Arkiv för kategori Europa League

- Sida 1 av 1

Chelsea mår bra av kaos

av Kalle Karlsson

Plötsligt var det som om tiden stod stilla. Branislav Ivanovic hade flyttat upp på en hörna på tilläggstid, lyft mot himlen och nickat bollen. Sekunden när den seglade mot det bortre krysset kändes som en evighet. Benficas målvakt Artur kunde bara agera passiv åskådare.
Chelsea hade avgjort Europa League-finalen i 90:e minuten.
Efter Fergie time kommer Benítez time. Typ.
Känslan var iallafall densamma som när Didier Drogba nickade in kvitteringen i slutminuterna mot Bayern München för att hålla liv i Champions League-finalen förra året.
Chelsea kan man aldrig räkna ut.

De borde inte ha vunnit den här matchen sett till första halvlek. Ett passningsskickligt Benfica var överlägset. Deras speluppläggare Nemanja Matic, som Chelsea släppte i David Luiz-affären för två år sedan, ägde mittfältet. Nico Gaitan var snabb och lurig. Oscar Cardozo visade prov på varför han öst in mål i portugisiska ligan senaste åren.
Det var bara Benficas usla och ibland obefintliga avslut och en portion tur som räddade Chelsea.
I andra halvlek lyfte de regerande Champions League-mästarna upp spelet. De klev lite högre i sin press och fick lite längd på anfallen.
Fernando Torres sprang in med 1–0 som om han skruvat tillbaka till Liverpool-tiden. Löpningen, duellen med Luisão och avslutet påminde om hans fornstora dar.
Oscar Cardozo kvitterade på straff blott åtta minuter senare, men alla som känner till den legendariske tränaren Béla Guttman och Benficas finalhistoria vet att det mesta talade för Chelsea i det här läget.
Frank Lampard dundrade ett skott i ribban med knappt fem minuter kvar. Det hade varit så passande om ”Super Frank” fått avgöra den här matchen på det sättet. Ett hyfsat argument i de pågående (?) löneförhandlingarna.
Istället blev det mittbacken Branislav Ivanovic, han som hade en mardrömsmatch när klubben åkte ur Ligacupen mot Swansea tidigare i år, som blev den store hjälten.

Det är egentligen otroligt att Chelsea lyckats ta sina två Europatitlar trots den turbulans som präglat klubben senaste två åren.
Det är som om Chelsea mår bra av kaos.
Europa League-titeln innebär att Chelsea nu är regerande mästare i Champions League och Europa League. Ingen annan klubb har varit det tidigare. Fernando Torres och Juan Mata är dessutom kan lägga till regerande världs- och Europamästare på visitkortet. Imponerande.
Det var Chelseas elfte titel sedan Roman Abramovitj tog över klubben 2003. Dessförinnan hade klubben bara vunnit åtta titlar sedan bildandet 1905.
Hans sätt att byta ut tränare får oss att skaka på huvudet, men det har blivit förhållandevis lyckosamt. Guus Hiddink kom in våren 2009 och ordnade FA-cupen. Roberto Di Matteo kom in 2012 och ordnade både FA-cupen och Champions League-titeln. Rafael Benítez kom in den här säsongen och ledde laget till Europa League.
Benítez hyllas nu från alla håll och kanter för att han fixade triumfen. Det är imponerande att han stod emot kritikstormen i början av sin Chelseasejour. Samtidigt: det är hårfint mellan succé och fiasko.
Chelsea gjorde en svag första halvlek igår och Benfica borde ha avgjort matchen. Hade portugiserna gjort sitt jobb och lett med ett par bollar i paus hade Benítez blivit sågad.
Han lämnar nu Chelsea med bättre vinstprocent i Europaspelet än i ligan. Precis som han gjorde med Inter, Liverpool och Valencia.
Man kan bara ana hur det bubblade inom honom igår när han fick lyfta bucklan (och förbättra sitt cv).

Mötet med Benfica igår var Chelseas 70:e tävlingsmatch för året. Det är hisnande. En omgång återstår i ligan och det kan bli ytterligare en om Chelsea och Arsenal slutar på samma poäng och målskillnad och gjorda mål i Premier League. Då väntar en playoffmatch om tredjeplatsen.

Europaframgång på bekostnad av CL-biljett?

av Kalle Karlsson

Förra gången de var på Luzhniki Stadion upplevde de klubbens bittraste ögonblick.
Igår blev det ett nytt nederlag – men ändå en framgång.

Förlust och lagkamrater som tjafsar med varandra. Men Chelsea hade all anledning att jubla inför det folktomma Luzhniki (där matchen spelades istället för på Tsentralnyi Stadion som garanterat hade inneburit en tuffare atmosfär).
Avancemang i Europa League betyder att laget fortfarande kan vinna två titlar.
Rafael Benítez har spelat ett högt spel senaste månaderna. Managern har roterat truppen med hänsyn till cupspelet. Spanjoren fick kritik när han vilade stjärnor borta mot Southampton i ligan, en förlust som kan bli kostsam i slaget om Champions League-biljetterna.
För att prioriteringarna ska accepteras från ägar- och supporterhåll var avancemang här i Moskva ett krav.
Igår startade han med unge Nathan Ake som central mittfältare. Djärvt, men det betalade sig. Holländaren agerade klokt och visade att det även finns löften inom egna led som inte är utlånade.

Chelsea fick en tämligen lugn resa mot semifinalen. De kom med tvåmålsöverläget i ryggen och efter fyra minuter hade Fernando Torres lobbat in 0–1 och sett till att Rubins uppförsbacke blev än mer jobbig.
Det var Torres tredje mål på de tre senaste matcherna. Anfallaren har gjort tre starka insatser i rad och, faktiskt, hittat något av en formtopp.
Nu har Torres svacka varit så avgrundsdjup att det inte går att prata om att ”han är tillbaka” förrän han presterat över längre tid, men det är åtminstone ett stort steg i rätt riktning.
Och det är lätt att glömma att spanjoren gjort 20 mål i alla turneringar den här säsongen.
Bråket mellan Frank Lampard och David Luiz i samband med signalen för halvtidsvila – som självklart slås upp stort i engelska tidningar – var möjligen ett orosmoment, men inte mer än så.

Nu är lottningen precis avklarad och vi vet att Chelsea kommer att ställas mot Basel i semifinalen.
Schweizarna är underskattade. Mohamed Salah och Mohamed Elneny visade i dubbelmötet med Tottenham att det finns massor av liv efter Xherdan Shaqiri och Granit Xhaka.
Engelska lag har inte satsat helhjärtat på Europa League tidigare, men känslan är att Rafael Benítez är sugen på en cupframgång.
Mitt tips är att Chelsea går hela vägen i turneringen, vilket skulle innebära att de för några dygn blir regerande mästare i Champions League och Europa League – samtidigt.
Frågan är om det blir på bekostnad av en Champions League-plats till nästa säsong.

***
Läs mer:
14 dec: Analys: ”Så har Benítez blivit ett lyft för Torres”.

Var Villas-Boas satsning på Europa för vågad?

av Kalle Karlsson

Tottenham kämpade heroiskt i Basel.
De brottades med skador, regn, utvisningar och en svart straffhistoria.
Till slut fick de ge sig.
Basel vann på straffar och nu är det bara Chelsea kvar som kan försvara de engelska färgerna i Europa League.

Jag kom hem lagom till att Jan Vertonghen blev utvisad i slutminuterna av ordinarie tid.
Där och då talade väldigt lite för Spurs.
Där och då spelade de utan, får se nu: Gareth Bale, Aaron Lennon, Hugo Lloris, Sandro, Younes Kaboul, Jermain Defoe, (utbytte) Mousa Dembélé och utvisade Vertonghen – åtta av lagets bästa spelare.
Men ju längre förlängningen led, desto mer övertygad blev jag om att Tottenham skulle greja det. Det som talade för dem var att inget talade för dem. Det är i sådana lägen lag brukar rida ut stormen.
När Michael Dawson – en jätte – slängde sig uppoffrande och täckte ett skott med en minut kvar av tilläggstiden såg man att Alexander Frei, Baselveteranen, befarade att hans lag missat ännu ett gyllene tillfälle att avgöra matchen.
Inför straffsparksläggningen hade Tottenham mentalt överläge; de hade mindre att förlora.
Men så är det det där med engelsmän och straffar.
Tom Huddlestone fick se Yann Sommer rädda och Emmanuel Adebayor tog någon märkligt ansats (man är knappt förvånad) och sköt sin över ribban.
Basel dunkade dit sina stensäkert.
Tottenham var utslaget.
André Villas-Boas sa efteråt att han var stolt över sina spelare och stolt över att han ”statuerat exempel för engelsk fotboll”. Det han menade var att han konsekvent spelat starkt manskap i turneringen med målet att gå så långt som möjligt. Europa League är AVB:s hemmaplan, han vann turneringen med Porto och sätter större vikt vid den än, låt oss säga, Harry Redknapp.
Var satsningen för vågad?
Även om jag beundrar Villas-Boas djärva strategi att satsa på två fronter får vi avvakta med om han gjort rätt.
Tar Tottenham Champions League-biljetten kommer han att hyllas. Om de går miste om den kommer han att bli tomhänt och sågas.
Då har han missat Europa League och på köpet tappat bort CL-platsen.
Så liten är skillnaden mellan himmel och helvete.

***
Innan jag åkte i väg på fotbollsträningen igår såg jag Chelsea gå vidare i Europa League. Mer om den matchen senare. Nu ska jag skynda mig in till jobbet och göra live-tv.

Villas-Boas självmordstaktik

av Kalle Karlsson

André Villas-Boas har höjts till skyarna den senaste tiden. Tottenham har radat upp förlustfria matcher, Gareth Bale har spelat som i trans och laget har klarat att hantera det faktum att de inte haft någon producerande anfallare.
När Tottenham besegrade Inter med 3–0 i det första Europa League-mötet var André Villas-Boas tränaren vars karriär pekade spikrakt uppåt, medan nästan jämngamle Andrea Stramaccioni framstod som en man som fått ett för stort uppdrag.
Men igår var det ombytta roller.
Stramaccioni vann sympatier, Villas-Boas demonstrerade att han kan vara för naiv med sin ”high line”-taktik.

Tottenham saknade Gareth Bale, ett enormt avbräck förstås, men Villas-Boas valde att även starta med Aaron Lennon på bänken och spela William Gallas i mittförsvaret.
En halvtimme in i matchen framstod valet av Gallas som ödesdigert.
Spurs-fansen ropar högt om en usel domarinsats från Ivan Bebek, men kroaten kommer faktiskt undan med bättre betyg än både William Gallas och André Villas-Boas från den här kvällen.
Den franske veteranen var en katastrof bredvid Jan Vertonghen. 35-åringen var inte heller hjälpt av att Tottenham använde en hög försvarslinje mot en så skicklig playmaker som Antonio Cassano.
Som så ofta ledde det ena till det andra.
André Villas-Boas började med två anfallare på plan. Spurs hamnade i numerärt underläge på mittfältet. Antonio Cassano fick agera utan press. Cassano fick möjlighet att stoppa in giftiga bollar i djupled bakom Spurs höga backlinje.
Självmordstaktik.

Varningsklockorna borde ha ringt när Rodrigo Palacio var en ribbträff från att göra 2–0 i första halvlek. André Villas-Boas stod handfallen vid sidan utan att göra några åtgärder. Är han verkligen så låst vid sin höga försvarslinje, den som blev ett dundrande fiasko i Chelsea?
Igår vaktade Brad Friedel målet, han står alltid i cupmatcherna, och han är inte lika duktig i rollen som sweeper-keeper som Hugo Lloris. Det borde ha varit en ännu större anledning till att ta hem laget.
Igår blev dessutom mittfältet ett haveri. Med både Emmanuel Adebayor och Jermain Defoe från start hade Scott Parker, Jake Livermore och Mousa Dembélé ett hav att täcka. Dembélé gjorde det bra utifrån förutsättningarna, främst tack vare sin odiskutabla kvalitet och förmåga att hålla i bollen. Parker hade det kämpigare.
Nu räddades Tottenham – och inte minst André Villas-Boas – av en stor portion tur och den frikostiga bortamålsregeln.
När matchuret precis tickat in på tilläggstid i andra halvlek hade Estéban Cambiasso ett jätteläge att göra 4–0, men skottet gick utanför.
Tänk så nära det var att Villas-Boas fick äta upp sitt uttalande om att ”Bale tog en taktisk varning i första mötet”.
Nu höll Tottenham istället på att slänga bort sitt avancemang på grund av portugisens bristfälliga taktik.

Två slutsatser efter Tottenham–Inter

av Kalle Karlsson

Formstarkt Tottenham utmanare till EL-titeln
För 2,5 år sedan satte Gareth Bale brassebacken Maicon i en taxi. Igår såg ett snabbt, idérikt Tottenham till behövdes taxibilar för hela Inter-laget.
Tottenham sprang sönder det (forna) italienska storlaget och vann den första åttondelen i Europa League med 3–0. Siffrorna hade kunnat vara ännu större.

Innan vi hyllar Tottenham måste vi bara skjuta in: Inter var uselt.
Det återstår bara spillrorna av det José Mourinho-bygge som för knappt tre år sedan erövrade Europa. Jag såg lagets match i helgen mot Catania och blev inte särskilt imponerad (även om jag hade bytt kanal när de fullbordat vändningen till 3–2-seger). Tittar man på Andrea Stramaccionis trupp är det väldigt lite som skrämmer. De tunga namnen, Javier Zanetti, Estéban Cambiasso, Christian Chivu, Walter Samuel och Diego Milito, börjar bli till åren. Samir Handanovic och Fredy Guarin håller hög klass, men i övrigt handlar det mest om unga, lovande spelare som kommer att behöva några år till innan de kan göra skillnad.
Post-Mourinho-trauma?
Men innebär inte att Tottenhams insats ska förringas.
André Villas-Boas spelade sitt starkaste lag och fick betalt. Gareth Bale (så klart) nickade in 1–0, men Spurs segerorganisatörer fanns på centralt mittfält. Mousa Dembélé var grym och Scott Parker hittade balansen mellan att springa mycket och att springa smart. De hade Cambiasso och Walter Gargano i bakfickorna matchen igenom.

Europa League har knappast varit högprioriterad bland de engelska klubbarna tidigare år. När det har diskuterats favoriter har Tottenham inte ens nämnts. Men efter gårdagens insats seglar Spurs upp som en av utmanarna.
Laget är så mycket mer än Gareth Bale, om nu något trott något annat. Han varnades för övrigt för filmning igår (igen) och är avstängd i returen så då får vi se hur Spurs klarar sig utan sin superstjärna.
Men det finns som sagt fler kvalitetsspelare i detta gäng.
Centrala mittfältet har jag redan nämnt. Aaron Lennon gjorde en ny stark insats igår (men klev av med en sträckning och är osäker mot Liverpool på söndag). Jan Vertonghen var gedigen i mittförsvaret och nickade in 3–0. Andremålvakten Brad Friedel imponerade mellan stolparna.
Dessutom har de en stigande stjärna på bänken. André Villas-Boas status var kraftigt devalverad vid den här tiden ifjol. Då hade han misslyckats kapitalt i Chelsea och såg ut att få börja om på lägre nivå i väntan på ett nytt toppjobb.
Men portugisen har sakta med säkert rest sig och senaste tiden har hans aktier stärkts enormt.
Dessutom vet vi ju att han trivs i Europa League.

Sigurdsson har hittat formen
Det tog drygt en halv säsong – men nu börjar även Gylfi Sigurdsson finna sig tillrätta i Tottenham.
Den 23-årige islänningen värvades i somras från Swansea där han gjorde stor succé förra våren. Daniel Levy vann slaget om 23-åringens namnteckning mot Liverpool, men starten i den nya klubben blev inte vad fansen eller Sigurdsson själv hoppats på.
Under hösten hade han svårt att platsa och när han väl spelade var han långt från den nivån han höll i Swansea.
Men de senaste veckorna har islänningen visat tecken på att han är på rätt väg. Sedan Gareth Bale har flyttats in centralt har André Villas-Boas spelat Sigurdsson till vänster – med licens att röra sig i mot mitten. Resultatet har blivit ett dynamiskt spel där Sigurdsson, Bale och Aaron Lennon förvillat motståndarna.
Gylfi Sigurdsson slog en utsökt passning till Gareth Bales 1–0 mot Arsenal i helgen. Igår mot Inter började han med att smeka ett perfekt inlägg som landade på Bales panna och betydde 1–0. Sedan satte han själv 2–0  på en retur. Hans första halvtimme var förmodligen den bästa han presterat i Spurs-tröjan.
Hittar Gylfi Sigurdsson samma form som i Swansea har Tottenham ytterligare ett vapen till det som ser ut att bli en högintressant vår för Londonlaget.

Dembélé – Tottenhams sparkapital

av Kalle Karlsson

Har Tottenham blivit det nya Manchester United?
Klubben som tidigare varit känd för sin förlorarmentalitet, klubben som haft fjärdeplatsen i sin säck men sedan käkat lasagne och slängt bort allt, klubben som ofta haft läckra lirare som Ossie Ardiles och David Ginola, men som sällan kunnat störa de stora drakarna.
Den senaste tiden har vi sett tecken på att vi kanske får anta en ny livsåskådning.
Tottenham skrämde iväg ett spöke när de vann på Old Trafford, för första gången på 23 år. I returmötet i januari låg de under på White Hart Lane, men kvitterade med sekunder kvar av tilläggstiden.
Från att i höstas ha varit ligans sämsta lag under slutkvarten har de nu blivit ett lag som avgör matcher i slutminuterna.
Sådana bonuspoäng, mål på Fergie-time, har ju varit patenterade för Manchester United.
Nu levererar Tottenham sena mål med jämna mellanrum.

Igår var Tottenham på väg ur Europa League. Lyon var bättre i första halvlek och tog ledningen när Maxime Gonalons nickade in 1-0.
I den 90:e minuten trippade Mousa Dembélé förbi Lyons Clémont Grenier och avfyrade ett distansskott till 1–1.
Målet kom bara en vecka efter att Gareth Bale avgjort hemmamötet med Lyon på tilläggstid med en mäktig frispark.
– När du göra mål i sista minuten, framför allt om målet tar dig vidare, är det mycket känslor inblandade, sa André Villas-Boas, enligt The Guardian.
Tottenham ställs mot Inter i nästa omgång. Jag gissar att taxibilarna står redo utanför San Siro när Gareth Bale kommer på besök.

Vid sidan av avancemanget måste André Villas-Boas ha glatt sig extra mycket åt att just Mousa Dembélé hittade rätt.
Senaste veckorna har Tottenham framstått som ett one man-team. Gareth Bale har burit laget på sina axlar. Fram till igår hade han gjort de sex senaste målen för klubben. Kunde någon annan avlasta honom?
Mousa Dembélé gjorde mål i sin debut för Tottenham, mot Norwich den 1 september. Målet då påminde om det igår. En lätt vrickning till vänster, ett hårt, lågt skott i bortre hörnet.
När belgaren gör ett sådant mål, får det att se så lätt ut, är det en gåta att han gått mållös i 5,5 månader. Offensivt är han bra nog för att göra 8–10 mål per ligasäsong.
Den omskolade 25-åringen har gjort en stark säsong. Hans förmåga att ta fram bollen i plan har gett Tottenham en ny dimension. Den man kan anmärka på är att han behöver göra fler mål och assist.
Där har André Villas-Boas sparkapital som kommer att behövas om de ska säkra fjärdeplatsen.

***
Det blev tre av fyra engelska lag vidare i Europa League. Rätt bra utfall för en liga som vissa ”experter” hävdar har tappat rejält.
Chelsea hade dock stora problem med Sparta Prag. John Terrys plan om att ”avgöra tidigt för att sedan kunna skifta fokus till söndagens toppmatch mot Manchester City” gick sådär. Tjeckerna gjorde 0–1 i första halvlek och utjämnade ställningen i dubbelmötet.
Alla väntade på förlängning när Eden Hazard tog saken egna händer. Han tog emot en passning, vandrade förbi ett par motståndare och dunkade upp ett stenhårt vänsterskott i första krysset.
Han räddade därmed ansiktet på Chelsea och Rafael Benítez.

***
Newcastle svarade för en perfekt bortainsats i Charkiv mot Metalist. Backlinjen där Massadio Haïdara startade till vänster och Mapou Yanga-Mbiwa i mitten var briljant. Likaså målvakten Tim Krul.
– Vi hade några riktiga hjältar, sa Alan Pardew.
Shola Ameobi gjorde segermålet (1–0). Newcastle ställs nu mot Anzji.
Hatem Ben Arfa har börjat träna igen. Cheik Tioté (sjuk igår) är snart tillgänglig. Känslan är att Newcastle med alla nyförvärv kan klättra i vår. Söndagens match hemma mot Southampton kommer att indikera om de ska titta uppåt eller nedåt i tabellen.

Hur länge kan Liverpool behålla Suárez?

av Kalle Karlsson

Det låg Olympiakos-déja vù i luften.
Men Liverpool nådde inte ända fram och åkte ur Europa League igår kväll.
Det finns få lag som är bättre på att förlora med hedern i behåll.

Brendan Rodgers lag behövde vända 0–2-underläge från St Petersburg inför returen igår på Anfield.
Det började inte bra.
Jamie Carragher – som gjorde sin 150:e och sista Europamatch för Liverpool – slog en helt misslyckad hemåtpassning till Pepe Reina och Hulk tackade och tog emot och rullade in 1–0 till gästerna. Där och då var uppförsbacken brant eftersom Liverpool behövde fyra mål för att gå vidare.
Men Luis Suárez tände hoppet när han drog in en frispark genom muren till 1–1. Anfield började tro. När Joe Allen tryckte in 2–1 precis före paus såg uppgiften plötsligt ut att vara genomförbar.
Andra halvlek var bara en kvart gammal när Luis Suárez, återigen, skruvade in en frispark, denna gång ohyggligt vackert bakom Vjatjeslav Malafeev.
Det kändes som Olympiakos 2004/05. Ni vet, när ett pressat Liverpool var på väg att åka ur gruppspelet i Champions League, men vände genom tre mål i andra halvlek och fick Andy Gray att skrika så det hördes ända till Skottland. Den gången tryckte Steven Gerrard in 3–1 och till slut hade laget vunnit hela turneringen.
Igår kom de inte närmare än att Jonjo Shelvey sköt precis utanför stolpen när han fick ett bra läge med drygt tio minuter kvar.
Brendan Rodgers var som alltid överdrivet positiv efteråt.
– Jag är stolt över klubben och spelarna även om vi åkte ur. Klubben och spelarna visade varför vi är en del av världens mest fantastiska fotbollsfamilj. Atmosfären och deras insats för att hämta upp ett tremålsunderläge var fenomenal.
Liverpool har blivit specialister på att förlora med hedern i behåll.

De var bra igår, att vinna hemma mot storsatsande Zenit med 3–1 är en fin skalp. Men det börjar bli ett tröttsamt tema att Liverpool spelar lovande, faller på mållinjen och sedan får vi höra en tränare som berättar om hur fantastiskt laget varit, men hur otur de haft med domslut och individuella misstag.
Det är som jag alltid sagt: Alla mål tillkommer efter misstag, oftast en följd av två-tre misstag. Om det inte sker några misstag alls blir det inga mål.
Ju bättre spelarna är, desto färre misstag gör de. Ju sämre spelarna är, desto fler misstag gör de.
Lag bygger på individer och har man dåliga spelare som drabbas man oftare av individuella misstag.

Det där är ingen ny vetskap så jag skiftar fokus till en annan grej jag satt och funderade på under matchen.
Luis Suárez. Hur länge får Liverpool behålla honom?

Jag hade den här diskussionen för ett tag sedan med en kompis som är inbiten Liverpool-supporter. Då, för ett par månader sen, började han bli orolig för att Suárez kan försvinna till sommaren. Jag lugnade honom med att uruguayanen skrev nytt kontrakt i somras. Spelaren hade inte skrivit på om han hade velat lämna klubben.
Samtidigt kan tankegångar förändras snabbt.
Luis Suárez gör en magisk säsong. Matchen igår var ännu ett bevis på att han spelar på en egen nivå i Liverpool (även om Steven Gerrard i vissa matcher hittat tillbaka till gammal fin form).
Få protesterar mot att han hör hemma på den allra högsta nivån.
Champions League är den morot, den klubblagsturnering alla spelare drömmer om att spela i. Luis Suárez, som fyllde 26 år i januari, har bara medverkat i CL:s gruppspel en gång, hösten 2010 med Ajax.
Stannar han i Liverpool en säsong till kommer han (såvida Liverpool inte skräller och tar fjärdeplatsen i vår) tidigast att spela CL säsongen 2014/15. Den vintern fyller han 28 år.
Är han beredd att vänta så länge? Min vän, Liverpool-supportern, tror inte det.
Det har ryktats om intresse från Bayern München. Hade jag varit värvningsansvarig i Barcelona hade jag slagit en signal till Suárez agent direkt eftersom han är den spelartypen som de saknar och som förmodligen hade kunnat luckra upp det kompakta Milan-försvaret i onsdags.
Kan Luis Suárez verkligen stå emot möjligheten att spela bredvid Leo Messi snarare än Stewart Downing?

Luis Suárez gillar onekligen Liverpool och fansen som stöttat honom under hans svåra tider i England då han beskyllts för filmningar och rasistiska förolämpningar.
Om han kräver en flytt i sommar skulle det vara ett gigantiskt hårt slag för klubben. Visserligen kan de få en jättesumma för anfallaren, säkert 350–450 miljoner kronor beroende på vem som betalar, men att hitta en lika bra ersättare utan att kunna locka med Champions League är i princip omöjligt. Det hade varit ytterst svårt ändå.
Brendan Rodgers projekt visar vissa framsteg spelmässigt. Spelare som Jordan Henderson, Stewart Downing och José Enrique har gjort stora framsteg under vintern.
Men hans viktigaste uppgift blir att övertyga Luis Suárez om att nobba buden som kommer att ramla in i sommar.

***
Blir mer om gårdagens Europa League i nästa inlägg.

Fyra slutsatser efter Europa League-kvällen

av Kalle Karlsson

Liverpool vann idag – men får betala på söndag?
Europa League har ingen högre prioritet hos klubbarna. Brendan Rodgers hade ”modet” att spela ett ungt, oprövat lag i kvalet mot Hearts och gjorde detsamma borta mot Young Boys.
Därför var det överraskande att han idag startade med Daniel Agger, Glen Johnson, Steven Gerrard och Luis Suárez i hemmamötet med Anzji.
I Suárez fall har Rodgers inte så mycket val eftersom klubben misslyckades fatalt med att ersätta utlånade Andy Carroll, men att Agger och Gerrard spelade den här matchen tre dagar före derbyt mot Everton var förvånande. Att Gerrard som mittfältare spelade 90 minuter var än mer uppseendeväckande.

Det visar antingen att Brendan Rodgers anser att lagkaptenen är tillräckligt fit för att  orka spela 90 minuter två gånger inom loppet av tre dagar eller att Liverpooltränaren ”tog risken” för att han kände att han inte hade förtroendekapital att förlora poäng hemma mot Anzji.
Det är förstås omöjligt för oss utomstående att säga vad spel idag betyder fysiskt inför derbyt på Goodison Park. Men med tanke på att managers brukar spela rotera friskt i torsdagsmatcherna så kan man ana att de dragit slutsatsen att det inte är optimalt.
Sådant här är förstås en avvägning och det är först när vi har resultaten som vi vet om Brendan Rodgers gjorde rätt.
Om Liverpool vinner derbyt och Gerrard gör en bra match kommer han hyllas. Om Gerrard visar tecken på trötthet och kroknar och laget förlorar kommer managern att få kritik.

Wisdom en ny backstjärna
Vi har ju alla charmats av 17-årige Raheem Sterling som slagit igenom under hösten i Liverpool. Men det finns fler guldkorn att plocka från den där ungdomssatsningen som Rafael Benítez initierade.
Andre Wisdom har fått chansen under hösten och visat gryende form. Ikväll fick han sitt genombrott (och ”trendade” faktiskt på Twitter en stund under andra halvlek” .
19-åringen från Leeds satte knappt en fot fel på sin högerbacksposition. Han slog 41 passningar, varav 37 till rätt adress (90 procent). Defensivt agerade han som om han inte gjort annat, inte som en spelare som debuterade i Premier League för tre veckor sedan. Fedor Smolov på Anzjis vänsterkant skapade ingenting på den kanten.
Utvecklingen hos Wisdom, Sterling, Suso och Yesil ger Brendan Rodgers välbehövlig bredd.
Med Andre Wisdom i den här formen kan Brendan Rodgers behålla Glen Johnson på vänsterbacken där han har gjort en riktigt fin säsongsinledning.

Jodå, Downing kan fortfarande göra mål
Stewart Downing fick chansen från start mot Anzji. Han gjorde inte mycket rätt i första halvlek. Efter paus, då Raheem Sterling bytts in, fick han ta klivet ned på vänsterbacken.
När han spelade där i en cupmatch tidigare under säsongen raljerades det över den förre Middlesbrough-spelarens sluttande karriärkurva. Men idag behövde han inte många minuter på sig innan han vandrade in från sin vänsterkant och dammade iväg ett kanonskott i bortre hörnet. Med högerfoten.
Jo, ni läste faktiskt rätt (han hade visserligen en period för några år sedan när han bara gjorde mål med högerdojan, men det har ju hänt en del sedan dess).

Domaren gjorde rätt som varnade Agger
Det skedde två komiska grejer i matchen. Först skickade förre Chelseabacken Juri Zjirkov iväg en rensning som gick över taket på Anfield. Bollen hamnade ute på gatan. När Zjirkov upptäckte sin bedrift började han småskratta.
Sedan gjorde Daniel Agger ”en Gary Crosby”. Han nickade bollen ur handen på målvakten och gjorde mål. Precis som Crosby för Nottingham för drygt 20 år sedan.
Men den här gången godkändes inte målet. Istället blev Agger varnad.
– Rätt dömt. De har ändrat reglerna. Förr behövde man ha sex fingrar på bollen, nu räcker det att målvakten har bollen under kontroll och det anses han ha när han håller den i handen, hälsar redaktör Johan D Lundin (som dömer i division 2).
Så nu vet vi det.

Mina spelarbetyg, Liverpool-Anzji:
Liverpool: Jones 6 – Wisdom 8, Skrtel 7, Agger 7, Johnson 6 – Gerrard 5, Sahin 6, Shelvey 5 – Downing 7, Suárez 6, Assaidi 8.
Avbytare: Sterling 6, Allen -, Suso -.

***
Tidigare ikväll såg jag Tottenham spela 1–1 borta mot Maribor. Matchen var ett sömnpiller. Det hände inte mycket att skriva hem om överhuvudtaget.
Några iakttagelser:
* Hugo Lloris vaktade målet.
* Tom Huddlestone tar tappat allt. Han såg ut att ha slagit rot i marken i upprinnelsen till Maribors 1–0-mål.
* Gylfi Sigurdsson snappade upp en retur och gjorde kvitteringen i andra halvlek.

***
Gabriel Obertán gjorde Newcastles segermål när laget besegrade Club Brügge ikväll med 1–0.
Det sägs att blixten inte slår ned två gångerpå samma ställe, men först Downing och sedan Obertán samma kväll i samma turnering… jag tror vi får omvärdera det där.

Chelsea har blivit sexigt – men på vilken bekostnad?

av Kalle Karlsson

Det dröjde fem minuter för Eden Hazard att presentera sig i Premier League.
Efter två matcher han han redan charmat oss.
Hazard är spelaren som kan uppfylla Roman Abramovitjs dröm – att göra Chelsea sexigt.
Men på viken bekostnad?

Chelsea redde ut stormen mot Reading i onsdags. De vann med 4-2 efter att Fernando Torres gjort 3-2 (ur offsideläge) och Branislav Ivanovic kontrat in 4-2 i slutsekunderna.
Det är i såna här lägen det är lätt att bli förblindad att få tunnelseende.
Chelsea var urläckert stundtals.
Eden Hazard – som låg bakom båda målen i debutmatchen – har redan hittat rätt. Han utgår från kanten med flyter sedan fram och tillbaka. Ena stunden överbelastar han med Juan Mata centralt, i nästa stund utmanar han från motsatt kant.
Chelsea har gjort sex mål i Premier League den här säsongen. Eden Hazard har legat bakom fem, tack vare tre assist och två ordnade straffar.
Det sjätte målet borde dömts bort för offside.
Det är vad vi kallar ”influence”.
Det som imponerar allra mest är att han verkar fokuserad på lagets bästa. När han fick chansen att springa med bollen mot ett mål utan målvakt (Readingmålvakten Adam Federici hade flyttat upp på en hörna) hade han chansen att göra mål i sin hemmadebut. Men han gjorde inte det.
Han serverade Branislav Ivanovic som fick öppet mål istället. Det är så man bli populär i omklädningsrummet.

Eden Hazard har förstås bara mött Wigan och Reading än så länge, men jag ser ändå kvaliteter som gör att han är en given ”hit” i den här ligan. Studera en mot en-situationerna i Reading-matchen och ni ser att motståndarna sällan ”kommer in på honom”. Bra spelare har den där förmågan att täcka bollen, vågar hålla i trots att de är pressade. Och ändå få det att att se så självklart ut.
Med Eden Hazard och Juan Mata har Chelseas anfallsspel fått ett ansiktslyft. Med två så skickliga bollspelare har filosofin blivit mer possession-orienterad. Utan Didier Drogba som referenspunkt måste Chelsea spela sig till chanserna. Mot Reading hade laget 72 procent i bollinnehav.
Det gjorde de vid 3-2-målet, en vansinnigt snygg upprullning som påminde om ryskt klapp-klapp.
Det är inte bara Hazard och Mata. Dessutom finns Oscár, den unge brassen som visade fina tendenser redan i inhoppet i premiären. Det finns Daniel Sturridge som kom in och bidrog med fart och en strävan att utmana. Och en revanschsugen Fernando Torres.
Om vi jämför det Chelsea som vann Champions League i våras med extremdefensiv är det en diametral skillnad.
Problemet är att något kan ha glömts på vägen.

För all offensiv kvalitet och elegans som nu finns i elvan har hans lag tappat balans.
I premiären tilläts Wigan slå 34 inlägg. Japp, ni läste rätt. 34.
Som jämförelse kan nämnas att Chelsea slog sju inlägg i samma match.
I onsdags mot Reading kändes det spännande varje gång Eden Hazard och Juan Mata fick bollen på sista tredjedelen.
Men samtidigt lyckades Pavel Pogrebnijak orsaka stora problem i andra änden av planen.
Garath McCleary slog det fina inlägget till 1-1-målet. Upprinnelsen var en situation där Ashley Cole blev litet för ”het” och klev för nära i pressen.
Hade han gjort samma sak om han haft understöd av den defensivt lagde Ryan Bertrand på vänsterkanten?
– Balans har hela tiden varit nyckeln, säger Roberto Di Matteo. Visst är det fantastiskt och alla vill se ett fantasifullt spel, men för att vinna matcher måste du ha balans. Det kommer att bli utmaningen, sa tränaren enligt The Guardian.
Visst är det så.

Det går inte att spela som Barcelona över en natt. Chelsea har fått in flera hyperspännande, läckra lirare, och ytterligare en är på väg eftersom Wigan accepterat budet på Victor Moses. Chelsea har chansen att bjuda på den sexiga fotboll som Roman Abramovitj önskat sig.
Men på vilken bekostnad?
Chelseas defensiv trivs fortfarande bäst med att ligga lågt.
Klarar de att hantera en offensivt lagt frontfyra som gör laget sårbart för omställningar?
Juryn är fortfarande ute och överlägger. En indikation kan ges i helgen mot Newcastle.

***
Liverpool står med ena benet i Europa League. På torsdagskvällen blev det seger borta mot Hearts i första kvalmötet.
Segermålet kom med tio minuter kvar (självmål).
Brendan Rodgers mönstrade en ungdomlig elva med tanke på helgens möte med Manchester City.
17-årige supertalangen Raheem Sterling fick chansen och imponerade.
Hur bra kan han bli?, frågade en del läsare på Twitter.
Tja, svårt att säga, men grabben är 17 bast och redan så här vass. Det är upp till honom. Talangen har han, nu handlar det om att klara de mentala barriärerna för att nå den absoluta toppen.

Så startade Liverpool:
Reina – Kelly, Carragher, Agger, Robinson – Spearing, Adam – Henderson, Sterling, Shelvey – Borini.

***
Ett b-betonat Newcastle fick 1-1 borta mot Atromitos sedan Ryan Taylor kvitterat precis före paus.

***
Senare idag, eller imorgon kommer en analys av Manchester Uniteds nya offensiv.

Den engelska dominansen är som bortblåst

av Kalle Karlsson

Old Trafford har varit en ointaglig borg i Europaspelet det senaste åren.
I kväll kom en spansk underdog och blåste bort de där murarna som om det var världens mest självklara sak.
Manchester United-Athletic Club 2-3.
Jodå. Det var ännu ett bevis på att topplagen i Premier League har tappat i styrka.

Det är ju inte så att vi inte sett tendenserna.
Jag skrev ett blogginlägg så sent som förrförra veckan om hur den engelska hegemonin i Europa är inte bara ett minne blott, utan totalt bortblåst.
Den här kvällen blev ändå ett nytt, än mer explicit, statement.
Att Barcelona och Real Madrid spelar i en egen liga vet vi; de är och har varit Europas bästa lag de senaste åren.
Men att en liten klubb från mittenskiktet i La Liga (tabellen är så jämn att ett helt koppel tillhör mittenskiktet snarare än toppen) kommer till The Fucking Old Trafford och spelar ut Manchester United och vinner så övertygande – nej, det trodde vi inte.
Det var inte det faktum att de vann. Det var sättet de vann på.
– Jag måste säga att vi blev slagna av ett bättre lag, sa Alex Ferguson.
Han kunde inte gärna påstå något annat. Ingen kan påstå något annat.
De engelska mästarna var utklassade, utspelade, nu är de även uträknade.

Fotbolls-Europa hade inte förutspått den här skrällen. Jag tvivlar på att ens spanska medier hade gjort det.
Athletic Club från Bilbão ligger 30 poäng efter Real Madrid i La Liga. Det är en liga som oförtjänt får leva med epitetet ”tvålagsliga” på grund av att två klubbar är exceptionellt bra.
Det innebär inte, vilket många fått för sig, att de andra lagen är usla.
Detta Athletic-lag har totalt kostat runt 35 miljoner euro. Startelvan på Old Trafford kostade ungefär 22 miljoner – totalt.
Men det är ett oerhört talangfullt lag. Fernando Llorente känner ni till. Han kan vara startman för Spanien i EM i sommar. Andoni Iraola är en av Europas skickligaste högerbackar. Javi Martínez var min favorit i U21-EM förra sommaren. Ander Herrera är en Iniesta-kopia som kan bli hur bra som helst. Iker Muniain blev uttagen i spanska landslaget senast av en anledning.
Jag har följt Athletic Club med stort intresse den här säsongen (skrev tex. den här texten i höstas). Delvis för att de har ett gäng intressanta spelare, men framför allt för att de i somras hämtade in Marcelo Bielsa som tränare.
”El Loco”, som han kallas, i en av världens mest traditionsrika klubbar. Redan på förhand slog det gnistor om den symbiosen.

Efter de inledande omgångarna i ligaspelet var Marcelo Bielsa hårt ifrågasatt. Han experimenterade med trebackslinje där mittfältaren Javi Martínez fick agera försvarare. Han skickade ned offensive mittfältaren Oscar De Marcos som ytterback.
Det är såna djärva drag som du bara ror hem om du når resultat. Annars blir du idiotförklarad. Athletic var pressat, men efter segern i Europa League hemma mot PSG vände det och sedan dess har argentinaren lagbygge utvecklats steg för steg.
De chockade Barcelona i höstas på San Mamés genom att helplanspressa Barcelona matchen igenom.
I går fick Manchester United känna på det.
De hade inget motmedel.
– Vi är trötta. Men är du inte trött efter en match här har du inte vunnit, sa Ander Herrera.

Alex Ferguson får bära en del av skulden, det ska sägas. Manchester United-managern valde ett mittfält med Phil Jones och Ryan Giggs. De fick jaga skuggor när Ander Herrera, Iker Muniain och de andra snurrade som mest.
Men inte backlinjen klarade inte heller av att hantera Athletics intensiva presspel. De är inte vana vid att ha forwards som jagar på varenda boll, som stressar och inte nöjer sig med att ”ligga på rätt sida”.
När Wayne Rooney gjorde 1-0 för Manchester United i mitten av första halvlek speglade det knappast matchbilden. Bilbão ägde bollinnehavet, styrde spelet.
Det är få gästande lag som lyckas med det på den här arenan.
I andra halvlek var det långa stunder David De Gea som höll United kvar i matchen. Till slut tvingades även han kapitulera.
När Iker Muniain skickade in 3-1 på en retur som Rafael borde ha städat undan hade Athletic säkrat den mest chockartade spanska segern på den här arenan sedan Diego Tristán lurade Fabien Barthez och ordnade en klassisk vinst för Deportivo La Coruña i början av 00-talet.

Är det här mötet över?
Ja, i princip. Jag har svårt att se att ett Manchester United som hade enorma problem med Athletics presspel på hemmaplan skulle åka till San Mamés och vända på det här.
Frågan är om Alex Ferguson ens vill det.
Han spelade b-betonade lag i gruppspelet i Champions League, vilket kostade avancemanget.
I går satte han Michael Carrick – lagets mest formstarka mittfältare – på bänken och spelade ett lag utan en utpräglad central mittfältare. Mot ett spanskt lag som behärskar possession-fotboll.
Han gör nog inte om misstaget i returen.

***
Englands status – och koefficient – i Europa sjunker som en sten.
Athletic Clubs tunga seger var ett ännu ett bevis på att possession-fotbollen regerar. Barcelona har varit pionjärer, de andra spanska lagen har följt efter.
Det var en ren njutning att se Ander Herrera, Iker Muniain och  Markel Susaeta kortpassningsspel på små ytor.

***
Marcelo Bielsas aktier stiger i rask takt efter triumfen. Det spekuleras redan nu i att argentinaren är Roman Abramovitjs drömnamn i Chelsea.
Men inte ens han som kallas ”galningen” är väl så… galen?
Och var det inte ett dynamiskt presspel som André Villas-Boas misslyckades kapitalt med i samma klubb?

***
Mina spelarbetyg, Manchester United-Athletic Club:
United: De Gea 8 – Rafael 5, Smalling 5, Evans 6, Evra 5 – Young 5, Jones 5, Giggs, 6, Park 5 – Rooney 6, Hernández 5.
Avbytare: Carrick 6, Nani -, Anderson -.
Man of the match: Iker Muniain.

***
Manchester City föll också i går. Sporting lyckades vinna efter ett fint klackmål av Xandão.
Känslan är dock att City grejar det här i returen hemma.
Mario Balotelli hoppade in i andra halvlek och skapade en rad chanser, bland annat en nick i ribban.
Mer oroande för Roberto Mancini var att mittbacken Vincent Kompany utgick skadad. Första beskedet efteråt var att belgaren skulle bli borta max ett par veckor.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Mederyd Hårdh
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB