelar ju faktiskt bra.
Inledningen av andra är en av deras bästa i hela slutspelet.
Kanske är det allra mest bekymmersamt.
Plötsligt räcker det inte ens att de nästintill kommer upp på 2016-nivå…
• • •
Vi får vara med om allt möjligt bisarrt ikväll.
Freddy Gaudreau får alltså in en puck köksvägen, men ingen ser det – förrän det blir granskning långt senare och jo, då visar det sig tydligt och klart att det vulkaniserade gummit passerar mållinjen.
Först då kommer monstervrålet från det gula/guldfärgade havet på läktarna.
• • •
Men den främsta anledningen till att Pittsburgh ligger under är ju att Pekka Pinne plötsligt är i rena rama Chicago-formen igen.
Och lite till.
Det akrobatiska konststycket när han är överspelad och Guentzel bara ska trycka in den är ju redan en klassiker.
Dessförinnan har han avväpnat Kunitz i friläge – och ett Guentzel-skott på nära håll i powerplay.
De som krävde att Saros skulle stå i tredje matchen är lite tystare nu…
• • •
Hur var det, spekulerade inte somliga i om Sidney Crosby är skadad eftersom han varit så ”osynlig”?
Tjenare.
Ikväll är det HAN som är on a misson och det är mycket dåliga nyheter för Nashville.
Eller borde vara.
• • •
Preds-fansen är som sagt elaka mitt i allt stoj.
Efter hemmamålen kommer alltså den värsta hånramsan i ligan:
– He shoot, he scores, You suck, you suck, you suck! Muuuuuuray, Muuuuuuray, Muuuuuuray. It’s all your fault, it’s all your fault, it’s all your fault!
Ha ha, famn vad taskigt ändå.
• • •
Det är inget fel på födelsedagsbarnet Fishers passning, liggande, till Arvy när han gör sitt första mål sedan fjärde matchen mot Chicago (jo, faktiskt) heller.
• • •
Det är Gunnar som påpekar det:
Malkin har vi dock sett väldigt lite av ikväll.
Pittsburgh behöver alla tre superstars såna här kvällar.
• • •
Det är sjuk hockey de spelar ibland, Nashville. Som sista minuterna nu. Sjuk. Hur kan det gå så fort, hur kan de ha sån energi, hur kan de plötsligt bli så aggressiva,.
• • •
En kaffe på det här, tack.

Stanley Cup-finalen 2017, del 18

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 1-1 (Period 1)
• • •
The Stanley Cup Final is on fire!
Det börjar tajt och och stramt och de första fyra-fem minuterna avlossas inte ett enda skott på endera målvakterna.
Men sen stampar bägge lagen på gasen på samma gång och en explosiv, vild, fantastiskt underhållande hockeymatch utbryter.
Mama, gimme more of this!
• • •
Sidney Crosby, brothers and sisters.
Det är som att han bara bestämmer sig för att nej, nu får det vara slut på det här tramset.
Så han sliter sig likt en vild tjur loss i ett friläge och vänder bort Peksi med en omöjligt powerful backhandfint.
Där fick vi se världens bäste vara just världens bäste – i den största hockeyshow som finns.
• • •
Vilket jäkla byte han gör vid målet, Calle Järnkrok från Sätra i Gävle.
Först vinner han närkamp i hörnet, sen räddar han pucken kvar i zonen – och så stormar han fram och trycker in ettan.
Jag blir all Svennis och börjar yra om scenen i VM-krönikan 94 när Brolin slår en hörna och sen löper ner på mittlinjen och hämtar bollen igen…
• • •
Som någon helt fyndigt uttrycker det:
Subban kan inte ens andas på Crosby utan att han blir upprörd…
De har redan haft ett par privata uppgörelser, vid ett tillfälle kör Pittsburgh-kaptenen rentav en handske rakt i truten på backartisten.
För att göra rent kanske?
• • •
Ojvoj, Dumoulin står för finalens hittills fetaste indianare rakt i famnen på en helt ren Filip mitt i slottet och är skyldig Matt Murray – som städar upp åt honom – en fotmassage.
• • •
Predators första powerplay kommer det inte skrivas poesi om.
Frapperande tandlöst, är det.
• • • 
Den här Josh Archibald Sullivan sprängt in i laguppställningen tycker jag är ett litet utropstecken.
Snabb liten rackare.
• • •
Fan vad klubborna går av hela tiden.
Note to self:
Uppfinn en hockeyklubba som är lika lätt som de här komposit-stickorna men håller.
Då blir du mångmiljonär.
• • •
Det är i princip fullt på läktarna redan när värmningen börjar – och efter bara någon minut börjar hela hallen skandera ”Let’s go, Preds” så det durrar i skrivbordet.
Det är för jävla mäktigt.
• • •
Malkin och Subban har redan innan puckdrop en liten batalj – om vem som ska kliva av isen sist efter värmningen.
Ikväll ser det ut som att Geno vunnit, men just som han tagit sats mot båsdörren vänder Subban om och slår en puck ner mot den övergivna Pens-kassen.
• • •
Bonino VAR faktiskt med på värmningen, men klev av snabbt.
Jamen, förstås.
Bara att få ner foten i en skridsko när den är stukad och pajad och förstörd måste ju göra så satans ont att djävulen själv gnuggar händerna.
• • •
Linyreg, det spelar ingen roll vad du försöker teasa med – jag ger mig aldrig in i färgdiskussionen igen.
• • •
Den lätt såsige Dierks Bentley är det, mycket riktigt, som drar Star-Spangled Banner.
En liten besvikelse, tycker jag.
Ta hit Dolly, för satan!
• • •
Guentzel, som ser så snäll ut, börjar redan vid första tekningen slasha James Neal över benen ett par gånger.
Därmed är tonen för den här barnförbjudna showen satt.
• • •
Så fort Bentley harklat sig genom de sista textraderna plaskar tre feta catfish-exemplar i isen – en iförd liten hatt!
• • •
Tack för tipset, Skånske Jan.
Ska köra tillbaka också, så det kan komma.
• • •
Två perioder kvar av det här.
Det känns som att vara med om en ändlös bal på slottet i en annan värld, utan bekymmer och problem och lidande och smärta.
Hurra!

Stanley Cup-finalen 2017, del 17

av Per Bjurman

Lord have mercy.
They’re doing it again…
Det ska inte vara möjligt.
Inte igen.
Inte bara två dygn senare.
Den extasens väldiga storm som blåste upp i Nashville i lördags kändes som en once-in-a-lifetime happening.
Men dra mig i det bbqsås-fläckiga slutspelsskägget:
Den här förryckta staden verkar samla sig till samma slags rusiga urladdning även inför Game 4 ikväll.
Det är nu måndag och inte, som senast, Saturday Night så massorna ute på Broadway KAN inte bli lika månghövdade; såna som vår Chall-Åsa har ju jobb att sköta och kan inte komma farande från far and away.
Men dom som är här tänker uppenbarligen ha en likadan fest igen, piska upp samma exalterade stämning och ge oss ännu en oförglömlig kväll.
Vi som är här på besök kan bara tacka.
Det spelar ingen roll om man håller på Predators eller Penguins eller ingen alla i den pågående finalen.
Att få vara med dagarna när Smashville blåste topplocket av Stanley Cup-finalen är en upplevelse vi kommer bära med oss för resten av livet.
• • •
Game 4 alltså.
Critical, säger dom.
Nästan alltid den viktigaste i en serie.
Och visst:
Det är en jävla skillnad om Penguins lyckas skaffa sig slagläge inför duellen hemma i PPG Paints på torsdag – eller om Predators kvitterar.
För Pens är situationen bekant, det var ju lika ifjol. Då hade de vunnit de första två hemma och torskade första i San Jose – för att sedan sätta kniven i hajhjärtat med en 3-1-seger i match nummer 4.
Men….mja, jag har inte riktigt samma känsla i år. Mot Sharks var mästarna dominanta i varje match. Förde spelet med omöjligt snabb, aggressiv possession-hockey. Ett desperat San Jose vann Game 3 genom att kvittera i mitten av tredje perioden och sedan, lätt tursamt, avgöra på övertid . Nu har de – Pens – de facto bara varit riktigt bra i några sekvenser och lever, i avsaknad av en back som kan driva spelet, på sin opportunism.
Predators fick å sin sida äntligen utdelning på sitt spelövertag i lördags och det kändes som att någon form av propp gick ur där.
Samtidigt:
De har i alla serier den här våren, utom den inledande mot Chicago, någon gång skitit åtminstone en oinspirerad lök till match.
Så just nu är det väldigt svårt att ha en bestämd uppfattning om dynamiken i Stanley Cup-finalen – och vad som kommer hända i afton.
Men absolut:
En viktig match är det vi ska se – den viktigaste som spelats hockeysäsongen 2016-2017.
• • •
Även en sång- och dansbjörn blir gammal och måste nån gång då och då under ett sånt här race ta en night off.
Igår satte jag på mig finaste bowling-skjortan från Steady Clothing och kom så långt som till taxikön utanför hotellentrén.
Sedan sa en inre röst:
– Näe, Lönta är nästan 25 år yngre. Låt honom slugga sig genom den här ronden själv.
Sen gick jag upp på rummet, beställde room service och la mig och läste Jack Reacher-novellerna i Lee Childs ”No Middle Name”.
Duktig vovve.
• • •
Om Penguins skaffar sig 3-1-övertag kan jag dock svära på att de avgör på torsdag.
För ett år sedan förlorade de Game 5 för att de blev för uppspelta och nervösa av det euforiska känslosvallet i hemstad.
Inte en chans i nattmössan att de gör om det misstaget.
No way.
Då får vi stanna och på konsert med Tom Petty & The Heartbreakers på fredag istället.
Jo, de spelar faktiskt i PPG Paints Arena då.
En inte helt motbjudande tanke, måste jag säga…
• • •
Det har inte gått att få bekräftat, ryktet att Håkan Södergren går omkring bland honky tonksen på Lower Broadway och kräver att få komma upp på scenen och sjunga eftersom han haft en svensktoppsetta.
På dagtid försöker bara låtsas som att ”Nu tar vi dom” aldrig hände.
När Gunnar berättar att han faktiskt var på inspelningen gamla Sonet-studion i Sundbyberg och beskriver det som kul muttrar ”Påsen”:
– För dig, ja…

Ah, sån blygsamhet.
Som hyllning till Viasats kommentator påminner vi förstås om det gamla mästerverket här också

• • •
– Ekholm är väldigt elak på isen. Är han det utanför också?
Flipper Forsberg har svårt att hålla sig för skratt när han får den frågan av en kanadensisk reporter och det är ju inte så konstigt för den reslige kompisen från Vikarbyn utanför Rättvik är i princip den snällaste människa som går i ett par skor.
– Nja, lyckas fellow masen Filip till slut svara, det kan man nog inte säga…
Men visst:
Eky hade ju några svavelosande uppgörelser, både verbala och fysiska, med landsmännen Hagelin och Hörnqvist i förra matchen och vi i det svenska pressuppbådet har försökt luska ut så mycket vi kunnat om ”Det svenska inbördeskriget” i Stanley Cup-finalen.
De inblandade är dock mycket förtegna.
– Så farligt var det inte. Jag tycker vi var rätt snälla mot varann, säger Ekholm.
– Jag förstår inte varför jag och ”Ekan” fick misconduct. I det läget sa vi ju inte så mycket, menar Bengan.
– De slog lite på varann. Det var kul att se, lyder Calle Järnkroks kommentar.
– Det som händer på isen stannar på isen. Jag skulle aldrig berätta nåt om det, inpräntar Hagge.
Jaja.
Men räkna med fortsättning ikväll…
• • •
Det framkommer plötsligt att Lönta äter kycklingvingar med kniv och gaffel.
Vad sänder det för signaler, höll jag på att säga. Men herregud alltså.
Jag trodde att kulturskymningen bara gällde musik och tv-serier och film…
• • •
Phil Kessel har, till skillnad från ifjol, haft en andefattig final och uträttat just ingenting.
Det ska det bli ändring på ikväll, är det tänkt.
Coach Sullivan och, framförallt, Rick Tocchet, som ansvarar för powerplay, har talat med honom oavbrutet.
Uppmaningen tycks bestå av samma samma ord – om och om igen.
Skjut!
Skjut, skjut, skjut!
Beware, säger bloggen.
• • •
Idag har topp-prospectsen inför draften avlagt sitt traditionella endagarsbesök under Stanley Cup-finalen.
Årets uppställning är inte riktigt lika upphetsande som fjolårets, då Auston Matthews och Patrik Laine och Alexander Nylander dök upp i San Jose.
Men ändå. Det är alltid en upplevelse att se hur ögonen lyser på de unga män som får se den här cirkusen inifrån och träffa sina idoler.
När Sidney Crosby himself kommer fram och hälsar på Nolan Patrick – den förmodade ettan i Chicago 23 juni; papa Biffens 50-årsdag! – påminner ynglingen inte så lite om ett tolvårigt Justin Bieber-fan som får träffa sin hjälte.
• • •
Nu är det bestämt:
Jag och The CEO of Everything – Sibner – kör bil till Pittsburgh i morrn.
Det tar sina friska nio timmar, men vägen – som sträcker sig förbi Louisville, Cincinnati och Columbus – är fin och vi har hela jädra dagen på oss.
Jag ser oerhört mycket fram emot denna småepiska roadtrip, faktiskt.
• • •
Crosby hävdar att P.K ljög.
– Jag sa inget om att hans andedräkt. Han vill ha uppmärksamhet och vad kan jag göra om han bara hittar på saker, säger superstjärnan.
Tyvärr går uppgifterna om hur det luktar när Subban öppnar munnen (jag ber om ursäkt för den meningen, vore det inte för att han faktiskt heter så vore den verkligen hemsk!) inte få vidimerad på något annat sätt heller.
– Ja, jag kan varken bekräfta eller dementera. Jag brukar inte gå och lukta på folks andedräkt, säger Eky.
Vad synd ändå.
• • •
Ännu en gång hävdar Sullivan att det är game time-beslut på Bonino-Bonino-Bonino – och ännu en gång hoppar Bonino-Bonino-Bonino förbi på kryckor strax efter coachens presskonferens.
Snickesnack.
Hagge – som enligt mitt förmenande stod för en riktigt fin insats i Game 3 – spelar igen.
• • •
Nu har Varpu använt också – den finska drottningen med fler Stanley Cup-finaler under bältet än de flesta andra.
Hon började med här i slutet av 80-talet och satt, till exempel, på självaste Garden när Rangers vann sin klassiska Game 7 1994.
– Då var det lite festligt, säger hon och det är oerhörda superlativer för att vara cynikern från Helsinki.
Nu står hon vid sargen under Preds värmning några minuter, rycker på axlarna och fnyser:
– Hur många goddamned skates har man inte sett genom åren?
Sen går hon igen.
Varpu är coolast av alla.
• • •
Ha ha, nu ser jag förresten att P.K kommer till Bridgestone med en hel påse munvatten under förmiddagen.
Mannen är i sanning en artist.
• • •
Alla från Dalarna som varit involverade i hockey ett tag förstår hur roligt det är att det finns en ny restaurang strax utanför centrala Nashville som heter – Goten!
Hockeyfebern här nere tar sig verkligen otroliga uttryck!
• • •
Ifall någon tvivlade kan jag meddela att Calle Järnkrok är mycket pricksäker.
När han under dagens förmiddagsvärmning får för sig att vara lite rolig och skrämma mig med en puck precis vid plexit där jag står och glanar och glor prickar han bull’s eye.
Om det inte varit glas emellan hade jag svalt pucken.
Såna gånger vaknar man till, så att säga.
• • •
Det började igår och fortsätter idag:
Ett bibliskt regn, typiskt för Dixieland, har drivit in över Middle Tennessee.
Ett tag vräker det ner så till och med Indiens monsunregn ringer räddningstjänsten och frågar vad som pågår, sedan brakar åskan till med en kraft jag inte upplevt sedan AC/DC spelade ”Hells Bells” i Scrabton för sju år sedan.
Men tror du stämningen sjunker för det?
Then you don’t know Nashville…
• • •
Jag börjar nästan gråta när jag ser den bekanta gestalten i pressrummet strax före lunch.
Scott Burnside – vår papa bear, saknad i Stanley Cup-cirkusen som ingen saknats sedan hon Puccinis Madama Butterfly blev lämnad av sin amerikanske löjtnant – gör ett litet gästspel.
Stort kramkalas utbryter, ryggar dunkas, sånger sjungs (nä, kanske inte, men det känns så…).
Den gamle legendaren – sedan en vecka tillbaka anställd av Dallas Stars – ska se dagens match med familjen på vanlig läktarplats, men kommer tydligen solo till Pittsburgh.
Det betyder samling på sunkbarernas sunkbar, Shales, igen.
Ojvoj.
• • •
Det talas alltid mycket om Penguins powerplay, men just nu inte av sedvanliga anledningar.
Den skarpa ammunitionen har i finalen bytts ut mot löshylsor och målen uteblir.
Med tanke på vilka de mobiliserar i de lägena är ju det rätt så förbluffande, men Preds PK är mer aggressivt än de är vana vid och både Malkin och Crosby och Kessel har liksom kommit av sig lite.
Nu har de dock fått känna på det några gånger och garanterat haft långa video-sessioner och Preds gör fortfarande klokt i att inte väcka björnen – eller snarare pingvinen – med för många utvisningar.
• • •
James Neal går omkring med en Tragically Hip-tischa i omklädningsrummet under förmiddagen.
Då blir de kanadensiska hockeyjournalisterna glada.
De älskar The Hip som svenska rockjournalister älskar Springsteen.
• • •
Plötsligt händer det.
Jag går rakt in i Penguins omklädningsrum utan att tänka mig för och hör plötsligt hur nån från Hörnett väser från sidan;
– Bjurre! Bjurre! För fan!
Jag tittar ner och inser till min fasa att jag gjort en Ekeliw.
Jag står mitt på Penguins klubbmärke.
Jösses, säg INGET till Ondskan i Örby…
• • •
New rules, höll jag som en annan Bill Maher på att säga.
NHL:s och NHLPA:s tävlingskommitté har haft möte här i Nashville och bland annat bestämt att det inte längre kommer att gå att ta timeout när man slagit en icing.
Kommer gälla från och med nästa säsong och jag har inget att invända. Bra ändring.
Om de nu bara också kunde inse att det ska vara tidsbegränsning på hur länge det ska få ta att granska situationer efter coach’s challenge…
• • •
Kolla, uppvärmning pågår i Viasats svenska kommentatorshytt.
NAS3:Holmgren
De där stämbanden måste mjukas upp, som ni förstår. Gesterna också.
• • •
Wait for it, wait for it…jo, där kommer det.
Första mailet i år om att ”det för fan inte är någon som bryr sig om hockey i juni”.
Så nu vet ni som bryr er att, nej, det gör ni egentligen inte alls.
• • •
Förresten, kommer ni ihåg Håkan ”Saida” Loobs slutkläm i Stora Finaltipset.
Naturligtvis har han haft rätt hittills. Inte i siffertipsen, men 1X2-varianten har han med sedvanlig fingertoppskänsla satt.
Fortsätter det enligt det gotländskt facit vinner Preds även i kväll – i sudden! – och sen tar pingvinerna två raka.
Här är hela Håkans rad.
Match 1: 4-2 Pittsburgh
Match 2: 3-1 Pittsburgh
Match 3: 3-2 Nashville
Match 4: 2-1 Nashville (SD)
Match 5: 5-1 Pittsburgh
Match 6: 3-2 Pittsburgh (SD)
• • •
Ja, Hek, är det Dolly som sjunger nationalsången smäller jag av.
Men det törs ingen hoppas.
Blir nog Dierks Bentley.
• • •
När man ska trampa fram och intervjua hockeyspelare är det inte så lyckat att ha en pingisrelaterad sträckning som innebär att det när som helst kan hugga till i ryggen så man plötsligt grimaserar som en vampyr i dagsljus.
Det vet jag nu.
• • • 
Inte bara unga draft-prospects kommer på besök idag.
Även Wayne Gretzky svänger förbi och meddelar under en presskonferens en och en halv timme före matchstart att Edmonton Oilers Edmonton Oilers 84-85 vann den stora Centennial-omröstningen om Tidernas bästa lag.
– Själv skulle jag röstat vår 87-lag med Oilers. Eller Habs 1971, säger The Great One.
Hela listan ser ut så här:
1. 1984-85 Edmonton Oilers
2. 1991-92 Pittsburgh Penguins
3. 1976-77 Montreal Canadiens
4. 1987-88 Edmonton Oilers
5. 1986-87 Edmonton Oilers
6. 1997-98 Detroit Red Wings
7. 1982-83 New York Islanders
8. 1977-78 Montreal Canadiens
9. 1983-84 Edmonton Oilers
10. 2001-02 Detroit Red Wings
Värt att notera att inte ett lag från cap-eran kom med.
Men aldrig har ju NHL varit bättre än nu, det sa Gary under sitt State of The Union-tal för en vecka sedan…
• • •
Nu har jag slösat bort 20 bucks i game-winning goal-lotteriet igen.
Jag drar nämligen Brian Dumoulin.
Chansen att han avgör en final är bara marginellt större än att jag gör det.
• • •
NHL har tydligen skällt på Preds för att det slängdes in för mycket bröt på isen, så Lavy har fått spela in en video där han ber ”bästa fansen i NHL” att sluta med det, för annars kan hemmalaget få en utvisning mot sig.
Äh, in med en ful catfish efter nationalsången.
Så präktigt och lydigt ska det inte vara.
• • •
Plötsligt dyker basketlegendaren Charles Barkley upp på Gretzkys presskonferens också.
– Åh, han är ett av de största hockeyfans som finns, säger Gretz.
– Ja, skrockar han, bokstavligt. Men jag försöker gå ner i vikt.
Ho ho.

Sedan säger han att NBA-slutspelet inte varit särskilt skoj att bevaka i år, att overtime i Stanley Cup är det mest infernaliska som finns och att Ron Hextall är hans hockeyfavorit genom tiderna.
• • •
Där hemma i den ljusa sommarnatten är det ju redan 6 juni nu.
Så jag tror helt patriotiskt på svenskt avgörande i natt.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Nu börjar det igen.
Andningen ökar, pulsen stiger och det liksom brusar och bubblar av iver och lust i bröstkorgen.
För Bridgestone Arena börjar fyllas och gör sig redo att explodera i magiskt öronbedövande hysteri.
Game 4 i Stanley Cup-finalen 2017 är här.

Stanley Cup-finalen 2017, del 16

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 5-1 (Slut)
• • •
Det har gått ett par timmar sedan slutsignalen gick men hjärtat dunkar fortfarande hårt och upprymt i bröstkorgen.
Inte för att Predators vann – även om det såklart gläder en gammal Stanley Cup-björn att finalen fortsätter ytterligare några dygn.
Utan för att vi, åtminstone en gång, fick vara med om en sån här kväll i Bridgestone och Nashville – fick höra det besinningslösa jublet, känna den overkligt euforiska stämningen och uppleva den gränslöst hårdsvängande partykänslan.
Igen:
Tack, hockeygudar.
• • •
Som Lönta konstaterar:
Man vet att Bengan och Ekholm – egentligen två nära vänner! – svär grovt när domarna reagerar så starkt att de får misconduct.
Fast de skrikit åt varann på svenska!
Det blågula inbördeskriget blir mycket underhållande att följa i fortsättningen.
• • •
Riktigt vad det här betyder för resten av finalen får vi återkomma till i morgon, jag är fortfarande för uppe i varv för att kunna samla mina tankar här i den alltjämt kokande natten, men ett är säkert:
Den har en helt annan karaktär nu, helt andra förutsättningar, helt annan feeling.
• • •
Begreppet ”The Brynäs Connection” kommer upp i Preds omklädningsrum under kvällen.
Det blir lätt så när Järnkrok och Ekholm haft show.
Jävlar vad bra de var.
• • •
Ny storyline vi kommer få höra enormt mycket om de kommande dagarna:
P.K Subbans andedräkt.
Han hävdar att Crosby klagade på den.
– Det förstår jag inte. Jag sköljde ju med munvatten före matchen, flinar P.K:
Oh, boy…
• • •
Pekkas räddning på returen där i andra får mig att tänka på scenen i VM 94-krönikan när Thomas Ravelli pratar om sekvensen mot Ryssland som vände hela USA-turneringen för hans del.
Det kändes verkligen som att den här hade samma slags magnitud.
• • •
Fatta vilken lördagkväll som pågår på Broadway nu.
Tidernas mest exalterade, antagligen.
Jag är kanske dum som inte går dit, men jag är som sagt inte så mycket för trängsel och svimmar snart av utmattning efter 14 timmar i sträck här i hallen.
Så jag slår korken av Jack-flaskan och åker hem till den lilla banketten på hotellet i Vanderbilt och börjar ladda för nästa föreställning här på måndag.
Hur är det Tim McGraw sjunger i målsången här?
I like it, I love it, I want some more…
I sanning.

Stanley Cup-finalen 2017, del 14

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 3-1 (Period 2)
• • •
Holy catfish-fena!
Vilket helvetiskt, helvetiskt drag det är i Bridgestone Arena på Broadway i downtown Nashville just nu.
Insanity!
Preds lyckas ju i en sekvens de aldrig glömmer här – inom ett tidspann a drygt 40 sekunder – både komma ikapp och gå om och Smashville fullkomligen…sprängs i luften.
Och när det bara är, what, 23 sekunder kvar av perren trycker James Neal in 3-1 också.
Då går våra trumhinnor hem och lägger sig, det här vägrar de helt enkelt acceptera.
Well, vad som än händer i fortsättningen har vi fått vara med om detta åtminstone en gång.
Det var allt jag ville.
Tack, hockeygudar för det.
• • •
Det är inte bara hallen som fattar eld efter Gaudreaus 2-1-smocka.
Hela jävla finalen öppnar sig plötsligt som golvet när Indiana Jones kommer till De Fördömdas Tempel.
Efter sju perioder av konstig, delvis krampartad dragkamp vidtar plötsligt elektrisk, aggressiv kalas-action – nonstop.
Pens kommer i en sjujävla push, trycker på som de nästan inte gjort en enda gång i hela slutspelet – samtidigt som Preds åter börjar spela så där besatt som mot Chicago och St Louis och Anaheim, både defensivt och offensivt.
Nåt slags propp går ur, helt enkelt.
Halleluja.
• • •
Fin scen i jumbon efter andra målet.
Nicole Kidman och maken Keith Urban står med de andra på läktarna, i Preds-jerseys, och dansar rusigt.
Det hade man inte kunnat drömma om för några år sedan…
• • •
Redemption för Pekka Pinne!
När pingvinerna vräker på för kvittering i mitten av perren gör han några riktigt förträfflig räddningar.
Framförallt den vildsinta sidledsförflyttningen när Kessel skjutit och Guentzel får en juicy retur och har öppen kasse är så bra att den faktiskt skulle kunna vara vändningen för den finländske jätten.
• • •
Åsa, en underbar sekvens på bron när du hör hela stan explodera i jubel.
Men:
Vad gör du på bron?
Jag trodde du skulle sitta vid en bar och leda hejarramsorna!
• • •
Real Deal Neal och resten av Preds har lite flyt på 3-1-målet, men det det har de haft väldigt lite av tidigare så det var gudarna kanske skyldiga dem.
• • •
Nu ska jag gå och dansa med Nicole Kidman.
Vi hörs!

Stanley Cup-finalen 2017, del 13

av Per Bjurman

NASHVILLE – PITTSBURGH 0-1 (Period 1)
• • •
Penguins är ju helt fantastiska.
Här har en hel landsända suggererat sig till fullständig extas och förvandlat matchen de ska spela till en enda stor, skräckinjagande, emotionellt högspänningsladdad jätte-hype.
Vad gör mästarna?
De rycker på axlarna, säger ”vad kul att få vara med om” och går ut och dödar partyt på en gång.
Starten är deras kanske – kanske – bästa i hela slutspelet och efter 2.46 prickar de in 1-0..
Morsning korsning catfish.
• • •
Jake Guentzel har händerna på Conn Smythe-trofén nu.
Den 22-årige rookien gör alltså sitt fjärde mål i finalen och sitt trettonde i slutspelet.
Och han gör det direkt.
Sicken killer.
• • •
Hagge börjar med att, medelst sin kvickhet, jaga fram en utvisning.
Han ser riktigt bra ut även i övrigt.
Är det nån som är on a mission ikväll är det Geparden från Nykvarn.
• • •
Efter en nervös och stirrig start kammar ju Preds till sig spelmässigt, men it’s the same old song.
De gör inte mål på chanserna.
Det är ett absolut måste om det ska gå att vinna en Stanley Cup-final.
• • •
Partyt på läktarna kommer förstås av sig en smula efter Guentzels tidiga mål.
Men bara för några ögonblick.
Trots att the local heroes ligger under med 0-2 i serien och 0-1 i matchen förenas hela Bridgestone under ett powerbreak efter halva perren i en dånande standing ovation.
Det är stort.
• • •
Calle Järnkrok har sannerligen ingen puck-luck.
Det har ingen annan i Predators heller.
Men ni vet vad den här bloggen alltid hävdar:
You make your own luck in life…
• • •
Redan under värmningen ekar ”Let’s go, Preds”- och ”Pekka-Pekka-Pekka”-ramsor i den gamla ladan.
Det hör man sannerligen inte ofta i USA.
• • •
En av många skojfriska, handmålade skyltar nere vid plexit föreställer en catfish och så står det ”Instrument of crime”.
He he.
• • •
Fast Pekka…jag vet inte.
Målet har han kanske inte så mycket chans på, men han ser ryckig och osäker och pressad ut.
Olyckligt.
• • •
Skånske Jan, lovade inte du att komma till Nashville om det blev Stanley Cup-final?
Bara snack i North Carolina…
• • •
Matt Murray though…
Vilket klippblock av cool han är.
• • •
Något oväntat att en fjäril plötsligt irrar runt hjässorna på mig och Gunnar.
ALLA i Nashville vill verkligen se den här matchen…
• • •
Introt med de små blinkande lamporna över vid alla säten i är satan så snyggt och effektfullt.
• • •
Martina McBride är det som sjunger nationalsången, men riktigt coolt blir det direkt efteråt när Hank Williams Jr. eldar på publiken från scenen på kortsidan.
Samtidigt landar en första catfish, inlindad i gyllene handduk, på isen.
• • •
Edin, för att vara helt ärlig är Martina McBride en artist även jag bara har vag koll på.
Jag tycker nog de borde kunnat plocka fram nåt tyngre i en final.
Men Hank Williams Jr värmde mitt gamla hjärta.
• • •
Är Stanley Cup-finalen redan över?
Nja.
Men om inte Preds gör nästa mål börjar det definitivt kännas så.
Jag ska dricka lite kaffe och fundera på det, jag.

Stanley Cup-finalen 2017, del 12

av Per Bjurman

De febrade i Ottawa 2007.
De vrålade i Chicago 2010.
De var vansinniga i Vancouver 2011.
De blev till sig i New York 2014.
De höll andan i Tampa 2015.
Men brother!
Brother!!
Jag har aldrig – aldrig, aldrig, aldrig – upplevt något som liknat Nashville de första dagarna juni 2017.
Inte som NHL-reporter, inte som musikskribent, inte som vanlig korre, inte som nånting i livet överhuvudtaget..
Det är en förväntan av monstruösa dimensioner som darrar i bbq-oset mellan honky tonksen i downtown-kvarteren, det är en väckelsemöte-glödande laddning som byggts upp i den fuktiga dixie-hettan, det är ett hopp värdigt pilgrimer framme vid resans mål efter tre år i öknen som lyser i ögonen på the locals.
Som Steve Mayer, NHL:s ”Chief Content Officer and Executive Vice President” och sannerligen inte en man av stora ord, sa till Nick Cotsonika på nhl.com igår:
–The fever is at an all-time high!
Själv vände jag mig till The CEO of Everything, Sibner, just som han doppade en bit friterad catfish – såklart! – i juicy dressing på Martin’s BBQ och manade honom att tillvarata varje sekund.
– Det här som pågår just nu kommer vi aldrig att få vara med om igen, sa jag och högg själv in på den goa’ fisken.
Hjortjägaren från Rydaholm lutade sig tillbaka, såg sig omkring och nickade att han mycket väl förstod:
Det är en helt unik happening Nashville skriver in i historieböckerna 3 juni 2017.
Jag känner mig djupt priviligerad som får uppleva den live och lovar att under natten göra vad jag kan för ta med alla som läser den här bloggen rakt in i euforins overkliga kärna.
Så:
Welcome to the party!
• • •
Sullivan hävdar att det är game time-beslut på Bonino-Bonino-Bonino, men ingen som såg den skäggige centern från Connecticut igår tror en sekund på det.
Då hoppade han omkring på kryckor – med den demolerade fossingen i stödpjäxa.
Det betyder ju att foten är av och yeah, han må vara tuff men nån måtta får det vara.
I så fall kliver Geparden från Nykvarn, äntligen, in i Stanley Cup-finalen 2017.
– Ja, vad skulle ni annars vara här för, flinar han när Holmgren efter morgonvärmningen förklarar att vi alla hoppas att han ska få chansen.
On a more serious note:
Hagge är inte glad över att ha missat de inledande två finalerna.
– Nej, jag har bevisat att jag hör hemma på isen och tycker att jag borde spela alla matcher, säger han.
– Får jag chansen tänker jag bevisa det igen, jag är redo.
Låter som den snabbaste av dem alla tänker göra sitt livs match bara de har förstånd att släppa ut honom i manegen.
• • •
Man kunde ju tro att de två nederlagen i Pittsburgh skulle ha dämpat stämningen i Music City åtminstone en aning. Tagit lite, lite edge av laddningen, blandat ett par droppar oro i den berusande cocktail stan mixat på lika delar feelgood, eufori och omöjliga drömmar.
Fast nä.
Inte alls.
Här ska de ha tidernas party när Preds spelar den första Stanley Cup-finalen i Bridgestone och så är det bara med det.
Men:
De måste obönhörligen vinna ikväll.
Måste.
Måste.
Annars är finalen över, för det finns inte den minsta chans att regerande mästarna slarvar bort ett 3-0-övertag, och i så fall kan man nog vara tämligen säker på att luften går ur hela Smashville.
• • •
Efter att jag och The CEO petat i oss de friterade catfish-bitarna på Martin’s igår kväll fick vi sällskap av Lönta och – Sunken!
Ja, Oscar Sundqvist.
Han ingår ju i år i Penguins taxi squad och kommer bara spela om salmonella slår ut halva Penguins-truppen, så han kan ta sig friheten att hänga lite med sång- och dansbjörnen.
Fast med en elitidrottsman i sällskapet blev det förstås sportövningar mitt i festen.
De har lite redskap och grejor på Martin’s – för de som inte insett att vuxna människor på krog ska dricka, inte leka – så Sunken och Lönta gick upp i en pingismatch.
NAS2:Sunken pingisNAS2:Löntapingis
Jaja, sorry för den suddiga bilden på Sunken, men det blir lätt så efter några catfish.
Lönta visade sig vara en oväntat aggressiv pingisspelare, ungefär som Waldner utan talangen, men fick förstås ordentligt med spö av NHL-stjärnan.
• • •
Exakt hur Preds ska göra för att undvika att ramla ner i det bottenlösa 0-3-hålet vet ju inte jag – hade jag svaret på den sortens frågor skulle jag vara välbetald coach, inte ordbajsande bloggare.
Men själva säger de att de ska fortsätta precis som i de två tidigare matcherna; bara tajta till lite bättre i egen zon.
– Och så måste vi vässa tillö avslutningarna, konstaterar alla som uttalar sig.
Mm, det låter som en idé.
• • •
När de båda pingiskombattanterna lite senare satt och pustade såg de ut så här – som ett nervöst litet kärlekspar som sitter på busstationen i Finspång och undrar om de verkligen ska våga åka in till Norrköping.
NAS2:Jonta Sunken
• • •
Det har inget sagts något om huruvida Catfish Jake kommer till Bridgestone ikväll, men oavsett om han gör det eller inte lär vi få se de fula fiskarna plaska i isen från första nedsläpp till sista.
Lokala fiskhandlaren Little Fish Market har sedan ett par dagar tillbaka skänkt catfish åt alla som kunnat visa en biljett till finalen.
Gratis.
Var redo, pingviner.
Ni kommer få era fiskar varma…
• • •
Ja, jag försökte mig på ett set vid pingisbordet jag också, mot Sibner, men det ska vi tala tyst om.
Dock:
Som alla andra medelklassungar födda på 60-talet växte jag upp med pingisbord i radhuskällaren och i slutet av duellen mot Sibner skulle jag ändå säga att jag åter fick hygglig fjång på den gamla backhand-slägga jag brukade spöa min kompis Alle i tuffa femsetare i gillestugan på Slingergatan med!
• • •
Lavy har fortfarande inte bekräftat att det är Pekka Pinne som står ikväll – för Lavy är rena Tortorella när det gäller hemlighetsmakeri kring sina line-ups – men det är det.
Och de finländska kollegorna är övertygade om att han kommer rebounca som en gummiboll kastad i ett marmorgolv.
– Peksi är fruktansvärt mentalt stark, hävdar blåvit expertkommentator.
Så nu vet ni det.
• • •
Var jag än står och går och pratar just nu kommer det alltid en förment fyndig kommentar snett bakifrån.
Påsen Södergren…
Tommy Mörths gamla radarpartner har extremt långa öron, så han hör precis allt – och hugger sig rakt in i alla konversationer med en vass one-liner.
Det var ungefär så busen från Rosersberg spelade hockey också, var det inte?
Jo, och det var därför jag med jämna mellanrum stod på läktaren i Leksands Isstadion öste arga invektiv över honom…
• • •
Ett litet orosmoln för Nashville är att den uppskruvade – ja, hysteriska – stämningen i stan kan sippra in i omklädningsrummet.
Då blir spelarna förlamade och kommer inte kunna ta sig ut från båset utan att snubbla.
Men det låter inte på dem som att den risken är särskilt stor.
– Jag kan bara prata för mig själv, men jag tycker inte det känns på något annat sätt än tidigare. Jag har inte varit downtown på ett tag så jag vet inte ens hur det är där. Här i hallen har det bara blivit mer och mer tryck för varje match och jag tycker verkligen bara det ska bli kul att få uppleva det igen, säger till exempel Eky Ekholm.
• • •
Jag håller med Vanessa, Chall-Åsa förgyller verkligen den här bloggen med sina inlägg i kommentatorsspåret – och det är ju helt underbart att hon tagit sig hit till Smashville och kan sufflera med skildringar och bilder från den historiska festen där ute.
Missa henne inte i spåret, folks.
• • •
Hm, han Mandzukic gjorde ju ett nästan lika snyggt mål i Champions League-finalen som Farsta-Pontus i Stanley Cup-diton…
• • •
Vem som sjunger nationalsången vet vi inte ännu, men eftersom Alan Jackson – den senaste att bli invald i Country Music Hall of Fame – tidigare under eftermiddagen som del av Smashville-festen höll gratiskonsert för the people ute på Broadway är han en het kandidat.
Oavsett lär det bli en A-lister, för ”alla” vill vara här ikväll.
Som ovan nämnde Mayer också säger till Cotsonika:
– I’ve gotten hundreds of people asking for tickets from the celebrity world. The crowd that will be here, even if they’re not performing, will be a who’s who of the entertainment world.
Ojvoj.
• • •
När Lönta en dag står och intervjuar Arvy har han glömt att stänga av ljudet på mobilen och plötsligt börjar det ringa.
Han fumlar lite generat upp luren med handen han inte använder för att hålla mikrofon och displayen lyser upp och där står det – mamma!
Arvy ser direkt och börjar asgarva.
En mycket rolig liten episod.
• • •
De buade åt James Neal i Pittsburgh.
Får Bengan Hörnqvist – ångvälten som gick åt andra hållet i trejden som tog Neal till Nashville – samma bemötande i sin gamla hemmahall på Broadway?
Ja, förmodligen.
Mitt i allt stojigt och glatt är Predators-fansen faktiskt rätt elaka också, och före detta hemmahjältar får räkna med ett par muggar gift.
Den passionerade från Sollentuna ser dock fram emot att få komma tillbaka hit och uppleva det här.
– När matchen väl börjar är det inget man tänker på, det är hockey vi spelare och hockey är alltid hockey. Men att komma till stan och möta alla jag känner i klubben och arenan, det blir väldigt speciellt, sa han för några dagar sedan.
• • •
På menyn i pressloungen inför första finalen i Nashville:
Tennessee-style smoked brisket, country-fried catfish med hushpuppies, hot chicken med cornbread, Smashville mac ‘n’ cheese, bacon och bbq chip crust – och så diverse efterrätter.
Yeah, de tänker se till att pressläktaren befinner sig i koma innan matchen startar…
• • •
I skrivande stund, 15.30 lokal tid, är det tydligen så mycket folk på Broadway och kvarteren runt Bridgestone att det tangerar det farliga.
Ingen kommer nånstans, alla bara fastnar i varann.
Så nä, sång- och dansbjörnen stannar inne i hallen.
Stora folkmassor är inte riktigt min grej och dessutom har jag ju det här introt att förfärdiga.
Men Chall är där ute nånstans och kommer rapportera om stämningen vad det lider!
• • •
– Vad sänder det här för signaler?
Det har, som en drift med Bror Duktig-attityder, blivit the line några här använder så fort nån gör nåt tveksamt, som att ta en syltmunk från kakfaten på söndagsmorgonen.
Låter inte särskilt kul alls så här i skrift, men tro mig – det är väldigt fniss-framkallande.
• • •
Av countryns mer samtida crooners är Alan Jackson dock en verkligt stor favorit som jag oerhört gärna hade sett live.
Om det inte lät så corny skulle jag rentav beskriva brottarhiten ”Remember When” som en av de bästa ballader som skrivits om mitt liv…
• • •
Southern hospitality, man.
En person som jobbar i hallen kommer plötsligt fram och frågar om det inte var jag som under sista matchen i Anaheim-serien glömde en liten adapter man använder för att kunna stoppa ethernet-kabeln i en Mac – och visst var det.

Den sparade han ifall jag skulle komma tillbaka till finalen och nu har jag den i min ägo igen.
Hur var det Ryan Ellis för några veckor sedan beskrev de som bor här?
– Kind-hearted.
• • •
Chris Johnston kommer tillbaka efter en tvåtimmarspromenad på stan och bara flämtar.
– Jag har aldrig sett något liknande. It’s totally awesome!
Säger ju det.
En unik happening, olik allt annat som NHL nånsin varit involverat i, pågår.
• • •
Som många andra målvakter avstår Matt Murray att prata med media under matchdagar.
Men eftersom han råkar ha platsen intill Hagge – talk of the town just idag – blir han indragen i en scrum ändå och sitter och ser lite förvånad ut i sitt totala lugn.
Vet ni vem han påminner om – mycket starkt?
Ondskan Ekeliw från Örby…
• • •
Visst är det pingst nu? Hänryckningens tid? Så sällsamt passande.
• • •
Yes mama, vi får återigen ett Smashville Survival Kit på pressläktaren – och i det ligger en liten flarra från det berömda destilleriet i Lynchburg, Tennessee.
NASH2:Jack
När allt är lämnat och klart framåt natten – då ryker den där korken
Jag ser fram emot det.
• • •
Nu är jag uppe i 11 358 tecken i det här introt och har fortfarande inte nämnt Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Phil Kessel, Jake Guentzel, P.K Subban eller Filip Forsberg.
Otroligt.
Men nu är jag uppe i 11 514 och har gjort det, så ordning råder igen.
• • •
Pressläktaren i Bridgestone är en liten rackare, men tro på fan – jag får mitt favorithörn högst upp på sektion 312, där jag satt under alla Ducks-matcherna, the corner of the sång-and dansbjörn, som det kallas, och blir så glad att jag spottar.
Vid min sida har jag dessutom Gunnar från Expressen.
NHL vet vilka som ska sitta bra!
• • •
Litet aber bara:
Jag har på nåt sätt vridit till ryggen och har en upper body som får mig att stånka på ett skabröst sätt varje gång jag sätter mig.
Där kommer Jack Daniel’s-skvätten väl till pass framåt natten…
• • •
Den onda världen där ute fortsätter tränga sig på.
Förra gången jag satt här, för bara nån vecka sedan, hände Manchester.
Nu händer London.
Satans mördare.
• • •
Antalet riktiga kommentatorshytter är högst begränsat i den gamla hallen, så även Holmgren och Södergren sitter ute på pressläktaren och det spelar ingen roll hur rekordhög volymen här inne blir.
Gör en svensk mål kommer vi höra Holmgrens vrål i hela hallen…
• • •
Det verkar helt klart att Hagge spelar nu, för övrigt.
Bonino sågs i kostym, och kryckor, i korridoren utanför omklädningsrummet en halvtimme före värmningen.
Game time-beslut betyder inte bokstavligen ”game time” alla gånger…
• • •
Roligast av allt är att Holmgren och Södergren har det kinesiska kommentatorsparet som bänkgrannar, och som Påsen redan påpekat innebär ju det att Holmgren kommer höras även i Mittens Rike i natt…
• • •
Drar Ryan Ellis i Game Winning Goal-lotteriet.
Inte alls dumt, inte alls dumt…
• • •
OK, mina dyra vänner.
Nu är vi framme vid en av de största höjdpunkterna i hela NHL:s finalhistoria.
Jag tror det blir en kväll, en match och en milstolpe vi aldrig någonsin glömmer.
Let’s get it on!

Stanley Cup-finalen 2017, del 11

av Per Bjurman

NAS1:Jill
Det här är Jill.
Johnson.
Hon sjunger, när bilden tas, Patsy Clines ”Crazy”.
Japp, det var så det blev den första lilla kvällen i Nashville.
Jag och The CEO of Everything – Sibner – hamnade på den avslutningsfest produktionsteamet bakom ”Jills veranda” höll i ett ”True Blood”-artat sydstatsschack on the outskirts of town.
De har varit i här i sju veckor och spelat in en ny säsong men är nu färdiga och ska packa ihop och, yeah, det blev härligt rowdy.
Best of Stanley Cup-finalen hittills.
• • •
Yup, vi är alltså tillbaka i Nashville.
Här är det om möjligt ännu mer uppskruvat och sprittande förväntansfullt än senast – trots Preds småtaskiga läge i finalen.
De har spärrat av nästan hela downtown och byggt en jättelik scen för Alan Jackson och Tim McGraw – ja, han ska också göra en gratisshow – på Broadway och hela jävla stan liksom bara vibrerar i väntan på det som ska hända imorrn.
Så häftigt.
Nej, låt mig ta i ännu mer:
SÅ HÄFTIGT!
• • •
Självfallet började gårdagskvällen med en sittning på Martin’s BBQ, för jag är numer narkotiskt beroende av röken som hänger som ett dis där,
NAS1:Martins
Här är några medbrottslingarna i attackerna på grisköttet.
• • •
De har gjort om inne i Bridgestone också, och framförallt byggt det mest spatiösa pressrum jag sett i det annex som brukar användas för produktionsrep när stans superstars ska ut på stora turnéer.
Där står jag denna morgon och väntar på att en långsam Don Cherry ska bli klar vid kaffekannorna.
– Am I bothering you, skojar han.
Gubbfan skulle bara veta…
• • •
En ny country-duo formades på festen igår.
DREGEN
Watch out, Brooks & Dunn.
• • •
Enda hockeyrelaterade värt att rapportera från idag:
Bonino-Bonino-Bonino saknades på Penguins träning.
Inte oväntat efter det hemska skottet han fick på sig i onsdags, men är han fortfarande ur stridbart skick imorrn får Sullivan lite besvärligt med laguppställningen.
• • •
Jo, vi hann med en liten stepp även på Robert’s Western World och Toootsie’s tak.
Där hoppade Ryan Johansen omkring på kryckor i vimlet.
Skandal, tycker säkert vän av ordning.
Själv är jag mer vän av oordning och det kan mycket väl ha varit så att jag tog honom i hand och sa ”God bless you, man”.
• • •
Nu är dom här två här också.
NIKLAS O HÅKAN
Stanley Cup-finalen kan börja.
• • •
Självklart står Pekka Pinne imorrn igen.

Det är i och för sig inte bekräftat, men ändå helt givet.
• • •
Holmgren hade med sig en stock Ettan till gamle Biffen från Sverige och den fick jag strax efter Preds morgonvärmning och kan nu, förmodligen, titulera mig som ”den ende som stått och gjort intervjuer i ett omklädningsrum i en amerikansk hockeyhall med en stock snus under armen”.
Nu har jag för övrigt snus så jag klarar mig även om det blir final i ytterligare ett par dagar…
NASH1:Snus
• • •
Ikväll?
Ja, vi ska förstås på Martin’s BBQ.
Här återkommer jag på traditionsenligt sätt strax före showtime i morgon kväll.
Då blir det åka av, folks!

Sida 4 av 711
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB