Arkiv för kategori Landslag

- Sida 1 av 1

England gjorde vad de behövde – inte mer

av Kalle Karlsson

Låst, tajt, långt ifrån något skönspel.
Men det blev en ack så viktig poäng. England fick med sig 0–0 från Ukraina har står med ena benet i VM i Brasilien.

Englands arbetsinsats liknade den svenska tidigare under kvällen borta i Kazakstan. ”Three Lions” gjorde vad som behövdes, inte mer. Insatsen hade sina skönhetsfläckar, men resultatet är det enda som betyder något såna här kvällar.
Matchinledningen var lovande. Ukraina, anfört av bollbegåvningarna Andrej Jarmolenko och Jevhen Konoplyanka, öppnade i högt tempo och skapade flera farligheter inledningsvis. Joe Hart var nära att orsaka en straff redan i första minuten när Roman Zozulya höll sig framme. Ett par crossbollar mot bortre ytan borde ha gett hemmaledning, men ukrainarna fick inte till avsluten.
Gästernas bästa chans hade Theo Walcott som sprang sig fri men blev upphakad i skottögonblicket.
När England fått ordning på positionsspelet blev tillställningen låst.
Roy Hodgson pratade på presskonferensen efteråt om ”good quality game”‚ men då måste han ha haft ögonbindel efter första 15 minuterna.
Hans gäng hade inget intresse av att skicka fram folk och bjuda på kontringslägen och när Rickie Lambert inte lyckades få fast bollarna blev det inte mycket till anfallsspel.
Englands mittfältstrio med Steven Gerrard, Frank Lampard och Jack Wilshere hade förvånansvärt svårt att odla ett passningsspel. Gerrard var klart godkänd, Lampard var anonym i sin 100:e landskamp medan Wilshere gjorde en slät figur. Det kan tyckas märkligt att Michael Carricks passningskvaliteter inte värdesätts högre i ett lag som har problem med possession.

Det blev istället en match där försvaret sattes på prov. Gary Cahill – bäste engelsman i mina ögon – och Phil Jagielka skötte sig bra med undantag för den inledande kvarten. Detsamma gäller Ashley Cole som höll bra koll på Jarmolenko.
Kyle Walker på den andra kanten hade det mer svettigt mot Konoplyanka.
Den ukrainska talangen satte Walker i en taxi redan i första halvlek och där blev Tottenham-spelaren sittande resten av matchen medan Konoplyanka demonstrerade sitt tekniska register. Hans insats lär ha höjt pulsen hos Liverpoolfansen då Brendan Rodgers var nära att värva honom i somras (erbjöd enligt uppgift €10m, men Dnipro ville ha €20m). Prislappen lär inte sjunka efter den här kvällen.

Ukraina var vasst på kanterna, men post Sjevtjenko saknas en striker av hög klass. De farligaste chanserna i andra halvlek skapades via fasta situationer. Konoplyanka sköt en frispark tätt utanför, Fedetskij nickade en hörna från nära håll mitt i famnen på Joe Hart.
Den brittiska pressen skriver att Englands insats var medioker och kräver bättring, men jag sparar sågen.
Att åka till Kiev och hämta hem tre poäng är ingen enkel uppgift för något lag. England behövde ett kryss för att ha avgörandet i egna händer. Den poängen tog man och det kan vara den som leder till Brasilien. Det här var en vunnen poäng snarare än två förlorade.
Till avgörandet i oktober, då England möter Montenegro och Polen på hemmaplan, kommer Hodgson ha tillgång till Wayne Rooney, Daniel Sturridge och Danny Welbeck. Det lär vässa offensiven.
Trots att spelet har sina skönhetsfläckar har England nu ett drömläge att säkra VM-biljetten.

Kategorier Landslag | Kommentarer

Analys: Brasiliens triumf – med tysk taktik

av Kalle Karlsson

Brasilien krossade Spanien i natt i finalen i Confederations Cup.
Ett bevis för att tiki-takan är död?
Nja, inte nödvändigtvis.
Men väl ett tecken på att Bayern Münchens fartfotboll redan spritt sig till andra världsdelar.
Och att Vicente Del Bosque behöver utveckla La Rojas spel om de ska kunna gå hela vägen i VM nästa år.

Jag vet. Jag har egentligen semester.
Men inga regler utan undantag. Förutom att jag i natt såg en alldeles fantastisk fotbollsmatch mellan Brasilien och Spanien fick jag svar på en av de frågor som jag gått och funderat på sedan Champions League-semifinalerna i våras. Så därför tar jag paus i rekreationen och ägnar mig åt brådskande saker:
Är det en revolution vi ser? Är Spanien på väg att bli avslöjat?

Ingen har undgått Bayern Münchens framfart under säsongen. Även de mest inbitna La Liga-fantasterna tvingades tillstå att tyskarnas tempofyllda, raka och strategiska spel demolerade Barcelonas tiki-taka. 7–0 över två semifinaler var svårt att snacka bort.
Att Bayern München under säsongen var världens bästa klubblag tror jag få argumenterar emot.
Men var det en triumf för systemet/taktiken eller tack vare att man hade en speciell spelargrupp? Bayern München är inget vanligt lag. De har trots allt en av världens bästa målvakter (Neuer), två av världens bästa ytterbackar (Lahm/Alaba), två av världens bästa centrala mittfältare (Schweinsteiger/Martínez), två av världens bästa yttrar (Ribéry/Robben), en av världens mest lojala arbetshästar (Müller) och världens bäste (?) defensive striker (Mandzukic).
Frågan som gnagt i mitt huvud sedan dess: Kan andra lag lyckas med det Bayern München gjorde mot Barcelona?
Confederations Cup har gett oss en hint.

Efter den imponerande manglingen av ett passivt, osynkroniserat Uruguay i gruppspelet har vi sett ett Italien som gett Spanien stora problem i semifinalen.
Receptet: Trebackslinje, enormt löpvilliga wing-backs (Maggio/Giaccherini) och ett rakt anfallsspel byggt på snabba omställningar.
Igår såg vi ett Brasilien som fullständigt malde sönder Spanien med fyrbackslinje, förvånansvärt högt och intensivt presspel i kombination med snabba omställningar.
Det var den tyska fartfotbollen i sambaskrud.
Brasilien använde inte exakt samma taktik som Bayern, men grundidén var densamma: Pressa tufft och hårt. Driv upp tempot. Ställ om snabbt och använd farten.
Jag sparade ned några bilder från sändningen i SVT Play för att visa specifikt vad som var lyckosamt för Brasilien i gårdagens match.

Höga presspelet
Vilket försvar passar bäst mot tiki-takan? Lågt zonförsvar eller högt presspel? Efter att ha sett Inter och Chelsea nå framgång med ultralåga försvar mot Barcelona (och Schweiz mot Spanien) har jag ansett att lågt zonspel är den bästa taktiken mot Spanien.
När Bayern München lattjade bort Barcelona valde de att sjunka hem till mittlinjen och låta Barcelona ha bollen i ofarliga ytor – för att sedan pressa intensivt så fort bollen spelades framåt eller ut mot en av ytterbackarna.
Därför var det intressant (och glädjande) att Luiz Felipe Scolari valde en annan taktik. Han beordrade extremhög press. Inte bara första tio minuterna som vi sett andra lag göra. Brasilien pressade högt i princip matchen igenom.
De spelade på gränsen till det tillåtna. Dels för att störa Spanien, dels för att utnyttja en av lagets konkurrensfördelar (storleken).
Det mest imponerande var hur hängivna spelarna var i sitt arbete. När de stressade sina motståndare joggade de inte fram lite lätt för att infria tränarens önskan. Det var maxlöpningar varje gång. Därigenom fick Spanien aldrig en lugn stund. De fick smaka på sin egen medicin och klarade inte av att hantera det under första halvlek. De hade fler bolltapp och slarviga passningar i den här matchen än de haft sammanlagt i hela turneringen.
Brasiliens taktik hade förstås inte varit möjligt utan spelare i fysiskt toppskick (de hade dessutom en vilodag mer än Spanien). På det sättet påminner de om Bayern München. De har anammat Barcelonas pressidé, men praktiserar den med större och mer kraftfulla spelare.

(Röd pil=bollens väg, blå pil=spelarens väg, svart linje=avstånd mellan spelare, turkos pil=alternativ passningsväg).

brasilien1
Den här bilden är från tredje matchminuten. Tre spelare som jagar i full fart. Mittfältare som är beredda att kliva fram i nästa läge.
Det är många lag som försökt pressa högt mot Barcelona/Spanien, men misslyckats för att de inte får tillräckligt med understöd.

brasilien2
Notera därför hur Hulk (inringad längst bort) redan i det här skedet – när Alvaro Arbeloa spelar hem bollen till Iker Casillas – har satt fart för att pressa i nästa läge.

brasilien3
I vanliga fall brukar Spanien kunna spela sig ur såna här situationer, men tack vare Hulk maxlöpning för att kliva upp i rygg på Sergio Ramos tvingas Iker Casillas rensa i väg bollen. Den här detaljen fungerade prickfritt för Brasilien och den är ytterst viktig. Att pressa med spelare ett och två är inga problem. Svårigheten är att spelare tre, fyra, fem måste vara beredda att kliva in i nästa läge. Brasilien klarade det – konsekvent.
Det handlade om att offensiva stjärnor tog på sig jobbet som grovarbetare. På samma sätt som Jupp Heynckes fick Ribéry och Robben att jobba stenhårt i defensiven, fick Scolari spelare som Hulk och Oscar att springa livet ur sig för att pressa och täcka igår.

brasilien4
Ett måste mot Spanien: Lås alla insparkar för att inte låta Spanien rulla igång och sätta igång passningskarusellen.

brasilien13
Hur såg Brasiliens grunduppställning ut när Spanien fått tid och utrymme att rulla igång? Jo, så här. Här ser vi hur yttrarna Hulk och Neymar (närmast) håller koll på ytterbackarna. Märk väl att Neymars avstånd till Arbeloa är tämligen stort; han vill styra spelet dit. Brasilien satte nämligen extra stor press på Spaniens högerback (den svaga länken i backlinjen). Vi ser hur Oscar har sugit upp Sergio Busquets, vi ser framför allt hur Paulinho närmarkerar Xavi (ringen närmast). Notera hur Fred (ringen längst bort) startar från bortre sidan för att skära av Sergio Ramos.

brasilien14
Fred springer i en båge (den typ av löpning som Henke Larsson var mästare på). I det här läget är den bortre mittbacken, Ramos, avskärmad. Piqué har bara ett passningsalternativ, spela upp bollen på fötterna på Fernando Torres.

brasilien15
…men då är mittbacken David Luiz redo att storma fram i rygg.

brasilien5
Det här djärva sättet att fullfölja i pressen, även med mittbackarna, var framgångsrikt. Här har Brasilien gjort en överflyttning till vänstersidan, Spanien lyckas ändå spela sig ur, men eftersom Luiz har flyttat upp i rygg på Fernando Torres en bit in på offensiv planhalva, vinner man boll i nästa skede.

Varför pressar inte alla lag så här? Är det verkligen så svårt? Det ser enkelt ut.
Jo, det är krävande.
Brasilien grejade det tack vare att man…
…var enormt aggressiva och spelade på gränsen. Oscar hade tur som klarade sig undan en varning i första halvlek. Med ett gult kort blir det svårare att gå fullt in i pressen.
…hade individuellt skickliga spelare, inte minst Paulinho och Luiz Gustavo. I vanliga fall brukar Xavi och Andrés Iniesta kunna vända bort eller väggspela bort spelare som ”jagar”. Igår kom de sällan förbi Brasiliens mittfältsduo.
…hade ett kokande Maracanã i ryggen. Sällan har en hemmapublik skapat en sådan energikälla. Med högljudda och uppjagade supportrar i ryggen offrade sig Brasiliens spelare mer än man trodde var möjligt.

Det finns förstås en baksida med att pressa så högt och låta mittbackarna kliva upp i rygg: När man missar släpper man till öppna lägen. Som igår i första halvlek.
brasilien24
Juan Mata passar till Fernando Torres och tar en löpning i djupet. Thiago Silva har följt med i ryggen på Torres och lämnar en jätteyta bakom sig…

brasilien25
…vilket Spanien utnyttjar. Det här ledde till jätteläget där David Luiz räddade med en heroisk täckning.

Offensiven
Det Jupp Heynckes gjorde med Bayern München till den här säsongen var att han plockade vissa delar ur Barcelonas filosofi (Bayern var det laget i Europa med näst högt bollinnehav) och sedan utvecklade systemet. Bayern München 2012/13 hade presspelet och förmågan att spela bollen efter backen. Dessutom hade de dimensioner som Pep Guardiolas Barcelona aldrig hade: Det raka spelet, de snabba omställningarna, huvudspelet, fysiken.
I Confederations Cup var Luiz Felipe Scolaris Brasilien ett skärsnitt av Bayern.
De har den tekniska kvalitén för att spela på få tillslag. De har farten för att såra motståndare med kontringar. De har fysiken för att pressa sönder en motståndare som Spanien.
Presspelet har vi tittat på. Farten exemplifierades framför allt när Neymar ryckte sig fri i första halvlek, vilket renderade en varning för Alvaro Arbeloa, Hulk ställde om och Oscar blev neddragen av Sergio Ramos och när Neymar fick Gerard Piqué utvisad.
Den tekniska kvalitén vill jag demonstrera med två situationer på egen planhalva från andra halvlek.

brasilien8
Spanien har flyttat över och fångat in Thiago Silva (bollförare). I såna här situationer är vi vana vid att försvararen slår en långboll som hamnar hos Spaniens försvarare och sedan är passningskarusellen igång igen. Men tack vare Silvas skicklighet löser han situationen på ett annat sätt.

brasilien10
Han dribblar sig förbi Fernando Torres, spelar hem till Luiz Gustavo som flyttat ned i backposition – och denne kan därmed enkelt vända spelet ut på en helt fri yta.
Trots att Spanien, som synes, har sex spelare på bollsidan lyckas Brasilien spela sig ur och få Spanien att fortsätta jaga – enbart tack vare Thiago Silvas individuella kvalité i förstaläget.
Det här visar lite om hur viktiga Silva och David Luiz, två spelande backar, var igår.

brasilien18
Liknande situation. Marcelo har fått en jobbig situation med Pedro jagandes i ryggen. Naturligt val: Spela hem till målvakt som får lyfta långt.

brasilien19
Men Marcelo har skickligheten/självförtroendet/modet att vända bort Pedro.

brasilien20
De spanska spelarna som tror att man knutit åt säcken får se hur Marcelo vänder spelet ut på en helt fri Dani Alves.
Ergo: Precis som Bayern München har Brasilien den individuella skickligheten för att lösa svåra situationer.

Hur går Spanien vidare?
Efter en kväll då Spanien åkt på en uppläxning och hegemonin på allvar är hotad är det lätt att dra förhastade slutsatser. Spanien spelade trots allt 120 minuters kraftödslande semifinalfotboll i torsdags mot Italien och fick bara två vilodagar jämfört med Brasiliens tre. Sådant gör skillnad på den här nivån. Det vore fel att blunda för det.
Samtidigt kan vi konstatera att Italien redan i semifinalen lyckades med mycket av det som bar frukt för Brasilien i natt. I första halvlek skapade Italien tillräckligt många heta chanser för att göra ett par mål.
Så verktygen för att tämja Spanien finns där, några få lag/länder har hittat dem. Vicente Del Bosque har fått en del att fundera på.
Det enkla vägen – dem som många neutrala skriker efter – hade förstås varit att bygga om och leta efter andra spelartyper. Ge hypersnabbe yttern Jesus Navas – en mer ”direkt” spelare – en större och viktigare roll.
Men jag tror istället att det kan bli tvärtom.
De senaste åren när Spanien fått leva med sin ”tråkstämpel” har valet att spela utan anfallare varit det som framkallat mest kritik. Kausaliteten av det valet har varit att Del Bosque föredragit att spela med två defensiva mittfältare, Sergio Busquets och Xabi Alonso. Med den duon som sopkvastar framför backlinjen tog Spanien VM-guld utan att släppa in ett mål i slutspelsmatcherna.
”Spanien är så bra att de inte behöver dubbla pivotes”, har det hetat från folk som vill ha fart och fläkt.
Argumentet fick än mer bäring efter den imponerande segern mot Uruguay där det spanska mittfältet (som bestod av fem spelare från Barcelona) knappt lånade ut bollen.
Men klarar sig Spanien utan dubbla pivotes mot de bättre lagen? Matchen igår antyder att de inte gör det.
Brasilien fick en mängd omställningslägen. Det kändes farligt nästan varje gång.
Vicente Del Bosque kommer förstås överväga att återgå till systemet med två defensiva mittfältare så fort Xabi Alonso är fit och i form. Han kan inte ha gillat vad han såg igår på Maracanã: Att Spaniens patenterade bollinnehav var rekordlågt första halvtimmen, att laget hade svårt att spela sig ur motståndarnas press, att Brasilien tog sig till så många farliga lägen (och att Italien gjorde det några dagar tidigare).
Ett frågetecken är Xavi. Detta fenomen som varit symbolen för tiki-taka-filosofin har tappat betänkligt senaste året. Nu framstår han som en sidledsspelare, oförmögen att influera spelet mot de bästa landslagen. Förr var Xavi och Iniesta en garanti för dominans. Igår var Ineista bra (igen) medan Xavi blev uppkäkad av Paulinho och Luiz Gustavo.
Xavi är 34 år i Rio nästa år. Kan Del Bosque peta honom? Tveksamt, men förbundskaptenen borde leka med tanken. I bakfickan finns spännande namn som Isco och Juan Mata, spelare som ger mer fart och tempo.
En Alonso-comeback bör därför betyda att Andrés Iniesta flyttas ut till vänster och får utgå från en kantposition. Synd, tycker jag, eftersom han visat i den här turneringen att han är världens bästa centrala mittfältare.
Med Cesc Fábregas som falsk nia (?) kan Spanien gå tillbaka till systemet som gav EM-guld förra sommaren. Mer packat mittfält, större kontroll, större bollinnehav och samtidigt bättre täckning defensivt.
Roligare att se på? Knappast.
Men Spanien föredrar nog att leva med tråkstämpeln och mästerskapstitlar jämfört med att se på när fotbollsvärlden springer om dem.

Slutsats
Bayern Münchens demolering av Barcelona i Champions League visade att det går att bemästra tiki-takan med högkvalitativ fartfotboll.
Brasiliens triumf igår visade att de nya trenderna sprider sig snabbt.
Scolaris gäng använde ett direkt, snabbt spel och sårade Spanien.
Så svaret på frågan som jag gått och funderat på sedan i maj:
Ja – andra länder/lag kan utföra Bayern Münchens moderna attackfotboll.
Inte lika bra, men ändå tillräckligt bra för att sätta käppar i hjulet för det landslag som dominerat världsfotbollen de senaste fem åren.
Men Brasilien visade också att man inte behöver sjunka djupt ned på egen planhalva för att värja sig från passningskarusellerna.
Brasilien pressade ultrahögt igår och fick spanjorerna att tappa rytmen. De löste svåra situationer tack vare hög individuell skicklighet (som Thiago Silva och Marcelo), vilket medförde att Spanien fick retirera på ett sätt de inte är vana vid.
Är tiki-takan död? Nej, än så länge är det bara de bästa som klarar av att hantera Spaniens fotboll. Fråga Uruguay.
Tyskland gick i bräschen för den nya fartfotbollen. Brasilien visade igår att fler är kapabla att ta efter.
Det är upp till Spanien att svara.

Fotnot: Bilder från SVT Play. Vill ni se matchen finns länk här.

Tre slutsatser efter VM-kvalkvällen

av Kalle Karlsson

Hodgson handfallen när England föll ihop
Det börjar bli en jobbig ovana för England nu. Bra, lovande start – sedan faller laget ihop som ett korthus.
Inledningen igår borta mot Montenegro var lysande.
Roy Hodgson startade med Michael Carrick och Steven Gerrard bakom Tom Cleverley på centralt mittfält och det där problemområdet tycktes äntligen ha fått rätt balans. England var dominant trots att laget ställde upp med reservernas reserver i mittförsvaret (Chris Smalling och Joleon Lescott).
Wayne Rooney – tillbaka på arenan där han blev utvisad och avstängd till EM – började med att smeka en Cantona-chipp i bortre stolpen. Glen Johnson drog i väg en vänsterkanon i ribban. Sedan slet sig Rooney loss från markeringen och nickade in 1–0 på Steven Gerrards hörna. Då hade det bara gått sex minuter.
Men efter en stark första halvlek var det som om bensinen tog slut för England.
Montenegro, anfört av Stevan Jovetic och Mirko Vucinic, började pressa på.
Det märkliga var att Roy Hodgson stod som handlingsförlamad och passivt tittade på när hans lag föll längre och längre ned i plan.
Han hade spelare som Daniel Sturridge, Alex OC, Frank Lampard och Jermain Defoe på bänken, men istället för att göra ett byte och få till en förändring så fortsatte han med samma elva som helt uppenbart gick på tomgång.
Först efter att Dejan Damjanovic tryckt in 1–1 i den 75:e minuten genomförde Hodgson första bytet, då Ashley Young ersatte Tom Cleverley.
– Man diskuterar alltid byten med sin tränarstab. Men vid 1–0 var vi inte säkra på att något byte hade förändrat matchbilden nämnvärt, sa Hodgson.
– Om det berodde på att vi spelade mot Montenegro vet jag inte. Men vår intention i andra halvlek var att spela exakt som i första. Av någon anledning blev det inte så.
– Vi försökte inte spela av matchen vid 1–0-ledning, men ibland är det det enda du kan göra om motståndarna har en bra period i matchen.
England har fortfarande avgörandet i egna händer eftersom de ska möta Montenegro hemma på Wembley, men de onekligen hamnat i en prekär situation i VM-kvalgruppen.

Monreal imponerade för Spanien
Nacho Monreal har varit en trevlig bekantskap för Arseanlfansen sedan han anslöt från Málaga i januarifönstret.
Med undantag för några defensiva skönhetsfläckar har vänsterbacken visat prov på fina offensiva kvaliteter och ett effektivt samarbete med landsmannen Santi Cazorla.
Igår på Stade de France i stormatchen mot Frankrike spelade Monreal ut hela registret. Victor Valdés var bäst på plan, Andrés Iniesta var näst bäste spanjor. Men bakom dessa herrar var Arsenalspelaren en av de bästa i det spanska lag som återigen visade att de är världens bästa landslag.
Fokus kommer förstås hamna på assisten till Pedros segermål, men jag var främst imponerad av Monreals allroundspel; han var klok och distinkt i passningsspelet och samtidigt solid bakåt.
Insatsen visade att Nacho Monreal har en riktigt hög nivå i sig. Och/eller att det är väldigt enkelt att spela med exceptionellt bra spelare.

van Persie gör mål igen
Efter en brutal höst där Robin van Persie gjorde mål på i princip allt har det gått trögare för holländaren efter nyår.
Sedan han nickade in 1–0-målet borta mot Tottenham i mitten av januari har han bara gjort ett mål för Manchester United.
Därför var nog Alex Ferguson mäkta nöjd när han fick se RvP göra två mål för Holland mot Rumänien. Nicken som betydde 2–0 var ett konststycke i sig där van Persie vinklade Arjen Robbens stenhårda inlägg i mål via den bortre stolpen.
Manchester United har ju i praktiken redan avgjort ligan, men om laget ska bärga FA-cupen hänger mycket på att van Persie får igång målproduktionen igen.

Kategorier Landslag | Kommentarer

Spelarbetyg, Sverige-England

av Kalle Karlsson

Har man sagt något så måste man stå för det.

Jag och chefen kom överens om att jag skulle betygsätta Englands spelare efter onsdagens vänskapslandskamp.
Nu kom ju en Zlatan-show av historiska mått emellan så betygsättningen av de engelska lirarna känns inte riktigt lika angelägen. Men Premier League-bloggen lever ju sitt liv oavsett Zlatans prestationer så, vafan, här är de.

Mina betyg på England:

Joe Hart, Manchester City…………….5
Sviktade än en gång i landslaget. Svagt ingripande på frisparken och var ute och seglade i upprinnelsen till Zlatans otroliga 4-2-mål (vad skulle Hart ut och göra, mittbackarna var ju på plats?).

———————————————
Glen Johnson, Liverpool (74)……..6
Solid insats så länge han var på plan. Fick svagt understöd av Sterling i första halvlek och kan inte lastas för Zlatans första mål då han flyttat upp i ett tidigare skede när Sterling tappade boll.

Gary Cahill, Chelsea………………5
Kommunikationsmissar i eget straffområde och var underlägsen i duellspelet mot Zlatan Ibrahimovic. Det här var inte Cahills bästa landskamp.

Steven Caulker, Tottenham (74)…..6
Inledde skakigt i debuten och tappade bort Zlatan i förstaläget vid 1-0-målet. Revanscherade sig när han stötte in 2-1-målet. Hade sedan stora problem att hantera Zlatan i andra halvlek.

Leighton Baines, Everton………….7
Gjorde allt man kan önska av en vänsterback. Smart, begåvad i första halvlek. Slog ett par fina inlägg i ett skede när England dominerade.
———————————————

Leon Osman, Everton……………..7
Den 31-årige debutanten var inte så involverad i inledningen av matchen. Tog fler initiativ i andra halvlek där han hade en bra period.

Steven Gerrard, Liverpool (74)…….8
Var taggad i sin 100:e landskamp och dominerade mittfältet i första halvlek där han ofta blev omarkerad och kunde styra från låg mittfältsposition. Perfekt frispark till Caulkers 2-1-mål. Ställningen var 2-1 till England när Gerrard lämnade planen…

Tom Cleverley, Manchester United (61)….…6
Initiativrik och aktiv i det korta spelet i första halvlek. Brände ett jätteläge i första halvlek.

———————————————

Raheem Sterling, Liverpool (86)…..7
Otroligt stort att göra debut som 17-åring. Tappade bollen i ett kritiskt läge vilket ledde till Sveriges 1-0-mål. Fin crossboll till Ashley Young i upprinnelsen till 1-1. Lyfte sig avsevärt när han fick ta klivet över till vänsterkanten. Hade ett bra samarbete med Baines under en period i andra halvlek. Förlorade boll än en gång i ett farligt läge efter paus – måste kapa bort sådana misstag. Men det är lätt att glömma att grabben är 17 år.

Danny Welbeck, Manchester United….7
Rörlig och löpvillig. Ibland slarvig med possession. Fox in the box-mål när han slängde sig fram och styrde in 1-1.

Ashley Young, Manchester United (61)……6
Började tveksamt, men svarade för en finfin prestation när han lurade Sebastian Larsson och slog ett precist inlägg till Welbecks 1-1.

Inhoppare:

Daniel Sturridge, Chelsea (61)………5
Fick inte mycket uträttat under sitt inhopp.

Jack Wilshere, Arsenal (61)……………6
Fick en halvtimme och inhoppet får ses som ett led i Wilsheres rehabilitering.

Carl Jenkinson, Arsenal (74)

Ryan Shawcross, Stoke (74)

Tom Huddlestone, Tottenham (74)

Wilfried Zaha, Crystal Palace (86)

Spelarna måste ha spelat minst 25 minuter för att betygsättas.

Kategorier Landslag | Kommentarer

Två slutsatser efter Polen–England

av Kalle Karlsson

Englands passningsspel är undermåligt
En poäng borta mot Polen är ingen katastrof. England har fortfarande inte förlorat en tävlingsmatch under Roy Hodgson under ordinarie tid.
Men sett till insatsen är ”Three Lions” inte närheten av att vara på den nivån där de bör och vill vara.
Det här är fjärde matchen under Hodgson som England bara har ett avslut på mål.
Dagens uppskjutna VM-kval blev ännu ett bevis på hur frapperande begränsat laget är i sitt possession-spel.
Hela världen har tagit intryck av Spaniens framgångar de senaste åren och har utvecklat sitt passningsspel.
England står och trampar i kvicksanden. De kan helt enkelt inte styra rytmen i matcher, kan inte kontrollera händelserna. Istället blir det någon sorts chansartad ”ligga på rätt sida och hoppas på en fast situation”-fotboll.
Och det är ju helt i linje med Roy Hodgsons filosofi. Han är en defensiv tränare, duktig på att täta försvar och formera svårslagna lag. Han är inte direkt känd för champagne-fotboll.
– Vi gav bort bollen för enkelt. Men det gjorde Polen också. Du kan skylla till planen till viss del. Men vi var inte tillräckligt bra och det är vi de första att erkänna, sa Hodgson efteråt till ITV.

I första halvlek var kvaliteten på passningsspelet förvånansvärt låg. Michael Carrick, vanligtvis en vårdad spelare, slarvade allra mest, men han var knappast ensam.
Ändå lyckades England ta ledningen. Wayne Rooney styrde in 1-0 efter cirka 30 minuters spel (via axeln) på Steven Gerrards hörna, men det var inte på något sätt rättvist. Polen var bättre, agerade med mer finess, mer fart. Stjärnan Robert Lewandowski var hjärnan bakom det mesta via klokt ”link up-play” och England hade tur som gick till pausvila med uddamålsledning.

I andra halvlek gick Roy Hodgson över på ett 4-2-3-1 med Tom Cleverley i en central mittfältsposition och Wayne Rooney på vänsterkanten. Det ledde till färre chanser för hemmalaget, men är förstås inte optimalt att Rooney spelas i en kantroll.
Kvitteringen kom istället på en fast situation. Joe Hart missbedömde en hörna totalt, Joleon Lescott tappade markeringen på Kamil Glik och den sistnämnde kunde nicka in 1–1.
– Det var mitt fel. Jag skulle förmodligen ha boxat bort bollen, sa Joe Hart självkritiskt.
Roy Hodgson poängterade att hans lag är obesegrat (”gives me great heart”), men inte ens han kunde blunda för den mediokra prestationen.
– Det var inte en av våra bättre insatser. Planen var inte bra, den passade bättre för långbollar än passningsspel. Men vi spelade inte tillräckligt bra för att ta tre poäng, sa Roy Hodgson.
Den självinsikten var för engelsk del det mest positiva i Warszawa idag.

Vänstersidan ett stort frågetecken
England startade med ett 4-4-2 med Tom Cleverley som vänstermittfältare. Offensivt var planen att Manchester United-mittfältaren skulle flyta in centralt och söka ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält, men defensivt blev det ödesdigert.
I första halvlek attackerade Polen konstant längs sin högerkant. Det var inte speciellt förvånande. Ni som såg laget i EM noterade att högerkanten med Piszczek/”Kuba” Blaszczykowski var ett av lagets främsta anfallsvapen. Idag saknades ”Kuba”, men högerkanten användes effektivt ändå.

Roy Hodgson måste se över sin vänstersida. Evertons Leighton Baines har varit en av Premier Leagues bästa spelare under hösten. Han startade mot San Marino. Idag var Ashley Cole tillbaka i startelvan.
Chelseaspelaren är Englands bästa vänsterback genom tiderna, men han agerar inte lika förtroendeingivande längre. Idag var han ständigt på halvdistans. I första halvlek kändes det farligt varje gång Polen kombinerade på Englands vänsterkant. När kvitteringsmålet kom var det efter att Polen skapat en hörna längs Coles kant.
Är det inte läge att ge Leighton Baines chansen även i de stora matcherna?

Mina spelarbetyg, Polen-England:
England: Hart 5 – Johnson 7, Jagielka 6, Lescott 6, Cole 5 – Milner 7, Gerrard 7, Carrick 5, Cleverley 5 – Rooney 5 – Defoe 5.
Avbytare: Welbeck -, Oxlade-Chamberlain -.

Kategorier Landslag | Kommentarer

Tre slutsatser efter England-Ukraina

av Kalle Karlsson

England fick en ”reality check”
Det som såg så lovande ut för några dagar sedan. England inledde VM-kvalet med att köra över Moldavien med 5-0.
Det var en insats som gav mersmak, en insats där den nya generationen såg ut att ha växt i kostymen vilket gav hopp om en ljusnande framtid.
Men så var det bara Moldavien.
Idag, hemma mot Ukraina på Wembley, fick Roy Hodgsons England en ”reality check”.
England kom undan med ett nödrop och fick 1–1 tack vare en sen straff.
Om förra matchen var ett steg framåt var det här ett och ett halvt steg tillbaka.

För oss som minns lagens match i EM i sommar var det ingen överraskning att Ukraina gav tufft motstånd. Oleg Blokhins gäng dominerade det mötet och de inledde starkast även ikväll.
Andrij Jarmolenko var ett ständigt orosmoment på Englands vänsterkant. Steven Gerrard räddade en boll på mållinjen innan Jevhen Konoplyanka öppnade målskyttet. Konoplyanka ställdes i ett en mot en-läge med Gerrard, som istället för att styra honom mot kanten, bjöd in högermittfältaren in i banan. Då small det i bortre krysset bakom Joe Hart.
England saknade knappast chanser i första halvlek. Jermain Defoe fick ett mål tveksamt bortdömt. Tom Cleverley, som återigen spelade i en nummer tio-roll, hade inte mindre än tre fina lägen. Det första var ett under att han kunna bränna, det andra lite slarvigt, medan skottet i utsidan av stolpen snarare var en vass prestation.

I andra halvlek förde England spelet, men de hade påtagligt svårt att ta sig till vassa lägen. Det var först efter det att Danny Welbeck ersatt Tom Cleverley och tagit platsen på vänsterkanten som det började hända grejer.
Welbeck rörde sig in centralt i banan och hann träffa stolpen innan han ordnade straffen med fem minuter kvar av matchen (efter att de två andra inhopparna Daniel Sturridge och Ryan Bertrand varit med i förarbetet).
Frank Lampard dundrade in bollen – och Roy Hodgson pustade ut.
Det gick inte att ta miste på lättnaden som han utstrålade när bollen gick i nät, och det är lätt att förstå honom.
En förlust igår på hemmaplan och vägen mot Brasilien hade sett snårig ut.

Det är lätt att försvara sig mot England
Idéfattigt, stereotypt, intetsägande. Det har blivit väldigt enkelt att försvara sig mot England.
Ukraina parkerade laget på egen planhalva och behövde inte förta sig för att avstyra de tafatta engelska attackerna. Det räckte med att ”ligga på rätt sida” och nicka undan inlägg.
Vad dagens match visade var att Roy Hodgsons lag fortfarande är ett ”work in process”. Mittbacksparet med Joleon Lescott och Phil Jagielka klarade sin uppgift, men framåt saknas enormt mycket. Framför allt kreativitet. Det blir för många passningsspelare, för få som kan utmana och få saker att hända.

Jarmolenko hör hemma i en större liga
Ni minns säkert hur svenska medier haussade Andrej Jarmolenko som det stora hotet mot Sverige inför EM-premiären.
Det var inte alls omotiverat och 22-åringen visade än en gång att han är en av Europas mest spännande spelare.
Det är en gåta att han inte redan spelar i någon av de större ligorna. Nu är visserligen Dynamo Kiev en klubb som kontinuerligt spelar Champions League, men Jarmolenkos talang hör hemma i en storklubb i Europa.

Kategorier Landslag | Kommentarer

En insats som ger England hopp

av Kalle Karlsson

Ryktet om Englands död är betydligt överdrivet.
Efter ett EM som blev en besvikelse, en gyllene generation som börjar se slutet av karriären, behövde Roy Hodgson en insats som tänder en gnista av hopp.
Det var precis det han fick.

Nu var det visserligen bara Moldavien, ett rätt kasst fotbollslandslag, som stod för motståndet, men det fanns så mycket positivt att plocka från den här matchen.
Jag såg inte varje minut – jag kunde inte slita blicken från det händelserika mötet mellan Holland-Turkiet på den andra skärmen – men jag kunde iallafall uppfatta några saker.
* Som att Frank Lampard var ”gamle Lampard” i rollen som box-to-box-mittfältare. Han satte 1-0 från straffpunkten (hårt, lågt, till höger från målvaktens synfält) och nickade sedan in 2-0 på ett fint inlägg från Glen Johnson. När Lampard tog löpning in i straffområdet var det som om han skruvat tillbaka klockan sju-åtta år, till tiden då han var Premier Leagues bästa djupledslöpande mittfältare.
– Frank var excellent. Precis som Steven Gerrard är han en kvalitetsspelare och kvalitet är permanent, sa Roy Hodgson på presskonferensen efteråt.
* Som att Tom Cleverley i tröja nummer 10 gjorde en finfin insats som rörlig, idérik, offensiv mittfältare.
* Som att Alex Oxlade-Chamberlain gjorde en lovande insats som ytter med licens att vika in i banan. Det gjorde han exemplariskt i förspelet till Jermain Defoes 3-0.
* Som att James Milner gjorde en mycket bra match som rollspelare.
* Som att Lampard/Gerrard för en gångs skull fungerade på samma mittfält, även om motståndet var modest.
England vann till slut med 5-0. Det är ett resultat som alla länder skulle vara nöjda med på bortaplan.
– Det här visar vad vi är kapabla till, säger Leighton Baines.
– Det är inte många lag som skulle komma hit och göra 5-0. Moldavien har spelat några tajta matcher mot Holland nyligen och det här visar att vi kan göra mål.

Det här var åttonde raka matchen utan förlust för Roy Hodgson (bortsett från straffar). Trots det kämpar han i motvind när VM-kvalet drar igång.
Efter det negativa spelet i EM, extremdefensiven, har Hodgson ambitionen att göra England mer offensivt, mer sevärt. Långt från alla är övertygade om att han är rätt man för det uppdraget.
Men om den nya generationen med Alex OC och Tom Cleverley kan fogas in och laget samtidigt kan dra nytta av rutinen från spelare som Steven Gerrard (defensiv mittfältare i går) kan det bli riktigt bra.
Med flera besvikelser i bagaget från de senaste mästerskapen är dessutom risken för det engelska övermodet – vilket alltid överdrivs – mindre än någonsin tidigare.

***
Det gick åt mycket tid igår till att svara läsare som ifrågasatte i kommentarfältet och på Twitter ”varför man gör en lista över säsongens sämsta värvningar efter tre omgångar”.
Så vi kan väl bena ut ämnet.

Det var lite märkligt att få dessa reaktioner med tanke på att det fjärde året i rad som jag tippar vilka spelare som ska bli säsongens bästa och sämsta värvningar. Det har ALDRIG tidigare varit nån som kritiserat valet att göra dessa bästa/sämsta-listor inför en säsong.
Tvärtom har flera läsare senaste veckorna mejlat och undrat ”när du ska ranka bästa/sämsta värvningarna?”.

Nog för att jag kan vara ute och cykla ibland – det kan vi alla – men så vilsen att jag gör en lista och baserar den på tre omgångar (!)…nej, så snurrig har jag inte blivit.
Listan är givetvis en gissning vad spelarna presterar sett över hela säsongen.
En läsare ifrågasatte varför vi gör listor överhuvudtaget. Motivet är väldigt enkelt: Folk älskar att läsa listor och rankningar.
Som mest trafik har den här bloggen när jag årligen, efter säsongen, rankar de 50 bästa spelarna eller inför säsongen när jag levererar det obligatoriska tabelltipset.
Listorna över bästa och sämsta värvningarna klickades i sådan frekvens att jag för första gången gick om MrMadhawk och tog förstaplatsen i sportkategorin på Bloggportalen.se. En historisk dag, alltså.
Det är det som är grejen med listor. Man behöver inte hålla med, man kan tycka att de är helt felaktiga, men man vill ändå läsa dem.

Ett misstag som vissa gör är att ta ett banalt tips över vilka värvningar som är bra/dåliga alltför allvarligt. Det är ju rena gissningar! Precis som när vi årligen tippar hur tabellen ska sluta, vem som bli skyttekung eller vem som blir lagens nyckelspelare. Det är också gissningar.

Tyvärr medför listans fördel – att den är så lätt att ta till sig och sluka – att många struntar i att läsa vad den baseras på. Det var uppenbarligen fallet igår.
Gårdagens inlägg visar också tydligt svårigheten med att göra alla nöjda.
Vi sportjournalister får ju ibland kritik för att vi drar våra slutsatser med ”facit i hand”. Det är den enkla vägen; säga vad som borde ha gjorts när alla förutsättningar är kända.
När jag, som i torsdags och fredags, istället väljer att vara modig nog att leverera en åsikt utan facit, innan matcherna är spelade – då är det också fel.
Men det är väl det som är utmaningen i den här branschen.

Till sist: Vissa läsare vägrar förstå att jag – och andra skribenter – är prestigelösa efter att ha publicerat en sån här lista.
Jag skulle bara bli genuint glad, men förbanna mitt dåliga omdöme, om Markus Rosenberg och Olivier Giroud dunkade in 30 mål vardera och visade hur fel ute jag var.

Kategorier Landslag | Kommentarer
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Olle Stefansson
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB