Startsida / Inlägg

Analys: Chelseas kamp för att uppfylla FFP

av Kalle Karlsson

Det här med ekonomiska rapporter är kul. Åtminstone för mig som nästan blev färdigpluggad ekonom en gång i tiden.
Ni som bara är intresserade av att jag analyserar Stokes mittfältsspel kan hoppa över dagens blogg.
Det här ska handla om pengar och FFP i allmänhet och Chelsea i synnerhet.

***
Ni såg säkert i går att revisionsföretaget  Deloitte släppte sin årliga rapport över Europas  fotbollsklubbar i går.
Den visade hur mycket pengar lagen omsätter varje år. Intäktssidan imponerar. De 20 största klubbarna i Europa drar in sammanlagt 39 miljarder kronor varje år.
Men det är ju med statistik som med den där bikinin. Den visar mycket men inte… ja, ni förstår.

Europas toppklubbar blöder ekonomiskt, tro inget annat. Enligt Uefa gick europeiska toppklubbar back med 14 miljarder kronor 2010, en ökning med 39 procent jämfört med 2009.
– Klubbarna tenderar att spendera mer för att fortsätta kunna konkurrera, säger Andrea Traverso, ansvarig för Uefas financial fair play-projekt.
Uefapresidenten Michel Platini varnade förra veckan att klubbar som gör samlade förluster på över £38m (45 miljoner euro) över perioden 2012-2014 kommer att få stå utanför Champions League.
Jag tror ju inte att Financial Fair Play kommer att fungera i praktiken. Jag tror på det när jag ser det, typ.
Jag kan nämligen inte tänka mig att Uefa vill kasta ut storklubbarna – klubbarna som drar in stålar – för då ökar hotet om att de bryter sig loss och bildar en egen liga.
Det verkar finnas så mycket kryphål i FFP och finns de inte så kommer någon att uppfinna dem. Manchester Citys försäljning av arenanamnet till Etihad var troligen ett sätt att komma runt FFP. City fick ett enormt överpris, vilket gör att de har mer utrymme att göra av med pengar.
Men just i dag utgår vi från att Uefa kommer att införa reglerna och följa dem strikt.

***
Chelseas kamp för att klara Financial Fair Play är intressant.  Räkenskapsåret 2004/05 gjorde klubben rekordförlust: £140m. Nu jobbar man hårt för att klara de nya FFP-reglerna.
Senaste bokslutet (för perioden som avslutades 30 juni 2011) visade en förlust på £67,7m – en liten minskning jämfört med fjolårets £70,9m,
– Klubben är fokuserad på att nå kriterierna för Uefas Financial Fair Play och samtidigt kunna slåss om de stora titlarna, sa Chelseas ordförande Bruce Buck i samband med bokslutet. Vi tror att det kommer att synas i det aktuella räkenskapsåret.
De senaste röda siffrorna berodde till stor del på värvningen av Fernando Torres i januari fjol för £50m.
Den värvningen gjordes några timmar före det att klubben skickat ut ett pressmeddelande med rubriken ”Chelsea Becomes Cash Positive”.
Samma dag som klubbens bokslut visade en förlust på £71m.
Det fick Arsène Wenger att tala om ”ekonomisk dopning”.
– Var finns logiken, undrade Arsenaltränaren.
Det var lite förvånande när Roman Abramovitj öppnade plånboken förra året. Under sina tre första år i klubben spenderade han £300m. Åren 2006-2009 var Chelseas ”net spend” endast £10, enligt Swiss Ramble.

Men Chelsea har gjort framsteg på resan att bli självförsörjande. Klubben har ökat intäkterna med 8 procent till £222,2m. Med det behåller man plats nummer sex över de fotbollslag som drar in mest. För sex år sedan, räkenskapsåret 2005, var siffran £149,1m.
Spelarförsäljningarna 2010 gjorde att man tjänade £18,4m på ”transfer dealings”, det vill säga de sammanlagda värdet av spelarförsäljningarna minus deras bokmässiga värde efter avskrivningar*.
Chelseas problem är kostnadssidan. De har länge brottats med stora löneutgifter. I förra årets bokslut var lönekostnaden £173m. Det var £60m mer än Arsenal. Då var nyckeltalet ”wages to turnover ratio”, det vill säga hur stor del av intäkterna som går till löner, 82 %. Manchester City hade visserligen hisnande 107 %, men Chelsea siffra är en bra bit över Uefas rekommendation på max 70 %.
Men även här sker ett trendbrott. Senaste räkenskapsåret lyckades man sänka den posten med 2,6 procent. De senaste fem åren har det bara hänt en gång att någon av ”Big Six” lyckats sänka lönekostnaderna.
– Vi reducerar kostnader genom att ha kontroll över lönerna, har vd:n Ron Gourlay förklarat.
Siffran kan dock vara lite av en chimär. Chelsea hade förmodligen lägre bonusutbetalningar då man inte vann någon titel, dessutom ska vi beakta att Fernando Torres och David Luiz löner endast belastar fem månader av räkenskapsåret då de anlände i januari.

Att sänka lönerna är inte så lätt som man kan tro. Det räcker inte med att skeppa i väg de rutinerade, överbetalda spelarna, skriver initierade bloggaren andersred. Manchester United gjorde sig av med Edwin van der Sar, John O’Shea, Wes Brown, Owen Hargreaves, Paul Scholes (temporärt) – ändå har lönekostnaderna för första kvartalet stigit med 12,2 procent.

Intäktssidan
Chelseas omsättning steg alltså med £16,5m. Deloittes uppskattade siffror för klubben är:

Segment                  09/10             10/11       Förändring %
Media                         86,00             100,92                    17,3 %
Commercial              56,30               59,88                      6,4 %
Matchday                  67,20               64,80                      -3,6 %
Sub-total              209,50          225,595                      7,7 %
Less share of jv        3,724                 3,333                  -10,5 %
Turnover                  205,776          222,262                    8,0 %
Källa: andersred blog

Chelseas ökade intäkter och nya kostnadskontroll gjorde att man noterade ett positivt EBITDA (earnings before interests, taxes, depreciation och amortization, i det här fallet ”before profit on player sales and exceptionals”). Det är andra gången under Roman Abramovitj man uppnår det (de gjorde en vinst på £1m 2007/08). Senaste årets notering på £4m EBITDA kan jämföras med Manchester Citys förlust på £71m EBITDA.
Problemet, som andersred blog konstaterar, är att Uefas FFP inte nöjer sig med EBITDA-måttet. Uefa räknar även in räntekostnader, amoteringar och avskrivningar.
Chelseas vinst på spelarförsäljningarna, det som ovan benämndes som ”transfer dealings”, förra året på £18,4m höjer visserligen EBITDA till £22,4m. Men sedan är det tuffare att möta kraven.
Chelsea har höga amorteringskostnader. Den posten har sjunkit markant över den senaste fyraårsperioden, men steg under 2010/11. Med amorteringskostnader (amortisation charge) på cirka £40m-45m har vinsten vänts till förlust. Med avskrivningar (depreciation) gjorde klubben en rörelseförlust på £26m inklusive spelarförsäljningar (EBIT). En förbättring jämfört med förra årets -£71m, men inte vad Uefa vill se.

Engångskostnader
Om man studerar det som på businessspråk kallas ”exceptionals” (engångskostnader, one-off) så kommer vi in på den omtalade tränarkarusellen på Stamford Bridge.
Roman Abramovitj har betalat enorma summor för sitt bristande tålamod. Häromdagen publicerade AP nyheten att rekryteringen av André Villas-Boas kostade 294 miljoner kronor. Dels £15m till Carlo Ancelotti, dels £13,3m till Porto, vars smarte president Pinto da Costa skrivit in en utköpsklausul i Villas-Boas kontrakt.
Carlo Ancelotti är som bekant inte den ende tränaren som fått sparken i Chelsea. Sedan Roman Abramovitj köpte klubben har han avverkat och sparkat sex huvudtränare.
Kostnaden: £68m. 717,4 miljoner kronor med dagens låga pundkurs. Bara över de fyra senaste räkenskapsåren, 2007-2011, handlar det om cirka £68m. Det är en fjärdedel av summan som klubben dragit in på ”matchday revenue” under perioden.

Så mycket har Chelsea betalat för tränarkarusellen

Claudio Ranieri
Sparkades 2004.
Kostnad: £1,7m.

José Mourinho
Sparkades 2007.
Kostnad: £18m.

Avram Grant
Sparkades 2008.
Kostnad: £7m.

Luiz Felipe Scolari
Sparkades 2009.
Kostnad: £13m.

Guus Hiddink
Korttidskontrakt 2010.
Kostnad: -.

Carlo Ancelotti
Sparkades 2011.
Kostnad: £15m.

André Villas-Boas
Nuvarande tränare.
Kostnad: Värvad för £13,3m.

Inkluderar man dessa ”one-offs” i kalkylen, inklusive en mindre räntekostnad, stiger EBIT-förlusten från £26m till £67,4m. Utan dessa ”one-offs” är förlusten £25,6m. En klar förbättring jämfört med £70,4m 2009/10.

Chelseas kostnader för sparkade tränare ovan, de 294 miljoner kronor man betalade för senaste tränarbytet, kommer dock inte att påverka FFP-bedömningen, enligt The Times och andra bedömare. Anledningen är att det går under avdelningen ”exceptionals”, engångskostnader. Uefa accepterar ”exceptional or one-off costs, such as managerial changes”, skriver tidningen. Här går dock meningarna isär och det återstår att se om Uefa tolkar exempelvis kompensation till en sparkad tränare som en engångskostnad.
Klubbar kommer också att kunna exkludera spelarlöner på kontrakt som skrevs före juni 2010, enligt Uefas direktiv.

Financial Fair Play
FFP kommer att sättas i bruk från säsongen 2013/14 då man kommer att titta på de två senaste säsongerna. Nuvarande säsong, 2011/12, är den första som ”räknas”. Enligt Uefas generalsekreterare Gianni Infantino fanns det 13 klubbar i årets Champions League och Europa League, varav flera från England, som inte hade uppfyllt kraven som ställs från 2013/14.

Chelsea lär ha varit en av dessa klubbar. Men vad är deras chanser att uppfylla kraven om två år?
Andersred blog (vars författare förmodligen slutförde sina ekonomistudier) drar slutsatsen att Chelsea har goda möjligheter att leva upp till Uefas krav. Om klubben matchar vinsten på £18,4m i vinst på ”transfer dealings” är rörelseförlusten endast £8m. Den siffran är en bit under Uefas gräns på £38m över två år (som från år 2 och framåt spänner över tre år).
Men det bygger förstås på att man även i fortsättningen får spela i den penningstinna Champions League. Utan CL-spel rasar intäkterna. De måste samtidigt fortsätta att hålla ned lönekostnaderna.
Där ligger avvägningen för Chelseas ledning. De kan inte spara så mycket att de sparar bort en CL-biljett.
Deras strategi senaste åren har varit att satsa stort på akademin, kostnader som inte omfattas av Financial Fair Play.

Ett frågetecken för nästa bokslut är värvningarna av Torres och Luiz som kommer att kosta klubben totalt £115m över 5,5 år (£71 i övergångssumma, plus £150k/vecka i lönekostnad). Att döma av vad dessa spelare presterat hittills kan man ana ett betydligt lägre ”begagnatpris”, åtminstone för Torres.
Det andra frågetecknet är att André Villas-Boas står inför en generationsväxling. Nyckelspelare som John Terry, Didier Drogba och Frank Lampard börjar bli till åren och det kommer att krävs ”proven quality” för att ersätta dem.

Vad finns det för vägar att gå?
Utmaningen för alla klubbar i dag är att hitta nya, kreativa intäktskällor. Manchester United skrev ett banbrytande avtal med ett företag som sponsrar klubbens träningströjor, Manchester City sålde arenanamnet.
I Chelseas fall är arenafrågan central. Jämför man klubbens intäkter (£67m, fjolårets siffra) på matchdagar, ”Matchday revenue”, så ligger de långt efter konkurrenterna i topp av Money League. Förra bokslutet visade att Real Madrid drar in £105m, Barcelona £80m, Manchester United £100m, Arsenal £94. Bayern München med Bundesligas låga biljettpriser drar in £55m. Chelseas siffra, £67m, sjönk i år till £64,8m, enligt Deloitte.
Då Stamford Bridge endast tar 42 000 åskådare ligger högre biljettpriser nära till hands.

Ansedda ekonomifotbollsbloggen Swiss Ramble listade för ett år sedan lämpliga/tänkbara strategier Chelsea bör använda:
* Fortsätta att sänka lönekostanderna.
* Minska bonusbeloppen.
* Göra vinst på ”transfer dealings”, vilket är troligt att storklubbar lyckas med då spelares marknadsvärde ofta är högre än deras bokförda värde i balansräkningen*.
* Förbättra sponsor- och tröjkontrakt.
* Sälja arenanamnet, vilket enligt analytiker skulle kunna ge £10m per år.
* Höja biljettpriser. En höjning med 5 procent betyder cirka £3m i ökade intäkter på ett år.
* Ökade pengar från tv-avtal. Premier Leagues tv-avtal förhandlas centralt, vilket gör att Chelsea bara behöver ”åka med”.

Sommaren kommer att bli ytterst intressant. André Villas-Boas vill säkert ha förstärkningar. Chelsea fortsätter att länkas samman med en rad toppspelare, senast häromdagen Milos Krasic. Det återstår att se hur mycket plånboken räcker till. Fem spelare à £20m skulle öka den årliga kostnaden med £20m om man kalkyerar på ett femårskontrakt och veckolöner på £70k/vecka.
Slaget om Champions League-platserna kan bli viktigare än på många år på grund av FFP.
Nästan lika viktigt som den där majdagen 2003 då Jesper Grönkjaer sköt Chelsea till CL i sista omgången – och därmed räddade klubben från konkurs.

Ekonomiska begrepp
* Skriva av spelare: Säg att Chelsea värvar en spelare för £50m på ett femårskontrakt. Den bokföringsmässiga kostnaden per år blir då £50m/5 år=£10m/år.
* Transfer dealings: Med vetskapen om avskrivningar betyder det följande: Om Chelsea hade sålt Fernando Torres i januari i år för £30m hade det inneburit en förlust på £10m (£50m-£10m årlig avskrivning-£30m i övergångssumma).

Källor: Uefa.com, andersred blog, Swiss Ramble, The Times
> Tack till läsaren Oscar Karlström som hjälpte till att korrigera definitionen av ”transfer dealings”.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB