Damien Comolli skulle bli en nyckelperson i Liverpools organisation.
Nu, 18 månader senare, får han gå efter ett sällsynt skådat värvningsfiasko.
Liverpool måste hitta en stark ledare – som dessutom drar jämnt med Kenny Dalglish.

På torsdagen kom beskedet att fotbollsdirektören Damien Comolli lämnar Liverpool. ”Gemensamt beslut”, skriver klubben i sitt pressmeddelande. ”Familjeskäl”, säger han själv.
Det går bara att tolka på ett sätt om man läser mellan raderna:
Managern Kenny Dalglish vann maktkampen.
Damien Comollis ”Moneyball”-tänk var inte lämpat för att leva i symbios med Kenny Dalglish mer traditionella sätt att rekrytera spelare. Comolli ville studera siffror. Dalglish ville värva brittiskt.
Den 39-årige fransmannen presenterades i Liverpool i november 2010 som ”director of football strategy” med uppdraget att ”se över spelarrekryteringen”.
Det har gått så där.
Redan efter några månader att han tillsattes berättade ledande personer inom Fenway Sports Group att värvningen varit ”förhastad” och ett resultat av det bristande förtroendet för Roy Hodgson.

Man kan diskutera vem som haft störst inflytande över värvningarna, vem som gjort vad när spelare som Andy Carroll, Jordan Henderson och Stewart Downing hämtats till klubben. Kenny Dalglish har utsett vilka spelare han ha velat ha och Comolli har förhandlat om priserna.
Det jobbet har han, i så fall, inte skött särskilt bra.
Newcastles vd Derek Llambias har berättat han han tappade hakan under Andy Carroll-förhandlingen. Han blev förvånad när Liverpools första bud var £30m. Han blev ännu mer förvånad när Comolli accepterade motbudet att betala ytterligare £5m.
Liverpool har betalat rejäla överpriser för dessa spelare. Det blev Comollis fall. Han misslyckades med ägarnas mål om att hitta ”value”.
Prislapparna har varit en besvärande faktor under en säsong när laget misslyckats i ligaspelet. För Dalglish, för Comolli, för ägaren Fenway Sports Group – och inte minst för spelarna själva som fått leva med omänsligt tryck.
Damien Comolli har en imponerande cv. Han var scout i Arsenal och hjälpte Arsène Wenger att hitta franska fynd. Han jobbade som fotbollsdirektör i Tottenham under en tid då klubben gjorde flera fyndköp.
Men enligt The Guardian stämmer inte bilden av att Comolli var hjärnan bakom Spurs-köp som Dimitar Berbatov, Luka Modric, Gareth Bale, Heurelho Gomes. Källor uppger för tidningen att den enda lyckade ”upptäckten” Comolli gjorde var vänsterbacken Benoït Assou-Ekotto.
Innan Harry Redknapp kom till Spurs gjorde han klart att han inte vill arbeta under en sportchef.
– Yeah, he should take all the credit, for sure, sa Redknapp.
Han var bara en av dem som inte imponerades av Comolli.

Dagens besked (där även Peter Brukner, chef för sports medicine i Liverpool, också fick gå) betyder att Kenny Dalglish i nuläget sitter ensam vid ratten.
På frågan om fler ska få lämna organisationen, svarade ordföranden Tom Werner i dag:
– Nej. Vi anser att ledningen är mycket stark. Ian Ayre är outstanding som managing director. Vi har stort förtroende för de andra inom ”football operations”.
Att Comolli får gå är ingen överraskning med tanke på att Dalglish och fransmannen inte dragit jämnt. Frågan är om det här var klubbens sätt att utse en syndabock för de svaga resultaten i ligan.
Hur som helst måste John W Henry träffa rätt med nästa rekrytering: En stark vd.
Liverpools tunga spelår förklaras givetvis av att spelarna underpresterat på planen, men ska man se det i ett större perspektiv har för många kockar dragit åt olika håll bakom kulisserna.
Jämför med hur klubben under Sir John Smiths 17-åriga styre åren 1973-1990 hade en stark vägledning, en röd tråd och då nådde oanade sportsliga höjder.
Eller jämför med Manchester United som i David Gill har en vd som fungerar perfekt som bollplank/verkställare till Alex Fergusons idéer.
– Jag berättar vilka spelare jag vill ha, David ser till att få det klart, har sir Alex berättat om samarbetet.

Ian Ayre, ”managing director”, har gjort ett bra jobb när han förhandlat fram sponsoravtal, inte minst rekordkontraktet med tröjleverantören Warrior Sports värt £25m.
Men är han tillräckligt kompentent för att vara vd (CEO)? Hans och klubbens hantering av Suárez-gate talar för motsatsen.
Kenny Dalglish har många fördelar – han ska inte minst hyllas för uppryckningen förra våren – men efter den här bleka säsongen ser jag inte honom som en visionär. Snarare som en ”traghettatore”, en doktor som kommer in, ställer saker till rätta och sedan lämnar över stafettpinnen.
Dalglish är en tränare som tänker på nästa match. För att Liverpool ska hamna på rätt spår krävs en man som höjer blicken till nästa säsong, fler år framåt i tiden.
David Dein, tidigare Arsène Wengers högra hand i Arsenal, har nämnts. Det vore förstås ett drömnamn.
Får Liverpool loss honom kan han bli den brickan som får klubben på rätt spår igen.

Seger mot Manchester United och säsongens bästa insats. Det ger utslag i ”Omgångens lag”.
Tre spelare från Wigan finns med i elvan från veckans matcher.
Detta trots enormt hård konkurrens, framför allt på ytterpositionerna. Hatem Ben Arfa (som gjorde ett drömmål), Steven Pienaar (bäst på plan för Everton), Maxi (två mål mot Blackburn) och Anthony Pilkington (mål mot Spurs) fick alla stå åt sidan för Wigans Victor Moses och Shaun Maloney som rev upp enorma sår på Uniteds kanter.
Wojciech Szczesny svarade för en otrolig räddning (säsongens svettigaste?) mot Wolves och höll nollan mot Wolves. Det räcker för att ta målvaktströjan.
Omgångens spelare: Victor Moses, Wigan.

Mitt ”Omgångens lag”:
Wojciech Szczesny, Arsenal
——————————————–
Micah Richards, Manchester City
Gary Caldwell, Wigan
Vincent Kompany, Manchester City
John Arne Riise, Fulham
——————————————–
Moussa Dembélé, Fulham
Joey Barton, QPR
———————————————
Shaun Maloney, Wigan
Sergio Agüero, Manchester City
Victor Moses, Wigan
———————————————
Robin van Persie, Arsenal

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Clint Dempsey (Fulham), Petr Cech (Chelsea), Andreas Weimann (Aston Villa), Anthony Pilkington (Norwich), Elliott Bennett (Norwich), John Ruddy (Norwich), Hatem Ben Arfa (Newcastle), Kerim Frei (Fulham), Leon Osman (Everton), Maxi Rodrguez (Liverpool), Yakubu (Blackburn), Andy Carroll (Liverpool), Akos Buzsaky (QPR), Michel Vorm (Swansea), Alex Song (Arsenal), Yossi Benayoun (Arsenal), Steven Pienaar (Everton), David Silva (Manchester City).

***
Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

***
Här kan ni se tidigare ”Omgångens lag”.

Först hjälte. Sedan syndabock. Sedan en vinnare, trots allt.
Liverpools reservmålvakt Brad Jones upplevde en hyfsat svängig match i går på Ewood Park.

Liverpool, som hade vunnit en av nio matcher i ligan, ställde upp med ett b-betonat lag i bortamatchen mot Blackburn. Luis Suárez, José Enrique, Daniel Agger och Jamie Carragher började på bänken, Steven Gerrard satt på läktaren.
Kenny Dalglish visade med all önskvärd tydlighet att han struntar i ligan. Allt fokus ligger på FA-cupsemifinalen mot Everton i helgen.
Det började bra, Maxi Rodriguez satte 1-0 och 2-0 redan efter 16 minuter.
Sedan började en ren målvaktsfars. Pepe Reina var redan avstängd efter det röda kortet mot Newcastle. Andravalet Doni drog på sig en målchansutvisning i 25:e minuten, vilket tvingade Dalglish att kasta in tredjevalet Brad Jones.
Han började med att rädda straffen från Yakubu och såg i det läget ut som en blivande matchhjälte.
Innan halvleken var över hade dock Yakubu reducerat och i andra halvlek svarade Brad Jones för en jättetavla när han tappade bollen framför Yakubu för att sedan tvingas dra ned Blackburnanfallaren. Brad Jones hade tur som klarade sig undan med varning. Hade han fått rött kort hade samtliga tre Liverpoolmålvakter varit avstängda (!) till mötet med Everton i helgen.
Straff blev det iallafall och 2-2.

Blackburn, som krigar för kontraktet, såg sin chans att ta alla tre poängen. De tryckte på för ett segermål, inte minst via vänstersidan med bröderna Olsson.
När minuterna tickade i väg satt jag och tänkte: ”Det känns som Andy Carroll kommer avgöra det här”.
Väldigt sällan, men ibland slår dessa föraningar in. I den 91:a minuten dök Andy Carroll upp och nickade in 3-2 för Liverpool (samtidigt som Martin Skrtel brottades med Grant Hanley, vilket domaren blundade för).
Andy Carroll – he scores when he wants, typ.
Liverpool fick stopp på raset även om Kenny Dalglish hade kalkylerat med noll poäng när han tog ut laget.
Det var inte utan att man unnade Brad Jones vinsten. I november avled hans femåriga son i sviterna av leukemi. I dagarna blev han och sambon föräldrar på nytt. I går ligadebuterade han för Liverpool – och fick chansen att tillägna segern till saknade sonen.
– Det här var för honom och för alla som stöttat mig, sa Brad Jones.
Blackburn?
Det är inte länge sedan Steve Keans gäng skaffade sig sex poängs avstånd ned till lagen under nedflyttningsstrecket. Nu förlorar de poäng som de inte har råd att ge bort.
Min känsla är att de inte kommer att greja det här.

***
Kan det bli för mycket fotboll?
I 99 fall av 100 svarar jag nej, men i kväll ställs vi inför undantaget, det där hundrade tillfället.
Det är helt enkelt en sjuk fotbollsdag och jag kommer inte ens att ha fokus på Premier League. Istället ska jag liverapportera Dortmund-Bayern München (kl 20) och sedan Atlético Madrid-Real Madrid (kl 22).
Så här tänkte jag lägga upp min onsdag för att kunna täcka in sju matcher:

17.30: Einstracht Frankfurt-FC Inglostadt, Eurosport 2.
> Frankfurt, som släppte målkungen Theofanis Gekas i januarifönstret, slåss om en comeback till Bundesliga. För tillfället är Frankfurt tvåa i 2. Bundesliga.

19.00-19.45: Örebro-Helsingborg, Canal Plus Sport 1. Zapmatch: Gais-Djurgården på stream.
> Ett segerlöst ÖSK hemma mot mästarna HIF – högintressant möte.

20.00-20.45: Dortmund-Bayern München, Eurosport 2.
> Liverapporterar matchen på Sportbladet.se.

20.45-21.00: Wigan-Manchester United, Viasat Sport. Zapmatch (under pausen av tyska matchen): Juventus-Lazio på datorn.
> Hyperviktig match for båda lagen. Wigan krigar om kontraktet, United om titeln.

21.00-21.45: Dortmund-Bayern München, Eurosport 2. Zapmatch: Wigan-Manchester United, Viasat Play på datorn. Ev. Juventus-Lazio på en parallellstream.

22.00: Atlético Madrid-Real Madrid, Canal Plus Sport 1.
> Liverapporterar matchen på Sportbladet.se.

Vilka matcher väljer ni?

Spelschemat är så tätt nu att bloggen tvingas gå på högvarv för att hinna med. De utlovade slutsatserna från helgen kommer när nästa omgång redan har tjuvstartat.
Men bättre sent än aldrig och jag var så upprörd efter helgen att jag bara var tvungen att skriva av mig om dessa evinnerliga filmningar i går kväll.
Här är iallafall tre punkter från helgen.

City måste sälja Balotelli
Ett nytt rött kort, en ny skandal och potentiellt nio matchers avstängning. När ska Mario Balotelli växa upp?
Jag önskar att jag aldrig hade behövt ställa den frågan. När Balotelli är på humör, som i höstas mot Manchester United, är han en ”world beater”, en potentiell världsstjärna.
Men han verkar vara ett hopplöst fall.
Det faktum att José Mourinho mer eller mindre gav upp och dumpade honom under sin tid i Inter talar ju för att anfallaren är ett särfall. Det finns ingen bättre tränare på man-management i fotbollsvärlden; Mourinho hanterar i princip alla egon.
Alla utom Mario Balotelli.

Efter söndagens kortslutning där han satte dobbarna i knäet på Alex Song (vilket domaren missade) visade Roberto Mancini med all önskvärd tydlighet att han gett upp hoppet om att tämja 21-åringen.
– Tror du att FA kommer att titta på händelsen i efterhand?, frågade Skys reporter.
– Jag hoppas det, svarade Mancini.
Det börjar viskas om att spelare i Manchester City nu vill se Mario Balotelli såld till sommaren. Jag förstår dem.
Han må vara hur gudabenådad som fotbollsspelare som helst, men så länge han agerar som han gör kommer City aldrig att kunna bygga lagmoralen/sammanhållningen för att vinna ett maraton som Premier League.
Förr eller senare kommer dessa orosmoment skapa turbulens som skadar laget/klubben och tar bort fokus från huvudmålet – att vinna fotbollsmatcher.
Manchester City hade slagläge vid nyår, hade världens chans att fälla den bittra rivalen och sno ligatiteln.
Lagets egon – framför allt Carlos Tévez och Mario Balotelli – har hjälpt till att stjälpa dessa chanser.

Scholes comeback – en fullträff
När bomben briserade att Paul Scholes skulle göra comeback i Manchester United var det en del som var tveksamma.
Mittfältet behövde förstärkning, men var det verkligen vad Manchester United behövde – en 37-åring som ett halvår tidigare lagt skorna på hyllan? Om han tyckte att han inte gjorde sig själv rättvisa förra året – skulle han göra det ett år senare?
Alex Ferguson avfärdade kritiken, konstaterade att risken var minimal eftersom man inte betalat något, att Scholes hållit igång och deltagit i träningar under hösten då han var med och coachade reservlaget.
Så här med facit i hand kan vi slå fast att sir Alex hade rätt, den här gången också.

Sedan Paul Scholes gjorde comeback i United har laget tagit 34 av 36 poäng i ligan. Det är häpnadsväckande siffror.
Förlustmatcherna mot Athletic Bilbão i Europa League hade en gemensam nämnare – Scholes spelade inte. Det är inte utan att man undrar hur dessa matcher hade sett ut med ”Ginger Prince” på planen.
I helgen regerade Scholes återigen i mittens rike. Visst, matchbilden mot ett reducerat QPR var tacksam men han bevisade än en gång att han, med boll och tid, har ett register som få mittfältare i Europa kan matcha.
Det är väldigt tydligt att Manchester United agerar med ett helt annat lugn sedan Scholes entré i laget. Under hösten hade laget 84 i passningsprocent. Sedan 14 januari, då Scholes gjorde comeback i ligan mot Bolton, är Uniteds passningsprocent över 87.
Det handlar inte bara om att Scholes själv snittar på runt 90, utan framför allt att lagkamraterna numera har en spelare som ständigt värderar rätt, ständigt skapar de rätta vinklarna, ständigt spelar bollen så att mottagaren har enkelt att leverera/transportera boll i nästa läge.
Jag har hyllat Paul Scholes fotbollsintelligens många gånger (bland annat i den här Svenska Fans-intervjun), men det kan vara värt att understryka igen:
England har, bortsett från Paul Gascoigne, aldrig haft en lika begåvad central mittfältare.

Villa – en klubb på nedgång
Om 46 dagar, den 26 maj, är det jubileumsdag för Aston Villa. Då är det på dagen 30 år sedan klubben vann Europacupen efter finalseger på De Kuip i Rotterdam över Bayern München (1-0, mål av Peter Withe).
Fansen på Villa Park får nöja sig med att leva på minnena nuförtiden.
Årets upplaga av Aston Villa är ett sorgligt kapitel. De har sjunkit djupt ned mittenregionen av tabellen. Det är närmare nedflyttningsstrid än Europaplatser.
Jag såg Aston Villa två gånger under påskhelgen. Först borta på Anfield i lördags där laget krigade sig till en poäng, där James Collins var en jätte och där laget visade att de inte tänker självdö. Att avbytarbänken dessutom innehöll idel unga spelare: Enda Stevens, 21, Andreas Weimann, 20, Daniel Johnson, 19, Garry Gardner, 19, Derrick Williams, 19, och Samir Carruthers, 19, visade att det finns potential i egna led.
Men om den matchen var ett positivt tecken så fungerade gårdagens hemmamöte med Stoke som motsatsen.
Det blev 1-1, men det var en insats utan tro, utan kunnande och utan aura.

Dessa matcher – om man slår ihop dem – var också ett tydligt bevis på Alex McLeishs tillkortakommanden som manager. Han gjorde ett bra jobb i Birmingham där han fick forma ett defensivt lag, ett 4-4-2 som kunde försvara sig lågt med ”two banks of four” (backlinje och mittfält i raka linjer på rätt sida om boll).
Som offensiv tränare är McLeish en katastrof. Aston Villas hemmaspel är uselt De har bara vunnit fyra hemmamatcher på hela säsongen och mot Stoke var det lätt att se varför.
De har inga som helst idéer framåt, inget passningsspel trots bollbegåvningar som Stephen Ireland och Barry Bannan. Hoten framåt handlar om att Ireland eller Bannan ska se en öppning, skapa magi av ingenting alls.
När Emile Heskey byttes ut på Anfield hade inte Villa något uppspelsalternativ som fungerade. I går började Heskey på bänken och då hade laget återigen påtagligt svårt att skapa chanser. Det krävdes ett ögonblick av briljans av Ireland (passningen) och en vass avslutning av Andreas Weimann för att de skulle hota Stoke på hemmaplan.
Aston Villa har sedan Martin O’Neill lämnade klubben i augusti 2010 varit en klubb på nedgång.
Alex McLeish har inte stoppat förfallet. Snarare skyndat på utvecklingen.

***
Ni missade inte Hatem Ben Arfas mål i går, va? Det är väl värt en titt.

Frank Lampard blev i går den femte spelaren att göra 150 mål i Premier League. Nu var inte det snackisen efter gårdagens match mot Fulham; Clint Dempsey nickade in 1-1 i slutminuterna och Chelsea tappade mark i jakten på fjärdeplatsen.
Men det hindrar inte den här bloggen från att uppmärksamma ”Frankie” Lampards bedrift.
Han må inte vara lika bra som i mitten av 00-talet när han konkurrerade om utmärkelserna som världens bästa spelare, men han är fortfarande en av de målfarligaste mittfältarna i Europa. Den här säsongen, när han stundtals var rotationsspelare under André Villas-Boas, har han gjort 11 mål i ligan (15 totalt).
Han är den enda mittfältaren som nått 150 mål. Han lär behålla den statusen ett bra tag med tanke på att de närmaste konkurrenterna antingen lagt av (Matt Le Tissier) eller inom kort lär göra det (Ryan Giggs, Paul Scholes). Steven Gerrard med sina 89 mål har fortfarande en lång bit kvar.

Lista: Alla spelare som gjort minst 100 mål i Premier League
1) Alan Shearer, Blackburn, Newcastle…… 260
2) Andy Cole, Newcastle, Man United, Blackburn, Fulham, Man City, Portsmouth… 187
3) Thierry Henry, Arsenal…. 176
4) Robbie Fowler, Liverpool, Leeds, Man City….163
5) Frank Lampard, West Ham, Chelsea… 150
6) Les Ferdinand, QPR, Newcastle, Tottenham, West Ham, Leicester, Bolton… 149
6) Michael Owen, Liverpool, Newcastle, Man United…149
8> Teddy Sheringham, Nottingham, Tottenham, Man United, Portsmouth, West Ham…. 147
9) Wayne Rooney, Everton, Man United… 139
10) Jimmy Floyd Hasselbaink, Leeds, Chelsea, Middlesbrough, Charlton… 127
11) Robbie Keane, Coventry, Leeds, Tottenham, Liverpool, West Ham, Aston Villa… 126
12) Nicolas Anelka, Arsenal, Liverpool, Man City, Bolton, Chelsea… 123
12) Dwight Yorke, Aston Villa, Man United, Blackburn, Birmingham, Sunderland… 123
14) Ian Wright, Arsenal, West Ham… 113
15) Dion Dublin, Man United, Coventry, Aston Villa… 111
15) Emile Heskey, Leicester, Liverpool, Birmingham, Wigan, Aston Villa… 111
17) Jermain Defoe, West Ham, Portsmouth, Tottenham… 109
18) Ryan Giggs, Man United… 107
19) Paul Scholes, Man United… 105
20) Matt Le Tissier, Southampton… 102
21) Darren Bent, Ipswich, Charlton, Tottenham, Sunderland, Aston Villa… 100
21) Didier Drogba, Chelsea… 100

Av denna lista kan vi utläsa:
* Man måste snitta 20 ligamål per säsong i 13 år för att nå upp till Alan Shearer. Kommer någon att göra det inom överskådlig framtid? I så fall – vem?
* Fyra av 22 spelare är mittfältare.
* 13 av 22 är fortfarande aktiva.
* Nationalitetsfördelning: England 15, Frankrike 2, Holland 1, Irland 1, Trinidad och Tobago 1, Wales 1, Elfenbenskusten 1.
* Dwight Yorke var den första utländska spelaren som nådde 100-gränsen när han gjorde mål mot Derby i november 2000.
* Alan Shearer var snabbast att nå 100-gränsen. Han klarade det på 124 matcher.

Det fanns en tid när fotbollspubliken i England var av den uppfattningen att filmningar var något som bara de utländska spelarna sysslade med.
Det fanns en tid när samma fotbollspublik kunde bua ut en egen spelare som filmade.
Den tiden är, tyvärr, förbi.
Det är möjligt, till och med troligt, att påfundet att simulera anlände med ligans importer. Men vi kan lugnt konstatera att britterna varit tämligen anpassningsbara.
Spelare från England, Skottland och Wales, britterna, utgör 46 procent av Premier League. De hade efter helgens matcher tilldelats 57 procent av varningarna för filmning den här säsongen. Med dessa siffror är det lätt att slå sönder myten om britterna som moralens riddare.
I dag filmar alla. Stor som liten, bra som dålig, anfallare som försvarare.

Det är ingen revolutionerande upptäckt, men efter en helg där ligaracet kan ha avgjorts efter en filmning kan det vara läge att lyfta frågan.
Bara de senaste veckorna har vi sett en rad exempel från engelsmännen själva: Andy Carroll, James Perch, Mark Davies… I helgen fick vi alltså se Manchester Uniteds Ashley Young fuska till sig en straffspark, ett rött kort och därmed en ”enkel seger” mot QPR.
Den ena teateraktionen har varit värre än den andra. Tottenhams Gareth Bale är den enda spelaren i ligan som blivit varnad två gånger för filmning under året.
Inte ens vi svenskar är oskyldiga. Martin Olsson var inblandad i en kontroversiell straffsituation förra säsongen och i höstas hamnade Sebastian Larsson i centrum när han ”föll” över Jody Craddocks utsträckta ben.

Det som stör mig när det gäller filmningsdebatten är att man alltid fastnar vid straffsituationer. Då blundar man för det faktum att försvarare är lika pigga på att spela teater. Så fort John Terry & Co känner en hand i ryggen i eget straffområde faller de ihop som en säck potatis. Väldigt ofta undgår de kritik.
Tv-experten Gary Neville hade en intressant krönika i Daily Mail där han förklarade hur hans syn på det cyniska spelet förändrades när han fick möta internationellt motstånd. Som ungdomsspelare i Manchester Uniteds schoolboys fanns en kultur att man inte skulle visa sig svag, inte visa smärta. Att filma var uteslutet.
Sedan började Manchester United resa på turneringar utomlands. De ställdes mot juniorlag från andra länder som Inter, Barcelona och Ajax. Då fick de en chock när motståndarna vred sig i smärtor vid minsta kontakt.
”So gradually your thinking changes. You might say your morality weakens. Certainly the value system you grew up with is challenged”, skriver Gary Neville.
Filmningar handlar om en accepterande kultur. Jämför med handbollen där ingen spelare skulle komma på tanken att ligga kvar i onödan.

Cynismen är en sjukdom som förpestar herrfotbollen. Där tror jag att vi är överens. Det värsta är att det blir värre och värre för varje år.
Jag minns VM 1990 när colombianen Carlos Valderrama blev utburen på bår för att en halvminut senare stå och studsa vid linjen beredd att komma in igen.
Det fick fotbollsvärlden att gapskratta. Då var det ett nytt fenomen.
Nu är det mer regel än undantag att spelare simulerar skador för att öka påföljden för motståndaren.

Den här helgen tändes ett visst hopp av en före detta Premier League-spelare. Real Madrids Alvaro Arbeloa såg hur Pepe gjorde sitt bästa för att få ett kontrakt i Hollywood, men istället för att passivt titta på så visade Arbeloa civilkurage nog att försöka få Pepe att inse sin idioti.
Det var helgens mest glädjande sekvens, men jag tvivlar på att den var något annat än ett undantag.
Det finns andra positiva tecken, även om man får leta med ljus och lykta för att finna dem. I december bötfällde Sydney FC från Australien sin egen försvarare Shannon Cole för att ha filmat i straffområdet i en ligamatch. Sydney FC har en ”no diving policy” som de tillämpar sedan den här säsongen.
Det hör nog också till undantagen.

Så vad göra? Går det att göra något? Ska man lägga sig platt och ta det onda med det goda. Konstatera att underhållningen är så stor att vi kan ”leva med” denna avart?
Så länge straffet bara är ett gult kort kommer spelarna att fortsätta spela teater. Vinningen – en potentiell straff och seger i matchen – är för stor i förhållande till ett eventuellt straff.
Frekvensen av filmningarna, komiken som blivit tragik, har nått såna nivåer att jag inte ser någon annan utväg än att införa hårdare bestraffning i efterhand.
Det har förekommit i vissa enskilda fall. Adriano fick böter och avstängning i Italien för några år sedan, men det är alldeles för sällan.
Och när Uefa ville statuera exempel och straffa förre Arsenalspelaren Eduardo da Silva med avstängning för en filmning fick de sån kritik att de drog tillbaka beslutet i nästa instans.
Det var korrekt eftersom Eduardo hade fått bära hundhuvudet för något som ”alla” sysslar med, men det var samtidigt synd eftersom man måste börja någonstans.
Böter är för vagt i en liga med mångmiljonärer. Det enda som biter är avstängningar.
(Just när jag skriver dessa rader kastar sig Fulhams Mahamadou Diarra som en skadeskjuten svan i straffområdet mot Chelsea. Domaren går inte på det försöket så Diarra lär undgå kritik eftersom den sekvensen inte kommer att repriseras)
Så vad sägs om:
* En oberoende panel som granskar alla situationer över hela planen och delar ut varningar i efterhand.
* En matchs avstängning för alla filmningar i offensivt straffområde.
(Innan jag hann trycka på ”publicera” filmar John Arne Riise till sig en frispark. Raul Meireles varnas, trots att han aldrig rörde norrmannen. Det har bara gått fyra minuter sedan Diarras filmning) 

Branislav Ivanovic och Clint Dempsey. Där har ni spelarna som behåller sina tröjor i ”Omgångens lag”. Ivanovic gjorde mål igen för Chelsea, Dempsey satte två för Fulham.
Ben Foster gjorde en mycket bra match för West Bromwich mot Blackburn. Han höll nollan och lyckades även skälla ut en av bröderna Olsson som inte slog ut bollen när en spelare i Blackburn låg skadad.
Mittbacksparet hittar jag från två lag som misslyckades att vinna. James Collins var bäst på plan på Anfield medan Vincent Kompany såg till att City var kvar i matchen på Emirates i första halvlek när Arsenal pressade som mest.
Paul Scholes – dominant mot QPR – bildar centralt mittfält med Mikel Arteta, som gjorde en av sina bästa matcher i Arsenal.
Michael Kightly är i storform. Tyvärr för Wolvesfansen hjälper det föga eftersom han är rätt ensam om det i Terry Connors gäng.
Papiss Cissé utgår från vänster i mitt 4-2-3-1-system, men det är inte helt galet eftersom han och Demba Ba växlade mellan den positionen i fredags borta mot Swansea. Cissé svarade för två klassavslut, inte minst 2-0-målet när Newcastle vann den svåra bortamachen i Wales.
Omgångens spelare: James Collins, Aston Villa.

Mitt ”Omgångens lag”:
Ben Foster, West Bromwich
—————————————-
Bacary Sagna, Arsenal
James Collins, Aston Villa
Vincent Kompany, Manchester City
Liam Ridgewell, West Bromwich
—————————————-
Paul Scholes, Manchester United
Mikel Arteta, Arsenal
—————————————-
Michael Kightly, Wolves
Clint Dempsey, Fulham
Papiss Cissé, Newcastle
—————————————-
Nikica Jelavic, Everton

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Tim Krul (Newcastle), Yohan Cabaye (Newcastle), Joe Allen (Swansea), Peter Crouch (Stoke), Jonas Olsson (West Bromwich), Wes Hoolahan (Norwich), Ali Al-Habsi (Wigan), Juan Mata (Chelsea), Damien Duff (Fulham), Brede Hangeland (Fulham), Younes Kaboul (Tottenham), Matt Kilgallon (Sunderland), Paddy Kenny (QPR), Alex Song (Arsenal), Laurent Koscielny (Arsenal), Steven Gerrard (Liverpool), Branislav Ivanovic (Chelsea), Tomas Rosicky (Arsenal).

***
Omgångens flopp är er uppgift att utse. Valet är som vanligt fritt (men det handlar om spelare – inte tränare/domare).

***
Här kan ni kolla in tidigare ”Omgångens lag”.

***
Imorgon, måndag, kommer lite slutsatser från helgens omgång.

Reading är ny ligaledare i Championship.
Vad är det man säger? No pain, no gain.

Efter drygt 70 minuters spel med en man mer hittade Reading till slut en väg igenom Leedsfortet.
Fram till dess hade Andy Lonergan klarat allt, inklusive en kanonad av hörnor.
Adam Le Fondre, som hoppade in efter dryga timmen och som några minuter dessförinnan fått ett mål korrekt bortdömt för offside, dök upp vid den bortre stolpen och bröstade in nicken från Hal Robson-Kanu till 1-0. Då återstod sex minuter av ordinarie tid.
Madjeski Stadium exploderade i ett glädjevrål. Sir John Madjeski, Readings ordförande, applåderade och gungade med i sången.
Adam Le Fondre fastställde sedan 2-0 när han vinklade in Jason Roberts avslut/inspel.
Reading FC, little fucking Reading FC, kliver tack vare segern upp i topp i Championship.

I första halvlek var det oklart om det var en fotbollsmatch eller slaktarfest vi bevittnade.
Championship har ju ett rykte om sig att vara en benknäckarliga. Ibland blir det lite väl klichéartat, som att man helt bortser från att det bjuds på en hel del sevärd, tempostark fotboll.
Men i dag levde Reading och Leeds upp till hela schablonbilden.
Det var ingen högoddsare att vi skulle få se en och annan tuff tackling när Michael Brown fanns på planen. Leedsmittfältaren var ökänd som Premier Leagues tuffaste spelare under åren i Fulham.
Men det här var långt över gränsen.
Hade den här matchen utspelat sig i allsvenskan hade domaren blåst av matchen i paus.

Det började med att Brown gick in stenhårt mot Readings Mikele Leigertwood. Han träffade bollen visst, men det var ändå en sådan satsning som ska rendera minst ett gult kort.
I tolfte minuten fick Zac Thompson sota för det. Han tacklade Readings vänsterytter Jobi McAnuff. Det hade räckt med en varning, men domaren Darren Drysdale blev påverkad av Readingspelarnas ilska och det efterföljande storbråket och tog fram det röda kortet. Leedstränaren Neil Warnock var allt annat än glad på Thompson, som fick en utskällning när han vandrade mot omklädningsrummet.
Tio minuter senare fick Leeds ett ”kompensationsdomslut”. Danny Pugh kastade sig vårdslöst in med sträckt ben mot Jem Karacan.
Det borde ha varit solklart rött kort. Det blev inte ens frispark.
Det var hårresande, det var horribelt, det var Championship.
Reading bidrog också, dock inte i lika stor utsträckning. Noel Hunt hoppade in i en luftduell med Andy Lonergan och satte knäet i magen på Leedsmålvakten.
Då hade vi bara spelat 25 minuter.

Andra halvlek blev något lugnare. Michael Brown fortsatte visserligen att dela ut sina saxar – han kan inte spela på något annat sätt – men  det att det dröjde till 53:e minuten innan den första varningen var ett under.
Den drabbade Danny Pugh som delade ut en ny tackling mot stackars Jobi McAnuff.
Leeds stred tappert med tio man och hade ett jätteläge att göra 1-0 när Robert Snodgrass fick fritt skottläge med 20 minuter kvar. Skottet gick dock rakt på Adam Federici.
Reading var förutsägbart och enkelspårigt. Det fanns sällan udd att förvalta inläggen från Jimmy Kébé, Jobi McAnuff och vänsterbacken Ian Harte.
Det dröjde till slutforceringen där Adam Le Fondre blev matchvinnare. Det gick inte att ta miste på glädjen hos Readingtränaren Brian McDermott. Den förre IFK Norrköpingspelaren tackade nej till Premier League i feburari när Wolves visade intresse. Han kan snart återfinnas i högstaligan ändå med Reading.
”The Royals” toppar Championship. Southampton har chansen att svara i morgon, lördag, hemma mot Portsmouth.

Han var en av Europas mest lovande spelare – men slarvade bort karriären med ständiga bråk.
Tidigare i år pratade han om att vinna Ballon d’Or – i ett läge då han inte spelat för sitt landslag på 1,5 år och satt på bänken i klubblaget.
Till slut kom genombrottet för Newcastles Hatem Ben Arfa, 25.
Det här är berättelsen om hur problembarnet mognade, flydde en religiös sekt, bytte position, blev en av Premier Leagues hetaste spelare – och nu kan bli en joker för Frankrike i EM.

Newcastle United är vid sidan av nykomlingarna Swansea och Norwich ligans stora positiva överraskning den här säsongen.
Från att ha varit Europas mest underpresterande storklubb, men en ettårig sejour i andraligan, har fansen på Tyneside äntligen fått se sitt lag tillbaka i toppen av Premier League.
Managern Alan Pardew har fått ut maximalt av spelarmaterialet. Flera av spelarna spelar sitt livs fotboll: Tim Krul, Fabricio Coloccini, Cheick Tioté, Yohan Cabaye, Demba Ba.
Men är det någon spelare som just nu får supportrarna att resa sig ur stolen, som får pulsen att höjas lite extra på St James’ Park, är det spelaren som nyss satt på bänken.
Hatem Ben Arfa har varit glödhet den senaste månaden. Han gjorde mål borta mot Arsenal den 12 mars. Två veckor senare, borta mot West Bromwich, var han outstanding och blev utsedd till ”Omgångens spelare” i den här bloggen. Han låg bakom alla tre målen när Newcastle vann enkelt med 3-1. I söndags var han segerorganisatör i segermatchen mot Liverpool. Papiss Cissé gjorde båda målen, men det var Hatem Ben Arfas insats – där han terroriserade Liverpools vänsterback José Enrique – som fastnade på näthinnan.
Han har, kort sagt, varit allt det som vi en gång trodde att han skulle bli.
Vägen dit har varit lång och brokig.

Hatem Ben Arfa kom fram i den ansedda akademin Clairefontaine. Han tillhörde den fantastiska ”class of ’87” (födelseåret) med spelare som Samir Nasri, Jérémy Menez och Karim Benzema.
Ben Arfa, son till en tunisisk immigrant, fick tidigt en stämpel som bråkmakare. När ett franskt tv-team gjorde en dokumentärserie från anläggningen fångade de ett klipp med en 15-årig Ben Arfa som skriker åt Abou Diaby:
– Your father is a son of a bitch.
Kamraterna får gå emellan och hindra ett slagsmål. Senare i programmet sitter Ben Arfa då på sitt rum. Han har lugnat ned sig, framstår som blyg.
– Jag är en karaktär. Jag är lite nervös för att jag är liten till växten. Det har stört mig mycket.
Tre klubbar på fem säsonger som ungdomsspelare vittnade om en spelare som hade svårt att finna sig tillrätta. Ben Arfa menar att hans tuffa uppväxt var orsaken.
– Min pappa var strikt och sa aldrig att han älskade mig. Det fanns en brist på kärlek, han visste inte hur han skulle visa känslor. Jag skyller inte på honom, men all frustration som jag kände från familjen tog jag ut på folk utanför den sfären.
Lyon tog chansen.
När Frankrike vann U17-EM 2004 var Ben Arfa stjärnan i det franska laget. Han debuterade för Lyon i franska ligan 2004 och vann fyra ligatitlar med Kim Källström & Co. Men genombrottet kom aldrig. Istället handlade det mest om svarta rubriker. Han drog sällan jämnt med Gérard Houllier. Han bråkade med lagkamraterna och presidenten Jean-Michel Aulas.
I en intervju med L’Equipe i början av året berättade han om hur han kände sig vilsen, om hur sökandet efter en identitet höll på att leda honom till en religiös sekt via franske rapparen Abd Al Malik.
– Jag mådde inte bra och sökte välbefinnande. Jag läste böcker om sufism och de bra sakerna gjorde mig nyfiken. Då Abd Al Malik var intresserad av det, kontaktade jag honom och gick med.
Det gick så långt att han reste till Marocko för att träffa en schejk. De placerade schejken på en piedestal. De sa till mig att alla som var emot sufism var fiender. De gjorde mig beroende och ett tag ville jag följa dem.
En detalj räddade blev droppen – när han ombads att kyssa schejkens fötter.
– Det var obligatoriskt i bönesalen. Mitt ego räddade mig. Jag kunde inte acceptera det. Det var inte den spiritualism jag sökte.
När Ben Arfa lämnade Lyon för Marseille var det få som sörjde i Lyon. Ben Arfa beskyllde Lyon för att vara ”ekonomiskt disorienterade”. Lyon hade inga problem att vifta undan dessa beskyllningar när de rensade Ben Arfas skåp i omklädningsrummet och fann en check på 90 000 euro.
Samtidigt hade jämnårige Karim Benzema slagit sig fram som en av Europas mest lovande spelare och värvats till Real Madrid.

Flytten till Marseille blev inte heller det lyft han önskat. Hans relation med tränaren Eric Gerets blev ohållbar när han Ben Arfa gjorde ”en Tévez” och vägrade hoppa in i en match mot Paris SG.
Tränarbytet, Didier Deschamps tog över efter Gerets, blev bara ett temporärt lyft. Marseille vann ligan, men den offensive mittfältaren sprang fortfarande runt med oförlöst potential. Hans pappa, Kamel Ben Arfa, tidigare landslagsspelare för Tunisien, gick ut i tidningarna och uttryckte oro för sonens livsstil.
Därför var utlåningen till Newcastle sommaren 2010 precis det miljöombyte som Hatem Ben Arfa behövde.
Han inledde ligan mycket lovande, bland annat med ett drömmål som gav seger i andra omgången borta mot Everton.
En månad tidigare hade han tagits ut i Frankrikes landslag. Det var Laurent Blancs första landslagstrupp. Ben Arfa tackade för förtroendet genom att göra mål i mötet med Norge.
Karriären som hackat under flera år såg äntligen ut att vara på rätt spår.
Den 3 oktober, två veckor efter matchen mot Everton, var olyckan framme i bortamötet med Manchester City. Nigel De Jong delade ut en brysk tackling. Ben Arfas ben gick av. Fyndlånet bars ut på bår och karriären var återigen på väg ned i källaren.

Ben Arfa på båren efter benbrottet hösten 2010.

Hatem Ben Arfa spelade inget mer den säsongen, men Newcastle tog ändå ett beslut som man knappast ångrar. Redan i december, tre månader efter skadan, beslutade nye tränaren Alan Pardew för att lösa spelaren. Eftersom det fanns frågetecken för karriären satt Newcastle i en bra förhandlingsposition. Enligt uppgifter löste de mittfältaren för så lite som £2m.
– Jag är överlycklig över att vi säkrat Hatem. Jag tvivlar inte på att han, när han är tillbaka, kommer att visa vilken superb spelare han är, sa Pardew.
I september förra året gjorde Ben Arfa comeback, nästan exakt ett år efter benbrottet. Efter en så lång frånvaro var det naturligt att han behövde tid. Under hösten användes han mest som inhoppare. Fram till januari hade han bara startat tre matcher i ligan.
I januari blixtrade han till och visade den där ohyggligt höga högstanivån när han gjorde ett solomål mot Blackburn i FA-cupen. Men han var ändå bara en rotationsspelare i februari och mars.
I en intervju med L’Equipe pratade han om vikten av att bida sin tid:
– Nuförtiden är jag också frustrerad när jag inte får spela, men istället för att bråka med managern som jag hade gjort förr så släpper jag det för jag vet att jag kommer att vara förloraren. Jag fortsätter att arbeta hårt på träningarna för att vara redo är jag behövs. Jag har tålamod för jag vet att det lönar sig i slutändan.
Det gjorde det.

Sedan mötet med Arsenal den 12 mars har Hatem Ben Arfa varit given i startelvan. Med nye Papiss Cissé har Alan Pardew har hittat en ny 4-3-3-uppställning som är som skräddarsydd för Ben Arfa. Numera utgår han från högerkanten där han kan vika inåt i plan och låta vänsterfoten tala.
Det var det den gjorde mot Liverpool när Ben Arfas känsliga inlägg hittade pannan på Cissé som nickade in 1-0.
25-åringen var outstanding veckan innan, men insatsen mot Liverpool var den som gav eko. Daily Mirrors Simon Bird jämförde Ben Arfa med en före detta Newcastle-legendar: Peter Beardsley. Alan Pardew var lyrisk efter matchen och menade att Ben Arfa måste vara aktuell för EM.
– Han har en individuell kvalitet som det skulle förvåna mig om Frankrike har i sin trupp.
Med landslagskonkurrenter som Jérémy Menez, Marvin Martin och Florent Malouda ur form menar, många att det inte ens ska vara någon diskussion.
– Han måste med till EM, Frankrike klarar sig inte utan honom, sa förre landslagsspelaren Luis Fernandez i tv-kanalen RMC. Han kan slå en avgörande passning och har en otrolig förmåga att göra bort sin försvarare. Han kan spela till vänster, till höger eller ”i hålet”. Han måste vara med.
Det återstår att se om Laurent Blanc delar den uppfattningen.
För Hatem Ben Arfa kan EM i sommar bli den stora möjligheten att kompensera för de förlorade åren, för alla svarta rubriker, för stämpeln som bråkmakare. Möjligheten att visa världen att han mognat.
– Jag förlorade tid i min karriär, men i livet har jag alltid utgångspunkten att jag kommer att vinna. Jag ser fram emot de kommande tre-fyra åren. Under den tiden kan jag se mig själv på toppen, vinna exempelvis VM 2014 i Brasilien och Ballon d’Or. Jag har fullt av drömmar.

Källor: Daily Mirror, The Guardian, France Football, L’Equipe.

Förra våren snubblade de på tröskeln till Premier League.
Efter det har de fått se bästa spelarna flytta, förlusterna radas upp, en ägare som sålde  klubben efter 22 år – och tränaren uppvaktad av större klubbar.
Reading FC ryckte på axlarna och reste sig.
Nu är de på väg mot Premier League. 
Med en ny, köpstark ägare och en före detta IFK Norrköping-spelare som tar hjälp av Alex Ferguson ser framtiden ljus ut.

Mötet i lördags på Upton Park var en nyckelmatch i kampen om direktplatsen till Premier League.
Storfavoriten West Ham kom till spel med en seger och fem kryss på de sex senaste fighterna. Skulle trenden vända för Sam Allardyces gäng mot Reading?
Den skulle inte det.
När Mikele Leigertwood placerade in 4-2 för gästerna med sex minuter kvar av ordinarie tid var saken klar.
Reading är på väg att göra konststycket att klättra från en plats under nedflyttningsstrecket i Championship till Premier League.
Tränaren Brian McDermott var överlycklig.
– Det blir inte mycket större än lördagens match så att åka till Upton Park och ligga under med ett mål är aldrig enkelt, sa tränaren.
De 3 000 tillresta supportrarna svävar på moln. Klubben som alltid har varit en välskött underdog, klubben som alltid fått nöja sig med doldisar från de lägre divisionerna, har plötsligt fått resurser att etablera sig i högstaligan.
Men vi tar historien från början.

Ni minns säkert Readings tvååriga sejour i Premier League.
Under managern Steve Coppells ledning övertygade laget stort under debutåret, 2006/07. Det blev en åttonde plats och kvalificering till Intertotocupen (alltid något). För en klubb som inte spelat högstaligan på 135 år (!) var det förstås en stor framgång.
Vi minns spelare som Kevin Doyle, Steve Sidwell, Marcus Hahnemann, Ivar Ingimarsson, Graeme Murty, Nicky Shorey, Dave Kitson och Leroy Lita.
Året efter drabbades laget av det vi kallar ”second season syndrom”. Andrasäsongssyndromet som faller in när lag inte längre får slå ur underläge, när magin är bruten.
De åkte ur.
Året efter, 2008/09, var målet att ta sig tillbaka snabbt. Reading inledde med 15 raka matcher utan förlust, men föll i playoff-semifinalen mot uppstickaren Burnley. Det blev det sista vi såg av populäre tränaren Steve Coppell, som självmant lämnade tränarposten.
En viss Brendan Rodgers tog över, men han lyckades inte få skeppet på rätt kurs. Efter ett halvår hade han fått sparken.
Den tidigare chefsscouten Brian McDermott tog över som ”caretaker”. När han ledde laget till ett sensationellt avancemang i FA-cupen mot Liverpool, efter seger i returen på Anfield, fick han jobbet permanent.
Det var ett lyckodrag.

Leroy Lita gör mål mot Man United 2007.

Under Brian McDermotts ledning har Reading gjort det som så få småklubbar lyckas med.
Klubbar som degraderas – såvida de inte heter Newcastle eller West Ham och är Premier League-mässiga – står inför ett val:  Fortsätta satsa eller sy om kostymen och bygga om.
Reading har åkt ur Premier League, tappat de bästa spelarna, gjort en mellansäsong – men ändå lyckats ta sig tillbaka till toppen.
Efter en niondeplats 2009/10 blev det en fjärdeplats förra säsongen och en ny chans i playoff.
Reading såg starkt ut. Jag följde semifinalerna förra våren mot storfavoriten Cardiff, imponerades av trion Matt Mills, Shane Long och Jimmy Kébé och såg McDermotts gäng som favorit i finalen mot Swansea. En kollaps i första halvlek – Swansea gick upp till 3-0 – förstörde drömmen om Premier League för de 40 000 (!) tillresta fansen på Wembley.
– Jag minns när jag gick in i omklädningsrummet väldigt sakta. Om du ska drabbas av panik, gör det sakta, säger Brian McDermott.
Sven-Göran Erikssons Leicester värvade mittbacken Matt Mills. Roy Hodgson plockade löpvillige anfallaren Shane Long till West Bromwich.
Reading stod vid ett nytt vägskäl.

Osäkerheten blev än större av ovissheten kring Sir John Madejski. Affärsmannen hade ägt klubben i 22 år. Han har lagt ned en förmögenhet på favoritlaget. Som ordförande hade varit med på hela resan där Alan Pardew ledde laget genom divisionerna upp i Championship för att sedan lämna för West Ham.
Efter fyra förluster på de sex inledande matcherna i höstas låg Reading näst sist i tabellen.
Klubben var visserligen en av få klubbar i Championship som årligen gick med vinst. De två åren efter Premier League-äventyret gav, inklusive spelarförsäljningar, en vinst på 7,5 miljoner pund. Men läget efter hemmaförlusten mot Watford den 6 september symboliserade ett nytt vägskäl. Skulle laget sjunka ned i tabellens mittenregion eller, än värre, ned i League One?
– Jag förstod det, säger McDermott och hänvisar till försäljningarna av Mills och Long.
Han drabbades inte av panik den gången heller. Reading reste sig. Igen. På åtta matcher i ligan förlorade de inte en enda.
Samtidigt lugnade Sir John Madejski fansen med löften om att inte sälja till vem som helst:
– Om någon rik jävel vill köpa klubben kan de göra det. Men de måste vara miljardärer (i pund), sa Madejski, som lovade att stanna som ordförande .

I januari offentliggjorde Sir John Madejski att han sålt 51 procent av aktierna till ryska Thames Sports Investment, kontrollerat av 29-årige affärsmannen Anton Zingarevitj. Enligt uppgift kostade halva klubben 25 miljoner pund.
– Det här är en stort steg framåt för klubben. Det här betyder långsiktig stabilitet och en möjlighet att växa. Det blir ingen fundamental förändring. Vi kommer att fortsätta som vanligt med samma ethos som vi har idag.
Chris Brady, professor i fotbollsekonomi varnade Reading att de skulle vara ”försiktigt optimistiska”. Visst fanns det en viss oro efter rubriker om problem med ryssens inresetillstånd. Hade han rent mjöl i påsen?
Anton Zingarevitj visade god vilja genom att finansiera spelarköp i januari – innan köpet hade gått igenom. Hans vän Chris Samuelson på Thames Sports Investment berättade för Reading Cronicle:
– Hans dröm var att hitta en fotbollsklubb som han kan stödja och hjälpa att växa. Det var en perfekt lösning. Han är väldigt påläst kring fotboll men han kommer inte att lägga sig i de sportsliga besluten. Han kommer bara att hjälpa till.
Det började direkt ryktas om spelarköp. Bland andra Michael Owen placerades i Reading.
Det är oklart hur mycket pengar Anton Zingarevitj är god för, men han har åtminstone sett till att Reading kunnat höja lönebudgeten. Jimmy Kébé var utbuad av fansen i december. Det mesta talade för en flytt. Den nya ägaren erbjöd ett nytt kontrakt, Kébé skrev på – och har sedan hittat storformen.
Anton Zingarevitj, som gick på universitetet i Reading, infriade det första löftet: Att behålla tränaren Brian McDermott.
I februari uppvaktades han av Wolverhampton som sparkat tränaren Mick McCarthy. McDermott nobbade erbjudandet och skrev istället på ett nytt kontrakt med Reading.
Det var ingen överraskning att Reading var angeläget om att försäkra sig om 50-åringen från Slough.
Under vintern och våren har Reading fortsatt klättringen. I februari utsågs Brian McDermott till månadens manager i Championship.

Anton Zingarevitj.

Brian McDermott är ett intressant namn, inte minst ur Sverige-synpunkt. 1984 var anfallaren utlånad från Arsenal till IFK Norrköping. Han gjorde succé i ”Peking” och utsågs till årets spelare innan han återvände till England och Oxford.
I en intervju med Norrköpings Tidningar har han berättat:
– Jag trodde ingen kom ihåg mig i Norrköping. Jag var ju bara där i några månader. Det var verkligen en bra tid i mitt liv. Jag trivdes med staden, klubben och spelet. Janne Hellström och jag fungerade mycket bra ihop på planen. Vi gjorde en del mål tillsammans. Jag gillade också tränaren Lars-Göran Öqvist. Han var bra.
Som manager är han relativt oprövad. Efter att ha haft roller som scout, juniortränare och reservlagstränare fick han hoppa in för lite mer än två år sedan.
Att han fick plats bland ”bubblarna” när jag rankade de mest talangfulla brittiska tränarnamnen säger en del om vad han uträttat.
I en intervju i The Times berättade McDermott hur han använder Sir Alex Ferguson som bollplank. Readingtränaren gick samma tränarkurs som Ole Gunnar Solskjaer. Han blev begeistrad när han fick höra om skottens medtoder. Sedan dess har Ferguson varit McDermotts ”ring en vän”.
– Det bästa med Sir Alex är sättet han behandlar sina spelare. Ole berättade hur duktig han var, inte bara med lagets sjtärna, utan även med spelare nummer 30 i truppen. Alla kände sig delaktiga. Jag lärde mig mycket från Ole. Det bekräftade teorier jag hade.
– Det sista jag skulle vilja är att någon i truppen inte känner sig delaktig. Sir Alex är förmodligen bättre än alla andra. Jag ville prata om något och han ringde upp mig. Rådet han gav mig stannar mellan oss, men att det säger en del om den mannen. Han vill hjälpa unga managers.

Tränaren Brian McDermott.

Reading har alltid handlat smart och långsiktigt. Klubben värvade både Kevin Doyle och Shane Long för cirka 100 000 pund. I dag är båda etablerade PL-anfallare.
McDermott har fått fortsätta fynda. Med relativt små resurser har den förre scouten lyckats skapa ett starkt kollektiv. Han plockade Kaspars Gorkss och Matthew Connolly från QPR. Leeds-hjälten Ian Harte håller än som vänsterback. Snabbe yttermittfältaren Jimmy Kébé skulle inte göra bort sig i Premier League. Jobi McAnuff har en vass inläggsfot. Fotbollsnomaden Jason Roberts har förstärkt anfallet och avlastar Noel Hunt och Simon Church.
Reading har ett starkt lag, men Brian McDermott förklarar framgången med inställning:
– Vi har så mycket hjärta i omklädningsrummet. Vi är så bra av andra anledningar än kvalitet, sa han efter en seger i vintras.
Walesaren Hal Roberts-Kanu menar att tränaren har stor del i framgången:
– Kolla på alla toppklubbar – som Manchester United – allt utgår från managern. Lagets etik handlar om att jobba för varandra, ge allt och vara osjälvisk när du är på plan.

Med sex matcher kvar har Reading skaffat ett järngrepp om direktplatsen. Optimismen spirar på Madejski Stadium. Publiksiffrorna skjuter i höjden.
Men än är det inte klart. Laget har tre svåra bortamatcher kvar: Brighton, Southampton och Birmingham.
– Spelarna har inte fått tillräckligt med credit. Men jag hoppas att de får det i slutet av säsongen, säger Brian McDermott.
I dag kan han se tillbaka på debaclet på Wembley förra året och hitta något positivt.
– Det var en bra lärdom. Jag såg inte många ljusglimtar vid tidpunkten, men det gör jag nu.
I en klubb som rätat ut så många frågetecken, valt rätt trots så många vägskäl, är han inte ensam om det.

FAKTA: Reading då och nu
Startelvan i Premier League 2006:
Hahnemann – Murty, Sonko, Ingimarsson, Shorey – Hunt, Harper, Sidwell, Convey – Lita, Doyle.

Startelvan i helgen:
Federici – Cummings, Pearce, Gorkss, Harte – McAnuff, Karacan, Leigertwood, Kebe – Roberts, Hunt.

Källor: BBC, The Guardian, Norrköpings Tidningar, Reading Cronicle, Teamtalk, Times