Arkiv för April 2012

- Sida 2 av 4

Dokument: Så blev Arteta oumbärlig för Arsenal

av Kalle Karlsson

Han lärde sig spela fotboll i La Masía, fick råd av Pep Guardiola, lämnade Barcelona på grund av Xavi, misslyckades totalt i La Liga, beskrivs som ligans trevligaste stjärna – Arsène Wenger kallar honom en ”unsung hero”.
Hans betydelse syns sällan förrän dagarna då han inte spelar.
Det här är historien om Mikel Arteta, 30, som blev liraren som Arsenal inte kan vinna utan.

Jag vet inte om ni drabbas av det här fenomenet, men vissa spelare faller jag pladask för.
Kalla det kärlek vid första ögonkastet, om ni vill.
Några exempel:
Jag minns hur jag såg Arsenal-Aston Villa på Highbury hösten 1997, pitch side, och noterade Villas vänsterback Alan Wright (för övrigt Premier League-historiens kortaste spelare, 163 cm).
Jag minns hur jag föll för en 18-årig Xavi som Champions League-debuterade i ett möte med Manchester United i november 1998.
Jag minns, också, hur jag fastnade för Mikel Arteta.
Då spelade han i Glasgow Rangers, de mötte Manchester United i Champions League hemma på Ibrox hösten 2003, nio år sedan, och den där spanjoren stack minst sagt ut i ett lag fullt av brittiska fotbollsarbetare (och en rapp Peter Lövenkrands).
Det var inte bara det faktum att han var pivote – jag gillar den positionen – han gjorde det på ett sätt som påminde om Andrea Pirlo. Elegant, smart, vårdat.
Eftersom det här var innan Spaniens framgångar, innan världen fått höra om det där dna:t på La Masía, var Arteta före sin tid.
Han var en spelare stöpt i La Masía-formen, en spelare som spred La Masías budskap redan innan den kända fotbollsakademins stenciler spridits över världen.

Mikel Arteta slog aldrig igenom i Barcelona. Han debuterade som 16-åring bland superstjärnor som Rivaldo och Luis Figo, men han visste att det fanns en spelare som stod före i kön att efterträda Pep Guardiola.
Xavi Hernández.
- Han (Pep) var väldigt begränsad fysiskt. Inte snabb. Han gillade inte att täcka stora ytor. Defensivt var han inte tuff. Han gjorde inte mål. Men han var mästerlig. Han spelade pivote på ett sätt som ingen gjort före honom eller efter. Inte ens Xavi, säger Mikel Arteta.
Arteta lämnade Barcelona, blev först utlånad till Paris SG, gjorde ett par säsonger i Rangers innan han återvände till hemtrakterna i Real Sociedad.
Det talas ofta om dna:t från La Masía, men det verkar finnas även i Baskien. Mikel Arteta växte upp i San Sebastian, tre minuter från Xabi Alonso.
- Vi spelade med varandra i nio år innan jag gick till Barca. När de (Real Sociedad) köpte mig var tanken att vi skulle spela bredvid varandra.
Så blev det inte. Xabi Alonso såldes till Liverpool. Arteta lyckades aldrig i Sociedad.

Istället gick han, på inrådan från Xabi Alonso, till Everton sommaren 2005. På ett sätt påminde förutsättningarna om äventyret i Rangers. David Moyes hade ett solitt lag med laglojala spelare. Han behövde en kreativ mittfältare.
Everton betalade endast £2,2m för mittfältaren.
Några år senare kan man lyfta fram den affären som ett exempel på Moyes skarpa fynd-öga. Arteta utvecklades till en av Premier Leagues bästa mittfältare.
Men Everton stod utanför Champions League år efter år. Det var därför ingen överraskning att Mikel Arteta nappade när Arsenal visade intresse i somras.
Det var lite överraskande. Arteta är den äldsta mittfältaren eller anfallaren som Arsène Wenger köpt sedan Davor Suker.
- Jag är 29 år så jag har inte så mycket tid kvar att ta en sån här chans. Jag har gjort mitt bästa för Everton.
Det faktum att det inte var några sura miner från Everton-fansen visar vilken populär karaktär Arteta är. Canal Plus Jonas Dahlquist, som gjort otaliga matchintervjuer på plats i England, brukar kalla Areta för ”ligans trevligaste spelare”.
Han vill inte prata om det faktum att han gick ned i lön.
- Jag behövde växa fotbollsmässigt, inte lönemässigt, säger han.

På deadline day i augusti skrev han på för Arsenal. Läget var inte tacksamt. Laget hade inlett katastrofalt i ligan, och bland annat förlorat med 2-8 mot Manchester United. Samtidigt hade Cesc Fàbregas lämnat och Mikel Arteta sågs som ersättaren.
- Jag vet att alla såg det som att jag ersatte Fàbregas, jag är spansk, spelar i liknande position… men om jag försökte vara som honom hade jag gjort ett stort misstag. Ingen krävde av Cesc hans första dag att han skulle bli lika bra som Bergkamp. Jag behövde vara mig själv, oavsett om det blev succé eller fiasko, även om folk tänkte: ”Vem är han?”.
Mikel Arteta blev inte heller någon direkt ersättare till Fàbregas, bara symboliskt. Istället har han tagit en mer defensiv roll, balansrollen. För Mikel Arteta var det som att skruva tillbaka tiden, tillbaka till åren i Barcelona.
- Jag hade mekanismen från Barcelona. Mitt jobb är att få laget att spela bättre.
Det gjorde han. Redan i debutmatchen var han en av planens bästa spelare. På ett sätt tog han över efter Cesc – han blev spelaren som styr rytmen och tempot i laget.
- Guardiola brukade säga till mig: ”Mikel, när du spelar i den positionen, måste du vara nöjd när andra spelar bra. Det betyder att du har gjort dem bättre. Försök inte finna lycka i dina egna ögonblick”. Det var viktigt.
Det har han gjort. Det är ingen slump att mittfältskollegan Alex Song gör sin bästa säsong i karriären. Med Arteta som balansspelare har Song kunnat ta ett steg upp i planen och utvecklat sitt passningsspel. Arteta förklarar:
- Jag har aldrig varit en flashig kille. Jag älskar att vinna. Om jag var självisk skulle det vara ofördelaktigt för laget.

Om Arteta fick lite kritik för att det blev lite väl mycket spel i sidled i höstas är den bortblåst nu. Spanjoren har blivit en av lagets viktigaste spelare.
Arteta är inte speciellt spektakulär. Han är inte den tuffe, hårde defensive mittfältaren som skrämmer motståndarna. Hans spel bygger mer på att placera sig rätt och förutse vad som ska ske. Men studerar man statistiken över tacklingar så kan man också notera att Arteta ofta är en av de spelare som gjort flest ”tackles”.
På det sättet påminner han om Michael Carrick, en annan spelare som fick vänta länge på sitt erkännande.
Den förre Barcelonaspelaren har inte bara varit spindeln i nätet, han är även gjort viktiga mål som i mötet med Manchester City för ett par sedan.
Om det fortfarande finns folk som tvivlar på Artetas ”impact” finns det en statistikuppgift som fungerar som bra argument:
Arsenal hade inte vunnit en ligamatch utan Arteta i startelvan före mötet med Wigan förra måndagen.
När de väl förlorade spelade Arteta bara sju minuter. Det var ingen slump att laget rasade ihop och föll i den matchen efter att han drabbats av skada i inledningen av matchen.


Mikel Arteta har inte bara tillfört kvaliteter i speluppbyggnaden. Sex mål har han gjort i ligan.

Med några få omgångar kvar står Arsenal inför en månad som kan avgöra klubbens närmaste framtid.
Därför är skadan på Mikel Arteta ytterst kritisk. Han missar resten av säsongen på grund av en fotskada (”Inget allvarligt”, enligt Wenger). Utan sin balansspelare och utan långtidsskadade Jack Wilshere måste Arsenaltränaren flytta ned Alex Song som balansspelare och ta in formsvage Aaron Ramsey.
Mikel Arteta förklarar hur hans samarbete med Song fungerat:
- Alex har alltid varit i en defensiv roll, men har talangen för att gå fram. För det behöver han hjälp, och jag vill inte att han ska vara orolig så jag stannar. När Alex är på spelhumör är det bra för laget. Någon måste ge möjlighet för andra att visa vad de har inom sig.
Exakt den spelaren har Mikel Arteta blivit för Arsenal.
En ”unsung hero”.
I dag mot Chelsea finns det chansen för att fler upptäcker hans betydelse.
Eftersom han inte spelar.

FAKTA/Mikel Arteta – år för år
1999-2002 Barcelona B
2000-2002 Barcelona
2002-2004 Rangers
2004-2005 Real Sociedad
2005-2011 Everton
2011-?      Arsenal

Källor (citat): Independet, Times, Wikipedia

***
Har du någon/några spelare som du fallit för vid första anblicken, första gången du såg dem spela?

Analys: Taktiken bakom Chelseas seger

av Kalle Karlsson

4-24 i avslut. 35-65 i bollinnehav. Chelsea slog 158 lyckade passningar, Barcelona slog 754. Chelsea slog 17 lyckade passningar på offensiv tredjedel, Barcelona slog 215.
Ändå: Chelsea 1 Barcelona 0.
Så här gick det till.

Lika bra att slå fast det direkt: Vi ska förstås inte blunda för det faktum att Barcelona var överlägset spelmässigt, att laget träffade virket två gånger och borde ha gjort minst ett par mål.
Det hade aldrig varit möjligt om inte John Terry och Gary Cahill svarat för toppinsatser.
Ett 1-0-mål för katalanerna hade betytt att Chelsea hade varit tvungna att öppna sig, vilket hade ökat chanserna för Barcelona att få kontra mot ett ej samlat försvar. Om Alexis Sanchez lobb i inledningen av matchen gått ribba in hade tillställningen förstås fått ett helt annat utseende. Nu kom aldrig målet och istället kunde Chelsea fortsätta att ligga lågt i plan, döda tid och styrspela.
Roberto Di Matteo hyllas i dag för sin vägvinnande taktik, med rätta. Han valde rätt när han spelade Didier Drogba från start när andra ville se Fernando Torres snabbhet. Han valde rätt när han flyttade fram John Obi Mikel högre upp i plan och valet av Raul Meireles i startelvan betalade sig. Matchplanen, ”parkera-bussen-taktiken”, fungerade.
Men hade Barcelona fått ledningsmålet hade han istället sågats för att han var för passiv i inledningen. Små marginaler, som alltid.

Efter att ha fått mängder med positiva reaktioner på inlägget om Wigans taktik - det som en läsare på Twitter kallade ”ren och skär porr för en fotbollsfanatiker” – tänkte jag köra vidare på samma tema. Under gårdagens match sparade jag ned några skärmdumpar för att kunna illustrera hur Chelseas taktik fungerade.
Den mest iögonfallande delen av Chelseas matchplan kunde vi se redan efter en minut. Barcelona fick spela runt bollen i över en minut utan att Chelsea var särskilt intresserade av att stjäla bollen.
Roberto Di Matteo var inte orolig över att Barcelona skulle ha bollen, han var oroad över att de skulle få ta emot boll i ”fel ytor”.
Vissa lag har försökt att pressa Barcelona högt upp i plan första tio minuterna (Real Madrid, Milan) för att se hur laget reagerar. Chelsea gjorde tvärtom. De gick endast in i dueller när motståndarna närmade sig straffområdet.

I statistiken över brytningar (interceptions) från StatsZone kan vi se hur Chelseas försvarsspel fungerade. De var aldrig intresserade av att vinna boll högt upp i planen. Bara en brytning skedde på offensiv planhalva. Det kan jämföras med Barcelonas högre press där man vinner bollen över hela planen.

Centrerat mittfält
Tesen om att Barcelona till nittio procent anfaller centralt är ingen hemlighet. Vi visste att Chelsea skulle behöva centrera laget, flytta in yttrarna. Roberto Di Matteo löste det genom att förvandla 4-3-3 till ett 4-5-1 där yttermittfältarna Ramires och Juan Mata tog ett steg inåt i plan.
Den taktiken har varit framgångsrik tidigare. Vi minns hur José Mourinhos Inter fick en man utvisad i CL-semifinalen 2010, men ändå klarade att stå emot med ett 4-4-1 där man flyttade in ytterbackarna och i praktiken spelade med fyra mittbackar (Cristian Chivu spelade yttermittfältare i den matchen). Den som såg Milans 2-2-match mot Barcelona noterade också att Max Allegris 4-3-1-2 utan traditionella yttermittfältare fungerar bra för att neutralisera Barcelonas bästa vapen (instick centralt).

På bilden ovan ser vi hur Chelsea har centrerat och helt enkelt lämnat kanterna fria. De kan göra det av två anledningar. Dels vet de att Barcelona inte vill slå inlägg, dels vet de att om inlägget ändå levereras kommer de ha längd- och numerärt övertag i boxen.

På bilden ovan kan vi se statistiken över Barcelonas inlägg (crosses) igår. 21 inlägg låter mer än vad det är eftersom åtta kom från hörnor. Det är också intressant att Barcelona konsekvent vägrar att slå inlägg från ytan där man oftast slår inlägg mot ett lågt försvar (den ytan jag har markerat med rektanglar på båda sidorna). Endast ett inläggsförsök kommer från dessa ytor (den från vänsterkanten, precis utanför rektangeln, var en frispark som landade i händerna på Petr Cech).

Mikel som box-to-box-mittfältare
John Obi Mikel var på förhand en nyckelspelare, identifierad som den defensiva muren som skulle skydda backlinjen mot Messi. Men istället för att städa korridoren framför försvaret hade han, framför allt i första halvlek, en högre utgångsposition för att störa Xavi. Notera att det aldrig handlade om att vinna bollen. Bara om att täcka och skära av ytor.
Man kan jämföra hans roll med den som Real Madrids Pepe haft i ett par El clásico. Mikel gjorde det bättre. Han hade mer tålamod och drog inte på sig kort i onödan.

På bilden ser vi att Mikel har klivit upp i plan för att stänga av Xavi. 

Matas ovana roll
Juan Mata är vanligtvis Chelseas offensive spelfördelare. När han spelar på kanten brukar han smyga in centralt och agera nav i en nummer tio-position. I går blev han en lojal slitvarg. I första halvlek han ge Branislav Ivanovic understöd mot Andrés Iniesta. Det gjorde han förtjänstfullt vid ett tillfälle där han klev in och avväpnade en Barcelonaattack i höjd med backlinjen. Men han var också ansvarsfull nog att hjälpa de centrala mittfältarna när det behövdes. På bilden ovan ser vi hur ett rakt mittfält har låtit Leo Messi smyga in omarkerad i den farliga ytan framför backlinjen (närmast domaren). Kolla matchuret som visar 36:12.

Messi omarkerad i ytan framför backlinjen. Notera hur rakt Chelseas femmannamittfält är. Ingen har man-man-ansvar för att markera Messi. 

Cirka 20 sekunder senare (bilden nedan), har Juan Mata upptäckt att Leo Messi hittat den fria ytan centralt. Mata gör det som krävs av situationen – han kliver in och täcker den farliga ytan. Jag är inte säker på att han hade tagit samma ansvarsfulla beslut i en hemmamatch mot, låt oss säga, Blackburn.

Ytan framför backlinjen, den som Otto Hitzfeld kallat ”röda zonen”, är alltid kritisk – framför allt när man möter FC Barcelona. Det är den ytan Leo Messi vill komma rättvänd i, det är den ytan som Xavi och Iniesta alltid söker när deras tiki-taka-övningar, till slut, öppnat en lucka.
I första halvlek var Chelseas mittfält ofta rakt. Lite djärvt kan tyckas eftersom man då låter Messi flyta fritt i den ytan. Men det finns en förklaring. Eftersom Barcelona alltid överbelastar med flera spelare långt ned i plan (det framstår ju ofta som de spelar utan striker) kan det vara klokt att kliva upp med fler mittfältare för att inte hamna i numerärt underläge där bollen är.
Då Chelseamittfältarna väldigt sällan klev in på Barcelonas spelare för att stjäla bollen – de nöjde sig med att styrspela och skära av ytorna – kunde de lita till att zonspelet skulle leda till att Messi aldrig fick bollen i den ytan. Det fungerade. Messi blev otålig och föll längre och längre ned i plan för att hämta boll.

Faran över. Matchuret på 36:43. Messi (bollförare) har tvingats gå ned i plan för att få känna på bollen. Juan Mata (till vänster om domaren) kan återgå till sin position som ytter då Messi-hotet blåst förbi. 

För att illustrera hur defensivt inriktad Juan Mata var i gårdagens match kan vi studera hans passningsstatistik. Mata slog blott en (!) passning på sista tredjedelen under matchen, innan han byttes ut i 74:e minuten.

Målet – som hämtat ur instruktionsboken
Chelseas offensiv var givetvis begränsad med så lågt bollinnehav. Jag har aldrig sett Londonlaget vara så defensivt och riskminimerande på hemmaplan. Det var en diametral skillnad mot det ökända mötet 2009 när man spelade en fysisk hit-and-run fotboll och skapade fler målchanser än Barcelona.

Jag undrade i min analys inför matchen vem Roberto Di Matteo skulle välja som vänstermittfältare. Vänsterkanten är en av nycklarna när man möter Barcelona på grund av Dani Alves ultrastarka offensiva rajder. På samma sätt vet vi att det går att utnyttja ytorna som uppstår bakom honom.
Chelsea behövde inte välja en defensiv sköld eller ett offensivt kanthot till vänster. Med löpstarke och disciplinerade Ramires fick man både och.
Jag är rätt övertygad om att Ramires löpning i upprinnelsen till 1-0 var något som Di Matteo (eller kanske snarare den inofficiella tränaren John Terry) pratat om inför matchen.

I det här läget (bilden ovan) har Barcelona precis förlorat bollen. Dani Alves (till höger, utanför bild) har flyttat ut längs sin kant för att dra isär Chelsea. När Frank Lampard vinner bollen mot Messi kommer Ramires som skjuten ur en kanon på vänsterkanten. Han springer förbi Xavi, tar emot crossbollen och serverar Didier Drogba som gör 1-0.

Ni som följt mig tidigare vet att Xavi är min all time-favourite. Den lilla kritik man kan ha mot honom är att han blir ”exposed” i löpdueller. Jag minns hur Roberto Carlos flög förbi honom i ett El clásico på Bernabéu 2005. Här hade han tio meters försprång på Ramires. När brassen startar löpningen har Xavi inte en chans att hänga med.
Teorin om att attackera på Barcelonas högerkant är knappast ny. Ändå är det få som lyckas. Det här var skolboksexemplet på hur man utnyttjar det.

Slutsats
Chelseas seger visade att det går att störa Barcelona och avskärma Messi genom att packa mittfältet centralt. Men det har vi sett förut och jag slog fast inför matchen att Stamford Bridges smala plan skulle gynna Chelsea. Mötet på ”stora” Camp Nou nästa vecka blir avsevärt svårare. Då kommer Barcelona få betalt för sina spelvändningar. Det var ingen slump att John Terry nämnde ”bigger pitch” i sin analys efter matchen:
- It is going to be though game back there, on a big pitch, sa lagkaptenen.

Vad matchen i går framför allt visade var hur bra detta Barcelona är. Chelsea fick – på sin egen hemmaplan – lägga allt fokus, all energi, på att riskminimera, ha tio man på rätt sida om bollen och ha tålamod. Ändå skapade Barcelona en mängd chanser och träffade virket två gånger. Att anfalla och skapa chanser mot handbollsförsvar är det svåraste som finns så länge man inte har en extremt bra huvudspelare som kan vara måltavla för inlägg.
Barcelona lyckades med det, de hade två bollar i virket, ett par frilägen och missade ”öppet mål” från nära håll två gånger.
Men Chelsea vann matchen.

Fotnot: Tack till webbredaktör Johan D Lundin som hjälpte till att rita pilar och ringar.

Allt talar för Barcelona – det HÄR talar för Chelsea i kväll

av Kalle Karlsson

Det blev en hektisk dag – har ju bland annat skrivit om Billingsfors IK – så jag hann inte blicka fram emot kvällens drabbning på Stamford Bridge förrän i sista sekunden.
Chelsea – Englands hopp i Europaspelet – ska ta sig an Barcelona. Sexy Barcelona.
Det finns förstås en mängd saker som talar för att katalanerna vinner det här dubbelmötet – inte minst det lilla faktum att de är världens bästa lag med världens bästa spelare – men det vet vi ju.
Så jag tänkte istället lista några punkter som talar för Chelsea.

Uppdaterat (19.40) med startelvor:
Chelsea: Cech – Ivanovic, Terry, Cahill, Cole – Mikel, Lampard – Ramires, Meireles, Mata – Drogba.

Barcelona: Valdés – Alves, Puyol, Mascherano, Adriano – Xavi, Busquets, Iniesta – Alexis, Messi, Fàbregas. 

1) Chelseas statistik mot Barcelona
Hur otroligt det än kan låta är Chelsea obesegrat i de fem senaste mötena med Barcelona. När spanjorerna skickade ut Londonlaget i den ökända semifinalen 2009 (där en viss Övrebö hade ett finger med i spelet) avancerade de tack vare bortamål).
Den gången såg Chelseas startelva ut så här:
Cech – Bosingwa, Alex, Terry, Cole – Anelka, Essien, Lampard, Ballack, Malouda – Dorgba.
Många av dessa spelare, åtta av elva, är kvar i klubben idag. De vet att de har kunnat mäta sig med Barcelona, vilket borde betyda att de har lite mindre respekt än andra lag skulle ha.

2) Nytänt Chelsea
Sedan Roberto Di Matteo tog över efter André Villas-Boas har Chelsea haft en stigande formkurva. Söndagens 5-1-seger mot Tottenham i FA-cupsemifinalen var ännu ett bevis på det.
Chelsea ler igen.
Dessutom är ”gubbarna” som pånyttfödda. John Terry regerar i de bakre leden, Frank Lampard skjuter Juninho-frisparkar och Didier Drogba… tja, ni såg väl hans mål mot Spurs?

3) Barcelona gillar inte att möta Chelsea
Det gamla Chelsea, laget som så när knäckte Barcelona för tre år sedan, var raka motsatsen till Pep Guardiolas gäng. De försvarade sig lågt. De byggde laget kring stora, fysiska spelare. De spelade rakt och det långa uppspelsalternativet mot targetspelaren Didier Drogba var det vassaste anfallsvapnet.
De passade Barcelona illa. Dels för att Barcelona sällan eller aldrig ställs mot den typen av motstånd i Spanien, dels för att Chelsea hade mittfältare som både var kloka, spelskickliga och hade fysiskt övertag på de små spanjorerna (Michael Essien och Frank Lampard).

4) Stort längdövertag
En punkt som går hand i hand med ovanstående. Barcelona har frågetecken för Gerard Piqué. Om han inte spelar har laget bara två pålitliga huvudspelare i laget, Carles Puyol och Sergio Busquets.
Chelsea har tre i absolut världsklass – Didier Drogba (om han spelar), John Terry och Branislav Ivanovic. Dessutom finns Gary Cahill som ett ess i rockärmen. Barcelona kommer inte att kunna markera alla.
De fasta situationerna kommer att bli extremt viktiga för Chelsea.

5) Messis måltorka
Leo Messi har – hur otroligt det än kan låta – inte gjort mål mot Chelsea. Det finns förstås något som säger mig att den sviten inte kommer att hålla för evigt, men det säger också en del om att Messi haft problem med fysiska Chelsea.
Minnesbilderna av hur han helt avskärmad fullständigt försvann ur matchen i det där mötet 2009 har Terry & Co med sig i kväll.
Messi har gjort ofattbara 63 mål på 52 matcher under säsongen, 29 på sina 15 senaste. Han gör mål var 71:a minut.
Kan Chelsea neutralisera världens bäste igen?

6) Stamford Bridge
Det finns en aspekt som jag anser har blivit förbisedd när Chelsea lyckats bemästra Barcelona i Champions League (dels i 4-2-segern 2005, dels i 1-1-matchen 2009).
Stamford Bridges mått. Det är en de minsta planerna i Premier League.
Måtten 103 meter x 67 meter kan jämföras med Camp Nous 107 x 72 (varierande uppgifter, 105 x 68 enligt Wikipedia).
Ett par meter skillnad i bredd är mycket.
Den smala planen innebär problem för Barcelona som behöver ytor för att tiki-taka-spelet ska öppna ytor. Chelsea kommer att orka göra rejäla överflyttningar till bollsida i defensiven, vilket kommer att försvåra för Barcelona.

***
De mest intressanta taktiska detaljerna är dels vem Roberto Di Matteo väljer om vänsterspelare i Chelsea.
Vill han ha ett defensivt skydd mot Dani Alves löpningar eller vill han utnyttja ytorna som uppstår på Alves kant och attackera på den sidan? Chelsea spelar trots allt på hemmaplan och behöver ha ett mål med sig till bortamatchen för att ha en realistisk chans att gå vidare.
Dels vem som får chansen på topp – Drogba eller Torres?
Ivorianen var grym i söndags, men orkar han leverera en liknande insats igen? Torres har snabbheten och en historia som Barcelona-dödare under Atlético-tiden.

Dokument: Taktiken bakom Wigans succé

av Kalle Karlsson

För en månad sedan såg läget nattsvart ut.
Som det alltid gör.
Nu är Wigan på väg att 
 fixa en ”Great escape” igen.
Nej, förlåt. Det här är ”The greatest great escape”.

Så här gick det till.

Om vi bortser från Arsenal idag. Om vi struntar i att laget svarade för en plattmatch. Att flera spelare underpresterade grovt (Sagna, Walcott, Ramsey). Att Arsène Wenger var så sur vid slutsignalen att han inte tog Roberto Martínez i hand. Att Robin van Persie vägrade ta Gary Caldwell i hand.
Vi fokuserar på Wigan Athletic istället. Little fucking Wigan Athletic.
Så otroligt imponerande.
Håll med om att det är lite kul.
Varje år tippas de åka ur. Varje sommar tappar de någon nyckelspelare vilket medför att de blir ännu mer nederlagstippade.
De har inga pengar, ingen historia som en ”sovande jätte”, knappt någon publik. Den enda arenan i Premier League där man kan finna tomma platser när Manchester United kommer på besök är DW Stadium. Till bortamatcherna tar de ibland bara med sig några hundra tappra själar. I går hade de 200 tillresta på Emirates.
Wigan är en anakronism i ligan. De kommer från en stad vars rugbylag har rönt mer respekt. När de kom upp i Premier League under Paul Jewell var de ett exotiskt gäng som fick sympatier. Efter att de etablerat sig i ligan är det få som vill ha dem kvar.
Ändå lyckas de på något sätt greja kontraktet. År efter år. Hur mörkt det än ser ut. Det här är sjunde raka säsongen i världens mest konkurrenskraftiga liga.
Den här säsongen har de legat under strecket från december fram till förra veckan.
Nu är det fyra omgångar kvar och då har Wigan plötsligt skaffat sig fem poängs avstånd ned till strecket.
Utvecklingen den senaste månaden är sensationell, snudd på ett mirakel.

Den 17 mars hade Wigan spelat 1-1 hemma mot West Bromwich. Laget låg tre poäng under strecket och på programmet väntade: Liverpool (b), Stoke (h), Chelsea (b), Manchester United (h), Arsenal (b).
En-två poäng hade varit realistiskt, tre poäng godkänt.
Wigan har tagit tolv poäng.
De vann på Anfield med 2-1, vann hemma mot Stoke med 2-0, knäckte United med 1-0 och i går vann på Emirates med 2-1. De borde ha vunnit, eller åtminstone tagit poäng borta mot Chelsea (förlust, 1-2), om det inte varit för två offsidemål. Misstagen var så grova att domarbasen Mike Riley skickade en personlig ursäkt till klubben.
Det som är allra mest imponerande är att de har förtjänat att vinna dessa matcher. De pressade sönder Manchester United och i går skapade de fler klara målchanser än Arsenal.
- Jag är belåten för det var ingen slump. Vi hade frilägen med målvakten, vi hade andra chanser och vi hanterade ett fantastiskt fotbollslag. Det är sanningen, sa Roberto Martínez efter matchen.
Hur har spanjoren burit sig åt?

Vi skruvar tillbaka tiden till början av februari. Wigan låg sist i Premier League, fem poäng från säker mark. De hade mött Everton hemma (1-1) med en fyrbackslinje med Stam-Boyce-Caldwell-Figueroa. Antolin Alcaraz satt på bänken. Då hade laget vunnit tre av 24 matcher. Nedflyttning såg ut att vara oundvikligt för klubben som skrällde och slutade på tionde plats som nykomling 2005/06.
Det var då Roberto Martínez satsade fullt ut på trebackslinje. Han hade visserligen testat systemet tidigare under säsongen, men aldrig kontinuerligt. Istället hade han hattat och bytt spelsystem som andra byter kalsonger. Grundsystemet 4-2-3-1 var ofta ersatt av 4-3-3. I hemmamötet med Manchester City i januari (0-1) spelade Wigan 4-4-2.
Men till bortamötet med Bolton hade Roberto Martínez ställt upp laget enligt 3-4-3. Ett djärvt system som sällan skymtas i en liga där fyrbackslinje varit en del av ligans dna.
Wigan vann med 2-1 och sedan den här dagen har inte Martinez laborerat mer.
- Jag tror att vägen ut från trubbel är att spela bra, säger han.Det handlar inte om kort sikt. Det här systemet passar våra spelare. För att vinna måste du ha mod att försöka saker, ha tro och en viss arrogans.

Hans 3-4-3 har gjort att samtliga bitar har fallit på plats. Tidigare kunde Wigan spela fin, publikfriande fotboll, men det ledde sällan till några poäng.
Nu har de ett system där de kombinerar en pragmatisk cynism med ett snabbt omställningsspel. De försvarar sig djupt, men lyckas ändå få fram mycket folk när de väl attackerar.
Det är ett svårt system att spela. Det kräver lojala spelare som ställer upp och tar jobbet.
Om man lyckas är det ett svårt system att försvara sig emot.
Roberto Martinez sa i går efter segern:
- Vi har spelat bra sedan början av februari, det blev en vändpunkt för oss. Allt det vi jobbat på satte sig utan att vi fick med oss resultaten.
Jag skulle vilja framhålla bortamatchen mot ett formstarkt Norwich som en ”turning point”. Det var första gången jag såg Wigans nya 3-4-3-system fungera fullt ut. De fick bara 1-1 på Carrow Road, men sanningen var att de var värda så mycket mer. De hade 20 avslut i matchen och 55 procent av bollinnehavet.
För Wigans försvarare har systemet lett till synergieffekter.
> Maynor Figueroa är en vänsterback som spelat mittback för Honduras. Han passar utmärkt i rollen som mobil mittback till vänster.
> Gary Caldwell har varit en säkerthetsrisk i en hög fyrbackslinje. Nu kan han stå lågt och göra det han är bäst på, nicka undan inlägg, utan att bli utelämnad i löpdueller.
Det numerära övertaget i de bakre leden medför att mittbackarna kan följa med en droppande anfallare i rygg utan att vara orolig för att lämna alltför stora ytor bakom ryggen. Det är intressant med tanke på att den nya ”false nine”-rollen, Messi-rollen, varit effektiv för att lura bort mittbackar och öppna ytor. Caldwell var stundtals som ett plåster på Robin van Persie i går och holländaren kom sällan till mållägen.
- Det är alltid en fördel när du spelar ett annorlunda system, när du har en formation som inte är symmetrisk, sa Roberto Martínez i går i Sky Sports.
Än så länge har motståndarna inte kommit underfund med hur de ska tackla ”nya Wigan”.

Wigans 3-4-3 låter offensivt, men det ska inte förväxlas med Marcelo Bielsas 3-4-3 med Argentina i VM 2002. Wigan framstår egentligen mer som ett 5-4-1-lag. Så fort laget tappar bollen faller ”halvbackarna” ned och bildar en fembacklinje. Samtidigt kliver yttrarna ned och blir ”traditionella” yttermittfältare, vilket innebär att strikern Franco Di Santo är den enda spelaren som ligger kvar i en offensiv position (se bild nedan).
Formationen 3-4-3 med ”halvbackar” kräver löpstarka, lojala spelare som kan spela i de ansvarsfulla kantrollerna. En yngre Javier Zanetti är prototypen för arbetsbeskrivningen. Roberto Martínez har dessa spelare.
Jean Beausejour spelade offensiv ytter för Chile i VM 2010 men har accepterat en mer defensiv roll sedan flytten från Birmingham. Omskolade mittbacken Emmerson Boyce passar perfekt som sköld bakom den offensive högeryttern Victor Moses. Den mest lämpade spelaren för positionen som halvback, holländaren Ronnie Stam, satt på bänken i går. Han är högerback men har använts som ”defensiv högerytter”.

Men det är inte bara i spelet utan boll som Wigans 3-4-3/5-4-1-system bär frukt. Laget har lyckats med utmaningen att få fram rejält med folk vid omställningarna. I går kontrade laget in båda målen.
Det första kom efter en hemmahörna där Bacary Sagna slarvade med bollen och Yossi Benayoun för sent insåg att han var tvungen att ta en defensiv löpning.
Det andra kom i ett läge där Theo Walcott inte gav Bacary Sagna understöd på högerkanten, vilket öppnade för Victor Moses dribblingsnummer.
Det hade förstås inte varit möjligt utan den förträfflige Victor Moses som lattjade med Bacary Sagna, av många ansedd som ligans bästa högerback.
- Systemet ger oss extra alternativ när vi har bollen, sa Roberto Martinez i går.
Det där är intressant. Något jag noterade i går var att Wigan väldigt sällan var stressade med bollen. Mittfältaren James McCarthy, som med undantag av en indianpassning i första halvlek var en jätte, kunde tack vare de tre mittbackarna alltid vända hem på ett defensivt alternativ.

Under gårdagens match sparade jag ned ett gäng bilder för att kunna visa hur Wigans formation fungerar. Här är för- och nackdelarna med 3-4-3-systemet.

Här ser vi utgångspositionerna. Trebacklinjen med, från höger, Alcaraz, Caldwell och Figueroa tar ett rejält djup. Samtidigt är laget ”kort”, endast 25 meter skiljer upp till anfallaren Franco Di Santo.

Här har ”halvbackarna” Boyce och Beausejour fallit ned och bildat en fembackslinje. Vi ser också att 3-4-3 har förvandlats till 5-4-1 även om vänsteryttern Victor Moses slarvar lite med överflyttningen till bollsida. Arsenals Tomas Rosicky (inringad) har hittat en yta som jag anser är kritisk för Wigan. Med fembackslinjen och ett rakt mittfält utan en uttalad ”pivot” lämnas utrymme framför backlinjen. När motståndarnas striker droppar ned i den ytan, i det här fallet Robin van Persie, är han lätt att plocka upp för en av mittbackarna (som då ändå har täckning av två centrala mittbackar). Men när löpningen kommer från mittfältet eller, ännu svårare, från en ytter som kliver inåt i banan, eller som i går från en försvarare (Thomas Vermaelen) är den spelaren svårare att plocka upp. 

Upprinnelsen till Arsenals reduceringsmål. Wigan har legat rätt i sitt 5-4-1, men Victor Moses (närmast bollen) har halkat och hinner inte fram i press på Tomas Rosicky som ostört får svinga in ett inlägg. Thomas Vermaelen (på straffområdeslinjen) skapar numerärt överläge i boxen och kommer att nicka in 1-2. Emmerson Boyce (i högerbacksposition för Wigan) inser för sent att han borde flytta in och hjälpa sina mittbackar.

I andra halvlek kunde vi notera att Roberto Martínez åtgärdat missen. James McCarthy föll lite längre ned i plan. Här ser vi att han stängt ytan framför backlinjen för Tomas Rosicky. När Arsenal kom med en löpning bakifrån, ofta genom Thomas Vermaelen, pekade McCarthy för att mittbackarna skulle uppmärksamma det. Kommunikation vid överlämningar i markeringsspelet är extra viktigt med ett osymmetriskt spelsystem där det inte blir lika tydligt vem som ska markera vem. McCarthy skötte det exemplariskt efter paus.

Den här bilden har jag lånat från bloggen Red Rants för att illustrera hur Wigan neutraliserade formstarke Antonio Valencia i förra veckans möte. Jean Beausejour och Shaun Maloney ”dubblar” på United-yttern. Maynor Figueroa ger understöd. Maloney (till höger om bollförande Valencia) demonstrerar den ”lojalitet” som jag nämnt tidigare. Som ytter i ett 3-4-3 är han att betrakta som anfallare. Ändå måste han ta sig ned och ge understöd så pass långt ned i plan.

Det är alltså det här systemet som inom loppet av några veckor fällt Liverpool, Manchester United och Arsenal. Och detta med ett spelarmaterial som är, minst sagt, begränsat.
Ibland känner jag att Roberto Martínez inte fått tillräckligt med credit för vad han åstadkommit med detta lag sedan han anslöt från Swansea 2009. När ordföranden Dave Whelan förra säsongen hävdade att Martínez var ”bra nog att träna Barcelona” var det vissa som skrockade.
Det är förstås skillnad på att leda ett bottenlag i Premier League och världens bästa klubblag, men glöm inte bort att det var Martínez som lade grunden till Swanseas tiki-taka-fotboll. Han har en offensiv dimension också.
Sedan han tog över tränarjobbet i Wigan har han fått agera med bakbundna händer. Han har gång på gång fått se de bästa spelarna flytta. Inför årets säsong lämnade bästa spelaren Charles N’Zogbia. Lagets näst bäste, Hugo Rodallega, har varit sugen på flytt och inte bidragit med mycket. Martínez köpte ingen ersättare till N’Zogbia, utan litade på att Victor Moses skulle fylla luckan. Det har han gjort. Tomrummet efter Rodallega har han löst ändå. Trots att hans anfallare, Di Santo och Conor Sammon, haft svårt att hitta målet. Di Santo gör få mål, men hans rörlighet passar bra i det här systemet där han dels får jaga ensam, dels måste suga in bollar så laget hinner flytta upp.
Direkt vid slutsignalen i går skrev jag på twitter: ”Roberto Martínez – genius”. Jag tror inte att jag är ensam om den uppfattningen.
Senare stod Gary Neville i Sky och konstaterade:
- Roberto Martínez ska vara stolt. Jag är stolt över honom och jag är inte ens Wigan-fan…

FAKTA: WIGANS SPELARFÖRLUSTER – ÅR FÖR ÅR

(Inför och under säsongen) 2006/07

  • Jimmy Bullard
  • Stéphane Henchoz
  • Jason Roberts
  • Pascal Chimbonda
  • Graham Kavanagh
  • Damien Francis
  • Arjan De Zeeuw
  • David Unsworth

2007/08

  • Leighton Baines
  • Denny Landzaat

2008/09

  • Emile Heskey
  • Ryan Taylor
  • Wilson Palacios
  • Kevin Kilbane
  • Andreas Granqvist

2009/2010

  • Antonio Valencia
  • Lee Cattermole
  • Michael Brown
  • Henri Camara
  • Marlon King
  • Antoine Sibierski
  • Erik Edman

2010/2011

  • Mario Melchiot
  • Jason Scotland
  • Titus Bramble
  • Paul Scharner
  • Olivier Kapo
  • Richard Kingson

2011/12

  • Jason Koumas
  • Steven Caldwell
  • Daniel De Ridder
  • Charles N’Zogbia

Fotnot 1: Sammanställningen innefattar inte samtliga spelare som lämnat Wigan dessa år, utan spelare av betydelse för laget eller åtminstone kända namn.
Fotnot 2: Tack till redaktör Johan D Lundin som hjälpte mig med att rita pilar i Photoshop. 

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.

Arsenals äldsta startelva på sex år

av Kalle Karlsson

Först Manchester United. Nu Arsenal.
Wigan fullbordade en drömvecka i går tack vare en chockseger på Emirates (2-1).

Jag har tänkt att grotta ned mig i skrällaget från Manchesters utkanter, men på grund av pressat schema så delar jag upp inlägget från gårdagens match. Senare idag, förhoppningsvis, ska jag leverera en längre text om taktiken bakom Wigans framgångar.

Lite Infostrada-poänger från matchen:
> Wigan blev det tredje laget som besegrar Arsenal och Manchester United efter varandra. Liverpool har gjort det två gånger (dec 1995 och dec 2000), Sunderland lyckades (maj 2001).
> Franco Di Santos mål var det första Wigan gjorde borta mot Arsenal sedan februari 2007.
> Arsenals startelva var i snitt 27 år och 161 dagar. Det var den äldsta elvan Arsène Wenger ställt på benen i Premier League sedan 0-0-matchen mot Manchester United i januari 2006 (28 år och 16 dagar).

***
Mina spelarbetyg, Arsenal-Wigan:
Arsenal: Wojciech Szczesny 5 – Sagna 5, Djourou 5, Vermaelen 6, Santos 5 – Arteta -, Song 5, Rosicky 6 – Walcott 4, van Persie 5, Benayoun 7.
Avbytare: Ramsey 4, Gervinho 5, Oxlade-Chamberlain -.

Wigan: Al-Habsi 8 – Alcaraz 7, Caldwell 8, Figueroa 8 – Boyce 6, McArthur 7, McCarthy 7, Beausejour 7 – Gomez 7, Di Santo 7, Moses 9.
Avbytare: Diamé -, Sammon -.

De kan vinna priset som Årets spelare

av Kalle Karlsson

I kväll presenterades nomineringarna till PFA Player of the year.
Tre spelare från Manchester City slåss om priset.

Som uppladdning inför kvällens match mellan Arsenal och Wigan fick vi en aptitretare med nomineringarna till priset som Årets spelare i Premier League, det som röstas fram av spelarna själva.
Det verkar som att juryn som tagit ut dessa namn är ganska överens med mig om vilka spelare som varit bäst den här säsongen.
När jag förra månaden rankade säsongens 50 bästa spelare den här säsongen på Sportbladet.se såg topplistan ut så här: 1) Robin van Persie, 2) David Silva, 3) Joe Hart, 4) Wayne Rooney, 5) Gareth Bale, 6) Sergio Agüero, 7) Scott Parker.
Samtliga spelare finns med här, förutom Gareth Bale som tappat lite av sin fina höstform.

De nominerade till PFA Player of the year (i bokstavsordning):

  • Sergio Agüero, anfallare, Manchester City
  • Joe Hart, målvakt, Manchester City
  • Scott Parker, mittfältare, Tottenham
  • Robin van Persie, anfallare, Arsenal
  • Wayne Rooney, anfallare, Manchester United
  • David Silva, mittfältare, Manchester City

Vad säger ni? Vilka saknas?
Min vinnare: Robin van Persie, Arsenal.

De nominerade till PFA Young player of the year (23 år och yngre):

  • Sergio Agüero, anfallare, Manchester City
  • Gareth Bale, mittfältare, Tottenham
  • Alex Oxlade-Chamberlain, mittfältare, Arsenal
  • Daniel Sturridge, anfallare, Chelsea
  • Danny Welbeck, anfallare, Manchester United
  • Kyle Walker, försvarare, Tottenham
Vad säger ni? Vilka saknas?
Min vinnare: Sergio Agüero, Manchester City.

Fotnot: För PFA Young player of the year gäller att spelaren ska vara ”23 år eller yngre” när säsongen startar (trodde först att spelare som fyllt 23 inte kunde vinna, men det gäller alltså alla spelare födda 1988 och senare, vilket inkluderar Tim Krul och Juan Mata). 

Analys av bottenstriden: Skadeläget, programmet, formen

av Kalle Karlsson

Hur toppstriden ser ut vet ni.
Carlos Tévez har gjort comeback i Manchester City och Paul Scholes dominerar för Manchester United.
Men hur är läget i botten med fyra-fem omgångar kvar?
Här är en genomgång av lagen som slåss överlevnad.

Minitabell
15) Aston Villa 35 p
16) Queens PR 31 p
17) Wigan 31 p
————————
18) Bolton 29 p
19) Blackburn 28 p
20) Wolves 23 p 

15) Aston Villa 35 poäng, -12
Program: 4/5
Sunderland (h), Bolton (h), West Brom (b), Tottenham (h), Norwich (b).
Kommentar: Efter dagens match har man ganska överkomligt schema, bara ett möte med ”Big Six”. Dessutom en match mindre spelad.

Skadeläget: 1
Chris Herd (förväntad comeback: 21 april), Marc Albrighton (no return date), Stilian Petrov (no return date), Fabian Delph (21 april), Richard Dunne (no return date).
Kommentar: Många skador och tunga skador. Frånvaron av ledarfigurer som Richard Dunne och Stilian Petrov extra kännbar. Darren Bent saknas enormt.

Formen: 1.
Kommentar: En seger på de tio senaste matcherna i ligan. Villa är i gungning och väldigt lite i spelet talar för en förbättring.

Formen hos nyckelspelare: 1
Kommentar: Målansvaret vilar på Darren Bent och med anfallaren på skadelistan (har inte spelat sedan 25 februari) är Villa påtagligt uddlöst framåt.

Tränare: 2.
Kommentar: Alex McLeish har erfarenhet av bottenstrider, men han status har sjunkit drastiskt sedan han stod vid rodret när Birmingham seglade ned i Championship fjol.

Totalt: 9/25.

16) Queens Park Rangers 31 poäng, -19
Program: 1.
Tottenham (h), Chelsea (b), Stoke (h), Manchester City (b).
Kommentar: Tre av fyra matcher mot ”Big Six” och en på pappret lättare hemmamatch mot Stoke. QPR kommer att få kämpa för poängen.

Skadeläget: 3
Alejandro Faurlin (resten av säsongen), Kieron Dyer (resten av säsongen).
Kommentar: Faurlin blev ett enormt avbräck när han gick sönder i början av året, men nu har Samba Diakité kommit in i Premier League och minskat saknaden av argentinaren.

Formen: 3
Kommentar: Tre segrar på de sex senaste matcherna i ligan. Joey Barton gjorde en kanonmatch senast – viktigt förstås.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Det tog tid, men Adel Taarabt hittade till formen i Premier League.

Tränare: 2.
Kommentar: Mark Hughes har inte fått jobba med laget någon längre tid. QPR:s resultat har inte varit bättre sedan walesaren tog över.

Totalt: 12/25

17) Wigan 31 poäng, -26
Program: 2
Arsenal (b), Fulham (b), Newcastle (h), Blackburn (b), Wolves (h).
Kommentar: Tre av fem matcher på bortaplan. Avslutningen mot ett redan avsågat (?) Wolves kan bli räddningen.

Skadeläget: 5.
Hugo Rodallega (21 april).
Kommentar: Inga långvariga skador. Rodallega kan vara tillbaka till nästa match.

Formen: 5
Kommentar: Bortaseger mot Liverpool för ett par veckor sedan och vinst mot Manchester United i veckan. Däremellan en knapp – och ytterst kontroversiell – förlust borta mot Chelsea. Wigan är i storform.

Formen hos nyckelspelare: 4.
Kommentar: Wigan har ingen utpräglad nyckelspelare, men Victor Moses är viktig för anfallsspelet och han svarade för en kanonmatch mot United.

Tränare: 4
Kommentar: Jag vet inte hur det går till, men Roberto Martinez lyckas på något sätt hålla kvar Wigan år efter år.

Totalt: 20/25

——————————————————————-

18) Bolton 29 poäng, -29
Program: 2
Swansea (h), Aston Villa (b), Sunderland (b), Tottenham (h), West Brom (h), Stoke (b).
Kommentar: Bara ett möte med ”Big Six”. De övriga matcherna är inga omöjliga uppgifter, men inte heller lätta.

Skadeläget: 1
Fabrice Muamba (no return date), Tyron Mears (resten av säsongen), Ricardo Gardner (resten av säsongen), Chung-yong Lee (6 maj), Stuart Holden (no return date).
Kommentar: Flera nyckelspelare borta sedan länge. Dessutom har de fått handskas med Fabrice Muambas kollaps.

Formen: 3
Kommentar: Tre segrar på de sex senaste matcherna. Bolton har sett ut att hitta styrka av Muambas öde.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Den egentliga nyckelspelaren, Stuart Holden, har varit skadad i princip hela säsongen. Adam Bogdan, målvakten, får ses som den viktigaste kuggen just nu, och han har rest sig efter en skakig inledning i höstas.

Tränare: 3
Kommentar: Owen Coyle var en av brittisk fotbolls största tränarämnen efter första året i Bolton. Inte lika hög status nu, men det är inte på tränarbänken som Bolton saknar kvalitet.

Totalt: 12/25

19) Blackburn 28 poäng, -28
Program: 2
Norwich (h), Tottenham (b), Wigan (h), Chelsea (b).
Kommentar: Två tuffa matcher, två som är möjliga trepoängare.

Skadeläget: 2
Yakubu (no return date), David Hoilett (21 april), Grant Hanley (no return date), Michel Salgado (no return date), Vince Grella (no return date).
Kommentar: De tre nyckelspelarna Yakubu, Hoilett och Hanley tvingades kliva av senast. Yakubu med känning i knäet, Hanley med en fotskada. Tillståndet med Hanley verkar vara värst. ”Han kan missa resten av säsongen”, sa Kean i lördags.

Formen: 1
Kommentar: Fem raka förluster. 0-3 mot Swansea i lördags.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: Yakubu var mer målfarlig i höstas, men med sin fysik är han alltid ett orosmoment för motståndarförsvaren.

Tränare: 1
Kommentar: Steve Kean har liten erfarenhet och har suttit löst under större delen av säsongen. Var på väg att vända trenden och skaffa sig andrum när laget tog två raka segrar i mars.

Totalt: 9/25

20) Wolverhampton 23 poäng -39
Program: 2
Manchester City (h), Swansea (b), Everton (h), Wigan (b).
Kommentar: Wolves behöver nästan gå rent för att klara kontraktet och då är det inte direkt fördelaktigt att City på Etihad väntar närmast.

Skadeläget: 2
Stephen Hunt (no return date), Jody Craddock (no return date), Jamie O’Hara (no return date).
Kommentar: Inte så många skador, men spelarna som sitter på rehabcykeln är viktiga – inte minst tack vare sin karaktär. ”Lagpappan” Craddock hade behövts i ett försvar som läcker.

Formen: 1
Kommentar: En seger sedan 4 december. Två poäng av 27 möjliga sedan Terry Connor tog över.

Formen hos nyckelspelare: 1
Kommentar: Jamie O’Hara blev en grym injektion för Wolves när han kom från Spurs i fjol. Har inte alls lyckats den här säsongen. Nu har han dessutom varit skadad.

Tränare: 1
Kommentar: Terry Connor tog över efter Mick McCarthy men har inte stoppat raset.

Totalt: 7/25

***
Min magkänsla den senaste veckan/veckorna har varit att Wolves, Blackburn och Bolton åker ur. Efter att ha studerat programmet, känt av formen tror jag att QPR kan få riktigt kämpigt.
Så mitt tips i dagsläget blir att Wolves, Blackburn, QPR får börja om i Championship.

Vad tror du om bottenstriden? Vilka åker ur? Vad kommer att bli avgörande?

Tre slutsatser efter Liverpool-Everton

av Kalle Karlsson

Liverpool har räddat säsongen från fiasko
Precis som så många noterat senaste veckorna: En förlust i den här semifinalen mot Everton hade varit förödande för Liverpool, för Kenny Dalglish, för FSG.
En ny tripp till Wembley ger King Kenny andrum. Den räddar en säsong där laget varit en stor besvikelse i ligaspelet. Nu kommer han inte att få sparken.
En FA-cuptitel – om Liverpool besegrar Chelsea eller Tottenham i finalen – skulle till och med kunna betyda att säsongen är halvlyckad.

Andy Carroll har börjat avbetalningen
I över ett år har han fått leva med floppstämpeln, fått höra snacket om den höga övergångssumman. Det tog tid, men till slut har Andy Carroll börjat avbetalningen.
Hans problem tidigare var inte bara bristen på mål utan även bristen på viktiga mål.
Nu har han inom loppet av några dagar avgjort mot Blackburn i slutminuterna och fått slut på Liverpools förlustsvit och även nickat Liverpool till FA-cupfinal, återigen i slutminuterna.
35 miljoner pund är mycket pengar, men just i dag var det värt varenda öre för FSG.

Den matchvinnande insatsen var egentligen ingen stor överraskning. Vi har sett en stigande formkurva hos 23-åringen. Andy Carroll började lovande mot Newcastle borta för ett par veckor sedan, innan han förstörde allt med en patetisk filmning.
I dag gjorde han en riktigt bra insats. Inte i närheten av så bra som Viasats Bosse Pettersson ville få det till, men ändå.
Han inledde piggt, föll sedan in i gamla synder med enkla bolltapp för att sedan var glödhet sista halvtimmen. Han var inte knivskarp när lägena dök upp, men det faktum att han tar sig till chanserna är ett stort steg i rätt riktning.
Förut, när det som som allra mörkast ut, gjorde han inte ens det.

Moyes – kungen utan krona
Det gick inte den här gången heller för Everton. Ni som läste mitt inlägg inför finalen vet att de har en bitter semifinal- och final-historia mot storebror Liverpool.
David Moyes har varit på den här arenan förut och haft ledningen i en FA-cupfinal. Idag fick han uppleva samma typ av vändning.
Everton tog ledningen med 1-0 genom Nikica Jelavic, kontrollspelade precis som man bör göra vid ledning, men föll ihop efter ett horribelt misstag av Sylvain Distin.
Såna misstag som man inte får göra. Såna misstag som förklarar varför Everton inte har tagit det där klivet upp på ”nästa nivå”.
Liverpools segermål föregicks också av ett sånt där kostsamt, naivt försvarsspel som sällan kännetecknar topplagen. Inhopparen Séamus Coleman var lite för het och lite för sen in i en duell med Steven Gerrard (och borde ha fått sin andra varning). Duellen ledde till frisparken som gav Andy Carroll möjlighet att nicka in 2-1.
David Moyes kommer att prata framtid med Bill Kenwright i sommar. Jag tror att han kommer att vara öppen för en ny utmaning.
Han lämnar Everton som kungen som aldrig fick sätta sin krona på verket.

***
Mina spelarbetyg, Liverpool-Everton:
Liverpool: Jones 6 – Johnson 6, Carragher 5, Skrtel 7, Agger 5 – Henderson 5, Gerrard 7, Spearing 7, Downing 7 – Suárez 8, Carroll 8.
Avbytare: Maxi -, Bellamy -.

Everton: Howard 6 – Neville 7, Heitinga 6, Distin 5, Baines 7 – Osman 6, Fellaini 6, Gibson 6, Gueye 5 – Cahill 6, Jelavic 7.
Avbytare: Coleman 5, Anichebe -.

Mötet i dag – säsongens tyngsta match hittills

av Kalle Karlsson

Kan det blir större än så här?
Två klubbar som behöver en tung titel. Två klubbar som på olika sätt famlar i mörkret. Två tränare som kommer att definieras av den här matchen.
Två klubbar som slåss om tronen i samma stad.
Liverpool-Everton, 13.30 svensk tid, Wembley.
Säsongens hittills tyngsta match.

Jag vet inte om vi här i Sverige har förstått vikten av den här FA-cupsemifinalen ännu. Det blir lätt så när sådana här prestigemöten drunknar i ett tv-utbud där man nuförtiden kan titta på europeiska matcher varje dag (själv såg jag Villarreal-Málaga i torsdags, Stuttgart-Bremen och Southampton-Reading igår).
Men för att verkligen förstå betydelsen av dagens match kan vi skruva tillbaka tiden sju år. Till den 8 maj 2005.
Då korkade David Moyes upp champagneflaskan. Han är inte känd för någon extravagant livsstil, men den här dagen hade han bytt ut träningsoverallen mot en kofta, och han hade anledning att fira.
Han hade precis lett Everton till fjärdeplatsen i ligan och en biljett till Champions League. Det var första gången sedan 1987 som Everton slutat före Liverpool i tabellen. Fram till den dagen hade den blåa delen av Merseyside fått leva på minnena från det 80-tal då Everton och Liverpool slogs om kungatronen i engelsk fotboll.
- Vi har bevisat att vi är stans bästa lag, sa David Moyes.

Sjutton dagar senare hade Jerzy Dudek spaghetti-räddat ett par straffar i en oförglömlig Champions League-final i Istanbul.
Everton var fortfarande bäst i stan, problemet var bara att Liverpool var bäst i Europa.
The Empire strikes back.
Evertons ”fifteen minutes of fame” bestod av sjutton dagar. Sedan var man tillbaka i storebrors skugga igen.
”Forever in our shadow”, är ett budskap man kan se på en banderoll på Anfield i samband med derbyna.

Inte ens CL-biljetten blev något lyft. Everton föll i kvalet mot Villarreal. Närmare än så har man inte kommit den penningstinna turneringen. Samtidigt fick de se Uefa göra ett undantag och ge Liverpool en ”extraplats” i Champions League, trots att man inte kvalificerat sig för turneringen via ligaplaceringen.
Everton sjönk tillbaka till en anonym tillvaro i tabellens mittenregion. Istället för att utmana ”Big Four” fick de titta på när Tottenham och Manchester City satsade sig in och bildade en ”Big Six”. Sedan fjärdeplatsen 2004/05 är lagets placeringar: 11-6-5-5-8-7.
De har varit ett stabilt lag på övre halvan, ”best of the rest”, men det är en klen tröst för supportrarna som tvingas gå till jobbet och ta emot gliringarna från arbetskamraterna som håller på det mer framgångsrika laget i rött.
Nu finns chans till upprättelse.

Inför lördagens möte ligger Everton en poäng före Liverpool i Premier League. Skulle de behålla det avståndet ligan ut och dessutom slå ut Liverpool ur FA-cupen är det den mest prestigefyllda skalpen på 25 år.
Det är inget tronskifte i ett historiskt perspektiv, men åtminstone en seger på påverkar maktbalansen i staden.
Matchen kommer vid en bra tidpunkt för Everton. De har som vanligt hittat formen efter en trög höst. Samtidigt har Liverpool upplevt sin tyngsta ligaperiod sedan 1950-talet.
Everton imponerade stort när man slog ut Sunderland kvartsfinalen (2-0). De imponerade igen i helgen när de slog samma lag i ligan med 4-0. Tim Cahill sa efter cupsegern mot Sunderland:
- Vi försöker ta oss upp på nästa nivå och i den här matchen tycker jag att vi lyckades. Jag har upplevt vissa fantastiska ögonblick med den här klubben och det är bland de bästa.

För tränarna är dagens match hyperviktig. Jag kan faktiskt inte minnas någon match där båda tränarna står inför så definierande minuter. Deras framtid kan avgöras av en fight.
David Moyes har gjort ett beundransvärt jobb på Goodison Park och brottats med små resurser i tio års tid. Men nu står han vid ett vägskäl. Det saknas en titel. För tre år sedan var Everton i FA-cupfinal mot Chelsea. De hade ledningen med 1-0, men tappade till 1-2. De var så nära, men ändå så långt ifrån.
En titel, i så fall klubbens första på 17 år, skulle vara kronan på tio års verk.
Det kan räcka med att få knäppa storebror Liverpool på näsan och ta sig till en ny final för att hans sejour i klubben ska betecknas som en succé. Förlorar Everton kommer det heta att Moyes gjorde ett bra arbete med begränsade resurser, men misslyckades i de stora matcherna, de avgörande skedena. Som mot Villarreal 2005 och Chelsea 2009.
- Oavsett vad som sker, vinst eller förlust, kommer jag att ha ett snack efter säsongen med ordföranden där vi ser var vi står och hur klubben mår.

Kenny Dalglish har ett annat läge. Han är hårt ifrågasatt efter en säsong där Liverpool misslyckats kapitalt i ligaspelet. Ligacuptiteln gav klubben och Dalglish andrum, men den kommer inte att räcka som argument om laget förlorar mot Everton i en FA-cupsemifinal. Fotbollsdirektören Damien Comolli fick sparken i torsdags. Förlust i dag så kan Dalglish gå samma öde tillmötes i sommar.
Han kan alltid hämta styrka från historien. Sedan Evertons semifinalvinst i FA-cupen 1906 har Liverpool vunnit samtliga tre semifinalmöten (1950, 1971, 1977). Alla tre finalmöten (1984, ligacupen, 1986, 1989) har Liverpool vunnit.

Everton har sitt lillebrorskomplex. David Moyes har inte lyckats vinna på Anfield på elva försök. De har inte spenderat stora pengar, men trycket finns där ändå.
- Det är en derbymatch där det handlar om att vinna FA-cupen. För en klubb som Everton, som har så många fans, sån historia och tradition, har de förmodligen väntat för länge. Så de har också press på sig, säger Jamie Carragher till Guardian.
Det blev tydligt i kvartsfinalen på Stadium of Light. 6000 tillresta Evertonsupportrar sjöng för full hals, men en sång stack ut:
Den om att tiden var kommen ”to put the champagne on ice”.
Vid avspark idag kommer jag att tänka på Tim Cahills ord. Det där om att ta ”nästa steg”. För att ta sig till den där högre nivån krävs segrar i de tunga matcherna.
I dag spelas en sådan match.

FAKTA: Minnesvärda derbymöten

1950: FA-cupen, semifinal
Liverpool-Everton 2-0
Billy Liddell gör ett mål och gör förarbetet till Bob Paisley som sätter tvåan.

1971: FA-cupen, semifinal
Everton-Liverpool 1-2
Everton tog ledningen, men Liverpool vände och vann efter mål av Alun Evans and Brian Hall.

1977: FA-cupen, semifinal, omspel
Liverpool-Everton 3-0
Efter 2-2 i första mötet, där Everton fick ett mål bortdömt för en kontroversiell offside, vann Liverpool omspelet.

1984: Ligacupen, final, omspel
Everton-Liverpool 0-1
Graeme Souness avgör omspelet med ett distansskott.

1986: FA-cupen, final
Liverpool-Everton 3-1
Gary Lineker ger Everton ledningen, men Liverpool vänder i andra halvlek. Ian Rush sätter två av målen.

1989: FA-cupen, final
Liverpool-Everton 3-2
Stuart McCall kvitterar i 89:e minuten för Everton och ordnar förlängning. Men Ian Rush gör två mål under extratiden och Liverpool vinner med 3-2.

Dokument: Så blev Dempsey en stjärna – mot alla odds

av Kalle Karlsson

I flera år har han kallats underskattad.
I flera år har han presterat i ett mittenlag utan att få erkännande som en stjärna, utan att bli värvad av storklubbarna.
Clint Dempsey, 29, kämpade vidare. Som han alltid gjort ända sedan uppväxten på en camping i Texas.
Till slut kom det stora genombrottet.
På vägen till toppen har han burit tragedin efter sin döda syster och den mördade vännen.
Låt mig berätta om en spelare som besegrat oddsen.

Fenomenet med underskattade spelare är intressant. Jag är av uppfattningen att skillnaden, balansgången, mellan underskattad och överskattad egentligen är hårfin.
I princip alla spelare som varit undervärderade tenderar ju att förr eller senare övergå till att bli ”erkända” eller, rent av, övervärderade.
För att ta ett exempel:
Jag tyckte länge att Stephen Carr i Newcastle/Birmingham var en underskattad spelare. Han spelade högerback, gjorde sällan något väsen av sig, alltid solid, alltid lojal. Han var aldrig bäst på plan, men heller aldrig sämst. Han var en typisk engelsk fotbollsarbetare som sällan gjorde sin tränare besviken.
Men ju mer jag – och andra – upprepade att var underskattad, desto troligare är det ju att han snarare blev överskattad. Om jag och andra hävdade att han var en av ligans bästa högerbackar så bidrog vi ju till att göra honom övervärderad.
Stephen Carr är fortfarande lojal, men han är fortfarande en begränsad högerback och det är ingen slump att han i dag återfinns i Championship. Hade han varit så förträfflig hade förstås någon klubb betalat tillräckligt för hans tjänster.
Ergo: Innan en spelare upptäcks av den stora massan är han eller hon underskattad. Sedan upptäcks spelaren, några finter florerar på Youtube, folk skapar en ”hype” utan att egentligen ha sett spelaren i aktion i en hel match och sedan när folk väl får göra det är det enkelt att sticka hål i ballongen.
Lex Ryad Boudebouz.

Clint Dempsey är spelaren som ständigt är underskattad. Han har varit det sedan första dagen han satte sin fot i Premier League, för över fem år sedan.
När jag har ombetts att nämna en underskattad spelare har jag de senaste åren svarat: ”Clint Dempsey i Fulham”. Stämpeln sitter kvar än.
Varje gång man velat syna epitetet har den offensive mittfältaren lyckats höja ribban.
Den här säsongen har han tagit det sista steget, upp bland ligans stjärnor.
Med 22 mål i alla turneringar från mittfältet, varav 16 i ligaspelet, har han satt nytt klubbrekord i Fulham. Det är bara Robin van Persie, Wayne Rooney och Sergio Agüero som gjort fler mål i alla turneringar av Premier League-spelarna.
Det är enastående.
Till slut har han fått de välförtjänta hyllningarna.
- Clint Dempsey är en kvalitetsspelare. Han låter spelet tala, säger lagkamraten John Arne Riise.
- Jag har aldrig tränat med någon som honom, han är otrolig. Han tränar hårt, kämpar hårt och vill hela tiden utvecklas. Det är därför han gör sina mål, säger Danny Murphy.
- Om du betänker att han gjort de flesta av målen från kanten är det makalöst, säger tränaren Martin Jol.
Resan han gjort för att komma hit är ännu mer osannolik.

Clint Dempsey föddes i Nacogdoches, en liten stad med närmare 40 000 invånare i Texas.
Vi vet en del om Texas. Det är knappast att delstaten är känd för att producera fotbollsspelare (så länge bollen inte är oval).
Så hur kom det sig att lille Clinton, som är hans fullständiga namn, fastnade för ”soccer”?
När Clint Dempsey växte upp bodde familjen på ett campingområde, på morföräldrarnas bakgård. Clint hängde med storebror, fem år äldre Ryan, som spelade med de latinamerikanska ungarna i grannkvarteret. De spelade fotboll med stenhårda basketbollar, använde strumpor som målstolpar.
Familjen insåg snabbt att Clint hade talang. Men det fanns inte en chans att han skulle komma in på college om han inte spelade utanför Nacogdoches. Så när Clint var tio år skjutsade pappa Audrey sonen den tre timmar långa bilfärden till Dallas för en provträning med klubben Longhorns. Coachen gillade vad han såg, så tre gånger i veckan fick Audrey eller mamma Debbie köra Clint till träningarna i Dallas, trots restiden på sex timmar.
För att ha råd med resorna sålde Audrey båten och sina jaktgevär. Familjen slutade åka på semestrar och drog ned på inköp. När de unnade sig ett restaurangbesök fick de fem barnen dela på måltiderna. Debbie, som arbetade som sjuksköterska, tog varenda övertidspass.

Clint var inte den enda som hade talang. Hans äldre syster Jennifer var duktig tennisspelare. I början av 1995, för att skipa rättvisa mellan syskonen, bestämde föräldrarna att Clint fick sluta i Dallas-laget för att systern skulle kunna åka på fler turneringar. I november samma år dog Jennifer av en hjärnblödning, 16 år ung.
Den efterföljande våren var Clint Dempsey tillbaka i Dallas.
- Innan hon dog pratade vi om döden. Hon sa att om något hände så skulle hon hjälpa mig att göra mål. Hon skulle se till att bollen tog sig över mållinjen, har Clint berättat för ESPN.
Vid systerns gravsten fann mamma Debbie en lapp i en vas. Meddelandet var från Clint.
- Han skrev att resten av livet, varje gång han gjorde mål, skulle han titta upp mot himlen och tänka på henne.
Storebror Ryan menar att Jennifers död blev en vändpunkt i Clints karriär.
- Jag var knäckt. Clint gick ut och tränade dubbelt så hårt. Han ville göra det för henne. Han dedikerade allt för henne.

Karriären tog fart. Clint Dempsey draftades av New England Revolution 2004. Han debuterade som defensiv mittfältare (!), men fick sedan kliva ut på kanten och gjorde sju mål på 24 under rookieåret.
När Nike 2005 fick höra honom rappa erbjöd de Clint Dempsey att spela in en musikvideo. Han nappade med kravet att han låten skulle berätta den tragiska historien om systern.
Sagt och gjort, Clint Dempsey fick sin vilja igenom och spelade in ”Don’t Tread” med Houston-rapparen Big Hawk. Den lilla flickan som syns i videon med en blomma i handen ska symbolisera Jennifer. Gravstenen där Dempsey placerar en blomma i slutet är systerns riktiga.

De tuffa livsödena tog inte slut. Samma dag som Clint Dempsey uppfyllde sin pojkdröm och blev uttagen till att spela VM i Tyskland nåddes han av beskedet att Big Hawk mördats.
Men motgångarna utanför planen stärkte honom. Fotbollskarriären nådde nya höjder.
I december 2006, betalade Fulham 4 miljoner dollar för den talangfulle mittfältaren, rekord för en MLS-spelare. Dåvarande tränaren Chris Coleman minns vad han fastnade för:
- Han hade en hunger, han var modig. Han ville ha bollen hela tiden. Laget var inte så bra, men han ville hela tiden ha bollen. Det är mod för mig när spelare agerar så.
Fulham hade bra erfarenhet av amerikanska spelare tack vare Brian McBride och Carlos Bocanegra. Chris Colemans förhoppning var att Clint Dempseys arbetsmoral skulle ta honom till samma nivå.
Han blev inte besviken.
Efter ett mål på tio matcher den första våren, 2007, blev det sex fullträffar 2007/08. Året efter höjde han till sju. Fansen gillade vänstermittfältaren. Det var inte bara det att han bidrog med mål. Han tog alltid jobbet; spelade för laget snarare än för jaget.
Säsongen 2009/10 blev det också sju mål i ligan, men en fullträff i Europaspelet gav rubriker i hela Europa. I Europa League vände Fulham underläge mot Juventus via en 4-1-seger på Craven Cottage. Clint Dempsey gjorde det avgörande målet, en chipp som The Guardian beskrev som ”klassisk i Fulhams historia”.
Innan spelåret var över hade han hunnit bättra på sin status genom att göra ett starkt VM, med bland annat mål mot England efter en tavla av Robert Green.
Förra säsongen höjde han ribban ytterligare ett snäpp. Han gjorde tolv mål i ligan och valdes av supportrarna till ”årets spelare” i Fulham.
Men det var ändå bara en försmak av vad som skulle komma. Än så länge var han bara en bra spelare.

Den här säsongen har Clint Dempsey tagit nästa steg. Han har varit sensationellt bra. Hans 16 mål betyder delad fjärdeplats i skytteligan, samma antal som Demba Ba. När jag förra månaden rankade de 50 bästa spelarna i Premier League den här säsongen placerade jag Dempsey på 15:e plats.
Det var inte omotiverat. Han har pendlat mellan vänsterkanten och rollen som tillbakadragen anfallare och burit Fulhams anfallsspel. Han har gjort mål, han har spelat fram – och han har jobbat lika hårt som tidigare. Han har slagit rekord på rekord. Mot Newcastle blev han den förste amerikanen att göra hattrick i PL. Han har slagit Brian McBrides gamla målrekord. Han har raderat Louis Sahas rekordnotering för flest mål på en säsong i Fulham.
- Det är kul att få uppskattning, men jag försöker bara spela så bra jag kan, sa Clint Dempsey i samband med landslagssamlingen i februari.
- Som amerikan finns det alltid något att bevisa. Så kommer det kännas tills vi har gått längre i VM eller någon amerikan spelar i någon av de största klubbarna.
De senaste månaderna har han hyllats som den stjärna han är. Inte riktigt i klass med ligans bästa, men strax bakom.
Varför har det dröjt så länge? Kanske för att han inte har någon spetsegenskap. Om du betygsätter hans kvaliteter skulle han inte få någon ”10″. Men han har förmodligen inte heller sämre än ”8″ på något.

För Fulhams del har succén nästan varit för bra. Clint Dempsey har bara ett år kvar på kontraktet och det ryktas om intresse från klubbar som Arsenal och Manchester United.
Det finns fortfarande ett frågetecken om 29-åringen är tillräckligt bra för en topp fyra-klubb. Chris Coleman tvekar. På frågan om Liverpool eller Newcastle skulle vara ett lämpligt steg, svarar han:
- Fulham är ett mittenlag och har varit det i tio år. Det finns fyra lag som är större än Fulham, som är utanför topp fyra-fem, och det skulle passa honom.
Fulham har erbjudit ett nytt kontrakt. Det återstår att se om Clint Dempsey förlänger eller om det är dags att pröva vingarna någon annanstans. Han antyder att Champions League lockar.
- Det är två saker jag inte gjort. Jag har spelat VM, jag har spelat Europa League. Det vore något att kunna lägga till OS och Champions League. Det är den högsta nivån.
Men han tillägger också:
- Många av mina bästa minnen är från Fulham. Efter det här året har jag ett år kvar på kontraktet, vi får se vad som händer sen.

Clint Dempsey planerar inte. Har man upplevt en så brokig bana, klarat så många motgångar som han gjort, kanske det är bäst att ta en dag i taget. Han har själv berättat att systerns öde får honom att spela matcher med inställningen ”att det kan bli den sista han spelar”.
Även om Dempsey aldrig får spela Champions League kan han blicka tillbaka på en remarkabel resa. Det borde inte vara möjligt att ta sig från campingen i  Nacogdoches till världens största fotbollsliga. Clint Dempsey gjorde det.
Hans mamma Debbie reflekterade över sonens prestation i en intervju för sex år sedan, inför VM 2006:
- Han har övervunnit så mycket. Vi kan berätta om det, men om du inte har levt med det går det inte att förstå. Han bär det med sig varje gång han går ut på planen.
Själv konstaterade Clint Dempsey:
- Allt har inte varit cupcakes och glass och lyckliga slut. Det har varit en kamp. Det har varit tufft. Men det gjorde mig till den jag är.
Vi skulle kunna beskriva honom som ”den underskattade stjärnan som till slut fick sitt erkännande”.

Källor: Dallas News, ESPN, Goal, Wikipedia

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB