Startsida / Inlägg

Carricks väg från kylan till nyckelspelare

av Kalle Karlsson

En mittfältare lade skorna på hyllan inför säsongen. En blev skadad direkt. En blev skadad lite senare. En blev allvarligt sjuk och missar resten av säsongen.
Vad hade Manchester United gjort utan Michael Carrick, 30?
Den här säsongen har han varit laget mest pålitliga spelare.
Och det är inte utan att jag undrar:
Är det inte precis en sådan spelartyp som det engelska landslaget behöver?

I veckan har fotbolls-England tävlat om att ösa superlativ över Ryan Giggs, 38, och Paul Scholes, 37.
Det är väl naturligt efter en extraordinär helg där veteranduon blev matchvinnare mot Norwich, vilket dessutom sammanträffade med Giggs 900:e match i klubben.
- Giggs och Scholes är de bästa spelarna den här klubben har haft, sa Alex Ferguson.
Men det kan vara på sin plats att slå ett slag för en annan spelare som vecka efter vecka agerar långt utanför rampljuset, en så kallad ”unsung hero”.
Spelaren som gått från att vara övervärderad till att bli hyllad, sedan utspelad, sedan kritiserad, sedan utspelad igen – och numera undervärderad.
Den här säsongen har jag faktiskt fått känslan av att Michael Carrick har blivit underskattad av opinionen. Det är lite märkligt eftersom självaste Xavi kallat honom ”komplett” och hävdat att ”han ger United balans och kan även spela defensivt”.
Men jag fick ännu ett bevis i veckan när det spelades landskamp på  Wembley och Manchester Uniteds bäste mittfältare under säsongen var kvar hemma på Carrington.
Finns det verkligen så många landsmän som är bättre än honom?

Historien om Michael Carrick i Manchster United är intressant. Han värvades till klubben 2006 från Tottenham för 180 miljoner kronor.
Då var det mycket pengar för en lovande, men ej etablerad, spelare.
För mycket?
Nja, vi kan ju konstatera att Michael Carrick var klubbens enda stora värvning den sommaren. Dessförinnan hade man famlat i sin jakt efter Roy Keanes ersättare. John O’Shea ryckte in, Alan Smith (!) testades, Darren Fletcher stagnerade.
Direkt när Michael Carrick steg ombord tog United tre raka ligatitlar efter att ha gått titellöst i tre år.
Säsongen 2007/08 är fortfarande hans bästa, då han förekom i snacket om priset som årets spelare i Premier League. Han har startat tre Champions League-finaler de senaste fyra åren.
Ändå är det som om folk titt som tätt glömmer bort hans betydelse för laget.
Kanske beror det på att de minns karusellfärderna han fått uppleva i två av dessa Champions League-finaler mot Barcelona. Det ska sägas, Michael Carrick är inte ensam om det och i finalen förra våren var han omgiven av en triangel bestående av Xavi, Iniesta och Messi – världens tre bästa spelare enligt Fifas omröstning ett halvår tidigare.
Kanske beror det på att hans ligamål mot QPR var hans första på 70 matcher. Det är inget glimrande facit, men man får inte glömma att hans roll förändrats med åren. Han kom till United som en box-to-box-mittfältare, kapabel att bidra med ett antal mål per säsong (vilket han inte minst visade med två drömmål i 7-1-matchen mot Roma).
Nu har han sjunkit djupare, blivit en ”deep-lying playmaker”. Hans arbetsbeskrivning handlar uteslutande om att samla boll, diktera rytmen och hitta andra, mer offensiva, spelare i fart.
- Vi säger åt honom att kontrollera mitten istället för att ta risker, har Alex Ferguson sagt.
Carricks betydelse för Manchester United den här säsongen går inte att överskatta.
Under en säsong där klubben upplevt sin värsta skadekris under Alex Ferguson har Michael Carrick varit lagets mest pålitliga spelare. Det var mer än ett sammanträffande att han saknades i ödesmatchen mot Basel, när United förlorade och missade CL-slutspel.
Och bara det, att han blivit så viktig, är ju lite kul.
Det skulle inte vara så. Det borde inte vara så.

Vi tar det från början:
Centrala mittfältet har varit Manchester Uniteds svaga punkt de senaste åren.
I somras skulle det bli ändring på det. Paul Scholes lade skorna på hyllan och skulle ersättas av en klasspelare. Anderson skulle mogna. Tom Cleverley var redo för genombrottet. Darren Fletcher skulle växa ut till en ledare.
I dag kan vi konstatera att det inte riktigt blev så.
Wesley Sneijder-affären föll på grund av holländarens höga löneanspråk. Anderson började säsongen lysande, men tappade och blev sedan skadad, likaså Tom Cleverley. När Darren Fletcher plötsligt meddelade att han tar ett break på obestämd tid på grund av magsjukdom var den där ”svaga lagdelen” ännu svagare.
Plötsligt stod hoppet till Michael Carrick, som lyftes in från kylan. Fram till mötet med Swansea 19 november hade han, delvis på grund av skada, inte startat en enda match i ligan. En vecka tidigare satt han på bänken när Alex Ferguson experimenterade med Wayne Rooney i en mittfältsroll.
Det är svårt att tänka sig det idag, i en tid då Michael Carrick är självskriven i startelvan.
Paul Scholes comeback var förstås alvedon för ett mittfält som led av alla avbräck. Scholes possessionspel och beslutsfattande är fortfarande i en klass för sig. Men medan Scholes matchas försiktigt i utvalda matcher finns det en annan spelare som bär ansvaret i match efter match.
Michael Carrick.
Efter hans matchvinnande insats mot Queens Park Rangers 25 december var Alex Ferguson lyrisk:
- Jag tycker att det är dags att Michael blir en nyckelspelare för oss. Vi har alltid vetat att han har haft det i sig. Han är en lugn karaktär, tystlåten, men i olika perioder under sin karriär har han visat sin kvalitet. Nu är det dags för honom att dominera mittfältet som han har gjort de senaste veckorna.
- Michael har varit en av våra bästa spelare. Han har varit instrumental i lagets spel. Han har kanske sett Paul Scholes beslut att lägga av som sin chans att bli ”the main man” på mitten.
Det där sa alltså Alex Ferguson i december – innan han levererade bomben att Scholes skulle göra comeback. Sedan dess har duon Carrick/Scholes återigen blivit Uniteds förstaval. Allt talar för att de återigen startar i söndagens stormatch borta mot Tottenham.
- Han och Scholes har ett bra samarbete. Michaels form sedan en tid har varit superb. Han är alltid bättre under andra halvan av säsongen. Han håller sällan med mig, men jag tycker att vi alltid får se det bästa av honom under andra halvan, sa Alex Ferguson på fredagens presskonferens.

Det där är intressant i landslagsperspektivet. Michael Carrick är just nu den förste mittfältaren som Alex Ferguson sätter upp i laguppställningen. Ändå går Tom Cleverley (som bara spelat fem ligamatcher under säsongen) och ett gäng andra mittfältare i ligan före honom.
I skuggan av den stundande förbundskaptensfrågan och den eviga lagkaptensfrågan kan det vara läge att ställa oss frågan om England verkligen klarar sig utan Michael Carrick i EM.
Så här:
Jag högaktar – högaktar! – verkligen Scott Parker. Allt trams som han får utstå efter att han utsetts till lagkapten i landslaget tar jag inte på allvar. Steven Gerrard hade varit det naturliga valet, men ska man ha en lagkapten som dels är kontinuerligt skadefri, dels praktiserar ”lead by example”, kan man inte få en bättre kandidat än Tottenhammittfältaren.
Scott Parker valdes rättmätigt till landslagets bäste spelare förra året. Han får ses som given startman i det nuvarande 4-2-3-1-systemet.
Bredvid honom hade jag gärna sett Jack Wilshere, men han är skadad och lär inte bli matchfit. Den tröjan har gått till Gareth Barry, en solid spelare som utvecklats sedan flytten till Manchester City. Men frågan är om inte England blir för enkelspårigt, för stramt, med två liknande spelartyper på centralt mittfält.
Michael Carrick erbjuder något annat. Han är inte en klassisk defensiv mittfältare som slänger sig in och delar ut vårdslösa tacklingar.
Försvarsmässigt fokuserar han på att styrspela, täcka ytor, förutse motståndarnas drag. Det är därför han har flest ”interceptions” i Manchester United.
Offensivt är han en begränsad mittfältare. Han har visserligen två bra fötter, men han tar sig sällan till mållägen, dribblar nästan aldrig, vilket gjorde solomålet mot QPR i vintras än mer häpnadsväckande.
Men han har en egenskap som de andra saknar. Framför allt är han en av ligans skickligaste spelare på att sätta det tidiga uppspelet. Förstapassningen. Den som löser knutar, den som kan hitta Wayne Rooney ledig i korridoren mellan motståndarnas mittfält och backlinje.
Lagkamraten Phil Jones var full av beundran efter att ha kamperat ihop med Carrick i vintras. Han sa:
- Han är enormt underskattad. Andra kanske inte lägger märke till vad han gör men när du spelar bredvid honom kan du inte undvika att bli imponerad. Han verkar ha ett sjätte sinne; han vet var han ska vara, var bollen kommer, han är alltid på rätt ställe i rätt ögonblick för att bryta en passning.
Spanien har sin Xabi Alonso, Italien sin Andrea Pirlo, Tyskland sin Bastian Schweinsteiger.
England har Gareth Barry.
För engelsmännens skull hoppas jag att den blivande förbundskaptenen – vem det nu blir – inser att Michael Carrick behövs i sommar.

***
I morgon, lördag, liverapporterar jag Liverpool-Arsenal på Sportbladet.se. Avspark klockan 13.45, jag drar igång försnacket runt 13.15. Häng gärna med!

  • Tjänstgörande redaktör: Martin Nilsson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB