Martin O’Neill lämnade ett stort tomrum efter sig när han lämnade Aston Villa.
Han lämnade också ett annat arv. I går, när bokslutet presenterades, fick vi en indikation på hur tung den säcken är.
Aston Villa gick £54m back förra räkenskapsåret.
Mer än en halv miljard kronor.

Ni minns säkert bakgrunden när Martin O’Neill lämnade Aston Villa i inledningen av förra säsongen.
Nordirländaren hade gjort stora framsteg med Aston Villa. Han hade sett till att de lämnat mittenskiktet och utmanade om Europaplatser.
Men framgångarna kom till ett pris. O’Neill hade spenderat stora pengar på nya spelare.
Vissa värvningar var klockrena, som Richard Dunne och Ashley Young. Andra, som Marlon Harewood och Nigel Reo-Coker, var inte lika lysande.
Under sin första säsong spenderade klubben £17,25m på nya spelare, £15,3m netto. Efter ett ”lugnt” andraår med bara £4,75m i ”net spend” slog Villa alla rekord säsongen 2008/2009. Med köp av bland andra Curtis Davies, Steve Sidwell, Brad Friedel, Luke Young, James Milner och Emile Heskey spenderade Aston Villa sanslösa £46,8m netto.
Det gav sportsliga resultat. Säsongen 2008/09 slogs Villa om fjärdeplatsen en bra bit in på säsongen.
O’Neill fortsatte året efter, 2009/10, med £15m i ”net spend” genom att hämta in spelare som Stewart Downing, Fabian Delph, James Collins, Stephen Warnock och Richard Dunne.
På fyra år shoppade Martin O’Neill loss för £120,8m. För det fick han 30 spelare. Under samma period skickade Aston Villa i väg 29 spelare för sammanlagt £38,95m.
Randy Lerner, den amerikanske ägaren, var inte överdrivet imponerad över summan £81,85m i ”net spend”. För det hade han fått ett par vändor i Europa League och en Ligacupfinal.

Så det var inte alldeles överraskande att Randy Lerner tyckte att det var ”payback-time” i augusti 2010 när Manchester CIty visade intresse för James Milner.
Martin O’Neill ville inte sälja spelaren. Han ville fortsätta spendera för att kunna slå sig in bland den blivande ”top six”. Han kunde tänka sig att sälja stjärnmittfältaren, men endast om han fick använda pengarna till nya spelarköp.
Lerner sålde Milner och stoppade pengarna i fickan.
Martin O’Neill sade upp sig.
Randy Lerner var känd som en ”good owner”. Han var amerikan, men var ingen Glazer, ingen money-maker som kom för att suga ut klubben på kapital. Han hade inte belånat klubben när han köpte den från Doug Ellis 2006.
Vad Lerner visste när han behöll Milner-pengarna, som inte syns i siffrorna ovan är att O’Neill låtit lönebudgeten skena. Aston Villas lönekostnad hade stigit till £71m. Det motsvarade 85 procent av klubbens intäkter. Uefas rekommendation för Financial Fair Play är max 70 procent. £71m kan jämföras med Tottenham som vid tidpunkten hade cirka £65m i lönekostnader.
Aston Villa släppte inte siffror över lönekostnaden i tisdags, men enligt tidningen Express and Star har den stigit till £83,3m.
Det är den bördan, den säcken, som Aston Villa nu tvingas ta i tu med.
Redan i årsredovisningen för två år sedan noterade ledningen att det fanns en risk med den expansiva strategin.
”The acquisition of players and their related payroll are deemed a core activity risk and, while assisting the manager in improving the playing squad, the directors are mindful of the pitfalls that are inherent in this area of the business”, skrev klubben.
Bokslutet som offentliggjordes i går visade på en förlust på £54m. Detta trots att intäkterna steg till rekordnoteringen £92m. Den siffran gör Aston Villa till en av de 20 klubbar i Europa som drar in mest pengar.
– Vi nådde det trots att vi hade en instabil säsong 2010/11, en av de mest turbulenta under senaste åren, skriver klubben på sin hemsida.

Bokslutet är lite missvisande, det ska sägas. Eftersom det handlar om perioden 1 juni 2010–31 maj 2011 inkluderar det inte försäljningarna av Ashley Young (£17m) och Stewart Downing (£20m) i somras. Å andra sidan inkluderar bokslutet inte heller värvningarna av Charles N’Zogbia (£9,5m), Shay Given (£3,5m) och lånedealar för Robbie Keane och Jermaine Jenas. Däremot innehåller siffrorna de £24m man betalade för Darren Bent samt £6m för Jean Makoun i januari förra året.
Vad som också gör siffran lite missvisande är att kostnaderna handlar delvis om avskrivningar för spelare som värvades dyrt tidigare.
Men bilden är ändå tydlig:
Det här är en klubb som lever över sina tillgångar.

Aston Villa har vidtagit nödvändiga åtgärder. Genom att skicka i väg spelare som Friedel, Downing, Young, John Carew, Curtis Davies, Robert Pirès, Michael Bradley med flera inför säsongen bör lönebudgeten sjunka till nästa år.
Men klubben har också fått betala för felbeslut som inte gäller spelarlöner.
Tränarkarusellen har varit kostsam. Bokslutet avslöjade att Villa betalat £12m i ”exceptional charges”, en summa som ingår i lönekostnaden på £83m. Det handlar dels om pengar till Martin O’Neill och hans ledarstab (pengar som O’Neill fick rätt till via skiljedomstol), dels pengar till sparkade Gérard Houllier och hans ledarstab. Att döma av datumen inkluderar det dock inte avgiften till Birmingham som släppte Alex McLeish.
Från det kan vi dra slutsatsen: Aston Villa har knappast råd att sparka Alex McLeish. Det ska åtminstone väldigt, väldigt mycket till för att Randy Lerner ska ta det beslutet.
Årsrapporten innehöll en del positiva siffror. Klubben lyckades öka ”commercial revenue” med 15,9 procent. Skulderna minskade med £8m.
Randy Lerner, som har förlorat £110m på tre år, har skjutit till £25m av egna pengar de senaste två åren.

Det som är oroande är att Aston Villa – med stigande kostnader – behöver öka sina intäkter för att ha en hållbar affärsmodell långsiktigt.
Det är inte lätt när laget ser ut att ha stagnerat och gå åt fel håll.
De har en manager, Alex McLeish, som anammar en tråkfotboll som knappast fyller extrastolar på Villa Park. För två år sedan spelade laget ligans kanske häftigaste kontringsfotboll. Idag har man svårt att få till något vettigt passningsspel så länge Stephen Ireland och Barry Bannan inte är på planen och i form.
Med den uppgivenhet som råder nu bland fansen är det snarare risk att andelen säsongskortsinnehavare sjunker till nästa år.
Bokslutet har fått supportrarna att rikta sin ilska mot Randy Lerner. Den tidigare så populära ägaren är numera satt under press. Hans felbeslut i managerfrågan (Houllier, McLeish) har gjort att Aston Villa gått från att vara ett stabilt lag på övre halvan till ett modest mittenlag som tvingas blicka nedåt snarare än uppåt i tabellen.
Kommer han att vara kvar? Det ryktades i höstas att han var öppen för att sälja klubben.
Efter att ha förlorat ytterligare pengar lär han inte vara mer sugen på att behålla idag.

Källor: BBC, Birmingham Mail, Guardian, Telegraph, Vital Villa

***
Vad tror du – har Aston Villa vinkat adjö till dagarna där de skuggade toppskiktet i Premier League? Kommer Randy Lerner behålla klubben? Är Alex McLeish rätt man att ta laget till en ny framgångsera?

En Gerrard firade, en Gerrard deppade.
Liverpool vann Ligacupfinalen efter straffar, Cardiff vann många hjärtan.
Frågan alla Liverpoolfans ställer sig: Blir titeln den språngbräda som klubben behöver?

Det var ytterst nära att den här finalen fick en annan utgång. Cardiff gjorde en heroisk match och pressade Liverpool ända in i kaklet.
De chockade hela Wembley genom att ta ledningen med 1-0 genom unge Joe Mason.
De spelade ett uppoffrande försvarspel där mittbackarna Mark Hudson och Ben Turner var outstanding.
De höll ledningen till en bit i in andra halvlek till Martin Skrtel kvitterade efter en hörnsituation.
De kom mirakulöst nog tillbaka och kvitterade till 2-2 i förlängningen när i princip alla deras spelare hade kramp och gick på tandköttet.
De fick se Tom Heaton rädda första straffen av Steven Gerrard men prickade stolpen två gånger i straffsparksläggningen.
De gjorde allt vad man kan begära och mer, coachen Malky Mackay pratade efteråt hur stolt han var, men historieböckerna kommer att berätta något annat.
Där kommer vi se bilden av Anthony Gerrard, kusinen, som vandrar med sänkt huvud efter att ha missat den avgörande straffen.
– Jag älskar honom, han tillhör familjen, sa Steven Gerrard efteråt.
Det är lätt att vara stor i framgångens stund, men bilden av hur Steven tröstar Anthony var vacker.

Inför den här finalen tävlade Liverpools spelare, ledare och ägare om vem som kunde betona mest hur den här Ligacuptiteln skulle lägga grunden för en ny framgångsperiod.
Man pratade om 2001 när Liverpool under Gerard Houllier vann Ligacupen och sedan fortsatte med att fullborda en oförglömlig cuptrippel med seger i FA-cupen och Uefacupen. Det blev startskottet för en framgångsera med bland annat två Champions League-finaler de kommande sex åren.
Efter slutsignalen i går kom budskapen på löpande band.
Managern Kenny Dalglish:
– Vi är överlyckliga över att ha vunnit en trofé. Det ger oss törst efter att komma hit och göra det igen.
Ägaren John W Henry:
– Det handlar om titlar, så det kommer att hjälpa oss att bygga vidare och det är vad spelarna och fansen förväntar sig.
Den här finalen skulle bli beviset, kvittot, på Liverpools framsteg under Kenny Dalglish. Jag vet inte om det är så mycket framsteg att vinna efter straffar mot ett lag från Championship.
Men vi kan ju fundera över vad en förlust hade betytt.
Arsenal föll på den här arenan för ett år sedan. De hade väntat lika länge efter en titel och snubblade på Birmingham. Den chocken ledde till en kollaps under resten av våren. Den bekräftade bilden av en klubb som gått bakåt, en klubb som beskylls för att inte ha de rätta karaktärerna.
En förlust för Liverpool i går inför världens ögon på Wembley hade kunnat få samma effekt på dem.
Liverpools titel ger arbetsro. Den ger en vinnarkänsla, om än liten, till en klubb som väntat på att få lyfta en buckla sedan 2006. Nu behöver inte spelarna läsa i tidningarna längre att ”det var x år sedan Liverpool vann en titel”.
Klubben må missa fjärdeplatsen ytterligare ett år, men Kenny kan åtminstone visa upp att han fått slut på titeltorkan. Det ger större trovärdighet när han och Damien Comolli ska gå ut i sommar och attrahera nyförvärv.

För att förstå hur viktig den här titeln är för Liverpool, hur högt de själva värderar den, kan vi också skruva tillbaka klockan till augusti. Då gick laget in i turneringen mot lilla Exeter. En gissning hade varit ett försvagat lag med ”vetskapen” att man ändå kommer att gå vidare och för att försiktigt lotsa in spelarna efter uppehållet. Men Kenny Dalglish gjorde inte så. Han spelade Pepe Reina, Martin Skrtel, Maxi, Raul Meireles, Charlie Adam, Jordan Henderson och Luis Suárez från start. Lägg till att Andy Carroll hoppade in. Det kan jämföras med Roy Hodgsons ödesdigra val förra säsongen att möta Northampton med blott två etablerade spelare (Daniel Agger och Lucas). Den gången blev det 2-2 och förlust på straffar.
– Vi förtjänade vår första titel på sex år, men vi måste fortsätta jobba hårt och se var det kan ta oss, sa Kenny Dalglish.
Han kan blicka tillbaka på senaste gången klubben spelade Ligacupfinal, 2005. Då blev det förlust mot Chelsea, 2-3. Det var José Mourinhos första titel på engelsk mark. De kommande 2,5 åren vann Chelsea två ligatitlar, en FA-cuptitel och ytterligare en Ligacuptitel.

På ett sätt var det passande att Dirk Kuyt fick spela en så avgörande roll. Han kom till klubben sommaren 2006, några månader efter den förra titeln.
Även om Kuyt i mina ögon är en ”supporterspelare” – han är tack vare sin arbetsmoral högre värderad av fansen än hans kvaliteter meriterar – så kan väldigt få påstå att han inte gjort sig förtjänt av den.
Han är den ultimata vattenbäraren. Han har skjutit Liverpool till Champions League-final, han har spelat VM-final för Holland, men aldrig fått vinna en stor titel.
I går hoppade han in och kämpade in 2-1-målet. Det blev inte avgörande, men hans straffmål var livsviktigt.
Nu har han och Liverpool fått sin titel.
Det återstår att se om den lägger grunden för nya.

***
Kenny Miller – jag minns honom väl från tiden i Wolves – var Cardiffs syndabock. Han brände ett jätteläge att sätta 2-1 med nårga minuter kvar av ordinarie tid. Han slog sin straff i stolpen.
Någon som sa nåt om små marginaler?

***
När man ser Peter Whittingham var så bra, så begåvad, mot så kvalificerat motstånd undrar man varför han inte fått en ny chans i Premier League.
Om inte Cardiff går upp till nästa säsong utgår jag från att han handplockas av någon PL-klubb.

***
Mina spelarbetyg, Cardiff-Liverpool:
Cardiff: Heaton 8 – McNaughton 7, Turner 8, Hudson 8, Taylor 6 – Mason 7, Whittingham 7, Gunnarsson 7, Cowie 6 – Miller 6, Gestede 6.
Avbytare: Kiss 6, Gerrard 6, Blake 6.

Liverpool: Reina 6 – Johnson 7, Skrtel 8, Agger 7, Enrique 6 – Henderson 4, Adam 6, Gerrard 7, Downing 8 – Suárez 6, Carroll 5.
Avbytare: Bellamy 6, Carragher 6, Kuyt 7.

En derbykross som återupprättar hedern bland supportrar världen över. Det ger utslag i ”Omgångens lag”. Arsenal dominerar på ett sätt som de inte gjort tidigare den här säsongen med fyra spelare i elvan.
Jag hade svårare än vanligt att hitta mittbackskandidater. Helgens bästa försvarsinsats stod Cardiffs Mark Hudson för i Ligacupfinalen, men ”Omgångens lag” behandlar ju bara ligaspel så han faller bort. Jag väljer Matt Upson, som var bäst på plan mot Swansea, och Rio Ferdinand som hyllades av Alex Ferguson.
Ytterbackarna känns tämligen givna. Bacary Sagna gjorde 1+1 mot Tottenham, Aleksandar Kolarov slog flera utsökta inlägg mot Blackburn.
Peter Odemwingie gjorde två mål för West Bromwich i 4-0-segern över Sunderland, men jag väljer hans anfallskollega Marc-Antoine Fortuné som var regissören bakom triumfen.
Veckans spelare: Theo Walcott – som vände kritiken i första halvlek till en matchvinnande insats i andra, där han fick kröna dagen med två fina mål.

Omgångens lag:
David De Gea, Manchester United
————————————————-
Bacary Sagna, Arsenal
Rio Ferdinand, Manchester United
Matthew Upson, Stoke
Aleksandar Kolarov, Manchester City
————————————————-
Tomas Rosicky, Arsenal
Youssouf Mulumbu, West Bromwich
Frank Lampard, Chelsea
————————————————-
Theo Walcott, Arsenal
Robin van Persie, Arsenal
Marc-Antoine Fortuné, West Bromwich

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Yossi Benayoun (Arsenal), Ryan Giggs (Manchester United), Peter Crouch (Stoke), Asmir Begovic (Stoke), Didier Drogba (Chelsea), David Luiz (Chelsea), Kevin Doyle (Wolves), Moussa Dembelé (Fulham), Pavel Pogrebniak (Fulham), Peter Odemwingie (West Bromwich), David Silva (Manchester City).

***
Som vanligt er uppgift att utse ”Omgångens floppspelare”. Vem tycker du var ”Omgångens flopp”?

Med fem minuter kvar av första halvlek var vi på väg mot ett maktskifte i norra London.
Sedan levererade Arsenal mäktigaste vändningen vi sett den här säsongen.
The Empire strikes back.

Jag vet inte om vi behöver betona hur imponerande den här vändningen var.
Arsenal kom till den här matchen efter en vecka där de förnedrats i Milano och sedan fortsatt med att åka ur FA-cupen mot Sunderland. De kom med en säsong i ryggen där de redan luttrade supportrarna satts på ännu större prov. Där managern Arsène Wenger varit mer pressad än någonsin.
I det läget kommer Tottenham på besök. Värsta rivalen som i år klivit fram som en titelutmanare.
I det läget hamnar Arsenal i underläge med 0-2 efter två oturliga mål.
Vid det första sköt Louis Saha via Thomas Vermaelen så att bollen gick i en båge över Wojciech Szczesny blev helt ställd. Vid det andra ”föll” Gareth Bale trots att Szczesny drog in händerna (även om norsk tv visat bilder på att Kieran Gibbs faktiskt fälld Bale).
I det läget lyckades Robin van Persie bränna ett jätteläge och sedan pricka stolpen.
Det kändes som om bollen skulle gäcka Arsenal igen. De var nere i källaren. Supportrarna var i upprorsstämning, de reagerade med ilska vid varje felpassning. Theo Walcott, en självförtroendeberoende spelare, tog ett par felbeslut vid ett par tillfällen och fick sin beskärda del.
Det här hade kunnat bli dagen då fansen fullständigt tappat tron på Wenger.
Det blev inte det.

Trots att Tottenham ledde med 2-0 efter Emmanuel Adebayors straffmål hade Arsenal varit klart bättre med fem minuter kvar av första halvlek. Harry Redknapp valde ett 4-4-2-system och förlorade mittfältskampen.
Det var bara en tidsfråga innan det skulle straffa sig.
Med fem minuter kvar av halvleken, i momentet efter stolpskottet, nickade Bacary Sagna in 1-2. Det tände ett hopp. Framför allt tände det en otålig publik. Robin van Persie vred in 2-2 i halvlekens sista minut med ett underbart skott.
Harry Redknapp gjorde det enda rätta i paus. Han gick över på 4-2-3-1 och bytte in Sandro och Rafael van der Vaart.
Det hjälpte inte. Arsenal var för bra, var för beslutsamt.
Fem minuter in på andra halvlek satte den pånyttfödde Tomas Rosicky 3-2, hans första mål sedan januari 2010.
Sedan fortsatte överkörningen.
Theo Walcott – så briljant ibland, så anonym ibland – chippade in 4-2 efter ett van Persie-förarbete i världsklass. Walcott satte sedan 5-2 efter en fin framspelning av Alex Song.
För något år sedan fick vi se Tottenham vända 0-2 till 3-2 seger på den här arenan. Det här var en minst lika klassisk vändning.
Att Spurs fortfarande ligger sju poäng före i tabellen är en klen tröst för deras fans idag.
– Arsenal is alive, sade Wenger efteråt på presskonferensen.
Att han säger det visar ju att en förlust i dag hade kunnat antyda motsatsen.

Jag skrev om maktbalansen i norra London tidigare i dag. Jag förstår om Arsenals fans gärna vill läsa att jag tar tillbaka det, men jag understryker: Det är i maj vi summerar. Ett maktskifte kan bara bli fullbordat om Tottenham slutar högre upp i tabellen och Arsenal missar Champions League.
Därför blir det intressant att se vad den här insatsen betyder för framtiden.
Kan Tottenham resa sig direkt?
Kan Arsenal fortsätta på det här spåret och ta tre poäng mot Liverpool i nästa omgång?
När Emirates hade sjungit om ”Harry for England”, pikat Adebayor med ”Adebayor, what’s the score” och skanderat ”olé” i takt med att Arsenal spelat ut tiden kunde till och med Arsène Wenger kosta på sig ett leende. Ur högtalarna ljöd ”Move on up”. Hans lag hade precis klättrat till fjärdeplatsen.
Så länge de behåller den kommer det där maktskiftet att dröja.

Mina spelarbetyg, Arsenal-Tottenham:
Arsenal: Szczesny 7 – Sagna 8, Koscielny 7 Vermaelen 7, Gibbs 6 – Rosicky 9, Song 7, Arteta 7 – Walcott 9, van Persie 9, Benayoun 7.
Ersättare: Jenkinson -, Oxlade-Chamberlain -, Gervinho -.

Tottenham: Friedel 7 – Walker 6, King 5, Kaboul 5, Assou-Ekotto 5 – Kranjcar 5, Parker 5, Modric 6, Bale 5 – Saha 5, Adebayor 6.
Ersättare: Sandro 5, van der Vaart 5, Dawson -.

***
Ryan Giggs spelade sin 900:e match idag för Manchester United. Det är otroligt. Att han dessutom avgör i den 92:a minuten borta mot Norwich är som en saga.

Står vi inför ett maktskifte i norra London?
När Arsenal tar emot Tottenham i dag på Emirates är det inte bara en ångestmach sett till att förra veckan orsakade en mindre kris klubben.
Det är också dagen då den bittra rivalen, lillebror Spurs, kan befästa känslan av att de gått om.

Det ena laget spelar landets mest attraktiva fotboll, lagets stjärnor jagas av världens bästa lag, klubbens manager är hyllad av alla och målet är att knipa titeln från Manchesterklubbarna.
Det andra laget är en underpresterande storklubb, med en pressad coach och luttrade supportrar.
Det har varit så i många år – förutom att förhållandet är det omvända.
Tottenham är den populära titelutmanaren. Arsenal är på dekis. Tottenham har blivit Arsenal och Arsenal har blivit Tottenham.
Vinner Spurs i dag – Gunnersfansens stora skräck – skiljer det 13 poäng mellan lagen.
13 poäng.

Maktskiftet blir inte fullbordat av en enskild seger. Men det här har ju varit på gång en tid, och känslan är att det ligger i pipelinen även om Arsenal skulle vinna idag. Det är en samlad bedömning av vad klubbarna har åstadkommit senaste året och vart de är på väg.
Tottenham har under Harry Redknapp slagit sig in bland de få lag som kan vinna titeln. Arsenal har tappat sin självklara status som titelutmanare.
Tottenham är obesegrat i de fyra senaste derbyna. Arsenal var obesegrat i 20 i rad dessförinnan, från mars 2000 till oktober 2009.
Jag vet att Tottenham slutade före Arsenal i tabellen säsongen 1994/95, att Arsenal det året slutade tolva, bara sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Men det kändes mer som ett snedsteg. Året efter kom Arsène Wenger och sedan dess har Arsenal aldrig missat Champions League. De har alltid stått på piedestalen och tittat ned på ett Spurs som sladdat, famlat och bytt tränare otaliga gånger.
Det som sker nu kan vara något bestående. Den här våren kommer att ge en fingervisning.
– För mig är det mil mellan klubbarna. Det betyder inte att det inte kan bli ett överraskande resultat – att Arsenal vinner. Men ställ trupperna bredvid varandra och gör en elva. Hur många Arsenalspelare skulle få en plats? Två? Tre? van Persie och kanske Jack Wilshere. Vi har fyra mittbackar som skulle platsa i Arsenal.

Orden ovan kommer från förre Tottenhamspelaren Mickey Hazard. Han tillhörde klubben när senast laget slutade före grannen i tabellen. I en stor intervju i Daily Mail talar han ut om maktskiftet. Han säger att han aldrig kände något liknande övertag säsongen 1994/95.
– Trots Klinsmann, Sheringham, Barmby, Dumitrescu, Sol Campbell så kände jag inte så här då.  94/95 var en ”one-off”. Nu finns det en klyfta.
Tottenham gör fler mål än Arsenal, för första gången sedan 95/96. Målen är utspridda mellan Emmanuel Adebayor, Gareth Bale, Jermain Defoe och Rafael van der Vaart. Precis så som det såg ut tidigare i Arsenal; många målskyttar, hot från alla håll och kanter. Nu ståtar Robin van Persie med 28 fullträffar. Nummer två i interna skytteligan är Theo Walcott med sex mål.
– Vi brukade vara underdogs men resultaten de senaste åren har gått vår väg och nu kanske pendeln har vägt över, säger Michael Dawson. Det är en annan känsla än tidigare. Laget flyger fram. Vi är trea i ligan, långt in på säsongen, och vi förtjänar att vara där.

Det finns flera exempel på det förändrade styrkeförhållandet längs Seven Sisters Road, vägen som sammanbinder Tottenhamkvarteren med Arsenals.
Vissa pekar på värvningarna av Theo Walcott och Gareth Bale, som båda kom fram samtidigt i Southampton. Arsenal valde Walcott. Tottenham fick nöja sig med Bale. I dag är den senare en spelare i världsklass medan den förstnämnde brottas med en för låg lägstanivå.
Vi kan ta Andrej Arsjavin och Luka Modric, som båda slog igenom i EM 2008. Tottenham chansade med Modric. Arsenal tog Arsjavin till England ett halvår senare. Nu är Modric en av ligans bästa mittfältare. Arsjavin är skickad på lån till Zenit.
Det är inte bara ägarstolen som är mer stabil i Spurs. Harry Redknapp har en imponerande ledarstab bakom sig med Joe Jordan, Kevin Bond, Tim Sherwood, Clive Allen och Les Ferdinand. I Arsenal har många efterlyst en ny röst bakom Arsène Wenger, det har talats om Steve Bould som defensiv coach. Tidigare snackades det om Patrick Vieira. I dag har han en nyckelroll i Manchester City hos Roberto Mancini och övertalade bland annat Samir Nasri att flytta.
Kanske är det klubbarnas förmåga att behålla spelare som bidragit mest till dagens situation. Arsenal tappade Cesc Fàbregas och Samir Nasri inför säsongen. Tottenham vägrade kategoriskt att sälja Luka Modric och Gareth Bale. Arsenal lät Nasris kontrakt löpa tills det bara återstod ett år, Tottenham signade Modric på ett sexårskontrakt.
Där Tottenham har gjort i princip allt rätt de senaste åren har Arsenal gjort kostsamma misstag. Daniel Levy har varit för Tottenham vad David Dein en gång var för Arsenal. En man med fingertoppskänsla, en man med näsa för affärer och strategiska beslut. Tottenham har lägre lönebudget, ändå gör laget bättre resultat.
Är bygget av Emirates den enda förklaringen? Kommer Tottenham drabbas av samma problem när de ska finansiera en ny arena? Eller är det helt enkelt så att Tottenham använder pengarna smartare?

Värvningarna inför den här säsongen talar åtminstone sitt tydliga språk.
Scott Parker var ett fynd, Emmanuel Adebayor på lån likaså. För att inte tala om Brad Friedel på free transfer. Den trion kostade runt 60 miljoner kronor i övergångspengar. I januari anslöt Louis Saha och Ryan Nelsen. Knappast framtidsspelare, men ändå spelare med rutin, revanschlusta och ”proven quality”.
Arsenals värvningar är värt ett eget kapitel. Ett gäng modesta spelare anlände i slutet av fönstret i somras. Jag nöjer mig med att konstatera att den enda fullträffen är Alex Oxlade-Chamberlain. Och han köptes egentligen för att leverera om några år.

Samtidigt som jag skriver dessa rader om ett eventuellt maktskifte ser jag rubrikerna om att Robin van Persie vill vänta med kontraktsförhandlingar till efter säsongen, då han bara har ett år kvar på sitt nuvarande avtal. ”Finns ingen tid nu, vill koncentrera mig på säsongen”, hävdar holländaren.
Det är, och har alltid varit, en rökridå när spelare säger så. Vill man stanna, tror man på projektet, så är det ju bara att förlänga eftersom klubben velat få det överstökat en längre tid. Då, när kontraktet är klart, kan ju van Persie verkligen koncentrera sig på fotbollen istället för att dagligen läsa om nya flyttrykten.
Känslan är att han vill avvakta och se vart klubben är på väg innan han förbinder sig.
En förlust i dag mot Tottenham  och missat Champions League-spel lär inte öka han vilja att stanna i klubben.

Kombinationselvan
Hur många Arsenal spelare skulle få plats i en kombinationselva? Inte många. Robin van Persie är given, men sedan blir det svårare. Bacary Sagna? Ja, historiskt. Men sett till hans skadebekymmer skulle jag välja Kyle Walker i dag. Wojciech Szczesny? Jag väljer den gravt underskattade Brad Friedel framför den talangfulle polacken alla dagar i veckan.

Beroende på spelsystem ställer jag upp följande lag:
4-3-3: Friedel – Walker, King, Kaboul, Assou-Ekotto – Modric, Parker, Wilshere – van der Vaart, van Persie, Bale.

4-2-3-1: Friedel – Walker, King, Kaboul, Assou-Ekotto – Modric, Parker – Lennon, van der Vaart, Bale – van Persie.

Hur hade era elvor sett ut?

Wolverhampton spelade schyst.
Men gick bet.
Nu står klubben med en oprövad 49-åring som fått den otacksamma uppgiften att rädda nytt kontrakt.
Vad det visar? När du klagar på tränaren vet du aldrig vad du får istället.

Det finns ett förfaringssätt som används frekvent i fotbollsvärlden, men som alltid blir kritiserat.
Det är när en klubb sparkar tränaren och presenterar ersättaren samma dygn eller dagen efter. Den korta rekryteringsprocessen antyder då att den nya tränaren kontaktats tidigare, bakom ryggen på den nuvarande. Han har fått ett bud, slutförhandlat, accepterat budet, förmodligen med tillägget ”förlorar vi i helgen är jobbet ditt”.
Det anses inte helt schyst att agera så, men jag undrar om vi inte just sett beviset på att klubbar måste agera precis så.

Wolverhampton sparkade tränaren Mick McCarthy efter förlusten mot West Bromwich för två veckor sedan. Wolves föll i derbyt med 1-5 hemma, supportrarna var ursinniga och sjöng (återigen) om att McCarthy skulle få sparken.
Irländaren har suttit löst en stor del av säsongen, men det kändes ändå som ägaren Steve Morgan fattat ett impulsbeslut. Hade inte siffrorna runnit i väg i andra halvlek hade McCarthy kunnat få en chans till.
Dagen efter, på måndagen, kom beskedet att Wolves gjort sig av med McCarthy och letar ny tränare.
Wolverhamptons vd Jez Moxey berättade att man skulle ha en ”erfaren manager”. Ägaren Morgan konstaterade att jobbet inte var något för en ”nykomling”.
Men det var inte så enkelt.
Alan Curbishley, Neil Warnock, Gustavo Poyet, Brian McDermott och Walter Smith var alla aktuella. Samtliga nobbade Wolves eller valde att inte ens diskutera med klubben.
Walter Smith, Alex Fergusons nära vän, är 64 år. Han basade senast för skotska Rangers och har bara tränat ett Premier League-lag – Everton där han fick sparken 2002. Man kan tänka sig att han var intresserad av upprättelse, att ta chansen i England igen när tillfället gavs. Walter Smith tackade ändå nej.
Dave Jones, ex-tränaren som var i Cardiff nyligen, var också aktuell, liksom Steve Bruce. Den senare krävde ett längre kontrakt, Wolves ville bara erbjuda säsongen ut.

Efter alla nej meddelade Wolverhampton i går att man gett jobbet till tillfälle managern Terry Connor, 49, för resten av säsongen.
Terry Connor har jobbat i Wolverhampton i 14 år. Han arbetade under Dave Jones och Glenn Hoddle som ”first team coach”. Under Mick McCarthy blev han befordrad till assisterande manager inför säsongen 2008/2009.
Där har han jobbat i bakgrunden. Högt ansedd och populär bland spelarna – men helt oprövad som manager i Premier League.
Terry Connor, eller ”TC” som han kallas, var inte Wolves förstaval. Förmodligen inte andra-, tredje-, fjärde- eller femteval heller.
Vilket så klart leder till frågan: Om Wolves vetat att de inte skulle hitta något etablerat tränarnamn, hade man då sparkat Mick McCarthy?
Nej, givetvis inte.
Mick McCarthy var mannen som förde Wolves till Premier League och räddat kvar laget i två säsonger. Även om den här säsongen varit en besvikelse tvivlar jag på att man skulle byta ut honom mot en som aldrig varit manager på den här nivån.

Wolverhampton levde i tron att det bara var att gå ut på marknaden och hämta in en ny tränare. Det var inte så enkelt, så nu står man där och har gamblat med ett oprövat kort. Terry Connor har fått sitt livs chans men kan inte ses som något annat än en jättechansning.
– Jag förstår inte varför vi ska vara besvärade, säger Steve Morgan. Vi har haft en rekryteringsprocess, har intervjuat några kandidater. Det var en normal process.
– Det stämmer att vi ville ha Premier League-rutin, men Terry har Premier League-rutin. Han har varit i PL i snart tre år och var i PL för några år sedan.
Terry Connor känner spelarna i Wolverhampton bättre än någon annan. Men han var också på plats på tränarbänken vid 1-5-smällen mot West Bromwich för två veckor sedan.
– Vi gick ut för att finna rätt man och vi tror att vi funnit rätt man, framför allt från nu till säsongen är slut. Reaktionen från spelarna har bara varit positiv.
Kan Connor bidra med nya idéer eller är han låst vid tankesättet som Mick McCarthy och han själv jobbat med? Steve Morgan tror det.
– Jag har känt Mick i flera år. Det är två män från Yorkshire men de kunde inte vara mer olika i sin approach.

Jag säger inte att Terry Connor är en dålig tränare. Det är omöjligt att ens ha en uppfattning om någon som varit asstränare under i stort sett hela sin tränarkarriär.
Jag konstaterar bara att klubbar och fans bör vara försiktiga med att skrika högt om att sparka tränaren eftersom man aldrig vet om gräset blir grönare när ersättaren är på plats.
Wolverhampton har material som är bra nog för att vara kvar i Premier League. Jag såg dem som en av de starkare lagen på undre halvan efter sommarens värvningar av Jamie O’Hara och Roger Johnson. Får Terry Connor ut lite mer av det här gänget kan han mycket väl rädda laget kvar. Han måste framför allt lyfta anfallaren Kevin Doyle, som inte nått upp till förra säsongens nivå, och yttern Matt Jarvis, som är briljant ibland men osynlig för ofta.
Terry Connor ser fram emot uppdraget. Med sin hesa stämma (han låter som sir Väs) berättade den före detta Leeds United-anfallaren i går på presskonferensen:
– Jag är väldigt stolt. Grabbarna och jag har ogjord business. Vi har överlevt två säsonger i Premier League, vi vill att det ska bli tre.
Om de inte lyckas lär Wolverhampton ångra att de inte gjorde som alla klubbar gör, och som man bör göra – letade manager innan man sparkade sin nuvarande.

***
Ni har säkert sett, eller hört, bomberna som levererades i går precis innan det ryska transferfönstret slog igen.
> Arsenals Andrej Arsjavin är klar för Zenit på lån för resten av säsongen.
Jag tvivlar på att någon spelares karriär gått lika mycket utför i en och samma klubb. Våren 2009 var Arsjavin en av ligans bästa spelare. Sedan dess har han tappat mer och mer, sett mer och mer ointresserad ut. Arsenal uppges få £1m för utlåningen och slipper betala lönen under våren.
> Blackburns Chris Samba säljs till Anzji Machatjkala för £12m.
Steve Kean, som tvingats skaffa livvakt, har det inte lätt. Inte nog med att han har en ägare, Venky’s, som vägrar spendera pengar. Under januari har han fått se sina två ledarfigurer, Ryan Nelsen och Chris Samba, lämna klubben. Klarar han att rädda laget kvar i ligan förtjänar han stor respekt.

Vad har Glazers övertagande kostat Manchester United?
Häromdagen fick vi svaret.
Cirka 5,2 miljarder kronor.
Det är inte utan att man ställer sig frågan:
Hur hade Manchester United mått idag om inte Alex Ferguson börjat bråka om den där galopphästen?

Jag skrev ett kort inlägg på Twitter i tisdags efter att Manchester United presenterat sitt bokslut för det fjärde kvartalet. Det löd:
”Manchester Uniteds skuld enligt senaste bokslutet: £439m. Rejäl minskning jämfört med för ett år sedan (£508m).”
Förvisso stämde uppgifterna. Men, som alltid med statistik, kan man vrida och vända på allt och man har ändå bara visat en liten del av hela bilden.
Maxgränsen på 140 tecken gör inte Twitter till det optimala forumet för ekonomiska analyser så det är tur att jag har en blogg till det.
Manchester Uniteds skulder har minskat rejält senaste tolvmånadersperioden, det är korrekt. Samtidigt har kassan minskat med ännu mer, delvis på grund av sommarens värvningar av bland andra David De Gea, Phil Jones och Ashley Young.
Så man kan fråga sig hur mycket den minskade skuldsäcken är värd.

När siffrorna blev offentliga i tisdags rapporterade de flesta medier på dessa två siffror. Vissa gick klubbens ärenden och pekade på de ökade intäkterna som steg från £156,5m till £175m. Där har Glazers onekligen varit framgångsrika. Deras businesstänk har utan tvekan lett till större inkomster, 2,5 gånger mer än United någonsin presterade som börsnoterat företag. Det banbrytande tröjavtalet med DHL – där man sålde platsen på träningströjorna (!) – är ett exempel på det.
Men man bör också påpeka att kostnaderna stiger i allt högre takt. ”Operating costs” (omkostnader) steg från £96,9m till £110m. Lönerna steg med 17,3 % till £38,7m, trots att äldre spelare som Edwin van der Sar, Gary Neville, John O’Shea och Wes Brown lämnade truppen.
Men det fanns en mer uppseendeväckande summa, som vi väljer att lyfta fram här.
Sedan Glazer köpte klubben 2005 har Manchester United betalat omkring £500m för att finansiera övertagandet. Det handlar främst om räntekostnader.
Över 5,2 miljarder kronor (räknat på dagens låga pundkurs, 10,42).
Anledningen till att dessa kostnader uppstått är, som många av er känner till, att Glazers inte gjorde något vanligt övertagande. De köpte klubben för £790m, men till stora delar betalade de med lånade pengar. I samma stund som klubben blev deras fördes skulden, £525m, över på klubben. Sedan dess har en av världens vinstrikaste klubbar varit en av världens fattigaste.
Glazers spelade helt enligt regelboken. Den stora skandalen är egentligen inte att de skuldsatte klubben – utan att ett sådant förfarande var (och är) tillåtet.

”Leveraged buy-outs”, LOB:s, är vanligt i företagsvärlden. Det finns positiva aspekter. Ett skuldtyngt företag med tiotusentals anställda kan exempelvis överleva och ge arbetstillfällen genom att riskkapitalister vågar satsa pengar i verksamheten.
För Manchester United har det varit katastrof.
Under perioden oktober-december förra året var utgifterna för detta övertagande £17,5m. Cirka £12,2m var räntor och avgifter, £5,3m var amorteringar. Vid årsskiftet var den totala kostnaden för övertagandet uppe i £497,5m. Lägg till knappt två månader och den summan har passerat £500m.
Det är ett svindlande belopp.
Om vi bara tar hänsyn till övergångssumma hade det finansierat mer än sex Cristiano Ronaldo. Eller 38 Mesut Özil.
Världsrekordsumman som Manchester United fick för Cristiano Ronaldo sommaren 2009, samt intäkterna från det nya tröjavtalet med Aon var värt £116m. Av dessa pengar har cirka £125m gått bara till räntor, enligt initierade bloggaren Andersred blog.
Manchester United Supporters’ Trust skriver i ett uttalande:
”Since the sale of Ronaldo (in June 2009) net transfers (not including Ronaldo) have totalled just £90m while they have taken out of the club £225m to cover their debt payments and interest. What would the club have done with that extra £225m?”

Manchester Uniteds supportrar har varit djupt kritiska till Glazers.
Ni minns säkert demonstrationerna hösten 2004 och våren 2005. Då kunde familjemedlemmarna knappt visa sig på Old Trafford utan att få explicita hot som banderoller med texten ”Die Glazers”.
Ändå har amerikanerna kommit relativt billigt undan de senaste åren. Nu har det mest handlat om Green & Gold-protesten där fansen började bära färgerna från originalklubben Newton Heath samt tafatta försök att mobilisera en supporterfalang av investerare för att köpa tillbaka klubben.
Siffrorna som blev offentliga i tisdags – de dryga 5 miljarder som gått till att betala räntor istället för att investera i spelartruppen och ungdomsverksamheten – kan blåsa liv i den skarpa kritiken igen.
Inte minst om bittra rivalen Manchester City vinner ligan i vår. Så länge resultaten och titlarna levereras är det ingen som klagar.
Därför kan jag bara se en anledning till att Glazers fått vara i fred senaste åren: Framgångarna på planen.
Det är märkligt, men när Malcolm med söner tog över Manchester United var klubben inne i en relativt svag period sportsligt. Arsenal hade gått igenom ligan obesegrat 2003/04, nyrika Chelsea hade vuxit ut till en maktfaktor. United hade visserligen två guldklimpar i Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney, men truppen stod inför en generationsväxling och ingen visste om den skulle bli lyckad.
Glazers entré sammanföll, konstigt nog, med vändningen.
Amerikanernas övertagande gjorde att Alex Ferguson, som tidigare basat för världens rikaste klubb, plötsligt fick agera mer restriktivt på transfermarknaden. Manchester United fick titta på när Chelsea slog nya transferrekord.
Ändå lyckades Ferguson bygga om laget genom smarta värvningar (van der Sar, Park, Carrick, Evra, Vidic, Nani) och lotsa klubben till den mest framgångsrika eran någonsin. Sedan Glazer klev in i United har klubben vunnit fyra ligatitlar och spelat tre Champions League-finaler.
Det är enormt imponerande.
Samtidigt kan Ferguson själv vara en av orsakerna till att familjen Glazer fick möjlighet att ta kontroll över Manchester United.

Köpet blev möjligt tack vare att delägarna John Magnier och JP McManus plötsligt var villiga att sälja sina aktier våren 2005. Genom sitt företag Cubic Expressions ägde de drygt 28 procent av klubben.
Varför ville de sälja en klubb som var en ren vinstmaskin och som förväntades öka i värde? Irländaren John Magnier var visserligen inte någon fotbollsfantast, men det kan ha funnits en bakomliggande orsak som blev den utlösande faktorn.
Två år tidigare hade John Magnier och Alex Ferguson hamnat i en infekterad tvist. Bråket handlade om en galopphäst, Rock of Gibraltar. Ferguson hävdade att han blivit lovad 50 procent av hästens intäkter. Magnier menade att United-tränaren blivit lovad 5 procent.
Varför blev det en så stor konflikt över en simpel häst när båda dessa herrar redan var ekonomiskt oberoende?
Jo, Rock of Gibraltar var inte vilken häst som helst. Den vann sju raka Group One-segrar och förväntades de kommande åren att dra in sanslösa £150m netto som avelshäst.
Ferguson och Magnier bråkade alltså om över 750 miljoner kronor.

Det är förmodligen många som glömt det här bråket idag, men det hade faktiskt kunnat innebära slutet för Alex Ferguson i Manchester United. I januari 2004 rapporterade engelska tidningar att John Magnier och JP McManus ifrågasatt om managern skulle erbjudas ett fyraårskontrakt. Delägarna lobbade inför styrelsen att Ferguson istället skulle erbjudas ett ettårskontrakt.
Hur stor makt hade Magnier och McManus? Stor.
Med 28 procent av aktierna var de bara ett par procent från 30-procentsgränsen som ger möjlighet till att fullborda en takeover. Magnier ökade sitt innehav, vilket gjorde situationen orolig, men nådde aldrig 30 procent.
Alex Ferguson inledde en rättslig process mot John Magnier i Dublins High Court.
Det var ett fall där ord stod mot ord. United-tränaren var registrerad som delägare för hästen med Magniers fru Sue, men det fanns inget papper skrivet på att han hade rätt till intäkterna från aveln, och han betalade aldrig ett öre för ägarskapet eller träningskostnader. John Magnier var upprörd över att ”hans gåva” hade lett till ett utdraget bråk.
Det slutade med förlikning. Alex Ferguson fick £2,5m efter skatt, avsevärt mindre än de £75m han hävdade att han hade rätt till.
– Vi har bestämt oss för att gå vidare. Båda parterna fick kompromissa för att lösa det, jag är nöjd, sa Alex Ferguson i mars 2004.
Det är än idag oklart om det var det bråket som fick Magnier och hans kompanjon McManus att ”hämnas” och sälja sina andelar till Glazer.
Det som står klart är att utan övertagandet hade Manchester United varit några miljarder kronor rikare. Förmodligen hade klubben varit stark nog att utmana vem som helst på transfermarknaden. Man kan ana att de inte hade agerat passiva åskådare och låtit Manchester City värva spelare som David Silva, Samir Nasri, Yaya Touré och Sergio Agüero utan budkrig.
Vem hade kunnat rubba Manchester United från tronen då?

***
Satt på en bar i går och kollade först Valencia-Stoke och sedan Manchester United-Ajax.
Stokes manager Tony Pulis åkte till Mestalla med ett b-betonat lag på grund av förlusten i första mötet och visade tydligt att han inte prioriterade avancemang i Europa League.
Danny Collins blev uppsnurrad på läktaren när Pablo Hernández spelade fram Jonás till segermålet, 1-0.

Manchester Uniteds match blev mer spännande även om den inte borde ha blivit det. United vann med 2-0 borta och skulle bara ”spela av” hemmamatchen.
Det gick planenligt i inledningen då Javier Hernández satte 1-0 i sjätte minuten.
Men Aras Özbiliz kvitterade före paus och med fem minuter kvar nickade Toby Alderweireld in 2-1 för Ajax. I det läget behövde gästerna bara göra ett mål till för att gå vidare.
Manchester United redde ut stormen, men det hade ju varit häpnadsväckande om man tappat 3-0-ledning i dubbelmötet och åkt ut med tanke på att man slängde bort gruppspelet i Champions League genom att gå på halvfart.

***
Den här historien är bara ”för mycket”? Porto anmäler Manchester City till Uefa för att klubbens fans ”uppträtt olämpligt”.
Vad de gjorde? De sjöng ”You’re not incredible” om Hulk.
Jösses…

För första gången på 16 år kan vi få se kvartsfinaler i Champions League utan engelska lag.
Ett tecken på att Premier League håller på att tappa sin starka ställning?
Både ja och nej.

Chelsea är visserligen inte utslaget ännu, det ska sägas.
De föll borta mot mot Napoli i går med 1-3. Det räcker att vinna med 2-0 i returen hemma på Stamford Bridge. Långt från omöjligt. Men med den krisen som laget genomgår nu, med den enorma pressen på André Villas-Boas axlar och det havererade försvarsspelet, talar väldigt lite för en vändning.
Det skulle i så fall betyda att England står utan representation i kvartsfinalerna (om inte Arsenal gör det omöjliga och vänder 0-4 mot Milan).
Det är 16 år sedan det skedde senast. 16 år!
Det är väldigt lång tid.
Spanien är näst bäst i det avseendet. Det är bara sju år sedan som samtliga spanska lag fick se kvartsfinalerna hemma i tv-soffan.
Så visst är det ett tecken på att Premier Leagues hegemoni inte längre är lika stark. Men det berättar inte hela sanningen.

Åren 2003-2009 var engelsk fotboll extremt stark. Tre år i rad, 2007-2009, var tre av semifinallagen i Champions League brittiska.
Manchester United hade sin mest framgångsrika period i klubbens historia med tre CL-finaler under fyra år, 2008-2011.
Chelsea hade precis inlett en satsning med en stenrik ägare och lyckades en av världens bästa tränare genom alla tider i José Mourinho.
Arsenal hade skrivit historia genom att gå obesegrat genom en hel säsong och Arsène Wenger kunde kvittera ut framgångar i Europa retroaktivt två år senare när laget nådde CL-final.
Liverpool fick inte till det i ligaspelet, men hade i Rafael Benítez en cuptränare som lyckades ta klubben till två CL-finaler, 2005 och 2007.
Premier League drog nytta av externa ägare, tv-avtal som sköt i höjden och den starka valuten som gjorde köpkraften än större.
Eftersom allting, alltid, går i cykler var det ofrånkomligt att det skulle komma tuffare tider.

På sätt och vis kan man säga att Florentino Pérez comeback i Real Madrid fick pendeln att svänga. När byggherrenn inledde sin ”Galácticos ver. 2.0”-satsning flyttades maktbalansen till Spanien. Real värvade Cristiano Ronaldo, en av världens bästa spelare från Manchester United, en klubb som inte är van att få ge ifrån sig sina bästa spelare.
Dessutom hade Barcelona under tiden fått fram den kanske finaste generationen av egna produkter ett klubblag någonsin producerat. Sedan säsongen 2008-09, Pep Guardiolas första år som tränare i Barcelona, har den spanska eliten stått på toppen och tittat ned på övriga Europa.
Det finns förklaringar till det. Real Madrid och Barcelona har år efter år kunnat dra nytta av det snedfördelade, individuella, tv-avtalet i Spanien. Det är väldigt svårt att konkurrera med klubbar som har sådana inkomster.

Jag är inte heller ett dugg förvånad över att de engelska lagen kraschat i årets Champions League. Ser man det krasst kan man konstatera: De engelska representanterna är inga färdiga lag.
> Manchester United stod inför en generationsväxling och tappade under fjolåret veteraner som Edwin van der Sar, Gary Neville, Wes Brown, John O’Shea och Paul Scholes (den sistnämnde gjorde dock comeback förra månaden). Redan i Community Shield-matchen i augusti såg vi embryot till det ”nya United”. Det laget ska inte vara klart i år.
> Manchester City har visserligen spelarmaterialet på plats, men där saknas istället rutin från Europaspel. De åkte ur gruppen för att de var naiva, snarare än att Roberto Mancinis lag saknade kvalitet.
> Chelsea har precis inlett ett nytt projekt under André Villas-Boas.
> Arsenal är ett fuskbygge som varit under ombyggnad sedan 2004/05 och aldrig verkar få bli klart.
Det enda topplaget i England som är någorlunda färdigt är ligatrean Tottenham, som både fått behålla stommen och har en bra åldersstruktur. Men de är inte ens med i Champions League i år.

De senaste två säsongerna har topplagen i England tappat i kvalitet. Det kan jag slå fast utan att vara för hård.
I fjol vann Manchester United ligan på bara 80 poäng, nio poäng före tvåan Chelsea, trots att de egentligen aldrig imponerade.
Samtidigt tror jag att få protesterar om jag hävdar att Manchester City och Manchester United även i dag tillhör Europas 6-7 bästa lag.
Premier League hade ”oturen” att de två representanterna i åttondelsfinalerna av Champions League är två sjunkande skepp.
Arsenal, som föll mot Milan med 0-4 förra veckan, upplever sin djupaste kris under Arsène Wengers 16-åriga styre.
Chelsea, som föll mot Napoli med 1-3 i går, har under Roman Abramovitjs tid i klubben aldrig varit i större behov av en generationsväxling.
Fiaskot i Champions League (som inte är fullbordat ännu), visar att Premier Leagues topplag har tappat. De är alla i olika faser av sina projekt, men inget är flygfärdigt. De behöver bygga nytt, bygga om eller bara mogna.
När de väl gjort det kommer de att slå tillbaka i Europa, var så säkra.
För att jag ska skrika högt om Premier Leagues död – som vissa gör i kväll – krävs mer än ett svältfött år i Champions League.

FAKTA: Senaste säsongen utan kvartsfinallag
Land              Senast utan lag i qf      Snitt antal lag i qf sedan 99/00
England                    1995/96                          2,3
Spanien                   2004/05                           1,9
Italien                      2008/09                           1,3
Tyskland                 2005/06                           0,75
Frankrike                2010/11                           0,50
* qf=kvartsfinal

***
Vad drar ni för slutsats av engelska fiaskot i Europa?
Vad har gått snett för topplagen i Premier League?
Har Premier League som liga tappat?
Ska vi vänja oss vid att Premier League-lagen inte gör upp om CL-bucklan?
Vilka ligor tror ni kan bli vassa framöver när Financial Fair Play träder i kraft?

Det fanns en tid när Europas ställning på transfermarknaden var ohotad. När Premier League erbjöd de högsta lönerna och kunde dammsuga fotbollsvärlden i jakten på de bästa spelarna. De som släpptes i väg var de avdankade och förbrukade.
Den tiden är förbi.
Fotbollskartan har ritats om. I dag slåss även ligor i Ryssland, USA, Kina och Brasilien om stjärnorna.
Är det något vi ska vänja oss vid?

Jag minns hur folk reagerade förra sommaren när det första ryktet kom som placerade Samuel Eto’o i Anzji Machatjkala.
”Jo, tjena. Kommer aldrig bli av”.
Det dröjde inte länge innan kamuerunaren skrivit på ett kontrakt värt drygt 180 miljoner kronor om året för att spela fotboll i Dagestan.
Han övergav Inter och chansen att spela i Champions League för ett mittenlag i Ryssland. Det är visserligen inte vilket lag som helst. Sedan något år ägs de av stenrike Sulejman Kerimov, en oligark som bestämt sig för att sätta Dagestan på fotbollskartan genom att locka med astronomiska löner.
Men den affären bröt ändå ny mark.
Tidigare när stora spelare har lämnat Europa för att fortsätta karriären i någon mindre liga har det mest handlat om äldre spelare, spelare som är på väg utför och som vill ha en sista fallskärm före pensionen.
Samuel Eto’o, 30, var en av världens bästa anfallare, men valde ändå att lämna Serie A för Ryska Premier League.

Några veckor senare bröts ny mark igen.
Asamoah Gyan var en av de stora stjärnorna under VM 2010 i Sydafrika. Han ledde sitt Ghana till kvartsfinal och var en missad straffspark från semifinal. Efter turneringen skrev han på för Sunderland och gjorde direkt mer eller mindre succé i Premier League.
Asamoah Gyan var 25 år och en ”rising star”. Redan ett av Afrikas största affischnamn var han beredd att göra sig ett stort namn i Europa.
Med dagar kvar av transferfönstret fick Sunderlands manager Steve Bruce ett samtal som gjorde honom orolig. Det var ordföranden Naill Quinn som berättade att Al Ain, en modest klubb från Förenade Arabemiraten, hade bjudit en skyhög summa för att få låna Gyan kommande säsong.
Steve Bruce hade redan förlorat Darren Bent och Danny Welbeck. Han lär ha fått fler gråa hår när hans enda pålitliga striker plötsligt ville lämna klubben med dagar kvar innan fönstret skulle stänga.
Och vad ville han egentligen lämna för?
För Asamoah Gyan fanns ett incitament för att ta risken att glömmas i en obskyr liga långt utanför rampljuset: Han skulle fyrdubbla sin lön.
Sunderland skulle inte heller gå lottlösa. För utlåningen skulle de få £6m.

Storspelare som testar nya äventyr är inget nytt. Gary Lineker och Zico varvade ned i Japan redan för tjugo år sedan. Pep Guardiola och Gabriel Batistuta avslutade i Qatar. Men de var exotiska undantag.
Nu är det så vanligt att vi ser en trend.
Fotbollsvärlden har växt och fortsätter att växa.
När Fredrik Ljungberg blev klar för japanska Shimizu S-Pulse ryckte många på axlarna. ”Ljungan” hade sedan länge tappat sin stjärnglans. Han hade testat i Celtic utan att slå sig in i laget.
Men i vintras visade grannligan, den kinesiska ligan, att det går att locka riktigt tunga namn till öst.
Det var nog många som avfärdade de första uppgifterna om att en klubb i Kina jobbade hårt för att få loss Nicolas Anelka.
Men i januari stod fransmannen och poserade med matchtröjan för Shanghai Shenhua. Han motiverade karriärvalet med att han ”inte hade några intressanta bud från Europa”.
För några år sedan hade Nicolas Anelka givetvis blivit kvar i Premier League. Bolton, hans förra klubb, behöver all hjälp de kan få och anfallaren är fortfarande bara 32 år. Han hade kunnat lösa många problem för Owen Coyle.
Bolton var aldrig aktuellt. De har inte en chans att matcha lönen som Anelka får i Kina – cirka 110 miljoner kronor om året.
Den kinesiska ligan har fått in starka investerare, landets ekonomi är stark. Shanghai Shenhua ägs av Zhu Jun som siktar på att göra fler uppmärksammade värvningar. Direkt efter att Anelka var klar pratade han öppet om att värva Didier Drogba. Enligt pressuppgifter ska kan Drogba få en rekordlön: £270 000 i veckan.
Jag utgår från att professionaliteten i Kinas fotbollsklubbar har ökat sedan Zhu Juns köpte Shanghai Shenhua för fyra år sedan. Det var då han beordrade coachen att han själv skulle vara med i en träningsmatch mot Liverpool. Zhu Jun, då 41 år, klarade fem minuter på plan.

Det finns fler länder som spänner musklerna.
Förra månaden kom nyheten att Indien lockat stjärnor som Hernán Crespo, Robbie Fowler och Fabio Cannavaro till en nystartad liga som ska spelas mars-maj.
Hernán Crespo grät på en presskonferens när han meddelade att han skulle lämna Parma. Om han lider av hemlängtan under våren kan han dels trösta sig med att uppdraget i Indien endast pågår i sex veckor, dels att han får £100 000 för vardera vecka.
I Indien får han sällskap av bland andra förre Arsenal-spelaren Robert Pirès, som spelade för Aston Villa förra säsongen. Pirès erkände att han gärna fortsatt i Europa, men att han ser fram emot spel i indiska ligan.
– Kanske testar jag Kina efter Indien, säger han.
Indien är en jättemarknad. Resurserna är enorma, intresset har vuxit i kapp med det ökade tv-utbudet.
Samtidigt har även ligor från den fattigaste kontinenten hittat inkomstkällor. Sydafrikas Premier League har ett tv-avtal som ekonomiskt sett kan mäta sig med de mindre ligorna i Europa. Det medförde bland annat att Orlando Pirates kunde locka till sig förre West Ham-stjärnan Luis Boa Morte.
Och det är inte den mest exotiska värvningen den här vintern. Det är tveklöst Rivaldos övergång till Angola. Den förre världsmästaren fick över £4m i Bunyodkor i Uzbekistan. Det är oklart vad han får i Kabuscorp i Angolas högstaliga.
– Jag accepterade budet för att jag gillade vad de berättade och för språket, sade 39-årige Rivaldo.
Portugisiska är gångbart i Angola, åtminstone i städerna. Sedan inbördeskriget i slutet av 1990-talet har landet dragit till sig investerare tack vare oljan. Rivaldo kommer att spela på arenor som byggdes för Afrikanska mästerskapen 2010.
Det sägs att Kabuscorp försöker locka till sig ytterligare en brasse. Det handlar om Denilson, 34, en gång i tiden världen dyraste spelare när han köptes av Real Betis.
Aldrig förr har fotbollsspelare haft fler karriärmöjligheter.

Ta David Trézéguet. Inför säsongen satt han med en rad erbjudanden: Napoli i Serie A, Swansea i Premier League. Han hade precis genomfört en halvhjärtad sejour i Förenade Arabemiraten och hade nu möjlighet att kliva in på de stora fotbollsscenerna igen. Hans val: River Plate i Argentinas andraliga.
– Jag har aldrig varit så upphetsad över en flytt sedan jag kom till Juventus, sa Trézéguet.
Fransmannen har visserligen en historia i Argentina, han har bott där och känner för River. Men det visar ändå att fotbollsspelare idag tänker i andra banor.
Och att världsekonomin omfördelat fotbollsvärldens makt.
Kvartetten Brasilien, Ryssland, Indien, Kina – på börsen kallad Bric-länderna – har seglat upp i takt med den recessionen i Europa.
Brasilien har varit en av världens starkaste ekonomier de senaste åren. Följaktligen har ligan blivit mer köpstark. Under de fyra senaste åren har Ronaldo, Roberto Carlos, Adriano och Ronaldinho vänt hem för att spela i Brasilien. Den senare har en årslön på £5,5m i Flamengo.
Santos har lyckats hålla kvar storstjärnan Neymar trots att Europas jättar står i kö för att signa honom. I vintras lyckades Flamengo locka hem Vagner Love, anfallaren som jagats av storklubbar i Europa i många år men som ändå stannar i CSKA Moskva för att han tjänat så ohyggligt bra.
I samma land spelar. som ni vet, världens bäst betalde fotbollsspelare, Samuel Eto’o.
I kväll, samtidigt som jag skrev den här texten, avslöjade dessutom Wesley Sneijder att han tackade nej till Zenit St Petersburg förra veckan.
– De var beredda att gå väldigt långt för att värva mig, säger Sneijder till Voetbal International.
– Det var inget fel med deras bud.

Ska vi vänja oss vid den nya maktordningen?
Jag tror det.
Trenden som Roman Abramovitj gick i bräschen för – fotbollsklubbar som leksaker – har spridit sig.
Det är inne att satsa pengar på fotboll.
Jag lyssnade i kväll på en lång intervju med Alex Ferguson i BBC Radio 5Live där han fick frågan om han ville äga en fotbollsklubb. Han svarade:
– Det enda som sker när du köper en fotbollklubb är att du förlorar pengar.
De rika affärsmännen, gubbarna i slips (och Marseille Margarita Louis-Dreyfus), bryr sig inte. De betalar ytterligare en drömlön och ser glada ut.
Att äga en fotbollsklubb har blivit lösningen på så många problem.
Vi har dels Abramovitj-fenomenet, en snorrik, lite ljuskygg oligark som blir förtjust i fotbollssporten och ett par månader har införskaffat sin ”leksak”.
Vi har dels Terek Grozny-fenomenet, fotbollsklubben som propagandainstrument. Det är allmänt känt att Terek från Tjetjeniens huvudstad Grozny är Kremls sätt att visa omvärlden att det råder normalitet i Tjetjenien.
Vi har dels pr-fenomenet, närbesläktat med ovan nämnda Grozny-fallet. Som Paris SG där rika qatarier har köpt en klubb i Frankrike och löst dyra tv-rättigheter för Al-Jazeera för att visa omvärlden att Qatar har fotbollstradition nog för att arrangera ett VM.
Jag ser inget tecken på att den här trenden mattas av, snarare tvärtom.
Om Roman Abramovitj tröttnar står någon annan redo att ta vid.
Var den satsningen sker är dock osäkert. QSI visade med köpet av Paris SG att investerarna är beredda att testa nya marknader.
Och den spelplanen blir allt större.

SÅ MYCKET TJÄNAR FOTBOLLSSTJÄRNORNA RUNT OM I VÄRLDEN

Angola
Rivaldo
Nationalitet: Brasilien.
Ålder: 39.
Klubb: Kabuscorp (Sao Paulo).
Årslön: £750 000.

Argentina
David Trézéguet
Nationalitet: Frankrike.
Ålder: 34.
Klubb: River Plate (Baniyas, Förenade Arabemiraten).
Årslön: £400 000.

Brasilien
Ronaldinho
Nationalitet: Brasilien.
Ålder: 31.
Klubb: Flamengo (Milan).
Årslön: £5,5m.

Förenade Arabemiraten
Luca Toni
Nationalitet: Italien.
Ålder: 34.
Klubb: Al Nasr (Juventus).
Årslön: £1,5m.

Asamoah Gyan
Nationalitet: Ghana.
Ålder: 26.
Klubb: Al Ain.
Årslön: Ca £5m.

Indien
Hernán Crespo
Nationalitet: Argentina
Ålder: 36.
Klubb: Indian Premier League (Parma).
Lön: £840 000 för sex veckor.

Robbie Fowler
Nationalitet: England.
Ålder: 36.
Klubb: Indian Premier League (Muangthong United, Thailand).
Lön: £380 000 för sex veckor.

Robert Pirès
Nationalitet: Frankrike-
Ålder: 38.
Klubb: Indian Premier League (klubblös).
Lön: £380 000 för sex veckor.

Kina
Nicolas Anelka
Nationalitet: Frankrike.
Ålder: 32.
Klubb: Shanghai Shenhua (Chelsea).
Årslön: £10m.

Ryssland
Samuel Eto’o
Nationalitet: Kamerun.
Ålder: 30.
Klubb: Anzji Machatjkala (Kom från: Inter).
Årslön: £18m.

Sydafrika
Luis Boa Morte
Nationalitet: Portugal.
Ålder: 34.
Klubb: Orlando Pirates (Larissa).
Årslön: £400 000.

USA
David Beckham
Nationalitet: England.
Ålder: 36.
Klubb: LA Galaxy (Real Madrid).
Årslön: £4,1m.

Thierry Henry
Nationalitet: Frankrike.
Ålder: 34.
Klubb: NY Red Bulls (Barcelona).
Årslön: £3,5m.

Robbie Keane
Nationalitet: Irland.
Ålder: 31.
Klubb: LA Galaxy (Tottenham).
Årslön: £2,1m.

***
Det här blogginlägget blev lite försenat på grund av min medverkan i Euro Talk i dag. Ni ser programmet här.

En ägare som börjar dyka upp på träningarna, spelare som inte levererar, veteraner som har för stor inflytande i omklädningsrummet.
Det kan inte vara lätt att heta André Villas-Boas just nu och vara 34 år.
Överlever han ett uttåg ur Champions League mot Napoli?

Chelsea räddade visserligen omspel i går mot Birmingham (1-1). Daniel Sturridge dök upp i straffområdet med tjugo minuter kvar och nickade vackert in Branislav Ivanovics inlägg från höger.
Men det kändes som en förlust.
André Villas-Boas Chelsea har satt sig i en situation där man inte längre har råd med snedsteg. Oavgjort i FA-cupen hemma mot ett sönderköpt gäng från Championship är sådant snedsteg.
Det som var mest oroande i går var att portugisen såg ut att vara märkt av den pressade situationen där buropen hördes i paus och Birminghams fans roade sig med att skandera José Mourinhos namn.
Som om inte Villas-Boas haft tufft nog med jämförelserna med Mourinho i sin tränarkarriär. Nu ska han dessutom påminnas om att föregångarens ande svävar över Stamford Bridge.
André Villas-Boas blev symbolen för den nya, moderna tesen om att ålder och en framgångsrik spelarkarriär är oväsentligt för en tränare.
Det är det – så länge resultaten går ens väg. Men börjar man rada upp förluster har man minimalt förtroendekapital om man saknar den status som en lyckad spelarkarriär för med sig.
I det här läget hade en spelarkarriär inte skadat för Villas-Boas.

André Villas-Boas hyllades som ett geni när Porto tog trippeln i fjol, men i Chelsea har han gjort en rad misstag. Han började med att praktisera ett högt försvarsspel. Efter 3-5-smällen mot Arsenal fick han backa bandet och erkänna sitt misstag.
Efter det gjorde laget ett par övertygande matcher, bland annat hemma mot Valencia, men under vintern har spelet hackat igen.
Han har inte hittat någon lösning.
Chelsea agerade förutsägbart och tempofattigt. Det blev enkelt för Birmingham – med en imponerande Curtis Davies i mittförsvaret – att sjunka lågt och styrspela eftersom John Obi Mikel och Raul Meireles behövde två-tre tillslag på sig innan de hittade ett alternativ som inte var i sidled.
Villas-Boas stod vid sidlinjen, konfunderad och förbryllad, samtidigt som tv-kamerorna zoomade in Chelsea-höjdarna Ron Gourlay och Bruce Buck. Roman Abramovitj var inte på plats. Han verkar mer intresserad av att övervaka sina intressen på träningarna nuförtiden.

Jag hoppas att André Villas-Boas får tid för sitt projekt. Hans uppdrag var snudd på omöjligt: Genomför en generationsväxling, se till att införa mer attraktiv fotboll – och slåss samtidigt om titlar.
Jag är inte så säker längre på att han får tiden om Chelsea riskerar att missa Champions League-spel. Det känns som att oddsen för en Mourinho-comeback sjunker för varje Chelsea-förlust.
Villas-Boas försäkrade i går att han hade styrelsens förtroende och det var viktigare att han hade Romans stöd än de äldre spelarnas.
Jag vet inte det.
En manager måste ha spelare som tror på det han gör, som tror på de idéer han lanserar. Annars kommer de aldrig utföra det helhjärtat.
Det är spelarna som ska göra jobbet och just nu verkar de inte intresserade av att offra sig för sin tränare.
Så jag förstår om André Villas-Boas gärna skulle byta ut inflytelserika veteraner som Frank Lampard, Florent Malouda, Didier Drogba mot yngre, mer anpassningsbara spelare. Lampard agerar proffsigt utåt, men jag tvivlar på att mittfältaren är lika harmonisk innanför väggarna. I går fick han ett inhopp på åtta minuter. Knappast vad han är van vid.
Antingen måste skeptikerna gå eller så måste André Villas-Boas själv gå.

I det större perspektivet ska Villas-Boas inte ha hela skulden för Chelseas kris.
Det är inte Villas-Boas fel att Chelseas försvarare agerar som juniorspelare och misslyckas att rensa undan bollen vid tre tillfällen innan David Murphys 1-0-mål i går.
Det är inte hans fel att Juan Mata slår en tam straff som Colin Doyle får rädda.
Det är inte hans fel att klubben för ett år sedan köpte en Fernando Torres som glömt bort hur man gör mål. I går var spanjoren än en gång en besvikelse och byttes ut i paus mot Didier Drogba.  Det var tjugonde raka matchen utan fullträff. Ingenting, eller åtminstone väldigt lite, i Torres spel och kroppsspråk tyder på att det ska vända.
André Villas-Boas spelidé bygger ett högre presspel, ett spel som truppen inte är anpassad för.
Den generationsväxlingen inleddes i somras när Chelsea värvade spelare som Mata, Romeu, Lukaku. Luiz anslöt i januari förra året. Villas-Boas har skeppat i väg Anelka och Alex.
I går ställde han en elva på benen utan John Terry (skadad), Frank Lampard, Michael Essien och Didier Drogba, men ersättarna håller inte tillräckligt hög klass ännu för att fylla luckorna. Det är oroande eftersom klubben måste hitta ersättare i sommar utan att äventyra målet att klara Financial Fair Play.
På tisdag väntar Napoli i Champions League.
Förlust i bortamatchen är en sak.
Klarar André Villas-Boas ett fiasko även i Champions League?

***
Senare på kvällen såg jag ett annat skepp få slagsida och sjunka allt djupare.
Arsenal förlorade och åkte ur FA-cupen efter 0-2-förlust borta mot Sunderland.
Istället för att analysera Arsène Wengers kris (vi kommer att få tillfälle att göra det framöver) vill jag verkligen lyfta fram Sunderland.
De slet som djur, försvarade sig som om matchen gällde deras liv.
Presspelet var långt från perfekt, ibland överilat. Men eftersom de arbetade så hårt, var beredda att löpa för varandra, så löste det sig ändå.
Fortsätter den här formen måste Martin O’Neill vara högaktuell som utmanare till Paul Lambert om priset som årets manager.

***
Nu ska jag sätta mig i soffan och kolla på Crawley-Stoke.