Efter 13 matcher utan seger och en massa sorger och ännu fler bedrövelser hade Aston Villa äntligen lite flyt.
Med sekunder kvar av derbyt mot West Bromwich skänkte den olycklige Ben Foster en straff som Christian Benteke placerade i nät.

Slutet var osannolikt. Alla räknade ju med ett kryss, ett gungande Villa Park hade redan kalkylerat att få gå hem besvikna.
Då gjorde Ben Foster en ny tavla (i första halvlek höll han så när på att göra ”en Robert Green” och tappa in en boll mellan benen). Han misslyckades med att greppa bollen och kastade sig över Matt Lowton. Domare Moss hade inget annat val än att peka på straffpunkten. Christian Benteke, den formsvage anfallaren som inte hade gjort mål sedan december, stegade upp och den här gången hittade han rätt.
Tim Sherwood firade som om han vunnit Champions League i sista minuten. Efteråt talade han om att han vunnit på jackpott och visst, de är tre poängen kan vara värdefulla. Om Aston Villa klarar kontraktet kan du skänka en tanke eller vinflarra till Ben Foster. Det är möjligt att han hade tappat den också.

Kollega Wennman har redan skrivit om matchen så jag behöver inte gå närmare in i detalj och berätta hur pigg och vass Gabby Agbonlahor var. Hans första halvlek där han rullade in 1–0 mellan benen på Ben Foster var briljant.
Jag kan istället fokusera på Tim Sherwood.
Den före detta Tottenhamtränaren fick förtroendet att ta Villa ur krisen. Starten har inte gett mycket, men igår kom första segern och detta sedan han laborerat med en mittfältsdiamant.
Tim Sherwood fick smeknamnet ”Tactics Tim” för sin sorgfria inställning under tiden i Spurs. Det påverkades självklart av kontrasten mellan honom och företrädaren André Villas-Boas.
Nu har ”Tactics Tim” alltså skissat fram ett diamantmittfält. Igår startade Villa med Ashley Westwood i den defensiva positionen, Fabian Delph och Tom Cleverley i de ”indragna kantrollerna” och Charles N’Zogbia som mittfältsspets. Uttagningen av N’Zogbia var överraskande, men han skötte sig bra.
Det här gav ett tvåmannaanfall och Christian Benteke och Gabriel Abgonlahor kunde därigenom fungera som en traditionell strikerduo: En targetspelare (Benteke), en löpare i djupled (Agbonlahor).
Första målet var resultatet av det samarbetet och det ska bli intressant att följa framöver.
Aston Villa har använt tremannaanfall, eller en ensam striker senaste åren, men på pappret är Benteke/Agbonlahor ett intressant par.

Aston Villa dominerade matchen och vann rättvist. De hade 58 procent av bollinnehavet, definitivt en följd av att diamanten gav centralt övertag. Kan de göra det mot starkare motstånd (och då talar jag inte om blåsiga kvällar i Stoke)? Jag tvivlar på att Aston Villa, ett utpräglat kontringslag senaste åren, kan börja dominera matcher och vinna.
Men om de gör det i fler matcher med nya systemet? I så fall har Tim Sherwood snickrat fram något genialt. Då kanske hans smeknamn kan uttalas utan den raljanta undertonen…

***
Aston Villas Alan Hutton skulle förstås ha fått rött kort för sin bryska stämpling i slutminuterna på Saido Berahino. Det är något fel på regelverket när sådant inte kan bedömas i efterhand för att domaren har sett situationen (och bedömt den felaktigt).

***
Jag gillade det jag såg av unge Jack Grealish när han kom in för Aston Villa. Där finns potential att bygga vidare på.

Alla älskar en fighter.
Därför borde vi beundra Alan Hutton, 29.

Alan Hutton värvades till Aston Villa sommaren 2011. Den skotske försvararen återförenades då med Alex McLeish, som basade över honom i Rangers.
Alan Hutton var revanschsugen. Tiden i Tottenham blev inte som han tänkt sig. Efter en lovande start drabbades han av en knäskada. Säsongen 2008/09 startade han bara fem ligamatcher. Året efter bara en innan han lånades ut till Sunderland. Han kom tillbaka starkt 2010/11 och fick göra 19 starter under Harry Redknapp, men flytten till Aston Villa var logisk. Hutton behövde få igång sin karriär igen.
– Det är en fantastisk klubb med underbara fans och jag ser verkligen fram emot att arbeta under Alex McLeish igen, sa Alan Hutton när affären var klar.
– När vi jag förstod att Villa var intresserade var det den enda klubben jag ville till.
Han visste inte att han skulle få uppleva sina tyngsta fotbollsår.
Första året var positivt. McLeish gav sin tidigare spelare förtroende och Alan Hutton startade 29 matcher under debutsäsongen på Villa Park. Mest ihågkommen är han dock för den smutsiga tacklingen på Shane Long, som skadades och blev borta sex veckor.
Andra året blev tuffare. Mycket tuffare.

Aston Villa bytte tränare sedan Alex McLeish inte övertygat klubben om att han var rätt man. In kom Paul Lambert och han började med att värva en ny högerback i Matthew Lowton. Inget bra tecken.
Alan Hutton hamnade i kylan. Han hamnade så långt ut i kylan att han lämnades utanför 25-mannatruppen som skulle resa på träningsläger. Hutton hade fått med en relativt hög lön (40 000 pund i veckan) efter flytten från Tottenham och det här var förmodligen Paul Lamberts sätt att säga: ”Försök skaffa dig en ny klubb”.
Alan Hutton fick inte ens träna med a-laget. I september 2012, i samband med en VM-kvalmatch mot Serbien, sa högerbacken:
– Det är frustrerande. Jag jobbar hårt varje gång jag kliver ut på träningsplanen. Jag kör även extraträning. Jag vill vara i så bra form som möjligt.
– Som spelare är det den värsta situationen du kan hamna i. Var petad utan att få chansen att spela. Det är svårt att ta, men det enda jag kan göra är att jobba hårt och visa att jag är redo om jag behövs.

Behovet var inte tillräckligt stort för senare på hösten lånades han ut till Nottingham Forest i Championship där han gjorde sju matcher. I janauri 2013 skickades han i väg till Mallorca i La Liga. Där blev det 17 matcher och Hutton verkade äntligen trivas med fotbollslivet igen.
– Jag fick spela fotboll igen och trivdes, det är första gången på ett tag jag har kunnat säga det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag har haft några tunga år så jag försöker bara njuta av fotbollen igen, sa han till Herald Scotland.
Det mesta talade för att lånet skulle övergå i en permanent övergång. Alan Hutton ville det, Mallorca ville det. Men pengar är som bekant en bristvara i La Liga och när klubbarna inte kom överens fick Alan Hutton återvända till England.

Så det blev nya månader i frysboxen hos Paul Lambert. Under hösten 2013 spelade han inte en enda minut för Aston Villa. Han och några andra utfrysta spelare, Darren Bent, Stephen Ireland och Charles N’Zogbia, fick träna på egen hand. Alan Hutton led, men höll ändå en diplomatisk ton.
– Det är inte så här saker borde skötas. Vi är inte barn.
I januari 2014 blev det en ny utlåning, denna gång till Bolton.
Paul Lambert erkände att bakgrunden till att Alan Hutton inte spelade var att han tjänade för mycket. Ägaren Randy Lerner ville skära i kostnaderna och därför var det ekonomiskt motiverat att låna ut Hutton.
– Vi har inte haft något bråk. Jag vill bara hjälpa honom att bli utlånad. Det är inte troligt att han spelar mer hos oss – han vet det. Vi behöver få ned lönenivån. Om det handlar om pengar? Ja, mer eller mindre.
– Det jag inte förstår är varför ingen klubb har försökt värva honom. Det förvånar mig för han spelar bra för landslaget, han är duktig och jobbar hårt på träning.

Det var inte många som trodde att Alan Hutton hade en framtid i Aston Villa. I somras krävde han ett möte med managern Paul Lambert.
Hutton fick chansen under försäsongen och när det var dags för premiär i Premier League i augusti fanns han med i startuppställningen. En ”bomb”.
Spelaren som inte representerat klubben sedan maj 2012 hade plötsligt kämpat sig tillbaka till en startplats. Han förlät tränaren Paul Lambert.
– Han har hela tiden hjälpt mig. Det var inte ett ont ord mellan oss. Förhoppningsvis blir det en nytändning för mig. Det enda jag kan göra är att jobba dubbelt så hårt och visa alla att jag kan spela.
Det kunde han.
Den lojale högerbacken visade det spel som gjorde att Tottenham en gång i tiden värvade honom för 9 miljoner pund. Tryggt, enkelt, tufft. Inga svåra lösningar, Alan Hutton är som bäst när han låter andra göra det komplicerade.
Det blev seger borta mot Stoke och när Alan Hutton en vecka senare gjorde comeback på hemmaplan mot Newcastle den 23 augusti hyllades han av fansen. I september belönades han med ett treårskontrakt.
– Jag kunde inte gissa detta. Det har varit svårt och jag är inte en av de spelarna som nöjer mig med att sitta vid sidan. Fotboll är business och du måste respektera de beslut som kommer uppifrån. Det var inget som jag kunde styra över, inget jag kunde göra något åt. Det enda jag kunde göra var att komma in och träna varje dag, fortsätta kämpa och hålla huvudet högt och det var vad jag gjorde.
Paul Lambert har helomvänt när det gäller Alan Hutton. Från att ha ratat spelaren till att nu ösa superlativ över den landslagsmeriterade skotten.
Efter mötet med Southampton i måndags (1–1) använde han ord som ”outstanding” om Hutton.

Det finns något fint i det här. Alan Hutton har agerat superprofessionellt och satt klubben först och nu får han belöningen.
När han blev åsidosatt hade han kunnat gnäll, lyfta lön och baktalat klubben och tränaren Paul Lambert i media. Alan Hutton gjorde inte det. Istället sa han de rätta sakerna, tränade ännu hårdare, accepterade utlåningar till mindre klubbar och kämpade sig tillbaka.
Han är väl värd uppskattningen han nu får.

Redknapp har gjort ”en Pulis”
Lovande insats mot Liverpool, seger mot Aston Villa. Harry Redknapps recept? Han har gjort ”en Pulis”.
Queens Park Rangers vann måndagens möte med Aston Villa igår på Loftus Road (2–0). Det var blott lagets andra trepoängare denna höst, men tecknen är positiva. Harry Redknapp har fått struktur på defensiven och har hittat en offensiv idé.
Ni minns säkert hur Harry Redknapp laborerade med fembackslinje i starten av säsongen. Det gav 0–1 i premiären mot Hull och sedan 0–4 mot Tottenham. Backlinjen med Rio Ferdinand, Steven Caulker och Richard Dunne fungerade inte alls.
Mot Liverpool förra helgen gick managern tillbaka till grunderna. 4-4-2. Tvåmannaanfall. Rakare spel.
Det gav en positiv insats mot Liverpool, men inga poäng eftersom QPR lyckades släppa in två mål i slutminuterna.
Igår mot Aston Villa var ordern: Samma hårda arbete, samma intensitet – men inte bjuda på några kontringar. Det fungerade.

Det var ingen välspelad match. ”It’s hardly El Clasico”, som Henry Winter skrev på Twitter i paus. Queens Park Rangers passningsprocent i första halvlek var blott 64 %. Det kändes som 30 %. Men de hade ledningen och det var frukten av den nya, rakare strategin.
Harry Redknapp har gett upp (?) tanken på champagnefotboll och en Niko Kranjcar som ska trippa runt och slå läckra yttersidor. Nu är det 4-4-2 med tuffingarna Karl Henry och Sandro som centrala mittfältare. Leroy Fer får utgå från vänster. Eduardo Vargas inhopp mot Liverpool var så bra att han inte kan lämnas utanför så han har fått platsen som högermittfältare.
På topp har han hittat rätt parhäst till Charlie Austin.
Bobby Zamora fyller 34 år i januari. Det kändes som att han var slut när han lämnade Fulham för två år sedan, men han sköt QPR till Premier League i våras och de två senaste matcherna har han visat att han fortfarande kan vara effektiv som buffel. Med sin tyngd och styrka är han en mardröm att möta.
Centertanken vållade Liverpool stora bekymmer för en vecka sedan. Igår var det han som bröstade ned bollen till Charlie Austin som pricksköt 1–0.
Austin har blivit den målkälla som QPR behöver. Så sent som 2008/09 spelade han semiprofessionellt i Poole Town samtidigt som han försörjde sig som murare. 2012/13 blev det 25 mål på 37 matcher för Burnley i Championship. Igår pangade han in sitt tredje och fjärde mål.
Med Bobby Zamora och Charlie Austin har QPR plötsligt fått ett ”big man/little man-anfall” som kan producera mål mot vilket försvar som helst.
Framför allt har Harry Redknapp mönstrat ett manskap som är beredda att ta jobbet för varandra. Energiknippen som vänsterbacken Yun Suk-young och Eduardo Vargas sätter tonen. Sydkoreanen Suk-young är en duracellkanin av samma snitt som Ji Sung-Park.

En seger räcker förstås inte för att QPR ska lanseras som ett potentiellt mittenlag, men känslan är att Harry Redknapp anammat Tony Pulis räddningsaktion med Crystal Palace från ifjol. Pulis lade om spelsättet mot ett 4-4-2 med längre bollar upp mot nickstarka targetspelare. Hårdare jobb över hela planen. Kan Redknapp få en liknande effekt? Inte omöjligt.
QPR har blivit svårare att bryta ned, tryggare defensivt, framför allt när man suddat bort naiviteten som kostade laget kontringar och poäng mot Liverpool. Med det långa, raka spelet upp på en stark targetspelare (Zamora) har de fått ett enkelt anfallssätt som uppenbarligen gynnar lagets målspruta Charlie Austin. Samtidigt finns fortfarande individuell kvalitet hos spelare som Leroy Fer.
Tack vare den enklare spelidén och nya attityden – och en pånyttfödd Bobby Zamora – har QPR gett sig själva chansen att rädda kontraktet.

Aston Villas optimism som bortblåst
Den 13 september åkte Aston Villa till Anfield, nollade Liverpool och gick därifrån med alla tre poängen sedan Gabriel Agbonlahor gjort matchens enda mål. Tränaren Paul Lambert belönades med ett nytt kontrakt. Det pratades om att hans unga Villa hade mognat och var redo att sikta på en plats på övre halvan. Jag ställde frågan om laget var flygfärdigt efter ett par år av tålmodigt utvecklingsarbete.
Sedan dess har Aston Villa spelat fem matcher. Och förlorat fem. Visserligen har motståndet varit tufft. Arsenal, Chelsea, Manchester City och Everton innan QPR blev för svårt igår. Men det som är mer bekymmersamt är att laget inte ens gjort mål på dessa fem matcher.
Trots att Christian Benteke är tillbaka i spel efter lång skadefrånvaro. Belgaren såg rostig ut igår och Lambert varnade för att han behöver sex-sju matcher innan han är i form.
Aston Villa har fortfarande svårt att attackera på andra sätt än genom kontringsspel. I matcher där de ska föra spelet har de svårt att hitta vägar igenom. Igår mot QPR hade Villa 65 procent av bollinnehavet. Ändå kändes QPR mer spetsigt.
Avsaknaden av axelskadade Fabian Delph är stor. Carlos Sanchez är en bra spelare (som visserligen bjöd på QPR:s andra mål igår), men mittfältet saknar Delphs kreativitet och förmåga att ta fram bollen i plan med fart. Balansen med Ashley Westwood (destroyer), Tom Cleverley (passer) och Fabian Delph (runner) var bättre.
Paul Lambert har en del att jobba på när det gäller lagets förmåga att öppna motståndare på andra sätt än genom kontringsspel.
I de kommande tre matcherna väntar Tottenham, West Ham och Southampton. Knappast enkla motståndare sett till säsongsinledningen.
Aston Villa måste vända trenden snabbt annars kommer även denna säsong att handla om krig för att undvika bottenstriden.

Bäste anfallaren och bäste försvararen saknades.
Ändå åkte Aston Villa till Anfield och plockade med sig alla tre poängen på lördagskvällen.
Har Paul Lambert något stort på gång?

Eftersom mina lördagar senaste och kommande månaden – som nybliven huvudansvarig tränare – ägnas åt att försöka hålla Karlbergs BK kvar i division 2 så missade jag toppmatchen på Emirates. Smällar man får ta. Har inte missat många toppmatcher i Premier League de senaste tio åren, men så är det. Får plocka en repris i veckan.
Däremot kom jag hem lagom till att Liverpool tog emot Aston Villa. Förutsättningarna inför detta mötet var ju lite överraskande. Inför omgången parkerade Aston Villa på tredje plats efter en stark inledning.
Samtidigt var det ju just en sådan här match som skulle kunna bli ett brutalt uppvaknande. Det brukar bli så. En underdog gör ett par bra resultat mot begränsat motstånd, haussen börjar – sedan faller man platt när man testas ordentligt.
Men trots avsaknad av Ron Vlaar i mittförsvaret och Christian Benteke i anfallet var det ett beslutsamt Villa som inledde bäst på Anfield. Innan hemmalaget vaknat till hade Villa skapat tre vassa lägen.
Ett av dessa resulterade när Gabriel Agbonlahor fick en tå på bollen efter en hörna och petade, retfullt, in bollen intill stolpen.
Gabby Agbonlahor som jag hade en egen utläggning kring i senaste avsnittet av vår PL-podcast. Där slog jag fast att engelsmannen är en ”ketchupspelare”, att han levererar i sjok för att sedan gå in i torrperioder.
Än så länge finns det rinnande ketchup i flaskan.

Det här var dock en insats som handlade främst om disciplinerat försvarsspel. Paul Lambert hade valt bort individuell skicklighet (Charles N’Zogbia) för tvåvägsspel (Kieran Richardson). När Andreas Weimann dessutom sjönk ned på sin kant bildade Villa ett tätt 4-5-1 som Liverpool hade svårt att ta sig igenom. Tremannamittfältet med Ashley Westwood, Tom Cleverley och Fabian Delph såg ut att ha spelat tillsammans i många år. Cleverley gjorde en stark debut och Delph fortsätter att övertyga.
Visst hade laget chanser, konstigt vore väl annars, men sett till bollinnehavet skapade man inte så många farliga lägen. Coutinho var närmast med ett skott i insidan av stolpen.
Istället blev det en match där Philippe Senderos och Nathan Baker fick dominera i de bakre leden. De hade full kontroll på Mario Balotelli och när Raheem Sterling började på bänken saknade Liverpool spets. Adam Lallana gjorde debut och blixtrade till vid ett par tillfällen, men behöver nog fler matcher för att kunna göra skillnad. Detsamma gäller Lazar Markovic.

Vi ska inte dra för långtgående slutsatser av Aston Villas starka start. Ifjol inledde de som bekant med att besegra Arsenal på bortaplan med 3–1 i premiären för att sedan hamna i bottenstriden.
Men vi kan konstatera att utsikterna ser bättre ut nu. Paul Lambert har blandat upp den unga truppen med rutin. Baker, Westwood, Delph har blivit ett år äldre (och ett år bättre?). Brad Guzan är fortfarande en stabil sista utpost. Från bänken har Lambert numera lyxen att kunna sätta in en meriterad Carlos Sanchez, nyförvärvet från Elche, på defensivt mittfält för att stänga butiken. Det har varit Villas svagaste lagdel tidigare. Nu är känslan att centralt mittfält är rätt vasst.
När Ron Vlaar och Christian Benteke är tillgängliga borde det, rimligen, kunna bli ännu bättre.
Paul Lamberts gäng kanske är flygfärdigt efter ett par års tålmodigt utvecklingsarbete?

Förra säsongen:
Premier League: 15.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

En ägare som vill sälja klubben, en vd som klivit av sitt uppdrag och en tränare som många fans till ha bort.
Det är kaos i Aston Villa och säsongen har inte ens börjat.

En dag efter att säsongen tog slut i våras meddelade ägaren Randy Lerner att han ville sälja Aston Villa. Det kom inte på något sätt som någon överraskning. Klubben har gjort förluster på närmare 2,5 miljarder kronor sedan 2006 och känslan var att amerikanen tröttnat.
Men det är en sak att sätta upp klubben till försäljning, en annan att hitta en köpare.
Med mindre än två veckor kvar till säsongen har Randy Lerner och fansen fått konstatera att det kan bli en utdragen process. Ett rykte om att Lerner är på brittisk mark har tagits som ”indicier” om att en affär kan vara på gång.
I tuffa tider får man greppa efter halmstrån.

Som om inte klubben haft nog med turbulens.
I slutet av förra säsongen sparkades assisterande tränaren Ian Culverhouse och ”head of football operations” Gary Karsa på grund av disciplinära skäl.
I juli meddelade klubben att vd:n Paul Faulkner klivit av sitt uppdrag. Ekonomichefen Robin Russell leder nu den dagliga verksamheten.
Aston Villa är en klubb vars ägare vill släppa taget, en klubb som saknar en vd och med en tränare vars förtroendekapital är lågt.

Aston Villas placeringar de tre senaste åren är 16, 15, 15. Väldigt lite talar för att dessa noteringar ska förbättras.
Efter förra årets premiär, 3–1-segern borta mot Arsenal, fanns det många som tippade att Paul Lamberts unga spelare skulle vara flygfärdiga. Så var inte fallet. Entusiasmen dog fort och nu finns inga såna förhoppningar bland fansen på Villa Park. Det blir att kriga på undre halvan igen.
Randy Lerners hållning har gjort att Paul Lamberts förutsättningar är tuffa. Ägaren har inte varit särskilt villig att spendera pengar på sitt projekt så sommarens värvningar består i första hand av Joe Cole, Philippe Senderos och Kieran Richardson, alla på free transfer.
Det är ett steg bort från Paul Lamberts tidigare filosofi om att satsa på unga spelare. Nu har han istället hämtat in herrar med Premier League-rutin. Återstår att se om dessa ”chansningar” betalar sig.
Aston Villas begränsade resurser har gjort att man plockat in Alan Hutton och Darren Bent från frysboxen. Anfallaren Bent symboliserar senaste årens misslyckande och mismanagement.
Ena året köptes han för en rekordsumma. Nästa år är han utfryst och bänkad, vilket kapat spelarens marknadsvärde.
Kan Darren Bent vakna till liv och hitta målet så är det en viktig förstärkning. Kan Charles N’Zogbia hitta tillbaka från sin skada har Villa ytterligare sparkapital.

Det bästa tillskottet är dock Jores Okore, den danske mittbacken, som känns som ett nyförvärv eftersom han missade nästan hela debutsäsongen med en knäskada. De få matcher han hann göra innan var lovande.
En högprofilerad värvning är annars en herre som inte kommer att dra sig matchtröjan (gissningsvis kanske är bästa att tillägga). Som ny assisterande tränare har Paul Lambert anställt Roy Keane. Den förre Manchester United-spelaren lyckades inte som manager, men han ansvarar nu för träningarna i Villa och uppges ha imponerat på en del spelare.

På pluskontot är att Aston Villa, hittills, inte tappat någon etablerad spelare. Ron Vlaar, mittbacken som gjorde succé i VM, är kvar trots att han bara har 12 månader kvar på kontraktet. Christian Benteke, som hade en ojämn fjolårssäsong och sedan blev skadad, är kvar och väntas leda anfallet.
Det blir fundamentalt att behålla Vlaar som får uppdraget att hålla ihop försvaret. Utan honom ökar risken att hamna på någon av nedflyttningsplatserna.
Och då kommer Randy Lerner få ännu svårare att sälja klubben.

Tänkbar startelva:
Guzan – Lowton, Okore, Vlaar, Richardson – Bacuna, Westwood, Delph – N’Zogbia, Benteke, Agbonlahor.

In: Joe Cole (West Ham United), Tom Leggett, Isaac Nehemie (Both Southampton, Undisclosed), Philippe Senderos (Valencia), Kieran Richardson (Fulham).
Out: Jordan Bowery (Rotherham United, £250,000), Marc Albrighton (Leicester City), Nathan Delfouneso (Blackpool), Nicklas Helenius (Aalborg, Loan), Yacouba Sylla (Erciyesspor, Loan), Jed Steer (Doncaster Rovers, Loan).
Released: Aidan Grant, Andras Stieber. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Christian Benteke.
Håll ögonen på: Fabian Delph.

Silva var katalysatorn – som vanligt
I 63 minuter var det en regntung plan, en storspelande Brad Guzan, en mur av Aston Villa-försvarare och en otålig publik som började bli nervös. Det var en sån kväll där titelchanser kan spolas bort i regnet.
Sedan kom det förlösande målet. Och då visade Manchester City prov på sin enorma styrka.

Den där sanningen om att lag som inte har något att spela för säljer sig billigt har kommit lite på kant i dagarna. Crystal Palace fixade en osannolik upphämtning till 3–3 mot Liverpool i måndags och när Paul Lambert kom till Etihad var det inte för att ”spela ut” och bjuda de egna fansen på något nu när hans lag ändå var klara. Nej, Paul Lambert kom till Etihad som om hans lag spelade med kniven mot strupen. Fembackslinje. Riskminimering. Noga valda tillfällen där man gick framåt.
Det fanns dock en liten skillnad mot en numera så frekventa ”parkera-bussen-taktiken”. Aston Villa sjönk inte ned med backlinjen i knäet på sin målvakt. Istället höll de upp linjen.

Situation från första halvlek där vi kan se Aston Villas ”high-line”. City på väg att kontra och Silva (närmast mittpunkten) kommer strax få bollen av Yaya Touré med ett hav bakom backlinjen att sätta in bollen på. Ovanlig taktik på bortaplan mot topplagen.

Det var ett logiskt val när Manchester City saknade Sergio Agüero och startade med Edin Dzeko som ensam striker. Dzeko har en del förtjänster, men djupledsspelet är knappast en av dem. Därför var Villa tämligen tryggt i att de kunde släppa ytan bakom backlinjen, vilket är ovanligt nuförtiden i Premier League.
Regnet som öste ned över Etihad förenklade knappast uppgiften för hemmalaget. De dominerade första halvlek och skapade ett par farliga chanser, men så långt hade Villa hyfsad kontroll. Och då fanns förstås fortfarande möjligheten/risken att gästerna skulle sticka upp i en kontring och sätta 0–1, vilket garanterat hade chockat City-spelarna.
Men City är ett fint, gediget och metodiskt lag. De fortsatte med samma idé, med skillnaden att de gjorde det lite snabbare, lite mer distinkt. Yaya Touré, som styrde nästan varje uppspel i Fernandinhos frånvaro, var briljant i sina val. Ibland spelade han kort, ibland långt, ibland hittade han in med ett instick.
Ett annat geni tog över showen temporärt.

Det är ofta mål och assist väger tungt när vi bedömer offensiva spelares prestationer över en säsong. Det är kanske naturligt eftersom det är det mest konkreta i deras arbetsbeskrivning, men i David Silvas fall blir det extra orättvist. Hans främsta egenskap är nämligen inte att göra mål eller ens passa fram till mål utan att skapa mål.
Med en vändning, mottagning, passning, vrickning. Det kan handla om att skapa tid för sig själv, en tidsvinst som sedan finns med i hela anfallet.
1–0 var exempel på det här. Aston Villa hade flyttat sig med perfektion stora delar av matchen, men när Ciaran Clark hamnade som vänsterback och skulle ta sig in i mitten uppstod en kommunkationsmiss. David Silva upptäcker sånt. En perfekt passning till Pablo Zabaleta och så hade Edin Dzeko (vem annars?) bara att raka in bollen.
2–0 var ett nästan identiskt exempel, men nu fick Silva inte ens en ”hockeyassist” eftersom Guzan räddade skottet från Samir Nasri och målet kom först på returen från Dzeko.
David Silvas betydelse som katalysator för City ska inte underskattas.
Innan kvällen var över hann Yaya Touré med att solospringa in 4–0 som bara han kan.

Manchester City hade två matcher till titeln. Nu återstår bara en: West Ham United hemma på söndag.
Kan de bränna det? Klart de kan. Allt kan hända, den som tvivlar har inte följt den här ligan tillräckligt de senaste åren.
Men West Ham behöver mer av Sam Allardici än Sam Allardyce för att Liverpool ska ha en chans.

Yaya Touré är världens bästa mittfältare
David Silva är fundamental för Manchester City på offensiv tredjedel, men det finns en annan spelare som är ännu mer drivande över hela planen.
Yaya Touré.
Den väldige, imponerande, fenomenale Yaya Touré. Får han tillräckligt med credit av oss?
30-åringen har varit fullständigt magisk den här säsongen. Han har fått sina hyllningar, absolut, men inte så många som han hade fått om han varit engelsman.
Samir Nasri slog fast i mars att Yaya Touré hade varit erkänd som en av världens bästa spelare om han kommit från Europa eller Sydamerika.
Yaya Touré höll med när han talade med BBC en månad senare:
– Jag tycker att det Samir sa definitivt stämmer. Ärligt talat så kommer erkännandet bara från fansen. Jag vill inte vara hård och negativ, men jag är bara ärlig.
– Jag är stolt afrikan. Jag vill försvara Afrikanska folket och jag vill visa världen att afrikanska spelare kan vara lika bra som europeiska och sydamerikanska.

Vi kan säkert dividera om Yaya Touré redan fått den statusen han är förtjänt av, men jag har har en känsla av att många nöjt sig med ”ligans bästa mittfältare” på sin höjd. Stannat där. För mig är Yaya Touré världens bästa mittfältare. Då pratar vi sett till den här säsongen eftersom det är det som är väsentligt just nu. Utan snack.
Ett vanligt Premier League-år hade han fått pris som ligans bästa spelare, vilket hade gett enormt eko runt om i fotbollsvärlden, men nu hade han otur att Luis Suárez varit överjävligt bra i Liverpool.
Yaya är den mest kompletta fotbollsspelaren av alla. Och då menar jag alla. 30-åringen (fyller 31 på tisdag) är förmodligen en av få som skulle kunna spela på samtliga tio positioner och ändå platsa i de många storklubbar. Vänsterback? Han skulle nog greja det. Forward? Var så säkra. Mittback? Glömt att han spelade mittback i CL-finalen 2009 och höll koll på Manchester Uniteds offensiv med Rooney, Ronaldo och Tévez?

Hans 4–0-mål igår var ett typiskt Yaya-mål. En solorush där han såg ut som den där överlägsna P10-spelaren som tar bollen och springer genom hela motståndarlaget, som Naill Quinn konstaterade i Sky Sports.
Mittfältaren fick bollen vid mittlinjen och när ingen Aston Villa-spelare stötte direkt så accelererade han bara i väg som en travhäst på ett upplopp. Han gled ifrån alla och dunkade in bollen.
Det var kronan på ett nytt, magiskt Yaya-verk.
I sommar kommer ett fotbolls-VM där Neymar kommer att vara det största affischnamnet. Det kommer att snackas om Messi, Ronaldo, Suárez, Ribéry, Cavani, Iniesta, Hazard.
Jag hoppas att Yaya Touré visar i Brasilien att han förtjänar att nämnas bland de namnen.

Två omgångar kvar. Sex lag på allvar inblandade i bottenstriden.
Här synar vi klubbarnas form, program och skadeläge inför avgörandet.

15) West Bromwich, 36 poäng -12

Återstående matcher: 2/5.
Arsenal (b), Sunderland (b), Stoke (h).
Kommentar: En bortafight mot Arsenal som vlll säkra fjärdeplatsen, ett formstarkt Sunderland borta och Stoke hemma. Det är avslutningsmatchen som möjligen känns som en tacksam match för WBA. Det bör dock räcka med en seger för Pepe Mels gäng, vilket gör att jag tror att de grejar det i sista omgången.

Skadeläget: 3.
Steven Reid, Liam Ridgewell, Garath McAuley, Zoltán Géra.
Kommentar: Tre spelare ur ordinarie backlinjen saknas, men läget är inte så dystert som det kan tyckas. McAuley ska vara tillbaka till helgen, vilket är en boost för WBA.Ridgwells frånvaro täcks upp av Billy Jones.

Formen: 3.
Kommentar: Efter den nattsvarta perioden där laget bara vann en enda match från 3 november–15 mars har WBA tagit tre segrar på de sju senaste matcherna. Pepe Mel har skruvat ned sina ambitioner om ett högt presspel.

Formen hos  nyckelspelare: 4.
Kommentar: Ben Foster svarade för en mycket bra match senast mot West Ham.

Tränare: 2.
Kommentar: Pepe Mel är en skicklig tränare som gjorde fina resultat i Real Betis, men han har haft problem att anpassa sig till Premier League. Hans idé om att införa ett högt presspel med WBA – vars spelartrupp inte var anpassat för det – togs inte emot väl av spelarna.

Totalt: 14/25.

Tips: Klarar sig tack vare utgångsläget.

16) Aston Villa, 35 poäng -17

Återstående matcher: 3.
Hull (h), Manchester City (b), Tottenham (b).
Kommentar: Aston Villa har tre matcher på sig och mötet med Hull City är ett utmärkt tillfälle att i praktiken säkra kontraktet.
– Vi har en cupfinal mot Hull och vi måste vinna den, säger tränaren Paul Lambert.
Poäng borta mot Manchester City och borta mot Spurs är inte direkt någon garanti.

Skadeläget: 1.
Gary Gardner, Nicklas Helenius, Christian Benteke, Libor Kozak, Jores Okore, Charles N’Zogbia, Joe Bennett, Leandro Bacuna.
Kommentar: Bacuna, Bennett, Helenius väntas vara tillbaka till helgen, men avsaknaden av Christian Benteke och Libor Kozak är kämpig.

Formen: 1.
Kommentar: Villa har fem förluster på de sex senaste matcherna och målskillnaden 4–15.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Brad Guzan har visat stabil form hela säsongen, även om han inte varit lika bra som ifjol.

Tränare: 3.
Kommentar: Paul Lambert har inte vunnit många vänner på Villa Park, men han har åtminstone erfarenhet från en bottenstrid med Villa förra året. Den rutinen kan bli värdefull.

Totalt: 11/25.

Tips: Vinner i helgen och klarar sig kvar.

17) Sunderland, 32 poäng -20

Återstående matcher: 4.
Kommentar: Ett nytänt Manchester United på Old Trafford lär bli tufft, men hemmamöten med West Bromwich och Swansea ger Gustavo Poyets mannar en gyllene möjlighet att klara kontraktet.

Skadeläget: 3.
Steven Fletcher, Ki Sung-Yeung, Carlos Cuéllar, Keiren Westwood.
Kommentar: Steven Fletchers målgaranti har varit saknad i Sunderland. Laget klarade sig väl utan Ki Sung-Yeung senast.

Formen: 4.
Kommentar: Efter den nattsvarta trenden som innebar åtta förluster på nio matcher har Sunderland vaknat i elfte timman. Kryss borta mot Manchester City följdes upp med seger borta mot Chelsea och 4–0 hemma mot Cardiff City.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Adam Johnson valdes till månadens spelare i januari. Hans form har avtagit efter det.

Tränare: 3.
Kommentar: Gustavo Poyets PL-erfarenhet är begränsad, men han har onekligen inneburit ett lyft för Sunderland.

Totalt: 16/25.

Tips: Klarar sig kvar tack vare sin starka form.

18) Norwich City, 32 poäng -32

Återstående program: 1.
Chelsea (b), Arsenal (h).
Kommentar: Får man välja är det inte dessa matcher man hade önskat. Chelsea har fortfarande en teoretisk chans på titeln. Poängchansen finns hemma mot Arsenal i sista omgången. Men det är inte direkt någon garanti…

Skadeläget: 4.
Joseph Yobo.
Kommentar: Norwich har inga tunga avbräck.

Formen: 1.
Kommentar: Norwich har fem raka förluster, och även om insatsen i andra halvleken hemma mot Liverpool häromveckan var positiv är det poängen som räknas i nuläget.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Robert Snodgrass är Norwich största kreativa källa i offensiven. Han har varit ett av få ljus under en dyster vår.

Tränare: 1.
Kommentar: Neil Adams är säkert en kompetent tränare, men att ge honom tränarjobbet efter sparkade Chris Hughton med fem omgångar kvar var som att kasta en pojkspoling till vargarna.

Totalt: 10/25.

Tips: Spelprogrammet, formen och trenden talar emot Norwich.

19) Fulham, 31 poäng -42

Återstående matcher: 3.
Stoke (b), Crystal Palace (h).
Kommentar: Stoke är visserligen starkt hemma på Britannia, men laget har inget att spela för och Fulham har två matcher som är fullt möjliga att vinna.

Skadeläget: 4.
Damien Duff, Kostas Mitroglu.
Kommentar: Mitroglu var spelaren som skulle frälsa Fulham, men i dagsläget hade han ändå inte fått spela. Dels på grund av att han är matchotränad, dels för att Hugo Rodallega gjort så bra ifrån sig.

Formen: 2.
Kommentar: Fulham vann inte en match från 15 jan–15 mars. De två segrarna mot Aston Villa (2–1) och Norwich (1–0), gav laget en livlina. Men den tappade 2–0-ledningen senast mot Hull kan ha satt sig i huvudena på spelarna.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Målvakten David Stockdale är inte Fulhams mest kända eller bästa spelare, men han kommer att ha en nyckelroll i slutskedet.

Tränare: 3.
Kommentar: Felix Magath är en meriterad tränare, men hur länge räcker gamla meriter?

Totalt: 14/25.

Tips: Fulham behöver förmodligen vinna båda sina matcher. Det är inte säkert att det räcker heller. Jag har svårt att se dem greja det.

20) Cardiff City, 30 poäng, -38

Återstående program: 2.
Newcastle (b), Chelsea (h).
Kommentar: Cardiff behöver vinna båda sina matcher för att ha en rimlig chans att hänga kvar. Newcastle är i usel form, men lär vilja bryta sin trend inför hemmafansen. Chelsea kan eventuellt kriga om titeln ända in i slutomgången.

Skadeläget: 4.
Andrew Taylor, Craig Noone, Mark Hudson.
Kommentar: Craig Noone är ett avbräck för Ole Gunnar Solskjaer. De övriga klarar han sig utan.

Formen: 2.
Kommentar: ”Bara” två förluster på de fem senaste. Å andra sidan har dessa nederlag varit 0–3 mot Crystal Palace och 0–4 mot Sunderland. Det mesta talar emot Cardiff.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Målvakten David Marshall har varit en av ligans bästa under säsongen – trots att Cardiff släppt in massor av mål. Senast mot Sunderland var han mänsklig.

Tränare: 2.
Kommentar: Ole Gunnar Solskjaer har inte fått ordning på Cardiffs försvarsspel.

Totalt: 13/25.

Tips: Åker ur Premier League.

***
Vad tror ni om bottenstriden?

Han stämplades som supertalang, imponerade på en italiensk stortränare innan skadorna stoppade hans framfart.
Vägen mot toppen blev längre än han hade tänkt sig, men nu har Aston Villas Fabian Delph, 24 år, äntligen fått ta klivet som många förväntade sig.

Det är länge sedan nu, men ni kanske minns när de svenska Premier League-rättigheterna fortfarande tillhörde Canal Plus. Då fanns under en kort tid ett fredagsprogram som leddes av Jonas Dahlquist, ”Rule Britannia”, där två inbjudna gäster diskuterade olika ämnen i engelsk fotboll.
Jag minns inte så mycket av mitt besök, men en sak har jag en klar bild av: Jonas drog små lappar ur en hatt och läste upp en slumpvis vald fråga som kunde handla om allt mellan himmel och jord så länge det fanns en koppling till Premier League. Min fråga löd:
”Vilken spelare slår igenom nästa säsong?”.
Jag hade inte överhuvudtaget funderat över vem som kunde tänkas slå igenom nästan ett år framåt i tiden, och när bandet rullar är det svårare än man kan tro att tänka klart, men det första namnet som ploppade upp var Fabian Delph, en anonym men lovande mittfältare i Aston Villa. Jag motiverade, ungefär, så här:
– Han imponerade stort på försäsongen. Nu har han fått ett års erfarenhet och jag tror att han kan få sitt genombrott nästa säsong.
Två månader senare, i april 2010, revs den profetian i bitar när Fabian Delph skadade korsbandet allvarligt. Det dröjde åtta månader innan han spelade en tävlingsmatch igen.

Fabian Delph anlände till Aston Villa som en supertalang. Han slog igenom i Leeds United som en spelskicklig, offensiv mittfältare.
Första framträdandet i Villa blev ren och skär succé. I en träningsmatch mot Fiorentina var Delph så att självaste Cesare Prandelli, nu italienske förbundskapten, berömde honom efteråt.
– Agbonlahor och Young visste jag om. Men den här Delph kände jag inte till, sa en imponerad Prandelli efteråt.
Men första året i Premier League gick trögt och efter den ödesdigra knäskadan på våren bromsades den där karriären som jag förutspådde skulle ta fart.
När Fabian Delph väl var frisk i slutet av året var Aston Villa inte en optimal klubb för en ung och lovande mittfältare.
Då hade Gérard Houllier ersatt Martin O’Neill som tränare. Delph startade bara fyra matcher i ligan, men belönades ändå med ett nytt fyraårskontrakt.
Året efter anlände Alex McLeish. Delph lånades ut till Leeds under våren 2012 för att få speltid. Tyvärr var olyckan framme igen. I ett möte med Coventry i februari skadade han ankeln. Diagnosen: Säsongen var över. Igen.

Det var först när Paul Lambert tog över Aston Villa som Fabian Delph etablerade sig i startelvan. Lambert struntade i tidigare meriter och valde helt sonika att satsa på unga, hungriga spelare. Under våren, när Aston Villa reste sig och räddade kontraktet, bildade Delph ett starkt mittfält med Ashley Westwood och Yacouba Sylla. Det bådade gott inför framtiden.
Den här säsongen har Fabian Delph, äntligen, fått sitt genombrott. Det började redan i premiären där han var fullständigt dominant när Aston Villa skrällde och vann med 3–1 borta mot Arsenal. Delph demonstrerade sina box-to-box-kvaliteter. Arbetskapaciteten, tuffheten – och framför allt en egenskap som få mittfältare behärskar: Förmågan att ta sig förbi sin motståndare.
Under hösten harvade Aston Villa i ett ingenmansland. De hade inget med Europaplatserna att göra, men de lyckades samtidigt hålla sig på bra avstånd från bottenstriden, vilket betydde att de undvek kris-rubrikerna.
Var det någon spelare som förtjänade att lyftas fram vid sidan av lagkaptenen Ron Vlaar var det utan tvekan Fabian Delph.
– Fabian har varit excellent under de 18 månader som jag varit klubben, säger Paul Lambert till Birmingham Mail. Han har enorm potential att bli en toppspelare och om han behåller fötterna på jorden, fortsätter lära sig, fortsätter göra det han gör nu så får vi se hur långt han når.
Tidigare under säsongen spelade han bredvid Ashley Westwood som en av två sittande mittfältare. Även om Westwood hade störst ansvar defensivt kom Delph till få avslutslägen. Senaste tiden, när Paul Lambert använt en mittfältsdiamant, har dock Delph fått mer utrymme att gå i väg offensivt. I lördags betalade det sig med ett mål i toppklass.

Fabian Delph gjorde inget ligamål under sina fyra första säsonger i Villa. Den här säsongen
har det blivit tre fullträffar i Premier League. Foto: TT

Fabian Delphs insats i lördags mot Chelsea var en av snackisarna efter helgen. José Mourinho lyckades visserligen se till att det mesta från matchen kretsade kring domaren Chris Foy (med viss rätta), men det vore synd att missa att lyfta fram Fabian Delphs avtryck. Han klackade in segermålet i slutskedet, visst, men insatsen innehöll så mycket mer. Han sprang stundtals sönder Chelseas mittfält.
Nu är det till och med snack om landslaget. Paul Lambert slog ett slag för Delph redan i höstas, men efter matchen mot Chelsea har fler fått upp ögonen för Aston Villa-spelaren. Roy Hodgson har ett par givna mittfältare, men när spelare som Tom Cleverley underpresterat grovt finns chans för outsiders. Fabian Delph skulle kunna vara en joker, även om han själv tonar ned chanserna att få åka med till Brasilien.
– Mitt jobb är att prestera mitt bästa för min klubb. Jag tror att alla spelare har en ambition om att få representera sitt land, men jag gissar att jag är en bit bort. Det verkar som att det finns många engelska mittfältare av hög kvalitet som ligger ett steg framför mig i dagsläget, säger han till Sky Sports.
Det kommer nog att krävas ett par skador för att Delph ska få åka med, men bara det faktum att han nämns i diskussionen understryker hans utveckling. Nu när han etablerat sig i Premier League kan han blicka tillbaka på de tunga åren när han drogs med skador och karriären stagnerade.
– Jag tror att alla spelare är sin värsta kritiker, men jag är bara ärlig. Starten på min karriär här var hemsk. Det berodde på skador, det var inte mycket jag kunde göra åt det. Antagligen är främre korsbandet den värsta skadan du kan få inom fotbollen  Jag skadade även menisken och ledbandet. Det har varit en tuff tid, men fystränaren Alan Smith har hjälpt mig sedan dess. Jag har inte missat en träning sedan managern kom hit, förutom om jag varit sjuk. Att ta sig igenom skadebekymren handlar enbart om vilja och hårt arbete, från kl 9 på morgonen till 3 på eftermiddagen.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.
11 feb: Raheem Sterling.
5 mars: Luke Shaw.

Det som såg så spännande ut i premiären har utvecklats till en ny, intetsägande säsong.
Aston Villa söker fortfarande efter sin identitet.

Emirates, 17 augusti:
Hemmafansen vill inte tro att det är sant. Arsenal har än en gång fått uppleva ett jobbigt transferfönster och förlusten hemma mot Aston Villa är för mycket för vissa av supportrarna. I slutskedet av matchen vädrar de sin vrede. Vissa kräver Arsène Wengers avgång. Fransmannen har aldrig varit mer pressad under sin tid i klubben.
Samtidigt på bortalagets tränarbänk: En ung, lovande coach som tagit sig igenom skärselden och nu ser ut att kunna ta sats mot toppen.

Paul Lambert hade en tuff debutsäsong på Villa Park. Hans lag sladdade i tabellen, spelade tråkig fotboll och räddades endast av en briljant Christian Benteke i anfallet. Det såg ut som han åldrades med tio år första sex månaderna. Men framåt våren var känslan ändå positiv.
Aston Villa klarade kontraktet, de gjorde det med ligans ungdomligaste startelva. Det fanns anledning att tro att dessa spelare, med ett års Premier League-spel i benen, skulle kunna ta ytterligare kliv framöver.

Det var därmed inte konstigt att optimismen bubblade efter att Aston Villa åkt till Emirates och vunnit premiären. Jag fick mejl från Villa-fans som med nytänt hopp trodde att laget skulle utmana om Europaplatser.
Det är lätt att skena i väg och det fanns ju flera anledningar till att göra det det: I försvaret imponerade lovande namn som Nathan Baker och Matthew Lowton. Fabian Delph såg ut som den där supertalangen som skapade så stor hausse i Leeds. Anfallet med Andreas Weimann, Gabby Agbonlahor och Christian Benteke hade bibehållit formen från förra våren.
Den entusiasmen dog ganska fort, i takt med att förlusterna radade upp sig under hösten. Christian Benteke blev skadad och tappade formen. Avsaknaden av en kreativ mittfältare var uppenbar.
Så det som lovade så mycket ebbade ut. Det här ser ut att bli en ny intetsägande säsong för Aston Villa. De har legat i ett ingenmansland hela tiden. Inte under strecket så att vi fått anledning att ta fram krisstämpeln. Inte i närheten av toppskiktet så vi fått anledning att uppmärksamma dem.

Så vad är problemet? Aston Villa har onekligen en hel del talangfulla spelare.
I min bok handlar det om en brist på ledartyper.
Medan andra klubbar i samma region av tabellen har åtminstone en mittfältstyp som kan gå i bräschen för lagkamraterna, en karaktärsspelare, står Aston Villa utan.
Cardiff har Gary Medel, West Ham har Mark Noble (även om han varit sämre den här säsongen), Norwich har Alexander Tettey/Bradley Johnson, Hull har Tom Huddlestone, Fulham har Steve Sidwell/Scott Parker, Southampton har Morgan Schneiderlin, West Bromwich har Youssouf Mulumbu/Claudio Yacob. Till och med Crystal Palace har den sortens ledartyp i Mile Jedinak. Stoke har ingen sådan mittfältare, men istället ett helt koppel av fysiska spelare som skrämmer slag på motståndare.
Aston Villa har en positionssäker Ashley Westwood, en box-to-box-spelare i Fabian Delph och en frisparksspecialist i Leandro Bacuna. Men ingen spelare som sätter sig i respekt hos med- eller motspelare.
Gabriel Agbonlahor är Aston Villa ”through and through”, men inte den spelaren man lutar sig emot när det blåser. Han är en ”ketchup-spelare”; han gör sina mål i klump, sedan kommer ingenting under ett par månaders tid.

Den enda ledarfiguren Aston Villa har är Ron Vlaar. Gott så, men det räcker inte. Laget står och faller med honom. Det är han som styr försvarskollegorna med järnhand, likt en John Terry.
Det är ingen slump att Aston Villa inte vunnit en enda match utan Vlaar den här säsongen. Poängsnittet med och utan holländaren är slående. Med Ron Vlaar i startelvan tar Aston Villa 1,35 poäng per match. Utan honom är snittet 0,2 poäng per match.
Det kan förstås bero på att mittförsvaret är tunt utan Vlaar och långtidsskadade Jores Okore, men det kan också vara så att det understryker det faktum att laget saknar ledargestalter.

Det här, avsaknaden av ledare, är bara ett av Paul Lamberts bekymmer. Igår blev det en poäng efter en mållös batalj i Wales mot Cardiff, men det var knappast någon fantastisk insats som Aston Villa-tränaren ville få det till.
Aston Villa hade visserligen vunnit om anfallarna visat bättre effektivitet och inte David Marshall gjort en fantastisk räddning på tilläggstid, men man ska inte bortse från att Cardiff hade två bollar i virket i första halvlek.
Lamberts laguttagning var uppseendeväckande. Inte nog med att vänsterbacken Joe Bennett spelades på mittfältet. Mittfältaren Leandro Bacuna startade som högerback.
På ett sätt kan man dra en parallell mellan Paul Lambert och David Moyes. De verkar helt svarslösa kring hur laget ska spela en attraktiv fotboll och samtidigt vinna matcher. Vissa av Villas insatser den här säsongen har varit hemska att bevittna.

Aston Villa ligger på elfte plats i tabellen, ett klart godkänt facit. Men samtidigt är det en chimär. Det är bara fyra poäng ned till Sunderland under nedflyttningsstrecket. En skada på Ron Vlaar i det här läget skulle kunna innebära katastrof.
Jag kan inte se att de skulle åka ur (såvida Vlaar är hel), jag kan heller inte se dem klättra särskilt mycket i tabellen. De ligger där de ligger.

Så tills vidare får Aston Villa fortsätta att famla sig fram. Paul Lamberts expansiva ungdomssatning var beundransvärd, men känslan är att klubben stagnerat och söker efter sin identitet. Vad vill ägaren Randy Lerner? Är han beredd att finansiera en satsning i sommar? Förmodligen inte. Är han beredd att ta den ekonomiska risken att laget kan åka ur utan förstärkningar? Förmodligen inte det heller. Det blir antagligen en mellanväg, vilket betyder att klubben hankar sig vidare med förhoppningar om att de unga spelarna ska utvecklas till gedigna Premier League-spelare.
Vad som står helt klart är att laget i sommar behöver få in en till ledartyp.

I säsongsstarten var han en av ligans hetaste spelare.
Sedan kom skadan som förändrade allt.
Inför mötet med Arsenal ikväll har Christian Benteke, 23, varit mållös i tolv raka matcher.

Det är bara fem månader sedan, men för de båda klubbarna som möts ikväll känns det som en evighet sedan.
Arsenal och Aston Villa ställdes mot varandra i Premier League-premiären den 17 augusti. Ett ung, piggt Villa kontrade bort Arsenal och vann med 3–1 på Emirates.
Där och då såg Arsenal ut att återigen ha gjort misstaget att gå bet på transfermarknaden medan Villa framstod som ett tänkbart överraskningslag.
Med Christian Benteke som ostoppbart monster i anfallet fanns det anledning att drömma. Så bra var ”The Big Man”, som tränaren Paul Lambert kallade honom.
Det har hänt en del sedan dess.
Arsenal reste sig, värvade Mesut Özil och förvandlades från krisläge till en titelkandidat.
Aston Villa tappade den nyvunna entusiasmen från våren och blev ett mediokert, kontringsspelande lag utan struktur i passningsspelet.

Det finns en spelare personifierar Villas säsongskurva.
Christian Benteke gjorde två mål i premiären mot Arsenal och var planens kung (tillsammans med vänsterbacken Antonio Luna).
I nästa omgång, då laget övertygade stort borta mot Chelsea (förlust, 1–2), gjorde han mål igen och det började ryktas om bud från Europas storklubbar.
– Christian håller världsklass – alla ser det. Den här säsongen har han varit ligans bästa spelare, sa Gabriel Agbonlahor i mitten av september.
– Jag visste att han inte skulle ha det så kallade andrasäsongssyndromet. Så länge han får rätt service kommer han göra mål överallt.
Det var känslan, men en förödande skada förändrade allt.
Christian Benteke sträckte sig i bortamötet med Norwich 21 september. Konvalescensen blev bara en månad, men han förlorade sitt momentum.
Han gjorde comeback hemma mot Tottenham en månad senare, den 20 oktober, men han såg aldrig riktigt fit ut. Hade inte sitt ”bett”.
Målen uteblev. Fram till mitten av december hade han inte hittat nätet en enda gång sedan fullträffen mot Newcastle 14 september.
Efter ett par veckors vila, som gjorde att han missade den tuffa julperioden, gjorde han comeback mot Sunderland på nyårsdagen.
Då tog Villa äntligen tre poäng, men Benteke fick inte spräcka den mållösa sviten, trots ett par vassa lägen.
Den insatsen var dock ett steg framåt för den store belgaren. Benteke skapade problem för Sunderlands backlinje, precis som han gjorde för alla försvar före skadan.
Faktum är att Benteke, trots sin svaga form, är en av de spelare i Premier League som skapar flest målchanser från ”open play”. Det visar hur viktig han är för Aston Villa.

Paul Lamberts gäng har haft en dyster trend under hösten.
Inte nog med att minnena från premiären snabbt suddades ut med sämre resultat – spelet har varit minst sagt torftigt.
I flera matcher har Villa haft under 35 procent i bollinnehav. Lamberts kontringsfilosofi har gått för långt. Bristen på en kreativ mittfältare är påtaglig.
Dessutom har Lambert fått brottats med skador i backlinjen. Talangen Jores Okore gick sönder tidigt och missar resten av säsongen. När Ron Vlaar också saknats har Villa, helt enkelt, inte räckt till.
Nu är Vlaar tillbaka och det skänker hopp.
Det gör även Lamberts övergång till ett mer utpräglat 4-4-2-system, snarare än 4-3-3. Det är möjligt att det, i det här läget, är vägen framåt för Villa; att likt Tottenham gå tillbaka till scratch och få mer tryck framåt med två strikers.
En hel Ron Vlaar och Christian Benteke är nycklarna om Aston Villa ska kunna lyckas i vår.
Frågan är: Hur länge dröjer det innan Benteke hittar rätt igen?