Utdömd, uträknad – och nästan bortglömd.
Abou Diaby, 26, har varit nere i källaren. När det var som allra jobbigast hämtade han motivation från Eric Abidal och Fabrice Muamba.
Nu är Arsenalmittfältaren plötsligt en av Premier Leagues hetaste spelare.
Det här är den långa historien om den långa vägen tillbaka – och om vägskälet som väntar.
– Jag hade dagar som var väldigt jobbiga, vissa dagar var jag deprimerad. Men även då fortsatte jag att tro. Jag sa alltid till mig själv att det finns folk som har det sämre, säger han.

Anfield, den 2 september 2012:
Det är ännu tidigt på säsongen, bara den tredje omgången, men mötet mellan Liverpool och Arsenal bär en liten stämpel av ”ödesmatch”.
Brendan Rodgers gäng har förlorat premiären mot West Bromwich, tappat en ledning mot Manchester City och behöver en seger. Arsène Wenger är i en liknande situation efter att laget inlett säsongen med två mållösa matcher.
”Förloraren i den här matchen är säsongens första krislag”, slår Erik Niva fast i Sportbladet.
Arsenal vinner.
De vinner på ett sätt som ingjuter optimism i klubben som än en gång har tvingats se stjärnor lämna under sommaren. Nyförvärven Lukas Podolski och Santi Cazorla gör mål. Försvaret som drillats av Steve Bould håller tätt igen.
Men eftersnacket handlar om en annan spelare:
Abou Diaby.
Fransmannen äger mittfältet mot Liverpool. Hans insats är inte bra – den är sensationellt bra. I rollen som box-to-box-mittfältare demonstrerar han hela det där registret som vi har anat att han har, men som han aldrig fått chansen att visa.
”Diaby is a player don’t know why he doesn’t play more games”, skriver Wayne Rooney på Twitter.
Abou Diaby är sannerligen en spelare, men det finns en ganska enkel förklaring till att han inte spelat fler matcher i Arsenal.
Han är nämligen ständigt skadad.
För att berätta historien om hans långa väg tillbaka måste vi ta det från början.

Abou Diaby värvades till Arsenal i januari 2006. Han kom från franska Auxerre där han spelade under managern Jacques Santini. Diaby var en av flera lovande spelare. I laget fanns även Bacary Sagna och Younes Kaboul. Men Santini, som senare tränade Tottenham, var inte överdrivet bekymrad över att bli av med Diaby, som fostrats i den kända akademin Clairefontaine. Han hade ju ändå inte kunnat använda honom så ofta.
– Abou var en av de spelare som jag använde i början av säsongen, men han fick vila på grund av återkommande skador. Kanske var han sugen på England och pengarna där. Det är antagligen därför han inte tvingade sig själv att kämpa sig tillbaka i form för oss, sa Santini.
Karriären i England började lovande. Diaby fick göra Champions League-debut i februari 2006 i segermatchen mot Real Madrid, han gjorde sitt första mål mot Aston Villa den 1 april.
Allt förändrades radikalt en månad senare.
Det var då han tacklades bryskt av Sunderlands Dan Smith. Foten gick av.
Sunderlands dåvarande tränare Kevin Ball försäkrade att Smith inte var en ”smutsig spelare, att han hade satsat mot bollen men att Diaby hade varit snabbare”.
Det var en klen tröst för en 20-årig Abou Diaby som av läkarna fick veta att skadan var karriärhotande.

Det dröjde åtta månader, till januari, innan Diaby var tillbaka på fotbollsplanen. Han gjorde comeback i den minnesvärda ligacupmatchen mot Liverpool där Julio Baptista satte fyra mål (6–3).
– Det var en allvarlig skada. Jag opererades tre gånger och det fanns farhågor om att jag inte skulle komma tillbaka. Läkarna sa det, berättade Abou Diaby.
Då var vi framme vid hösten 2007, nästan 1,5 år efter fotfrakturen. Diaby hade kämpat sig tillbaka och hittat formen. Men han drabbades ständigt av nya småskavanker. Säsongen 2007/08 gjorde han bara nio starter. I slutet av spelåret drog han på sig en lårskada som hängde i över sommaren. Det gjorde att det dröjde till oktober innan han var tillbaka i spel.
Abou Diaby hade blivit en av de där spelarna som man känner hade varit en världsstjärna om det inte vore för det där lilla ”om”.
Grabben har allt. Han är stor (191 cm), kan vinna boll, har tekniken för att behärska spelet på små ytor, kan driva bollen i hög fart, skjuter som en häst, kan slå den avgörande passningen. Han är, dessutom, oerhört löpvillig i spelet utan boll.
”Om han bara hade varit skadefri”, är det nog många som tänkt.

När säsongen 2009/10 drog igång var Abou Diaby för första gången under tiden i Arsenal fit vid premiären. Försäsongsträningen gav resultat. I första matchen sköt Diaby två mål mot Portsmouth. Det var dagen efter den matchen som Arsène Wenger jämförde Diaby med Patrick Vieira.
– Hans förmåga att vinna tillbaka bollen påminner om Vieira. Diaby är mer offensiv än Vieira, men när han spelar i den defensiva rollen är de väldigt lika. Han är kapabel att ställa om snabbt, ingen hänger med när han löper ”box to box”. De har ilknande elegans och spelstil.
Diaby själv höll med om jämförelsen, även om det haltade något:
– Jag är mer offensiv, mer teknisk. Vieira var mer aggressiv, han dominerade matcher tack vare sin fysik. I Auxerre spelade jag ibland släpande anfallare, det är nog därför det är mer naturligt för mig att gå fram.
Wenger trodde på ett genombrott.
– Han har kämpat hårt i sommar. Det här kan bli hans säsong. Han har förberett sig väl, ser stark ut och har allt som en PL-mittfältare ska ha.
Några dagar senare väntade Manchester United på Old Trafford. Arsenal åkte dit utan stjärnan Cesc Fàbregas, men förde ändå spelet.
Abou Diaby var bäst på plan. I första halvlek flöt han runt i ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält utan att United fick grepp om honom. Det hade kunnat bli ett genombrott, en sån där definierande insats som gör att den breda publiken får upp ögonen för en.
Om det inte vore för det som skedde i 69:e minuten. Ställningen var 1–1, matchen stod och vägde. Arsenal hade haft flera lägen att göra 2-1 när Abou Diaby, oattackerad, nickade bollen i eget mål. Ett totalt hjärnsläpp.

Minnet från insatsen som skulle bli genombrottet blev istället ett annat. Det blir lätt så i den resultatfixerade fotbollsvärlden.
Säsongen var ändå lyckad. Han spelade 29 matcher i ligan, varav 26 från start, och gjorde sex mål.
Sedan var skadehelvetet tillbaka. Säsongen 2010/11 spelade han sporadiskt. Ifjol startade han inte en enda match. Det blev två korta inhopp i november, ett i mars och två i april. Abou Diaby var ändå vid gott mod i våras:
– I ärlighetens namn finns det tillfällen då man funderar över framtiden, men det är viktigt att vara positiv. När du är skadad och de inte kan lösa problemet är det svårt. Men det finns alltid de som har det värre än mig, även inom fotbollen. Kolla bara vad som hänt Eric Abidal och Fabrice Muamba. Mina bekymmer är ingenting.

Arsenals fans var inte lika positiva. De började bli trötta på klubbens alla skador. En ny skadebenägen spelare var inte vad klubben behövde – Arsène Wenger har benämnt comebackande spelare med frasen ”almost like a new signing” så många gånger att förkortningen ALANS har blivit ett begrepp.
Och Abou Diaby visade inga tecken på att komma tillbaka på samma sätt som Tomas Rosicky som hämtade sig från fyra år på rehabcykeln.
Det var inte många som hade några större förhoppningar på Abou Diaby inför säsongen. När Arsenal sålde Alex Song till Barcelona spekulerades det i att klubben skulle köpa in Yann M’Vila från Rennes. En del, bland annat jag, menade att han inte behövdes eftersom Mikel Arteta skötte sig bra i rollen som deep-lying playmaker, att alternativ fanns i Tomas Rosicky, Aaron Ramsey, Francis Coquelin, en framtidsman i Emmauel Frimpong, samt att Jack Wilshere var på väg tillbaka.
Få pratade om Abou Diaby.
Men när Arsenal premiärspelade mot Sunderland var Diaby med i startelvan. Matchen blev en besvikelse för hemmapubliken (0–0). Diaby spelade 90 minuter i nästa match borta mot Stoke, även den mållös.
I tredje omgången väntade Liverpool på Anfield.
Brendan Rodgers mittfält hade i matchen innan dominerat mot Manchester City.
Den här gången blev de uppkäkade av en Patrick Vieira-kopia som bjöd på säsongens hittills mest dominanta mittfältsinsats.
Han var inte bara en bättre version av Alex Song – han såg verkligen ut som den perfekta box-to-box-mittfältaren. Den där sorten som inte görs längre. I Sky Sports sändning öser Jamie Redknapp beröm över spelaren som knappt spelade en match förra säsongen.
– Man kan se att Diaby är enormt viktig för oss. Han har inte spelat en hel match på ett år, men han hade en bra försäsong och vi gav honom endast 45 minuter var tredje dag. Nu ser han ut att vara i bra form. Det kommer mer från honom, sa Arsène Wenger efter matchen.
De dröjde inte särskilt länge. I fredagens VM-kval mot Finland sköt Diaby segermålet (1–0). Nye förbundskaptenen Didier Deschamps hyllade spelaren som inte gjort en landskamp sedan juni 2011.
– Det var en bra comeback. Han har många kvaliteter, men jag visste det. Han är en komplett mittfältare.

Abou Diaby är precis som fallet med Tomas Rosicky i våras ett bra exempel på hur Arsenaltränarens tålamod ibland betalar sig.
Efter massa skador och bedrövelser har Diaby visat att det var möjligt att komma tillbaka.
– Han är fantastisk! Han har gett svar på tal till dem som ifrågasatte hans förmåga att komma tillbaka. Han kommer bli ännu bättre och när rädslan för bakslag försvinner blir han starkare. Abou är Frankrikes bästa mittfältare, säger lagkamraten Bacary Sagna.
Diaby själv är revanschsugen efter det som kan kallar ”bortkastad tid”. I samband med landslagssamlingen gav han en intervju till Le Parisien. Han sa:
– Jag är 26 och medveten om att jag är i ett viktig skede i min karriär. Det var därför det var så viktigt att jag kom tillbaka den här säsongen. Förra året sa jag till mig själv: ”Jag är skadad igen, jag är nästan 26 och står vid ett vägskäl. Antingen hamnar jag på rätt väg och lyckas eller också så hamnar jag fel och då blir det mycket, mycket svårt.
Den stora frågan nu är om han får vara hel. En google-sökning på ”Abou Diaby injury-prone” ger över 13 000 träffar.
– Jag är inte bräcklig. Jag drabbades av ett par allvarliga skador som skapade obalanser. Men jag är inte bräcklig. Nu är jag försiktig med varje detalj, jag lämnar inget åt slumpen. Det är en så viktig säsong att jag jobbar hårdare än någonsin för att lyckas. Jag har revanschsug för den tid jag har förlorat. Jag vill visa att jag kan nå högre. Jag har spelat tre matcher den här säsongen. Det känns bättre, men fysiskt är jag bara 70 procent.
På frågan om han funderat på att ge upp när skadeproblemen var som värst, svarar han:
– När du upplever en säsong där du inte spelar något kan du inte vara säker. Jag är vanligtvis lugn, men förra året kom tankarna. Förr var jag aldrig orolig för att bli skadad. Men förra säsongen, före Fulhammatchen, skakade jag på bänken för att jag var rädd att bli skadad igen. Det var otroligt.
– Allt jag ville var att få spela igen. Jag är född med ett starkt psyke. Jag ger aldrig upp. Kanske vissa skulle göra det, men det kom inte på fråga för mig.
Efter den matchvinnande insatsen mot Liverpool – Diabys karriärdefinierande insats (?) – är det många Arsenalfans som är tacksamma för det.

Källor (citat): Arsenals officiella hemsida, Daily Mail, ESPN, The Guardian, Le Parisien, The Telegraph.

FAKTA/Diabys ligastatistik – säsong för säsong
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2004/05 Auxerre…. 5….0
2005/06 Auxerre…..5…..1
2005/06 Arsenal…..12….1
2006/07 Arsenal…..12….1
2007/08 Arsenal…..15….1
2008/09 Arsenal…..24….3
2009/10 Arsenal…..29….6
2010/11 Arsenal…..16….2
2011/12 Arsenal…..4……0
2012/13 Arsenal…..3……0

> Läs mer:
Dokument: Rosicky – symbolen för Arsenals renässans (23 mars).
Dokument: Sagan om Arsenals nye stjärna (8 februari).