Arkiv för kategori FA-cupen

- Sida 1 av 3

Krävs drastiska åtgärder för att rädda FA-cupen

av Kalle Karlsson

Manchester City skickade ut reservlaget i mötet med Chelsea i söndags.
Framöver behövs drastiska åtgärder för att rädda FA-cupens status.
Om det ens är värt det?

För två år sedan skrev jag en krönika om FA-cupens förlorade magi. Om hur Premier League-tränarna bortprioriterat världens äldsta fotbollsturnering, om hur ligapoäng värderas så mycket högre. Det året hade tv-kanalerna avstått att sända första omgångarna, vilket sågs som ett rejält bakslag för en turnering som behöver all positiv pr den kan få.

De senaste två åren har lag som Hull City och Aston Villa nått finalen på Wembley. Att mindre klubbar kan utmana är charmigt, vi gillar ju fenomenet ”giant-killing”, men det tyder mest på att storklubbarna inte bryr sig tillräckligt.
Att de största lagen roterar sina trupper har blivit standard för många år sedan. Att de mindre lagen i Premier League också ser FA-cupen som en chans att lufta reservspelare är värre.

Manuel Pellegrini drog det hela till sin spets i söndagens möte med Chelsea. Han var missnöjd med att cupmatchen lades på söndagen när hans Manchester City har en Champions League-match i Kiev på onsdag och en Ligacupfinal på söndag. Det är förståeligt.
Men det blir ändå FA-cupen med dess dalande status som får ta smällen när City åker till Stamford Bridge med namn som David Faupala, Bersant Celina, Aleix Garcia, Manu Garcia och Tosin Adarabioyo.
Jaså, ni kände inte igen dessa killar? Ni är ursäktade. Tillsammans har de gjort en Premier League-match (Celina som hoppade in 14 minuter mot Leicester).

Den här utvecklingen är naturlig när tv-bolagens pengar har gjort att Champions League och ligaspelet är det enda som betyder något. Utvecklingen kommer att fortsätta.
Det enda som skulle kunna förändra det är drastiska åtgärder.
Som att belöna segraren i FA-cupen med en Champions League-plats.

I nuläget får vinnaren av FA-cupen en plats i nästa års Europa League. Men det är ingen attraktiv biljett eftersom den turneringen har en tendens att dränera snarare än ge energi.
Skulle vinnaren av FA-cupen istället ges en plats till Champions League, och därmed göra sällskap till CL, med de tre bäst placerade lagen i ligan – då skulle det hända grejer. Då skulle FA-cupen omgående prioriteras skyhögt.
Jag vet inte om det är genomförbart. Inget annat land delar ut Champions League-biljetter för cupvinster.
Jag vet inte heller om det ens är eftersträvansvärt att göra panikåtgärder för att rädda FA-cupen.
Vi kanske ska acceptera att de inhemska cuperna blir turneringar där ungdomar släppts fram.
Ligacupen har haft den funktionen de senaste tio åren. FA-cupens första omgångar kan snart fylla samma syfte.

Liverpool vek ned sig igen

av Kalle Karlsson

För drygt en månad sedan pekade alla pilar uppåt för Liverpool. Nu riskerar laget att gå titellöst från säsongen – och missa Champions League.

Allt var upplagt för en saga. Steven Gerrard, lagkaptenen och ikonen, deklarerade redan i januari att han lämnar klubben efter säsongen. Den 30 maj fyller han 35 år. Då hade han chansen att spela hem FA-cupbucklan till klubbens i hans hjärta.
Det här scenariot har diskuterats och stötts och blötts så många gånger att jag verkligen trodde att det skulle bli så. Det hade ju varit så värdigt för en av engelsk fotbolls allra största.
Tim Sherwoods rappa, pigga Aston Villa kom emellan.

Aston Villa vann semifinalen igår på Wembley och gjorde det rättvist. De var mer beslutsamt, löpte mer och hade mer energi. Fabian Delph, som gjorde segermålet, var fantastisk.
Men det reser samtidigt frågetecken över Liverpool. Varför fick de inte ut sin kapacitet i en stor match denna gången heller?
Brendan Rodgers fick igår frågor om spelarnas ”big-game”-mentality och det var befogat.
Förra säsongen när Liverpool krigade om ligatiteln föll allting platt i med en bitter hemmaförlust mot Chelsea.
Denna säsong gjorde de en rejäl uppryckning under vintermånaderna för att sedan förlora mot både Manchester United och Arsenal när säsongen gick in i ett avgörande skede.
I januari blev det uttåg ur Ligacupens semifinal efter nederlag mot Chelsea. Igår kom en oväntad förlust mot Aston Villa.
Brendan Rodgers konstaterade:
– Vi måste ha modet spela bättre i stora matcher. Det har sett ut som att tillfället och energin hämmade oss lite. Ibland kan man vilja vinna för mycket.
– Vi har kommit till korta i några matcher, det är något vi måste förbättra. Vi är ett lag som utvecklats och förändrats lite i somras och alla dessa erfarenheter kommer förhoppningsvis underlätta för oss i framtiden.

Liverpool har fortfarande chansen att nå fjärdeplatsen i Premier League om någon eller båda Manchester-klubbarna går på ett par minor i slutomgångarna, men risken är stor att laget missar Champions League-biljetten och blir utan cupframgångar.
Denna säsong har inte heller motsvarat förväntningarna i Europaspelet. I Champions League blev det respass redan i gruppspelet. i Europa League åkte Liverpool ut mot Besiktas.
Liverpool har ett koppel oerhört spännande spelare och de kan säkerligen bli ännu bättre kommande åren.
Men med dessa resultat i åtanke – har Brendan Rodgers fog för att hävda att laget utvecklas i rätt riktning?

Pinsamt, Di María!

av Kalle Karlsson

Han var spelaren som skulle ge Manchester United spets och stjärnglans.
Igår kulminerade Angel Di Marías floppsäsong med ett rött kort i FA-cupkvartsfinalen mot Arsenal.
Kan han hitta formen igen?

Manchester United jagade desperat efter stora namn i somras när Louis van Gaal fick uppdraget att bygga om truppen.
I slutet av augusti spenderades 60 miljoner pund på Angel Di María. Argentinaren hade fått spela andrafiolen bakom Cristiano Ronaldo och Gareth Bale, men sista halvåret började han få sitt rättmätiga erkännande som en världsklasspelare. Alla kunde ju se tempot han bidrog till, de kirurgiskt precisa passningarna och det lojala defensiva arbetet.

Så det var inte vilken spelare som helst som gjorde entré på Old Trafford. Det var en spelare som inte bara skulle höja Manchester United utan hela ligan.
Det började oförskämt bra.
I debuten borta mot Burnley var han bäst i Manchester United. I hemmadebuten mot QPR var han bäst i Manchester United. I matchen efter borta mot Leicester var han återigen magisk och gjorde ett av säsongens mål med en läcker lobb. Hans inlägg var dödliga. Målchans varje gång.
Där och då framstod Angel Di María som ett kap. Hans spetskompetens hade gett Manchester United en ny dimension och han gjorde slarvsylta av begrepp som ”anpassningsperiod”.
Men sedan avtog farten i takt med att Louis van Gaals bygge började krackelera.
Angel Di María blev skadad och sedan dess har han aldrig hittat rytmen igen.

Under den här vintern, när spelet hackat betänkligt, har ändå varit Manchester United ett bättre lag med Angel Di María än utan honom. Det säger dock mer om United än om spelaren. I ett sidledsspelande lag har han varit den som åtminstone försökt få saker att hända.
Problemet är att han inte varit bra/skarp nog för att klara av det. Hans passningsprocent är låga 77,7, men hans ”key passes” endast 2,3/match. Den siffran borde vara högre med ett sådant risktagande i spelet.
Di Marías 3 mål och 8 assist är klart godkänt, men en del av dessa assist är från fasta situationer. Jag trodde han skulle leverera mer framspelningar från ”open play”.
Men sedan den tidiga hösten har Di María aldrig hittat rätt i van Gaals uppställningar. En förklaring är förstås holländarens dribblande mellan system, men inte enbart. När Di María användes i en ny roll som anfallare borta mot Manchester City gjorde han en bra match efter en rad anonyma insatser.

Igår kom kulmen i mötet med Arsenal. Angel Di María sköt tätt utanför när han chansen att sätta 2–1. Senare blev han utvisad.
Varningen för filmning går att diskutera. Jag har sett spelare som får frispark för mindre (även om Di María så klart överdrev).
Men hans reaktion – att grabba tag i tröjan på domare Michael Oliver var helt oförsvarbar. Pinsam.
Det röda kortet var korrekt och Di María fick vandra till omklädningsrummet i förvissningen om att Manchester United bränt den sista titelchansen denna säsong.

Vad händer nu? Vad betyder det här för hans United-karriär?
Är det ett tecken på att han är ur balans? Ja, definitivt.
Men jag vågar inte hamra fast att det i sin tur gör det svårare att komma tillbaka.
Den här typen av händelser kan också bli en väckarklocka. Spelaren är väl medveten om att han inte levt upp till förväntningarna senaste månaderna. Nu gjorde han ett snedsteg och får därför tid att reflektera över hur han ska ta sig ur svackan.
Svackan är onekligen djup och det kommer krävas hårt arbete för att gräva sig upp.
Är det något Angel Di María varit beredd att göra tidigare i sin karriär är det att jobba hårt.
Form är tillfällig och klass är beständig. Nu är det upp till Angel Di María att bevisa att han har det senare.

Är Matic pusselbiten Chelsea behöver?

av Kalle Karlsson

Mata ut, Matic in.
I skuggan av den stora affären gjorde Nemanja Matic sin riktiga comeback för Chelsea igår.
Han visade direkt att han blir en tillgång.

Det mesta snacket kring Chelsea senaste veckan har handlat om Juan Mata. Naturligt eftersom klubben har sålt en av de största publikfavoriterna till en rival, en affär som var fullständigt otänkbar för ett halvår sedan.
Juan Matas arvtagare, spelaren som förpassade spanjoren till bänken, skruvade in en vansinnigt läcker frispark i krysset igår mot Stoke. Oscar håller på att utvecklas till en riktigt stor spelare. Han och Eden Hazard var sylvassa (igen).
Men det visste vi. Jag var mer nyfiken på en annan lirare i hemmalaget (framför allt eftersom John Guidetti fick spendera hela matchen på bänken).
Nemanja Matic är knappast okänd för publiken på Stamford Bridge. Den store serben tillhörde klubben 2009–2011, men gjorde bara två ligamatcher för Chelsea innan han lånades ut till Vitesse.
Sedan blev det tre framgångsrika år i Benfica där han utvecklades till en av portugisiska ligans bästa spelare. Inför januarifönstret, när Chelsea letat förstärkningar till centrala mittfältet, föll valet på Matic.

25-åringen hoppade in i slutminuterna i ligamötet med Manchester United förra söndagen. Igår, i FA-cupen mot Stoke, fick han chansen från start.
Nemanja Matic tog plats bredvid Frank Lampard. Ingen av dem hade något uttalat defensivt ansvar utan såg ut att ”växeldra”. Matic var lugn och trygg med bollen, spelade enkla passningar, men även fler bollar framåt i plan jämfört med John Obi Mikel. Han använde sin storlek och styrka för att vinna boll och noterades för fem tacklingar i matchen.
Det var en lovande insats. Nemanja Matic liknar Mikel, men med bredare register. Han kan ligga lågt i planen och städa, men han kan också ta ett steg upp och leverera passningar och avsluta. Om José Mourinho tänker övergå till ett 4-3-3, systemet han använde under sin första sejour i klubben, passar Matic perfekt eftersom han både kan spela i den defensiva rollen och som en av de mer offensiva i ”mittfältstrean”.
José Mourinho var mycket nöjd med sitt nyförvärv:
– Han är som en spindel. Han stjäl bara bollen. Sättet han rör sig… ändå har han sin vänster, den är som en ”spoon”. Med Matic har vi fler lösningar för vårt starka mittfält, sa Chelseatränaren till klubbens tv-kanal.

Nu var matchen mot Stoke relativt ”tacksam”. Testet för Matic kommer när han ska möta snabbare, kvickare mittfält. Hinner han med mot Arsenal och Manchester City också? I så fall är han given i startelvan inom kort.
Chelsea behövde förstärka sitt centrala mittfält. Blir Nemanja Matic pusselbiten som ger laget vad som krävs för att vinna titeln?
Den 193 centimeter långe serben ger iallafall nyttiga egenskaper – tyngd, längd, stadga, passningskvalité – till en lagmaskin som är på väg att varva upp.

Gedion Zelalem – näste Fábregas

av Kalle Karlsson

Arsenal tog sig vidare i FA-cupen, Lukas Podolski gjorde två mål – men jag fastnade på en ung lirare som bara lirade 20 minuter.
Gedion Zelalem fick äntligen göra debut i Arsenal.
Han är ingen vanlig 16-åring.

Igår i den 71:a matchminuten, när mötet mellan Arsenal och Coventry sedan länge var avgjort, stod Gedion Zelalem nere vid sidlinjen och gjorde sig klar för inhopp.
Vi är vana vid att Arsène Wenger släpper fram unga spelare i cuperna, men det här handlar om en alldeles speciell spelare och jag ska förklara varför.
Det är inte bara det faktumet han är den förste spelaren, som är född efter det att Arséne Wenger tog över Arsenal hösten 1996, som får debutera under fransmannen.
Det är det faktum att han kan bli något extra.

Första gången jag såg Gedion Zelalem var i somras under Arsenals försäsong, när det dök upp klipp från lagets träningsmatcher. Det var svårt att inte imponeras av den unge mittfältaren. Att bedöma spelare på Youtube-klipp är vanskligt – Ricardo Quaresma kan se ut som en världserövrare på Youtube – men det Zelalem visade var uppseendeväckande.
Hans passningskvaliteter är otroliga. Någon sa om Paul Scholes att han spelade som om han hade ”hundra års fotboll i blodet”. Känslan när man ser Gedion Zelalem spela är att han också har avsevärt många fler fotbollsår än levnadsår.

Många unga spelare som debuterar i ung ålder i a-lag gör det för att de fysiskt sett är tidiga i sin utveckling. De har styrkan, kraften och kan därför utan större problem gå in och kampa mot seniorer.
Sedan finns det de som har en exceptionell talang tekniskt, och snabbheten, vilket medför att de kan göra avtryck tack vare sin oberäknelighet. Typ Cristiano Ronaldo och Adnan Januzaj.
Sedan har du de som har lite av varje, vilket gör att de kan vara riktigt framstående på en ytterbacksposition. Typ David Alaba och Luke Shaw.
Sedan finns det något mer ovanligt. De som är spelgenier redan i unga år. Som har tagit sig till toppnivå tack vare att de är begåvade med en så vass spelförståelse och speluppfattning att de kan gå in på centralt mittfält – den svåraste positionen för en ung spelare – och klara av det.
Det är därför Gedion Zelalem jämförs med Cesc Fàbregas.

I spelstil påminner de om varandra. När Cesc Fábregas kom fram var han också en central mittfältare som styrde rytmen och passningstempot på mittfältet.
Det Gedion Zelalem visade igår mot Coventry var ett karbonpapper av en ung Fàbregas. Han joggade runt på mitten, hittade väggspel, löste trånga situationer och hittade in med hotande passningar. Som om han inte gjort något annat.
Visst var det ett tacksamt läge att komma in i, Coventry var slutkört och bjöd på stora ytor, men man måste imponeras av mognaden hos en 16-åring.
När Santi Cazorla gjorde 4–0 i matchens sista minut var det följden av en ”hotande passning” in mellan lagdelarna från Zelalem i förstaläget.

Gedion Zelalem började spela fotboll som femåring i Tyskland i Hertha Berlin. När han var nio år, 2006, flyttade familjen till USA. Zelalem spelade för MSC United och Bethesda Soccer Club, innan han tog steget till Olney Rangers. Arsenals USA-scout Daniel Karbassiyoon fick nys om talangen och bad folk från klubben komma och se Zelalem i en match i Dallas Cup. Zelalem bjöds in till Arsenal för provträning och fick plats i klubbens akademi.
Han började i U16-laget. I april 2013 flyttades han upp i U21-truppen.
I somras fick han följa med på försäsongsturnén i Asien. Och då fick fansen på allvar upp ögonen för honom efter några iögonfallande insatser där 16-åringen var arkitekten bakom flera mål.
Arsène Wenger var försiktig i sina uttalanden, förmodligen för att inte framgångarna skulle stiga spelaren åt huvudet.
– Han är en ung spelare som utvecklas fort, konstaterade Arsenaltränaren.
Jack Wilshere var mer frikostig med superlativen:
– Det dröjer inte länge innan han är redo. Han ser passningar som få andra spelare ser och han är så trygg med bollen. Även på träningarna är han en mardröm att spela emot. Sättet han håller dig på avstånd, hur han täcker bollen. Han är inte så stor, men väldigt stark, säger han, enligt The Guardian.
Andra har sagt att han ”passar som Xavi och dribblar som Iniesta”. Stora ord. Men så är det också en stor, stor talang.
16-åringen, som kan representera Tyskland, USA eller Etiopien, fick sitta på bänken i Premier League-mötet med Fulham i augusti, utan att få hoppa in. På hösten blev han skadad och missade två månaders spel. Efter comebacken i U21-laget har det ryktats om att han varit aktuell för spel.
Igår, två dagar före sin 17-årsdag, blev debuten verklighet.

Jag minns mycket väl när Cesc Fàbregas debuterade i Arsenal som 16-åring. Det syntes direkt att han hade en speciell talang. Jag minns hur han vid starten av säsongen 2004/05 var fullständigt dominant som 17-åring.
Det är förstås för tidigt att dra slutsatser efter ett kort inhopp i en FA-cupmatch. Gedion Zelalem har massor att utveckla, inte minst fysiskt, innan han är en färdig a-lagsspelare.
Men verktygen för att bli riktigt vass har han. Inte minst tack vare en passningsförmåga som är unik sett till hans ålder.
Och min känsla när jag såg Cesc Fábregas som 16-åring – att han skulle bli en mittfältare i världsklass – stämde ju.

Uppsnack inför Chelsea-Stoke

av Kalle Karlsson

Vi testar hela tiden nya grepp på Sportbladet och det senaste är att jag kommer att kommer att snacka upp en engelsk match inför helgerna. Detta klipp kommer också gå att se i vår nya resultatapp.
Den här veckan valde vi Chelsea–Stoke, där John Guidetti kan göra sin andra match för gästerna. Svensken var sjuk i torsdags, men tränaren Mark Hughes kommer avgöra imorgon om han spelar.

Två slutsatser efter Chelsea-Man United

av Kalle Karlsson

Benítez prioriteringar stick i stäv med Chelseas
Rafael Benítez gambling gick hem. Chelseas impopuläre manager valde att vila stjärnor i ligamötet med Southampton i lördags – i ett läge när klubben kämpar febrilt för att försvara Champions League-biljetten.
Han var tvungen att få med sig ett resultat i FA-cupen igår mot Manchester United.
Rafael Benítez strategi att satsa hårdare på cuperna än ligaspelet är riskfylld. Alan Shearer beskyller Chelseatränaren för att tänka mer på sitt eget cv än på klubben.
Och det kanske är naturligt när Benítez vet att han inte kommer att träna laget i höst. Han vill hellre smycka sin meritlista med ännu en titel. För Chelsea är Champions League-statusen viktigare, inte minst ekonomiskt.
– Topp fyra-racet kommer att pågå resten av våren, sa Rafael Benítez.
– Vi är topp fyra med en match tillgodo. Vi är i semifinal i FA-cupen och i kvartsfinal i Europa League. Det är en fantastisk säsong. Det kan bli ännu bättre. Min prioritet är topp fyra och att vinna nästa match i Europa League.
Är det verkligen en fantastisk säsong? Juryn avvaktar med såna superlativ, men det är en intressant fråga att spinna vidare på. Skulle fansen vara nöjda om Rafael Benítez grejar FA-cupen, men missar Champions League nästa år? Förmodligen inte.
Skulle de vara nöjda om Benítez grejar FA-cupen och Europa League, men missar CL-biljetten? Nja, inte det heller.
Han måste helt enkelt hitta ett sätt att kunna hantera både liga- och cupspelet.
– Vi var tvungna att tackla Southampton på ett annat sätt på grund av spelarna vi hade på plan. Vi behöver inte försvara något. Om du vill vinna mot Southampton och har en annan match 48 timmar senare är det svårt. Du kan inte döda sina spelare genom att spela dem två matcher i rad, sa Rafael Benítez.

Chelsea gjorde jobbet igår mot Manchester United. Egentligen gjorde de den mest imponerande prestationen för några veckor sedan då de hämtade upp 0–2-underläge och fixade omspelat. Igår var de hjälpta av att Manchester United var försvagat (Wayne Rooney skadad och Robin van Persie bänkad), men det fanns en del att glädja sig åt för de blå fansen.
Efter en sömnig inledning på matchen var det Chelsea som försökte, Chelsea som flyttade fram folk, Chelsea som ville vinna, medan Manchester United mest var intresserat av att ligga rätt och styrspela.
I andra halvlek kom segermålet (mer om det nedan) och ledningen kändes sedan aldrig riktigt hotad. Robin van Persie fick visserligen ett par lägen, varav ett gyllene i slutminuterna, men holländaren har uppenbarligen tappat målkänslan.
Alex Ferguson erkände att laget underpresterade, bara Antonio Valencia fick godkänt över 90 minuter av tränaren.
Manchester Uniteds säsong kan vara mer eller mindre över nästa måndag om de vinner mot Manchester City och i praktiken avgör ligan.
Chelseas lever i allra högsta grad.
Men ett förbättrat cv för Rafael Benítez behöver inte nödvändigtvis vara det bästa för Chelsea.

Bilden av Matas briljans
Vi hör ju folk, såna som jag, slentrianmässigt säga och skriva att man inte får ge Juan Mata utrymme i ytan mellan backlinje och mittfält.
Igår klarade Manchester United av det relativt bra; Mata var anonym i första halvlek.
Sedan räckte det med ett par ögonblick av förlorad koncentration för att Mata skulle demonstrera det vi proklamerat för.
Danny Welbeck kom lite för långt ifrån i pressen – en kommunikationsmiss mellan honom Phil Jones och Tom Cleverley om vem som skulle markera vem – vilket gav Mata möjlighet att vända upp.
Passningen – passningen! – till Demba Ba var magisk.
Senegalesens avslut var ett konststycke, men som playmakerfantast fastnade jag på framspelningen.
Det var ren och skär fotbollsporr: förmågan att så snabbt uppfatta löpningen, ”modet” att slå en passning med så små marginaler och samtidigt ha kvaliteten att sätta in den med sådan precision.
Så nu har vi svaret, eller åtminstone ett svar.
Nu vet vi ungefär kort tid Juan Mata behöver för att skapa ett mål ur ingenting.
En sekunds passivitet från Danny Welbeck, fem meters pressavstånd (som Viasat mätte upp) istället för en meter.
Årets passning i fotbolls-England? Tja, jag kan inte komma på någon sedan nyår som varit läckrare.
Mata1

Petr Cech blev sedan segerhjälte med en räddning som… var från en annan planet.
Javier Hernández hårda närnick lyckades tjecken få upp en arm och parera. United-anfallaren var så chockad att han inte kunde göra annat än skratta och klappa om Chelseamålvakten.
Årets räddning i fotbolls-England? Tveklöst.

Man United visade trötthetstecken

av Kalle Karlsson

Det fanns en ögonblicksbild i slutet av första halvlek som visade att Manchester United var väg att tappa järngreppet om matchen.
De hade tagit ledningen med 2–0 efter mål av Javier Hernández (fin passning av Michael Carrick, total missbedömning av Petr Cech) och Wayne Rooney (vars frispark rann hela vägen in i mål men inte gjorde mycket i övrigt), men plötsligt var det som om laget slutade att vinna andrabollar. Rio Ferdinand var en gigant i mittförsvaret, Jonny Evans likaså, men varje gång de nickrensade ut bollen från straffområdet kom den tillbaka nästan lika fort.
Javier Hernández är underbar som kobra i boxen och i djupled, men hans targetkvaliteter är bristfälliga och när varken Tom Cleverley, Nani, Wayne Rooney och Shinji Kagawa tog ansvar och krigade om andrabollarna, blev United satta under massivt tryck. Det ledde inte till några farliga målchanser före paus, men det var bara en tidsfråga innan det skulle göra det.
Ledning 2–0 – då brukar Manchester United kunna spela av matcherna. Men det är sällan jag sett laget fallit ihop så fatalt på hemmaplan av rena trötthetssyndrom.
Annars så pigge och kvicke Tom Cleverley trampade vatten på ett sätt som han aldrig gjort tidigare. Han defensiva arbete efter paus var smått chockerande. Rafael da Silvas felprocent i passningsspelet var häpnadsväckande och Antonio Valencia demonstrerade än en gång att han är mil från formen från förra våren.
Stan Collymore lade skulden på defensive mittfältaren Michael Carrick, men den kritiken var fullständigt missriktad. Carrick var briljant före paus, och hans uppdrag var ett ”mission impossible” i andra halvlek när han skulle hålla ihop mittfältet bredvid en hopplös Tom Cleverley.
I slutminuterna kunde raset ha blivit ett faktum. Juan Mata, som några minuter tidigare trampat snett och grinat illa, vände bort Jonny Evans, gjorde i princip allt rätt genom att avsluta i bortre hörnet, men fick se David De Gea göra en patenterad fotparad och rädda.

Rafael Benítez ska ha credit för sina byten – Eden Hazard och John Obi Mikel byttes in och fick fart på Chelsea. Ramires djupledslöpningar fick mer och mer effekt mot ett slutkört United-mittfält. Det var ingen slump att han gjorde kvitteringen till 2–2. Det var ingen slump att Rafael inte kom tillräckligt nära i press när Eden Hazard elegant skruvade in reduceringen till 1–2 i bortre hörnet.
Scenförändringen handlade mer om att United gick in i Brink-väggen än att Chelsea var fantastiskt, men andra halvlek var ett rejält fall framåt för en pressad manager.
Under första halvlek sjöng Chelsea-fansen ”you don’t know what you´re doing” med riktning Rafael Benítez. När United-fansen skanderade att spanjoren skulle få sparken imorgon bitti stämde bortafansen in. Men Benítez visste åtminstone vad han gjorde när han stoppade in John Obi Mikel. Nigerianen var mycket bra, och faktum är att Benítez gick vinnande ur striden mot antagonisten Alex Ferguson som var svarslös när United började tappa matchen.
Hemmalaget visade klara trötthetstecken till skillnad mot Chelsea som spelade torsdagsmatch i Europa League.
På grund av landslagsuppehåll och Chelseas Europa League-äventyr är det oklart när returen kan spelas.

Nytänd Nani kan bli en joker för United

av Kalle Karlsson

Det satt långt inne, men Manchester United lyckades till slut ta sig förbi Reading och säkra avancemang i FA-cupen.
Alex Ferguson valde att ta rygg på Arsène Wenger och Michael Laudrup. Han vilade många av stjärnorna och satsade på att rotera truppen. Tre spelare från mötet med Real Madrid behöll sin plats i elvan: David De Gea, Phil Jones och Danny Welbeck.
Det var nära att det slog tillbaka, även mot Sir Alex.
Reading stod emot bra och efter en mållös första halvlek kände Brian McDermotts gäng vittring på ett omspel. United var tempofattigt och slarvigt, delvis på grund av att Old Traffords matta var i uselt skick, men ännu mer för att Anderson och Tom Cleverley aldrig fick något grepp om centrala mittfältet.
Istället blev en skada matchavgörande för hemmalaget. Phil Jones, hyllad efter insatsen mot Real Madrid förra veckan, kastade sig hejdlöst in i en duell och blev fotskadad i första halvlek. In kom Nani som började med att dundra iväg en tung vänster som Adam Federici räddade till hörna (Antonio Valencia flyttades ned som högerback). Portugisen hann med en mäktig stolpträff på volley innan första halvlek var över.

I andra var United klart bättre, mer distinkt och skapade en hel del chanser. Alex Ferguson som ägnat försnacket om att repetera kravet på ”no slip ups”, skickade in Robin van Persie från bänken och bytet gav effekt. Det dröjde tills tjugo minuter återstod innan dödläget bröts. Nani – som var så iskall under hösten och ryktades vara på väg bort inför januari – tog emot en passning från Antonio Valencia och tryckte in bollen. Några minuter senare slog han ett perfekt inlägg till Javier Hernández som nickade in 2-0 (mexikanens 15:e mål för säsongen trots att han mest används från bänken).
Nanis inhopp var en av få ljuspunkter i hemmalaget (tillsammans med Nemanja Vidic och David De Gea). Visst fanns det ögonblick som påminde om hans oslipade karaktär, som när han orsakade en onödig frispark nere vid egen hörnflagga på tilläggstid. Men Nanis kreativitet gav United fler dimensioner.
Yttermittfältarens framtid på Old Trafford var ytterst osäker i höstas efter att han varit i princip klar för Zenit St Petersburg i augusti (affären sprack på grund av spelarens lönekrav). Nu har köpet av Wilfried Zaha satt ytterligare tryck på Manchester Uniteds yttrar. Det känns inte som om någon ur trion Nani, Valencia Ashley Young är osäljbar.
I min bok har Nani fortfarande den högsta potentialen och högstanivån, men han kräver också den högsta lönen och kontraktssituationen kan bli det som avgör.
Men om han hittar han tillbaka till formen han höll hösten 2011 kan han bli en joker för Alex Ferguson.
Uniteds kantspel har varit mediokert den här säsongen. Valencia har varit formsvag, Ashley Young ojämn medan Danny Welbeck är en omskolad anfallare och därigenom begränsad i rollen (han är nyttigare defensivt än offensivt som ytter).
En Nani i form – då har Alex Ferguson fått ytterligare ett vapen till våren då allt ska avgöras.

***
Jag vet inte om ni minns starten av säsongen, men målvaktssituationen hos nykomlingarna Reading och Southampton var ett rejält frågetecken. Southampton testade två målvakter (Kelvin Davis och Paulo Gazzaniga) innan de fastnade för Artur Boruc. Readings problem var annorlunda. Brian McDermott började säsongen med Adam Federici mellan stolparna, men när australiern svek satsade han på unge Alex McCarthy. 23-åringen gjorde succé, men drabbades av en axelskada och kan missa resten av säsongen.
Där och då kändes det förödande för Readings chanser att överleva i Premier League, men Adam Federici har axlat manteln från McCarthy. ”Rose to the occasion”, som de hade sagt borta i England.
Idag svarade Federici för en ny fin insats. Han började med en dubbelparad redan i första spelminuten och höll sedan nere siffrorna genom flera fina parader.
Det hade kunnat räcka till ett sensationellt omspel. Reading reducerade till 2-1 genom Jobi McAnuff, vilket tvingade Ferguson att byta in Michael Carrick för att lugna ned spelet.
Brian McDermotts lag kom dock inte närmare än ett par halvfarliga kvitteringslägen. Det blev ett hedersamt uttåg ur FA-cupen.
På köpet fick de vetskapen om att de, trots allt, har en formstark målvakt som kan bli guld värd i kampen om nytt kontrakt.

Två slutsatser efter Arsenal–Blackburn

av Kalle Karlsson

Blackburns upprättelse
Det var inte snyggt, det var definitivt inte rättvist. Men oj, så efterlängtad den här framgången var för Blackburn Rovers.
De har fått se sin klubb bli demolerad av naiva ägare från Indien, de har fått se laget förvandlas från ett stabilt mittenlag i Premier League till en mittenklubb i andraligan, de har protesterat och gjort sina röster hörda, men de har inte kunnat göra annat än att se på när deras kära lag tagit steg för steg mot en framtid i Championship.
Idag fick de upprättelse. Alvedon för huvudvärken av tre års vanskötsel.

Blackburn Rovers var tillbakapressat matchen igenom. I första halvlek hade de hyfsat kontroll på händelserna, även om Gervinho borde ha gjort 1–0 när han var fri med Jake Kean.
I andra halvlek hade de inte kontroll på särskilt mycket, men Michael Appletons gäng förtjänar enorm heder för insatsen. De kämpade livet ur sig och försvarade sig som om de spelade för sin överlevnad.
Målvakten Jake Kean var fantastisk. Mittbacken Grant Hanley likaså. Bröderna Olsson gjorde som alltid ett fläckfritt jobb i defensiven. Martin Olsson var dessutom inblandad i segermålet.
I ett läge av matchen där Blackburn var tämligen utspelat, valde svensken att ta en offensiv löpning när Jordan Rhodes gick upp i en luftduell. Det var modigt, men det betalade sig.
Bollen damp ned på Olssons fötter, han sköt, Wojciech Szczesny släppte en retur rakt ut som Colin Kazim-Richards, Arsenalsupporter sedan barnsben, tryckte in i mål. Då återstod cirka 20 minuter av matchen.
Arsenal, där trion Jack Wilshere, Santi Cazorla, Theo Walcott, bytts in minuten dessförinnan skapade ett enormt tryck under slutkvarten. Men Blackburn stod emot, inte minst tack vare 22-årige Jake Keans fina spel mellan stolparna.
Efter ett par mardrömsår – idag fick Blackburns hårt pressade supportrar äntligen anledning att le igen.
Det här var den retroaktiva belöningen för att ha fått utstå många sorger, ännu fler bedrövelser, Venky’s och Steve Kean.
När spelarna efter slutsignalen jublade vid bortasektionen var det inte utan att man unnade dessa luttrade fans den här triumfen.

Snaran runt Wenger dras åt
Avhängda sedan länge i kampen om ligatiteln. Utslagna i Ligacupen av Bradford.
FA-cupen var Arsenals bästa kvarvarande chans att få ett slut på den där titeltorkan. Då kom en ny smäll, ytterligare ett hårt slag för Arsenal och inte minst för Arsène Wengers trovärdighet.
När jag skriver dessa rader en timme efter slutsignalen har ”WengerOUT” trendat på Twitter en stund medan andra lustigkurrar roar sig under hashtaggen ”SinceArsenalLastWonATrophy”.
Det är inte oväntat just nu när känslorna svallar, men den här förlusten blir ett vedträ i de brasor som Arsène Wenger jobbar för att släcka. Det var första gången under hans 17 år i klubben som Arsenal åkte ur FA-cupen mot ett lag från en lägre division.
I ett hälsosamt läge, när laget mår bra och slåss om titlar på annat håll har man råd med en sådan mina. Nu finns knappt något förtroendekapital att ta av.
Arsène Wenger lyfte Arsenal till toppen av engelsk fotboll runt millennieskiftet, men det börjar bli rätt länge sedan hans klubb gav fansen något att fira. Åtta år närmare bestämt.
Fjärdeplatsracet är nu viktigare än någonsin. En missad Champions League-biljett till nästa höst skulle cementera bilden av en klubb på nedgång.

Wenger valde idag att vila Jack Wilshere, Santi Cazorla och Theo Walcott inför tisdagens Champions League-möte med Bayern München. Det var rimligt, inte minst med tanke på att Bayern spelade sin ligamatch mot Wolfsburg redan i fredags.
Sådana beslut tenderar att slå tillbaka om resultaten uteblir. Vi lever som bekant i en resultatstyrd värld.
Problemet var inte att han vilade spelare, problemet var att han inledde med alla tre på bänken. Det hade kanske räckt om en av dem startat och sedan bytts ut tidigt i andra halvlek.
Utan sina tre bästa offensiva spelare hade Arsenal, uppenbarligen, inte tillräckligt med kvalitet för att såra Blackburn. Skillnaden när Jack Wilshere kom in med tjugo minuter kvar och började leverera bollar var total.
– Vi gjorde ett massivt misstag på deras mål. Jag vill inte gå in på detalj. Vi var inte bra nog för att vinna, så enkelt är det. Det är mycket smärtsamt att förlora en match på det sättet. Det är nu viktigt att fokusera på nästa match, sa Arsène Wenger under ett mycket kort framträdande på presskonferensen.

Är det dags för honom att avgå i sommar?
Ja, om våren fortlöper utan rejäla tecken på förbättringar är det läge att stiga åt sidan.
Arsène Wenger har gjort ett fantastiskt arbete med Arsenal, men det känns som han och klubben har nått ett vägskäl där de trampar sig djupare och djupare i kvicksanden. Åtta år utan titlar för en klubb som Arsenal är en lång tid.
Fransmannen har alltid satt prestige i att fullfölja sina kontrakt. Hans nuvarande avtal löper till sommaren 2014.
Om – om – Arsenal missar fjärdeplatsen och inte fullbordar ett mirakel och vinner Champions League i vår tror jag att han gör ett undantag från den hållningen.
Med det stämningsläget som råder bland supportrarna – vilket skulle explodera vid en missad CL-plats – kan jag inte tänka mig att han ens vill vara kvar.

Sida 1 av 3
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB