Arkiv för kategori Ligacupen

- Sida 1 av 2

Chelseas anfallslösning – en mittfältare

av Kalle Karlsson

Romelu Lukaku gick inte att köpa loss.
Chelseas drag för att bredda anfallsbesättningen kan bli att omskola en mittfältare.

Ruben Loftus-Cheek, 20, kom till Chelsea som åttaåring. Sedan dess har han varit mittfältare. När det var dags att ta steget upp till elvamannafotboll fick han alltid husera i den mer defensiva rollen på mittfältet.
Det var också där han gjorde debut i Premier League under José Mourinho. Men portugisen – knappast känd för att satsa på unga spelare – ifrågasatte Loftus-Cheeks arbete utan boll och den egna produkten fick inte så många chanser att slå sig in i startelvan. Under de två senaste åren har han startat totalt sex matcher i Premier League.

Nu har Antonio Conte tagit över i Chelsea och då verkar Ruben Loftus-Cheek få större förtroende – i en ny roll.
Under försäsongen har han testats i en forwardsroll och gjorde bland annat mål i mötet med WAC RZ Pellets. Igår fick han chansen från start i en anfallsduo med Michy Batshuayi i Ligacupmötet med Bristol Rovers (3–2).
Loftus-Cheek var inblandad i förarbetet till första målet och assisterade till Batshuayis andra. Dessutom hade Loftus-Cheek ett skott i stolpen.
– Jag gillar det jag ser av honom som anfallare. I det här systemet, med två mittfältare, kan Ruben spela nära den andra forwarden och ta klivet upp och bli forward när vi har bollen, sa Antonio Conte under försäsongen.
Igår tillade han:
– Jag anser att han har de rätta egenskaperna för att spela anfallare för han har allt. Han är fysiskt stark och han är väldigt bra på att spela felvänd. Han har bra teknik och ett bra skott.
– Han gjorde det jag ville att han skulle göra. I defensiven var han mittfältare, när vi anföll var han forward.

Michy Batshuayi har börjat lovande i sin nya klubb. Diego Costa har avgjort två första ligamatcherna. Men bakom dessa är anfallssidan tunn, inte minst när Conte vill ha flexibiliteten att kunna spela med två strikers.
Därför har omskolningen av Ruben Loftus-Cheek gett Antonio Conte viktiga valmöjligheter.

Zouma – Terrys arvtagare

av Kalle Karlsson

Det är brist på bra mittbackar i toppfotbollen. Det är nästan alla överens om.
Kurt Zouma gör sitt bästa för att slå hål på den tesen.

När laguppställningarna presenterades inför Ligacupfinalen mellan Chelsea och Tottenham igår utbröt en stunds förvirring på Twitter. Skulle Gary Cahill spelas på mittfältet? Hade José Mourinho i avsaknaden av Nemanja Matic skissat på en fembackslinje?
Nej, valet var istället att spela unge försvararen Kurt Zouma på centralt mittfält bredvid Ramires.
Det var ett djärvt drag av José Mourinho, lite av en chansning och ett tag i första halvlek så det väl djärvt. Tottenham dominerade centralt. Men Kurt Zouma växte och hans insats infriade till slut alla förväntningar.

Chelsea vann Ligacupfinalen igår med 2–0 mot Tottenham. Planenligt. Spurs besegrade Chelsea i Ligacupens final för sju år sedan och jag kunde inte se dem göra det igen. Hur het Harry Kane än må vara, hur spännande Mauricio Pochettinos trupp må vara. Jag anade att Chelseas tyngd och erfarenhet skulle fälla avgörandet.
Så blev det också. Spelmässigt var det jämnt, Christian Eriksen drog en frispark i ribban (finns det någon bättre frisparksskytt i hela Europa för tillfället?), men Chelsea gjorde målen.
John Terry satte 1–0 och Diego Costa prickade in 2–0 via Spursben.
Chelseakaptenen Terry var finalens gigant. Resolut, placeringssäker och kapabel till brytningar i världsklass.
Men jag fastnade ändå på hans arvtagare.
Kurt Zouma startade alltså på mittfältet. Men obekväm i rollen? Till en början kanske, men ju längre matchen led, desto mer plats tog han. 20-åringen agerade stabilt, täckte ytor och spelade enkelt.
– Zouma är den nye Marcel Desailly. Det var svårt att spela på mittfältet. Han var tvungen att var kvick. Men vi förberedde honom innan utifall vi behövde använda honom där. Med Ramires och Fàbregas på mittfältet hade vi inte vunnit, sa José Mourinho.
Stora ord från en stor tränare om det som kan bli en stor spelare.

kz

Jag älskar det jag sett av Kurt Zouma hittills i Chelseatröjan. Han började säsongen på bänken och i höstas när John Terry och Gary Cahill ledde ett vattentätt försvar såg det ut som om Zouma skulle få vänja sig vid en roll som reserv. Men så tappade Gary Cahill formen i vintras, José Mourinho kastade in Zouma och fransmannen övertygade så mycket att han spelade till sin en mer eller mindre ordinarie tröja.
Det jag gillar är att Zouma framstår som en ”proper defender”. Han är rejäl, fysisk, positionssäker och kan tackla. Sådana finns det alldeles för få av i fotbollsvärlden för tillfället.
Det känns som alla toppklubbar i Europa är på jakt efter mittbackar. Alla önskar att de hade en försvarare av Kurt Zoumas ålder och cv.
Chelsea säkrade honom i januari ifjol och lånade tillbaka honom till Saint-Étienne.
José Mourinho förklarade att han utvecklat Raphaël Varane till en världsback under tiden i Real Madrid och att han kunde göra samma sak med Zouma.

När affären blev klar hade Lyon-födde Zouma varit en av Europas mest jagade tonåringar i ett par år. Sedan debuten som 16-åring hade han kopplats samman med en rad storklubbar.
Zoumas föräldrar döpte honom till Kurt efter en av Jean-Claude van Dammes rollkaraktärer. Tanken var att han skulle vara tuff. Hans mellannamn är ”Happy”, han skulle vara ”tuff men glad”.
Att han är tuff råder det inga tvivel om. Kurt Zouma stängdes av tio matcher i november 2013 för en tackling mot Thomas Guerbert i Sochaux. Den senare bröt benet och ankeln till följd av duellen (där dock Zouma träffade bollen först).
– Jag var ledsen för spelarens skull. Jag skadade honom, men det var inte meningen. Han lirar med min brorsa i Sochaux och han är okej igen. Som försvarare måste jag göra tacklingar som den. Veckan före gjorde jag samma tackling mot Edinson Cavani och tog bollen.
John Terry har stått för tuffhet och pondus i Chelseas försvar i över ett decennium.
Med Kurt Zouma kan det arvet föras vidare.

Majestätisk Mikel bakom Chelseas seger

av Kalle Karlsson

Stjärnorna vilades i stormötet i Ligacupen. Då gick Chelsea vinnande ur duellen.
John Obi Mikel – av alla människor – var segerorganisatören när José Mourinhos gäng spelade bort Arsenal på Emirates.

I försnacket riktade José Mourinho skarp kritik mot FA som lagt matchen på tisdagen. ”Orimligt att mina spelare endast ska få 48 timmars vila”, tyckte Chelsea-tränaren och tillade att det var ”ett bra sätt att ge Arsenal en titel”.
Jag är beredd att hålla med till viss del eftersom det är milsvid skillnad mellan att ha två dygn jämfört med tre dygn till en match.
Mourinho hotade att skicka juniorlaget till Emirates, men det visade sig vara tomma ord. Portugisen har en så bred trupp att han kunde unna sig lyxen att byta ut tio spelare ur den startelva som lirade mot Manchester City. Ändå fanns namn som David Luiz, César Azpilicueta, John Obi Mikel, Juan Mata, Kevin De Bruyne, Willian och Samuel Eto’o bland dessa ”reserver”.
Eftersom Arsène Wenger också passade på att rotera i sin trupp – han bänkade bland andra Mesut Özil och Olivier Giroud – blev det här en kraftmätning mellan lagens trupper.
Och Chelsea var starkast.

Gästerna började överlägset bäst och dominerade första kvarten. Det ledde inte till några målchanser, men John Obi Mikel styrde rytmen på mittfältet och David Luiz och Gary Cahill hade järnkoll på Nicklas Bendtner. Det där sista krävde i sanningens namn inte någon uppoffrande insats. Dansken var blek och uträttade knappt något av värde under sina dryga 66 minuter på planen.
Laguttagningarna och roterandet hade inverkan på Chelseas ledningsmål. Carl Jenkinson, som vikarierande för Bacary Sagna, gjorde ett fatalt misstag när han försökte nicka hem en boll till Lukasz Fabianski. En framstörtande César Azpilicueta hann emellan och stötte in 0–1 i den 25:e minuten.

Arsène Wenger gjorde ett försök att ta sig in i matchen när han bytte in Mesut Özil i 63:e minuten. Men tre minuter senare nickade Willian ned en boll till Juan Mata som drog till med högern.
Skottet satt stenhårt bakom en chanslös Fabianski.
Resten blev en formsak. Arsenal försökte, men Chelsea var numret för stort den här kvällen. Mer gediget, mer rutinerat.
Allra bäst symboliserades den disciplinerade insatsen av en defensiv mittfältare som sällan får de stora rubrikerna.
John Obi Mikel är inte längre ordinarie i Chelsea, men José Mourinho har alltid gillat honom och på tisdagen visade 26-åringen hur effektiv han kan vara när han får saker att stämma. Mikel tog knappt ett felbeslut under hela matchen och var majestätisk i sitt sätt att alltid hitta enkla lösningar ur trånga situationer.
Det fanns fler glädjeämnen i Chelsea: David Luiz var briljant så när som på en halvdan rensning som hade kunnat orsaka ett baklängesmål. Willian syntes inte så mycket, men hans agerande i en mot en-situationerna osade klass. Lätt i steget, svår att få grepp om. Dessutom jobbade han hårt i defensiven vid ett par kritiska lägen i första halvlek. Juan Mata kanske inte passar i Mourinhos omställningsfilosofi, men han är fortfarande guld värd i den här typen av matcher. Alltid klok, ständigt spelbar och tydligen hade han en högerfot som gick att använda också.

Arsenal åker ur Ligacupen, men till skillnad från de senaste åren när man åkt ur turneringar finns ingen anledning att deppa.
Visst, det var en förlorad möjlighet till en tidig titel, men segertåget tuffar på i ligan och förlusten betyder färre matcher när laget ska säkra Champions League-slutspel från dödens grupp.
Det supportrarna kan förbanna är att klubbens misslyckade anfallsjakt i somras blev smärtsamt tydlig den här kvällen. Det var inte Nicklas Bendtners fel att laget förlorade, men Arsenal hade haft en betydligt bättre chans till avancemang om man startat matchen med en kompetent anfallare.

Två slutsatser efter Ligacupkvällen

av Kalle Karlsson

Moyes vågade och vann
Det var bara ett möte i Ligacupen, men det kändes som om rätt mycket låg i potten.
När laguppställningarna kom före matchen var det dock inte helt tydligt vilken tränare som var pressad och vilken tränare som fått en fin start på säsongen.
David Moyes, tilltufsad efter derbysmälen i söndags, gjorde åtta ändringar startelvan och mönstrade ett b-betonat lag (efter debaclet i helgen kan man dock diskutera hur ”givna” de andra spelarna bör vara).
Brendan Rodgers, vars Liverpool toppat tabellen i inledningen av säsongen, ställde starkast tänkbara lag från start.

David Moyes gav därmed chansen till breddspelare som Jonny Evans, Chris Smalling, Alexander Büttner, Ryan Giggs, Shinji Kagawa och Javier Hernández.
Å ena sidan var det modigt; en förlust hade ökat pressen på den nye managern. Å andra sidan var det nödvändigt. David Moyes har varit försiktig med att rotera för mycket i inledningen – säkerligen för att han velat få en bra start – men nu är vi så långt in i säsongen att han måste använda truppen på rätt sätt.
Just roterandet, känslan för när det är läge att lufta reserverna, var en av Alex Fergusons främsta egenskaper på senare år. Moyes måste lära sig behärska den konsten. Det här var ett steg i rätt riktning.
Han vågade – och vann.

I Liverpool var Luis Suárez tillbaka i startelvan. Känslan på förhand var att han skulle stå i centrum, på ett eller annat sätt. Men faktum är att han var rätt anonym (med hans mått mätt). Han gjorde inget mål, ingen dribblingsrajd och han skapade inte heller rubriker av någon annan anledning.
Suárez spelades som släpande anfallare, steget bakom Daniel Sturridge. Samarbetet såg lite rostigt ut emellanåt, men de bjöd på ett par fina kombinationer (exempelvis väggspelet i första halvlek som Sturridge borde ha utnyttjat bättre).
Efter en svängig första halvlek – United dominerade i inledningen, Liverpool tog över, United tog sig tillbaka i slutet – kom segermålet direkt efter paus.
José Enrique, som i mina ögon var planens bästa spelare i första halvlek, tappade bort markeringen på Javier Hernández på en hörna. När Steven Gerrard samtidigt misslyckades med att nicka undan bollen kunde Chicharito ostört styra in bollen.

Brendan Rodgers gjorde ett tappert försök med att byta in Martin Kelly och gå över på ett mer offensivt 3-4-3, men närmare än ett ribbskott av Luis Suárez och en farlig nick av Victor Moses (fin räddning av David De Gea) kom inte Liverpool.
Wayne Rooney, som för dagen fått lagkaptensbindeln i hemmalaget, ledde Manchester United till seger. Hans finfina form håller i sig och ska Moyes nå några framgångar den här säsongen hänger mycket på lagets nummer tio.

Olsson fick äntligen debutera i Arsenal
Kristoffer Olsson, 18, har flera gånger snuddat vid ett inhopp i Arsenal. På onsdagskvällen blev drömmen verklighet.
Med knappt tio minuter kvar fick svensken hoppa in i Ligacupmötet med West Bromwich. Olsson började med två bolltapp, men växte sedan in i kostymen och visade lovande tendenser. Han skulle dock hinna göra avtryck.
Ställningen var nämligen 1–1 och när Morgan Amalfitano (grym värvning för WBA!) prickade ribban och Markus Rosenberg brände ett friläge i slutminuterna väntade straffsparkar.
Där hamnade Arsenal i underläge när Serge Gnabrys försök räddades av Luke Daniels. Markus Rosenberg satte för West Bromwich. Men sedan brände hemmalaget två straffar i rad. Kristoffer Olsson satte sin straff säkert och till slut kunde Nacho Monreal avgöra för Arsenal.
För en klubb som jagar sin första titel på en evighet var det viktigt att avancera. Ett nytt uttåg hade gett utrymme för den där underliggande titelfrustrationen.

Innan matchstart handlade matchen mest om Nicklas Bendtners comeback. Dansken har varit så oönskad som man kan bli av klubben, han har bjudits ut till alla möjliga klubbar, men ingen intressent nappade och nu har han en funktion att fylla som reserv. Igår fick han chansen från start och hade många ögon på sig.
Bendtner spelade fram till Thomas Eisfelds 1–0-mål, men blandade och gav rätt rejält under förlängningen.
Arsène Wenger släppte fram en rad unga spelare igår. Vid slutsignalen hade sex tonåringar fått speltid (Eisfeld, Bellerín, Hayden, Gnabry, Olsson, Akpom).
Kvitteringen för West Bromwich nickades in av en annan jättetalang, Saido Berahino, som snart står inför ett genombrott i större sammanhang.

Lottning, Ligacupen (spelas 29/30 oktober)
Tottenham-Hull City
Newcastle–Manchester City
Burnley-West Ham
Arsenal-Chelsea
Birmingham-Stoke
Manchester United-Norwich
Sunderland-Southampton
Leicester-Fulham

Sagan om WBA:s stjärnskott

av Kalle Karlsson

Svenskar som gör mål, makalösa vändningar – och nya namn som presenterar sig.
Ligacupmatcherna på tisdagen innehöll det mesta.
Jag fastnade för ett nytt namn.

Det fanns så klart många snackisar från gårdagens omgång.
> Martin Olsson och Johan Elmander (gånger två) hamnade i målprotokollet när Norwich 6–3-besegrade Bury. Det är alltid glädjande med blågula framgångar på öarna (vi är ju inte direkt bortskämda nuförtiden), men jag gissar att det var Erik Hamrén som jublade allra mest över det.
> Ravel Morrison, som vi flera menar kan slå igenom den här säsongen, gjorde sitt första mål för West Ham.
> David Moberg Karlsson startade för Sunderland. Laget låg under med 0–2 och var på väg mot fiasko hemma mot MK Dons när han byttes ut. Sedan gjorde Jozy Altidore, Connor Wickham (2) och Adam Johnson fyra mål inom loppet av en kvart och fixade avancemang.
> Liverpool höll på att ställa till det hemma mot Notts County. Efter att ha fixat en 2–0-ledning i första halvlek bjöd man in gästerna i matchen och Adam Coombes kvitterade med fem minuter kvar. I förlängningen blev Kolo Touré skadad (tidigare hade även Joe Allen skadats) vilket gjorde att Liverpool fick avsluta med tio man. Men laget reste sig, Daniel Sturridge satte 3–2 och Jordan Henderson sprang elegant in med 4–2. En dyrköpt seger då Touré kan bli borta i över en månad.
Men dagens häftigaste story hämtar vi från The Hawthorns.

Där spelade nämligen en ung anfallare vid namn Saido Berahino för första gången i startelvan för West Bromwich.
Efter första halvlek hade 20-åringen satt ett äkta hattrick och lagt grunden till segern över Newport County.
– Jag är överlycklig för killen eftersom han har arbetat så hårt för att få den här chansen och han tog den med båda händerna, sa tränaren Steve Clarke till Independent.
Historien om Saido Berahino börjar i Burundi. Det var där han föddes. Han kom till England som elvaåring. Mamman hade redan anlänt till landet för att söka asyl. När fadern dog sattes Berahino på ett flygplan. Enligt uppgift fick brittiska myndigheter söka i flera dagar efter mamman då Berahino endast kunde tala franska.

Han hamnade i Aston, en stadsdel i norra Birmingham, och började spela med West Bromwichs U12-lag. Efter att ha imponerat fick han ett stipendium för att ingå i akademin.
Där arbetade han sig hela vägen upp. I maj 2010 var han med i det engelska landslag som vann U17-EM i Turkiet.
För exakt ett år sedan, den 28 augusti 2012, debuterade han i West Bromwich a-lag genom att spela sista sju minuterna av Ligacupmötet med Yeovil. Sedan väntade utlåning i Championship.
Nu kan han vara redo för att stanna och slåss om spelminuter i Premier League. Steve Clarke sa efter matchen att Berahino gett honom ”något att tänka på”.
– Ni såg hans insats. I första halvlek var han bäst på plan. Han blev lite trött i andra – men det gällde flera som inte spelat så mycket på sistone. Han har gett mig mycket att tänka på och det är jag glad för.

West Bromwichs offensiv såg tunn ut för några veckor sedan, men nu har läget ljusnat.
Först hämtades Matej Vydra från Udinese, sedan anslöt Scott Sinclair från Manchester City (Sinclair debuterade också igår, liksom Diego Lugano).
Igår klev Saido Berahino fram som ytterligare ett alternativ.
– Han kan spela i vilken position som helst där framme. Centralt eller på någon av kanterna. Han är född målgörare och hungrig att lyckas.
På onsdagskvällen kom beskedet att Nicolas Anelka gör comeback efter att ha drabbats av en personlig tragedi där en nära vän gått bort.
Och nu kliver Berahino fram som gubben i lådan.
Steve Clarke fick plötsligt en massa alternativ.
Och Markus Rosenberg en längre väg till startelvan.

***
Arsenal säkrade platsen i Champions Leagues gruppspel (även om det kändes klart redan före avspark). Det är 16:e året i rad som man kvalificerat sig för CL:s gruppspel – en enorm bedrift.
Dessvärre för Arsène Wenger var även det en kostsam seger då Lukas Podolski bars ut på bår med en misstänkt muskelbristning. Även Aaron Ramsey och Jack Wilshere hade känningar.
Inte optimalt inför söndagens derby mot Tottenham.
På onsdagen rapporteras att man inte kommit överens ännu med Mathieu Flamini som tränat med laget senaste tiden. Parterna är inte överens om lönen.
Det verkar som om någon bestämt att Arsenals supportrar ska lida under augusti.

En final med två vinnare

av Kalle Karlsson

Det går att spela sig till Wembley på ren inspiration.
Men när Swansea vred upp tempot, när Swansea inte underskattade motståndet och spelade på sin högsta nivå – då syntes det tydligt att det skiljer tre divisioner mellan Bradford och Premier League.
Det blev något så ovanligt som en final med två vinnare.

Det en jämn, tät, intensiv, kamp i Ligacupfinalen.
På läktarna alltså.
På planen var det två skilda världar.
Från avspark där Swansea höll bollen inom laget i 27 passningar (!) förstod Bradford att det skulle bli en jobbig eftermiddag. När målvakten Matt Duke blev målchansutvisad tio minuter in på i andra halvlek var det den första ”foulen” de orsakat i matchen. Inte för att de spelade schyst, snarare för att de fått ägna sig åt att jaga skuggor.
När matchen var avgjord, och det var den ganska tidigt, gjorde Nathan Dyer sitt bästa för att vi skulle fokusera på något annat.
Den lille yttermittfältaren, som gjort två mål i matchen, var så sugen på att sätta ett hattrick att han tjafsade länge och väl med Jonathan De Guzman om vem som skulle få ta straffen som betydde 4–0.
Det var förstås barnsligt agerat av Dyer.
Han borde ha tänkt på det jag sitter och tänker på nu, det som många av de 33 000 tillresta supportrarna tänkte på igår:
Vilken fantastisk resa detta Swansea har gjort. Inget hattrick i världen större än bedriften att balansera på ruinens kant för att sedan hämta sig och slåss med de stora klubbarna.

Det är lite uttjatat, men sagan är så fin att den tål att upprepas. För tio år sedan var Swansea på väg att åka ur det engelska ligasystemet. Klubben drogs med ekonomiska problem. Fansen gick runt på gamla Vetch Field med insamlingsbössor för att få ihop till spelarnas löner.
På säsongens sista dag mötte de Hull City och var tvungna att vinna för att undvika nedflyttning till Conference. Ett förlust hade kunnat innebära slutet för Swansea som proffsklubb.
De vände 1–2 till seger 4–2 efter ett hattrick av James Thomas. Idag arbetar han som ambulansförare.
Sedan började de resan uppåt. De svängde in på det spanska possession-spåret som har gjort att fått smeknamnet ”Swanselona”.
Nu är de ett lag på den övre halvan av Premier League och har vunnit sin första titel i klubbens 101-åriga historia.

Utöver den här fina resan – Leon Britton, som startade finalen, har hängt med hela vägen – är Swansea en tacksam motvikt till det moderna Premier League vi ofta får höra talas om.
De har ingen rik ägare som pumpar in stålar.
Ändå har de en ekonomiskt sund modell där de klarat sig från röda siffror i bokslutet.
– Om du tjänar 80 pund, spendera in 100. Det är inte så svårt, eller?, säger ordföranden Huw Jenkins.
Det kan tyckas självklart, men skuldberget i Premier League viskar om att vissa klubbar inte förstått det.
Swansea ägs till 20 procent av en så kallad Supporter Trust. Supportrarna har en representant i styrelserummet. Klubben framhålls av organisationen ”Supporter Direct” som det mest framstående exemplet på supporterinflytande.
Men det är inte bara det. Det finns något sympatiskt drag över Swansea AFC.
De har varit en anakronism i Premier League. Brendan Rodgers beklagade sig ofta över att de inte ens hade en egen träningsanläggning. Förr om åren fick de ibland träna på Vetch Field för att det helt enkelt inte fanns någon annanstans att vara.
– Vi är det enda laget som duschar med fansen, sa han.
Spelarna gick det till det kommunala gymmet.
Nu använder klubben de enorma tv-pengarna för att bygga en egen träningsanläggning som ska uppfylla den dröm som Brendan Rodgers bar: Ett litet La Masia där ungdomslagen tränar intill junior- och seniorlagen.
En ny träningsanläggning i toppklass med gym, pool och en inomhushall beräknas kosta runt 100 miljoner kronor.
Framgången i Ligacupfinalen, vilket ger en biljett till Europa League i höst, betyder nya intäkter som kommer väl till pass.

Det finns mycket att beundra med Swansea, hur klubben drivs. Att de har en gentleman som Michael Laudrup vid tränarbänken gör inte saken sämre.
Igår, när laget säkrat titeln, tog han tillfället i akt att framhålla Bradford:
– Den här finalen går till historien. Till viss del för oss, men ännu mer för Bradford.
Han talade lika klokt om Swanseas framgångsrecept igår när han sa:
– De har skött det bra. Det har funnits en filosofi i sex-sju år vilket underlättar varje gång du får en manager med samma filosofi. Det betyder att du kommer att leta efter samma spelartyper. Det är viktigt så du inte måste byta ut fem-sex spelare ur startelvan, vilket man kan se i andra klubbar. Den andra delen är att (den här) klubben har svarta siffror i bokslutet – det är inte ofta man ser det i den moderna fotbollen.
Michael Laudrups status har förstås ökat tack vare framgångarna under säsongen, men Swansea har goda chanser att få behålla dansken. Laudrup har nämligen varit tydlig med att han helst jobbar i små klubbar som har mindre resurser.
Det där kan låta som tomma ord, men han har upprepat det så många gånger att jag faktiskt tror honom.
Nu har han ju dessutom ett Europa League-äventyr att se fram emot i höst.

***
Det blev ingen fairytale-ending för Bradford City. Men fansen deppade inte för det. Tvärtom.
De sjöng så mycket att de hyllades av – Swanseafansen.
Den lättsamma stämningen mellan supporterskarorna gjorde att inramningen på Wembley blev magisk.
Bradford må ha förlorat matchen med 0–5, men det här var inget bakslag – snarare en slutpunkt för en fantastisk resa där de på vägen fram till finalen slagit ut tre Premier League-lag.
Bara det faktum att de fått uppleva en cupfinal på Wembley – förmodligen den sista under deras livstid – gjorde att de kände sig som vinnare.

Swanseas resa ska inte överskuggas av en bollpojke

av Kalle Karlsson

Eden Hazard sparkade till en bollpojke – och fick rött kort.
Synd att det tog uppmärksamhet från den riktiga fajten.

Jag talar förstås om matchen som utspelade sig innanför linjerna på Liberty Stadium. Jo, det spelades faktiskt en sådan igår. Av rapporteringen att döma kan man tro att Eden Hazard var ensam på Liberty Stadium för att träffa en bollkalle.
Men den bisarra händelsen ska inte överskugga det faktum att Swansea kommer att spela Ligacupfinal.
Bragden var förstås att vinna borta på Stamford Bridge i första semifinalmötet, men gårdagen krävde en rejäl kraftansamling. Chelseatränaren Rafael Benítez ställde sitt starkaste lag på benen och hade en enkel matchplan: Attack.
Swansea stod emot tack vare uppoffrande insatser från hela laget, inte minst backarna Ashley Williams och Chico som är ligans mest undervärderade mittlås.

Dagen efter att Bradford skrivit historia som det första League Two-laget som tar sig till en cupfinal sedan 1960-talet, fick vi ett vackert kapitel i den walesiska fotbollshistorien.
Berättelsen om Swanseas resa de senaste tio åren är remarkabel. Den har återgivits många gånger, men just idag är den värd att lyfta fram och betona igen.
Historien om hur de harvade i fjärdedivisionen och var på väg att åka ur ligasystemet, hur de vann en avgörande match mot Hull City i maj 2003 och klarade sig kvar på säsongens sista dag, hur gråtfärdiga supportrar körde en klassisk ”pitch invasion” och firade med spelarna.
Historien om hur ”Swans” sedan gled in på ett spanskt spår med hjälp av ex-spelaren Roberto Martínez, hur de födde en dröm om att ”äga bollinnehavet och kontrollera sitt öde”, hur de klättrat hela vägen till Premier League och fortsatt spela på samma fina sätt.
Idag är de en klubb som spelar på en modern arena med plats för över 20 000 åskådare. Klubben är ekonomiskt stabil, ägs till 20 procent av fansen och har en supporterrepresentant i styrelsen. Supporters Direct kallar klubben ”det bästa högprofilerade exemplet där en Supportertrust involverats i driften av en klubb”. I somras snuvade Swansea storklubbarna på fynd som Michu och Chico och lyckades locka till sitt ett aktat tränarnamn som Michael Laudrup.
Nu har klubben, som var på väg att falla ned i amatörligornas dunkla vakuum, ett gyllene tillfälle att ta sin första tunga cuptitel.
Det är en så vacker berättelse.
Ingen uppmärksamhetssökande bollpojke i världen är värd att överskugga det.

***
Vad jag tycker om Eden Hazard-gate?
Domaren gör rätt som visar ut Chelseaspelaren eftersom regelboken säger att man inte får sparka på någon som ligger ned.
Men alla som har spelat fotboll kan sätta sig in i Hazards frustration. Hans lag behöver göra mål, han vill skynda på spelet, en bollpojke missbrukar medvetet sin uppgift genom att lägga sig på bollen för att få tiden att gå.
Själv hade jag blivit tokig.
Alla som vill vinna fotbollsmatcher hade blivit tokiga (det vill säga i princip alla som spelar fotboll). Men de flesta hade ändå hållit sig tillräckligt kyliga för att inte dela ut en spark.
Inte för att bollpojken inte förtjänade det, utan mer av ren pragmatik.
Det var förstås korkat av Eden Hazard att sparka mot bollpojken (oavsett om han träffade bollen som vissa hävdar eller inte). Men alla uppgifter om polisutredning igår kväll fick mig att häpna.
Bollpojken – som är 17 år och nästan vuxen – var satt att sköta en uppgift. Den uppgiften fuckade han upp totalt – medvetet. Han hade redan innan matchen twittrat om att han skulle fördröja tiden.
Eden Hazard gjorde en dum grej och förtjänar att bli avstängd.
Bollpojkens agerande – dels att han täckte bollen, dels att han teatraliskt fick det att framstå som att han verkligen var skadad – var både dumt och patetiskt.
Rafael Benítez har en poäng i en vidare bemärkelse när han pratar om gårdagens händelse som en följd av ”Big Brother-samhället”.
Eden Hazard kommer att få se ett antal matcher från läktaren, men jag hoppas att disciplinkommittén tar ett sansat beslut och inte överdriver något som redan fått för stora proportioner.

Tre slutsatser efter Chelsea-Swansea

av Kalle Karlsson

Swansea visade en ny sida
Ni vet bilden vi har av Swansea: Passningsskickliga, tekniska, possession-fixerade. Ett lag som är lätt att älska eftersom de förändrat våra normer.
De är lilleputt-laget som bestämt sig för att spela på samma villkor som toppklubbarna, genom att konkurrera med sin skicklighet snarare än leva på andras misstag.
Om de hade någon svaghet under fjolåret då de gjorde succé som nykomling i Premier League var det att de kunde bli lite väl naiva. Lite väl låsta vid att behålla bollen inom laget, lite för ivriga i sin press vilket ökade risken för att gå bort sig, lite för ovilliga att spela vertikalt.
En av Michael Laudrups direktiv när han anlände till Wales i somras var att han skulle göra laget mer pragmatiskt.
Idag, i första semifinalmötet i Ligacupen, fick vi se ett helt annat Swansea. Ett cyniskt Swansea. Laudrups Swansea.
”Swanselona” kom till Stamford Bridge, klev hem med hela laget och litade till att starka mittbacksparet Chico och Ashley Williams skulle städa undan inläggen.
När tillfälle gavs högg de direkt. Det var länge sedan jag såg en sådan smash ‘n’ grab-seger.
Två gånger tabbade sig Branislav Ivanovic rejält. Två gånger högg Swansea.
Den första gången, i slutet av första halvlek, satte Michu 0–1 med ett klassavslut. Andra gången, på tilläggstid, fick inhopparen Danny Graham ett friläge, rundade Ross Turnbull och satte 0–2.
– Vi visste att vi inte skulle ha bollinnehavet. Men trots Chelseas övertag skapade de bara tre klara chanser: Ramires, Matas i första halvlek och skottet från Luiz.
Man skulle kunna tro att de där orden kom från en Tony Pulis eller en Sam Allardyce.
De kom från Michael Laudrup.

Torres redan omsprungen av Ba
Rafael Benítez satsade på Fernando Torres från start i Chelsea. Det var ett val som slog tillbaka mot managern.
Torres var återigen iskall och hade svårt att hitta ytor mot Swanseas låga försvarslinje.
”We want Demba Ba”, skanderade hemmafansen.
Med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid fick de gehör när Torres lämnade plats åt nyförvärvet från Newcastle
Under dessa nio minuter plus tillägg skapade Ba mer än Torres gjort under hela matchen. Han hade två farliga nickar, var inblandad i en straffsituation där han själv fick varning för att ha simulerat (enligt mig varken straff eller filmning) och gjorde reduceringen till 1–2. Den dömdes bort för offside, tveksamt enligt reprisbilderna.
Rafael Benítez har knappast något annat val till lördagens tuffa bortamatch mot Stoke än att spela Demba Ba från start på bekostnad av Fernando Torres.

Williams – landets mest formstarke försvarare
Ashley Williams var en av mina favoriter i Swansea förra säsongen. Minilirare som Joe Allen, Leon Britton och Nathan Dyer fick mest uppmärksamhet, men mittbacken Williams imponerade minst lika mycket i de bakre leden.
Därför var det så förvånande att han inledde den här säsongen så svagt.
Mot Sunderland i början av september bjöd han Steven Fletcher på ett mål efter en misslyckad passning. Någon vecka senare svarade han för en ny blunder borta mot Aston Villa.
– Folk säger att ”han aldrig gör misstag”, men jag kan säga med säkerhet att alla göra misstag någon gång, sa Michael Laudrup.
Månaden efter, i oktober, stod han för en ny fadäs när Wales föll borta i VM-kvalet mot Kroatien.
Ashley Williams fick, helt enkelt, ingen bra start på hösten.
Men sedan vintermånaderna har han hittat formen. Och nu är 28-åringen i storform. Jag kan, faktiskt, inte komma på någon formstarkare försvarare i ligan just nu. På de senaste nio matcherna har Swansea släppt in tio mål. Om vi bortser från plumpen hemma mot Norwich den 8 december (3–4) är facit sex insläppta på åtta matcher, trots möten med Arsenal, Tottenham och Manchester United.
Ashley Williams har radat upp imponerande insatser senaste tiden. Kvällens match borta mot Chelsea var inget undantag.

***
Vi kan få en Ligacupfinal mellan Bradford och Swansea. Någon som såg den utvecklingen i spåkulan inför säsongen?

Bragden i Berlin? Det här var sju resor värre!

av Kalle Karlsson

Matchen var avgjord. Hemmalaget hade gjort 4-0 på ett lag i spillror. En del bortafans började gå hem.
Känns det bekant?
Skillnaden var att det här blev en ännu mer dramatisk och galen kväll än ”Bragden i Berlin”.

Reading krossade ett sorglöst Arsenal i första halvlek av i Ligacupmötet på tisdagskvällen.
Jason Roberts gjorde 1-0 (när Koscielny tappade markeringen).
Laurent Koscielny styrde in 2-0 i eget mål (oturligt).
Mikele Leigertwood sköt 3-0 från distans (efter ett misstag av Arsenalmålvakten Martínez).
Noel Hunt nickade in 4-0 (via stolpen).
Det var ingen utspelning rent spelmässigt, bara en sådan där match där det ena laget vill något och det andra inte vill någonting.
Visst, Arsenal mönstrade ett b-betonat lag, men de elva som spelade var patetiska. I närmare 40 minuter skämde de ut sin klubb.
Arsenals defensiv, den Steve Bould styrt upp, var en katastrof.
Kritiken från tunga Arsenalfans på Twitter var inte nådig. En supporter som följt laget i 20 år kallade det hans mörkaste kväll som anhängare till laget.
”Robin van Persie… is laughing at this”, sjöng Reading-fansen.
Men skrattar bäst som skrattar sig.

Vi i Sverige skulle ju aldrig, aldrig, aldrig lämna en match där ställningen är 4-0 efter ”Miraklet i Berlin” och det fåtal Arsenalfans som lämnade arenan får skylla sig själva.
De kommer att ångra sig idag.
Den här matchen var nämligen inte över.
Minuten före paus reducerade Theo Walcott. Det var livlinan som behövdes.
I andra halvlek hade Leigertwood ett bra läge att göra 5-1 för hemmalaget. Arsène Wenger väntade onödigt länge med att byta in Olivier Giroud, men när anfallaren väl kom in gjorde han avtryck. Han behövde knappt två minuter för att nicka in 4-2. Game on.
Arsenals tillresta fans sjöng för full hals. De måste ha hörts i hela stan.
Plötsligt fick Arsenal luft. De började göra det där som är grundläggande i fotboll. Spela, röra sig, spela, röra sig. Nu hade bollhållaren ett par alternativ. I första halvlek fanns ingen bortaspelare som ens ville ha bollen.
Och Reading blev mer och mer skraja. De hade börjat backa hem redan efter 25 minuter, i deras huvuden skulle de bara spela av den här matchen.
Det är så farligt att få de tankarna.
Fråga Mesut Özil.

Giroud var ett ständigt hot och tvingade Adam Federici till en svettig räddning ett par minuter senare. Lika viktig var unge tysken Thomas Eisfeld som var allt det Serge Gnabry inte var den här kvällen.
Arsenalpressen kom av sig med tio minuter kvar. Reading bytte in Pavel Pogrebnyak och Jobi McAnuff och började visa vilja att kontra (det hade de inte gjort i andra halvlek fram till dess).
Men Koscielny nickade in 4-3 med fyra minuter kvar och då blev det högdramatiskt. Theo Walcott var ytterst nära att göra 4-4.
Fjärdedomaren visade fyra tilläggsminuter, men domaren lade till ytterligare tid för ett byte. När klockan tickat en nån sekund över 95 minuter tryckte Carl Jenkinson in 4-4 (eller om Walcotts boll var över mållinjen i första läget).
– Are you serious? 95 and a half minutes, skrek Jason Roberts till domaren.
Från det ögonblicket fanns det förstås bara ett möjligt slut på kvällen.

Reading var mentalt nere i källaren. Arsenals tuppkam hade vuxit med en halvmeter. 13 minuter in på förlängningen dunkade Marouane Chamakh in 5-4 med ett skott utanför straffområdet.
Jodå, det var en extraordinär kväll.
Där och då trodde jag matchen var avgjord. Jag trodde aldrig att Reading skulle orka resa sig efter att ha släppt in fem raka mål.
Men det fanns inga manuskript för den här kvällen.
Med fyra minuter kvar av förlängningen nickade Pogrebnyak in 5-5.
5-5!
Fem fucking fem!
Det var där – när den här kvällen tog ytterligare en vändning – som jag inte längre kunde hitta någon match att jämföra med.
Det är självklart bra mycket svårare att hämta upp 0–4 mot Tyskland i Berlin än mot lilla Reading, men den här matchen var galnare. Innehöll fler om och men och kanske.
Skulle Reading haft straff vid ställningen 4-1? Arsenal skulle definitivt haft det några minuter senare.
Skulle Laurent Koscielny fått sitt andra gula kort när han drog ned Roberts i slutminuten av ordinarie tid, vid ställningen 4-3?
Vad hade hänt om Leigertwood gjort 5-4 i förlängningen på sin jättechans?
Och det här var ju inte över. Inte ens nu.

Sista minuten av övertiden var häpnadsväckande. Det var som om båda lagen ville avgöra istället för att, som de brukar göra, vänta in straffarna. Så Reading anföll med fem mot fyra försvarare. När Leigertwood kastade bort en chanspassning (en dödssynd i ett sånt läge!) fick Arsenal anfalla sex mot fyra.
Och då avgjorde Theo Walcott med 6-5.
För att riktigt understryka hur unik den här tillställningen var lobbade Marouane Chamakh in 7-5 i slutsekunderna. Han som inte gjort mål på år och dar.

I första halvlek var marockanen katastrof. Man kan bara ana kritiken han fått om Arsenal förlorat den här matchen.
Det är dessa kontraster som gäller för stora delar av Arsenal.
Vid förlust, 3-4, hade eftersnacket handlat om Laurent Koscielnys formsvacka, om Andrej Arsjavins svaga form, om målvakten Martínez osäkra spel, om att Wenger spelade ett för svagt lag från start.
Nu är det oväsentligt.
Istället talar alla om ett fantastiskt inhopp av Giroud, ett litet ”genombrott” för Thomas Eisfeld, ett segermål av Marouane Chamakh.
Och en galen, mirakulös…alldeles underbar fotbollsmatch.

***
Reading släppte in sju mål. På hemmaplan. Brian McDermott måste förstå att han bär en stor del av ansvaret för det ansvarslösa försvarsspelet.

***
Vad tror ni – var det vändningen som Arsenal behövde för att få säsongen ”back on track”?

Sida 1 av 2
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB