Arkiv för kategori Blackburn Rovers

- Sida 1 av 2

Targetspelarens renässans

av Kalle Karlsson

Förr var den nickstarke targetspelaren ett givet inslag i alla lag.
Nuförtiden är det den sällsynte jokern som motståndarna får allt svårare att hantera.

Tänker man tillbaka på brittisk fotboll på 90-talet, kommer man osökt att tänka på stora, buffliga centertankar. Alla lag hade en sån.
På den tiden, med tvåmannaanfall, var det standard att ha en stor, nickstark anfallare bredvid en mindre, djupledslöpande spelare. Big man/little man.
Gamle Evertonhjälten Duncan Ferguson var prototypen för den sortens spelare. Han var stor, stark och hade sina främsta kvaliteter i huvudspelet. Den sortens spelare passade utmärkt för dåtidens fotboll. Att ha två små, rappa strikers, ansågs otänkbart. Tankefel. Hur skulle de kunna få fast bollen? Vem skulle ta första duellen när bollen kom flygande från målvakt/backlinje?
I takt med att fotbollen förändrades och blev mer passningsinriktad ville tränare ha en extra spelare på mittfältet. Det ledde i sin tur till att lag började spela med en ensam anfallare. Och då krävdes ett större register hos anfallarna än att bara kunna nicka ned bollar – kravbilden förändrades.

Det här har gjort att nickspecialisten är på utdöende. Visst, det hänger fortfarande kvar en Peter Crouch i Stoke, men Mark Hughes har ibland föredragit andra anfallstyper. I början av säsongen använde han sina snabba, kontringsstarka spelare, Mame Biram Diouf, Bojan Krkic. När Stoke satsar på små anfallare är det ett tecken i tiden.
Det optimala är förstås att hitta anfallare som både kan nicka, springa, dribbla och skjuta, en Didier Drogba, men de är svåra att få fram. Dagens generation anfallare är mindre till storleken, mer tekniska.
Det här har slagit mig tidigare, och det är på intet sätt nytt för denna säsong, men det som blir mer och mer påtagligt är hur nickspecialisten fått en renässans genom att denne är så sällsynt. I och med att försvarare alltmer sällan ställs mot det här hotet så är de ovana när det väl sker.
Igår tog Liverpool emot Blackburn i FA-cupen (0–0, omspel). Gary Bowyers gäng gjorde det briljant defensivt när de neutraliserade ett formstarkt hemmalag. Brendan Rodgers skyllde på låg energi till följd av hårt matchande, och det låter rimligt, men det förklarar inte varför de hade såna problem med Rudy Gestede.
Den tidigare Cardiff-anfallaren har inte gjort några större väsen av sig i engelsk fotboll och dessförinnan tillhörde han ”bara” Metz i Frankrike.
Men han sysselsatte på egen hand Liverpools trebackslinje igår tack vare sin spetskompetens i luftrummet. Den kvaliteten blev än mer påtaglig efter det att Martin Skrtel tvingats utgå (efter just en duell med Gestede). Det kändes som Gestede var ett hot varje gång en luftboll svingades in i Liverpools straffområde.

Det här händer ganska ofta numera, upplever jag. Bobby Zamora har haft sådana matcher för Queens Park Rangers. Han är begränsad som spelare, men fysiskt är Zamora ett monster och tack vare sitt huvudspel kan han, i den enskilda matchen, var ostoppbar. Andy Carroll har varit effektiv för West Ham när han väl varit hel. Peter Crouch fyller fortfarande sin funktion i Stoke och Marouane Fellaini har utgjort Louis van Gaals ”plan b” i Manchester United.
Den store, nickstarke anfallaren är ett effektiv vapen.
Försvararna har fasligt svårt att hantera detta.
Dagens försvarare, vill säga. Jag har svårt att tro att Gary Pallister, Steve Bruce, Steve Bould och Tony Adams hade legat sömnlösa inför duster med såna här spelare. De var själva oerhört starka i luftrummet.
Mittbackarna och deras roll har ju också förändrats och min uppfattning är att det idag finns färre nickstarka mittförsvarare i Premier League än på 90-talet. Idag förväntas du som försvarare även kunna sätta ett vettigt uppspel, inte bara skicka upp bollen mot en blå himmel.
Precis som genomsnittsanfallaren har förändrats har den genomsnittlige mittbacken också gjort det.
Därför våras det för Peter Crouch, Rudy Gestede, Bobby Zamora & Co.

Två slutsatser efter Arsenal–Blackburn

av Kalle Karlsson

Blackburns upprättelse
Det var inte snyggt, det var definitivt inte rättvist. Men oj, så efterlängtad den här framgången var för Blackburn Rovers.
De har fått se sin klubb bli demolerad av naiva ägare från Indien, de har fått se laget förvandlas från ett stabilt mittenlag i Premier League till en mittenklubb i andraligan, de har protesterat och gjort sina röster hörda, men de har inte kunnat göra annat än att se på när deras kära lag tagit steg för steg mot en framtid i Championship.
Idag fick de upprättelse. Alvedon för huvudvärken av tre års vanskötsel.

Blackburn Rovers var tillbakapressat matchen igenom. I första halvlek hade de hyfsat kontroll på händelserna, även om Gervinho borde ha gjort 1–0 när han var fri med Jake Kean.
I andra halvlek hade de inte kontroll på särskilt mycket, men Michael Appletons gäng förtjänar enorm heder för insatsen. De kämpade livet ur sig och försvarade sig som om de spelade för sin överlevnad.
Målvakten Jake Kean var fantastisk. Mittbacken Grant Hanley likaså. Bröderna Olsson gjorde som alltid ett fläckfritt jobb i defensiven. Martin Olsson var dessutom inblandad i segermålet.
I ett läge av matchen där Blackburn var tämligen utspelat, valde svensken att ta en offensiv löpning när Jordan Rhodes gick upp i en luftduell. Det var modigt, men det betalade sig.
Bollen damp ned på Olssons fötter, han sköt, Wojciech Szczesny släppte en retur rakt ut som Colin Kazim-Richards, Arsenalsupporter sedan barnsben, tryckte in i mål. Då återstod cirka 20 minuter av matchen.
Arsenal, där trion Jack Wilshere, Santi Cazorla, Theo Walcott, bytts in minuten dessförinnan skapade ett enormt tryck under slutkvarten. Men Blackburn stod emot, inte minst tack vare 22-årige Jake Keans fina spel mellan stolparna.
Efter ett par mardrömsår – idag fick Blackburns hårt pressade supportrar äntligen anledning att le igen.
Det här var den retroaktiva belöningen för att ha fått utstå många sorger, ännu fler bedrövelser, Venky’s och Steve Kean.
När spelarna efter slutsignalen jublade vid bortasektionen var det inte utan att man unnade dessa luttrade fans den här triumfen.

Snaran runt Wenger dras åt
Avhängda sedan länge i kampen om ligatiteln. Utslagna i Ligacupen av Bradford.
FA-cupen var Arsenals bästa kvarvarande chans att få ett slut på den där titeltorkan. Då kom en ny smäll, ytterligare ett hårt slag för Arsenal och inte minst för Arsène Wengers trovärdighet.
När jag skriver dessa rader en timme efter slutsignalen har ”WengerOUT” trendat på Twitter en stund medan andra lustigkurrar roar sig under hashtaggen ”SinceArsenalLastWonATrophy”.
Det är inte oväntat just nu när känslorna svallar, men den här förlusten blir ett vedträ i de brasor som Arsène Wenger jobbar för att släcka. Det var första gången under hans 17 år i klubben som Arsenal åkte ur FA-cupen mot ett lag från en lägre division.
I ett hälsosamt läge, när laget mår bra och slåss om titlar på annat håll har man råd med en sådan mina. Nu finns knappt något förtroendekapital att ta av.
Arsène Wenger lyfte Arsenal till toppen av engelsk fotboll runt millennieskiftet, men det börjar bli rätt länge sedan hans klubb gav fansen något att fira. Åtta år närmare bestämt.
Fjärdeplatsracet är nu viktigare än någonsin. En missad Champions League-biljett till nästa höst skulle cementera bilden av en klubb på nedgång.

Wenger valde idag att vila Jack Wilshere, Santi Cazorla och Theo Walcott inför tisdagens Champions League-möte med Bayern München. Det var rimligt, inte minst med tanke på att Bayern spelade sin ligamatch mot Wolfsburg redan i fredags.
Sådana beslut tenderar att slå tillbaka om resultaten uteblir. Vi lever som bekant i en resultatstyrd värld.
Problemet var inte att han vilade spelare, problemet var att han inledde med alla tre på bänken. Det hade kanske räckt om en av dem startat och sedan bytts ut tidigt i andra halvlek.
Utan sina tre bästa offensiva spelare hade Arsenal, uppenbarligen, inte tillräckligt med kvalitet för att såra Blackburn. Skillnaden när Jack Wilshere kom in med tjugo minuter kvar och började leverera bollar var total.
– Vi gjorde ett massivt misstag på deras mål. Jag vill inte gå in på detalj. Vi var inte bra nog för att vinna, så enkelt är det. Det är mycket smärtsamt att förlora en match på det sättet. Det är nu viktigt att fokusera på nästa match, sa Arsène Wenger under ett mycket kort framträdande på presskonferensen.

Är det dags för honom att avgå i sommar?
Ja, om våren fortlöper utan rejäla tecken på förbättringar är det läge att stiga åt sidan.
Arsène Wenger har gjort ett fantastiskt arbete med Arsenal, men det känns som han och klubben har nått ett vägskäl där de trampar sig djupare och djupare i kvicksanden. Åtta år utan titlar för en klubb som Arsenal är en lång tid.
Fransmannen har alltid satt prestige i att fullfölja sina kontrakt. Hans nuvarande avtal löper till sommaren 2014.
Om – om – Arsenal missar fjärdeplatsen och inte fullbordar ett mirakel och vinner Champions League i vår tror jag att han gör ett undantag från den hållningen.
Med det stämningsläget som råder bland supportrarna – vilket skulle explodera vid en missad CL-plats – kan jag inte tänka mig att han ens vill vara kvar.

Säsongssummering lag för lag, del 1

av Kalle Karlsson

Då var det dags för nästa säsongssummering.
Här har jag granskar tränarna, lagen och även blickat fram mot silly season.

16) Aston Villa, 38 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 1/5. Flera spelare som underpresterade. Få toppar.
Tränaren: Alex McLeish: 1/5. Negativ spelidé, negativ trend för klubben. Att McLeish fick gå efter säsongen var naturligt.
Mest positivt: Villa har en rad unga spelare i klubben som fått chansen under åren: Lichaj, Weimann, Baker, Carruthers, Gardner.
Mest negativt: Stilian Petrov diagnosticerades med leukemi i mars och fick följa resten av säsongen från läktaren.
Snackisen: James Collins, Chris Herd och Fabian Delph hamnade i bråk på krogen – mitt under brinnande bottenstrid.
Vilka spelare kan säljas: Emile Heskey.
Vilka spelartyper skulle behövas: En defensiv mittfältare och en högerback.
Rimliga värvningar: Grant Holt (Norwich).
Säsongens spelare: 1) Stephen Ireland. Vaknade till liv och spelade som i fornstora dar runt nyår. 2) Shay Given. 3) Darren Bent.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Mittenplacering.

17) QPR, 37 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 2/5. Nu när kontraktet säkrades får vi väl ge godkänt, QPR var trots allt nykomling. Men med de värvningarna hade vi väntat oss lite mer.
Tränaren: Neil Warnock: 2/5. Fick först vara med om kaoset i början av säsongen då klubben bytte ägare och brottas med en egensinnig Adel Taarabt. Laget låg en poäng ovanför nedflyttningsstrecket när Warnock fick gå efter nyår. Mark Hughes: 1/5. Värvade en rad spelare – Bobby Zamora, Djibril Cissé, Samba Diakité, Taye Taiwo – men förbättringen var marginell.
Mest positivt: Med Tony Fernandes fick klubben en ägare som verkar vara mer långsiktig och villig att satsa.
Mest negativt: Joey Barton skämde ut sig i slutomgången mot Manchester City och är avstängd till november. Ingen lär vilja köpa honom och det kostar 120 miljoner kronor att sparka mittfältaren.
Snackisen: Joey Barton. Ena stunden usel, i nästa briljant – för att sedan skapa rubriker med sitt twittrande.
Vilka spelare kan säljas: Joey Barton.
Vilka spelartyper skulle behövas: En central mittfältare och en vänsterback om inte Taiwo blir kvar.
Rimliga värvningar: Alessandro Del Piero (Juventus).
Säsongens spelare: 1) Clint Hill. Mittbacken klev fram och blev en klippa. 2) Jamie Mackie. 3) Alejandro Faurlin.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

18) Bolton, 36 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 1/5. Bolton gjorde det okej med tanke på förutsättningarna – skador på flera nyckelspelare redan innan säsongen startat. Men visst hade vi önskat oss mer av spelare som Kevin Davies, Paul Robinson, Jussi Jääskelainen.
Tränaren: Owen Coyle: 2/5. Den skotske tränaren hyllades för 1,5 år sedan men lär ha åldrats rejält under den här säsongen. Allt gick emot Bolton och Coyle satt med bakbundna händer utan resurser att agera.
Mest positivt: Chung-yong Lee gjorde comeback i slutet av säsongen. En liten ljusglimt under ett nattsvart år.
Mest negativt: Benbrotten på Lee och Tyrone Mears inför säsongen följdes av att Stuart Holden slog upp sin knäskada. Utan dessa skador tvivlar jag på att Bolton ramlat ur.
Snackisen: Fabrice Muambas kollaps i FA-cupmatchen mot Tottenham chockade en hel fotbollsvärld. Som tur var gick hans liv att rädda.
Vilka spelare kan säljas: Mark Davies, Nigel Reo-Coker, Martin Petrov.
Vilka spelartyper skulle behövas: Om de skadade spelarna återvänder ser jag störst behov av en målfarlig striker.
Rimliga värvningar: Simon Church (Reading), Chris Martin (Norwich).
Säsongens spelare: 1) Adam Bogdan. Tog förstaposten framför Jääskelainen. 2) Mark Davies. 3) Martin Petrov.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Uppflyttning till Premier League.

19) Blackburn, 31 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 1/5. Laget drabbades visserligen av flera tunga avbräck – Phil Jones, Chris Samba, Ryan Nelsen – men betyget kan inte bli godkänt när de underpresterade i de viktiga matcherna.
Tränaren: Steve Kean: 1/5. Levde med en omänsklig press redan inför säsongen. Hans oförmåga till man-management har sett honom hamna i onåd hos flera av spelarna.
Mest positivt: Värvningen av Yakubu för kaffepengar i slutet av fönstret blev en succé. Utan nigerianens 17 fullträffar hade Blackburn varit avsågat långt tidigare.
Mest negativt: Ägaren Venky’s totala avsaknad av bollkänsla. De har lyckats göra det ena självmålet efter det andra. Det bästa de kan göra vore att sälja klubben.
Snackisen: Fansens protester mot Venky’s. Vid ett tillfälle hyrde de ett flygplan som fick cirkulera över Ewood Park med banderollen ”STEVE KEAN OUT”.
Vilka spelare kan säljas: Martin Olsson, David Hoilett, Yakubu, Steven N’Zonzi… Blackburn kommer att få jobba hårt för att övertyga dessa om att bli kvar.
Vilka spelartyper skulle behövas: Stannar Paul Robinson är målvaktsfrågan löst. Annars behövs det mesta.
Rimliga värvningar: Enklast är att kolla vilka av Jerome Andersons klienter som är kontraktslösa.
Säsongens spelare: 1) David Hoilett. Fick sitt stora genombrott. 2) Yakubu. 3) Grant Hanley.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Skapa lugn och ro i klubben och bygga för att vara tillbaka inom ett par år.

20) Wolverhampton, 25 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 1/5. Wolves satsade inför säsongen med värvningar av Roger Johnson och Jamie O’Hara. en placering runt mitten kändes inte orealistisk. Istället höll laget till i botten i princip hela säsongen och kraschade ned i Championship.
Tränaren: Mick McCarthy: 1/5. Lyckades inte få ut spelarmaterialets kapacitet. Var satt under press redan i höstas. Klarade den stormen, men fick gå under våren istället. Terry Connor: 1/5. På sina 13 matcher tog laget fyra poäng av 39 möjliga.
Mest positivt: Utbyggnaden av Molineux Stadium som gör att arenan i fortsättningen tar 31 500 åskådare.
Mest negativt: Tränarbytet i början av året blev katastrofalt då klubben sparkade McCarthy och sedan fick nobben från en rad namn och blev tvingad att lyfta upp andretränaren Terry Connor.
Snackisen: Roger Johnson värvades, fick lagkaptensbindeln och totalfloppade.
Vilka spelare kan säljas: Matt Jarvis och Steven Fletcher hör hemma i högstadivisionen. Det gör även Kevin Doyle när han är i form.
Vilka spelartyper skulle behövas: Ersättare till de ovan nämnda, en ytter och en anfallare känns angeläget.
Rimliga värvningar: Cameron Stewart (Hull City).
Säsongens spelare: 1) Steven Fletcher. Hans mål räddade kontraktet förra säsongen. Bar lagets anfallsspel på sina axlar under stor del av säsongen. 2) Matt Jarvis. 3) Stephen Ward.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Uppflyttning till Premier League.

***
Imorgon kommer nästa del.

Betyg på alla spelare i Premier League, del 1

av Kalle Karlsson

Förra veckan rankade vi de 50 bästa spelarna i Premier League.
Men hur har de andra, cirka 400 spelarna som visat upp sig i Premier League under säsongen presterat?
Här är genomgången som ska ge svaret.
Min betygsättning av samtliga spelare i Premier League under året.

Jag fick den här galna idén – och genomförde den – förra året när jag jobbade på Eurosport. Den var så uppskattad att jag gör ett nytt försök.
Jag har gått igenom varje spelare, kollat statistik, vänt och vridit och satt en siffra. Jag kör kvällstidningsskalan 1-5, men har lagt till betyget Messi-klass (6) för att understryka att femman som symboliserar ”världsklass” inte betyder att man är i klass med världens allra bästa spelare. I mina ögon spelar Leo Messi och Cristiano Ronaldo fotboll från en annan planet.

Det har inte varit lätt, men det är precis som med 50-listan: Ibland måste man utmana sig själv.
Idag publiceras del 1 av genomgången.
Vi kör fyra lag om dagen.

Innan ni läser, några riktlinjer:
* Jag har inte betygsatt spelare som bara spelat tre-fyra matcher. Gränsen går vid spelare som spelat åtminstone fyra-fem matcher.
* Betygsättningen gäller endast ligaspelet.
* Jag kan ha missat någon spelare – i så fall är det bara att hojta till så lägger jag till den spelaren.
* I den här genomgången har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade.
* Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit petad (det finns ju ofta en anledning till att man är petad, dvs man är inte tillräckligt bra).
* Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid att göra. Det är bättre att ni ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera det.
* Ambitionen var att sätta betygen utan att ta hänsyn till eventuella förväntningar på spelaren. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar.
* Man kan ha olika syn på som menas med ”världsklass”. Därför lade jag i år till betyget 6, ”Messi-klass”, för att understryka att jag använder ett bredare begrepp där världsklass innefattar spelare som varit en av de bästa i sin position i världens mest konkurrenskraftiga liga.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE, PREMIER LEAGUE 2011/12
* Betygsskalan: 6=Messi-klass, 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd.

Arsenal

Målvakter
Wojciech Szczesny 4

Försvarare
Bacary Sagna 4
Thomas Vermaelen 4
Kieran Gibbs 3
Per Mertesacker 2
Johan Djourou 1
André Santos 2
Laurent Koscielny 5
Carl Jenkinson 1

Mittfältare
Mikel Arteta 4
Yossi Benayoun 3
Francis Coquelin 2
Emmanuel Frimpong 2
Alex Oxlade-Chamberlain 3
Aaron Ramsey 2
Tomas Rosicky 4
Alex Song 4
Theo Walcott 4

Anfallare
Andrej Arsjavin 1
Marouane Chamakh 1
Robin van Persie 5
Gervinho 2

Aston Villa

Målvakter
Shay Given 4

Försvarare
Nathan Baker 2
Richard Dunne 3
Ciaran Clark 2
James Collins 3
Carlos Cuellar 2
Alan Hutton 2
Eric Lichaj 3
Stephen Warnock 2

Mittfältare
Marc Albrighton 2
Barry Bannan 2
Fabien Delph 1
Garry Gardner 2
Stephen Ireland 3
Stilian Petrov 3
Chris Herd 2
Charles N’Zogbia 1

Anfallare
Gabriel Agbonlahor 2
Darren Bent 2
Nathan Delfouneso 1
Robbie Keane 3
Emile Heskey 1
Andreas Weimann 2

Blackburn

Målvakter
Paul Robinson 3

Försvarare
Scott Dann 1
Gaël Givet 2
Grant Hanley 3
Adam Henley 2
Michel Salgado 1
Chris Samba 3
Martin Olsson 3
Bradley Orr 1

Mittfältare
David Dunn 2
Mauro Formica 2
Jason Lowe 2
Steven N’Zonzi 3
Marcus Olsson 2
Morten Gamst Pedersen 2
Radosav Petrovic 1
Rubén Rochina 1
Simon Vukcevic 1

Anfallare
David Goodwillie 1
David Hoilett 4
Yakubu 4

Bolton

Målvakter
Adam Bogdan 3
Jussi Jääskelainen 2

Försvarare
Dedryck Boyata 2
Gary Cahill 3
Zat Knight 2
Marcos Alonso 2
Tim Ream 3
Sam Ricketts 2
Paul Robinson 1
Gretar Steinsson 3
David Wheater 2

Mittfältare
Mark Davies 3
Chris Eagles 2
Ricardo Gardner 1
Ryo Miyaichi 3
Fabrice Muamba 2
Martin Petrov 3
Darren Pratley 1
Nigel Reo-Coker 3

Anfallare
Kevin Davies 1
Ivan Klasnic 2
David Ngog 2
Tuncay Sanli 1

***
I morgon får ni del 2.

Dokument: Venky’s väg till fiasko i Blackburn

av Kalle Karlsson

När de kom talade de om att nå Champions League.
I måndags, efter 0-1 hemma mot Wigan, blev fiaskot fullbordat.
Blackburn har ramlat ur Premier League efter elva år i högstaligan.
Aldrig tidigare har ett ägarbyte blivit så misslyckat som i fallet med Venky’s och Blackburn Rovers FC.
Vad gjorde de för fel?
Det är lättare att vända frågan: Har de övertaget gjort någonting rätt?
Det är bara att hoppas att den här berättelsen fungerar som avskräckande exempel för supportrar som förutsätter att guld och gröna skogar följer med ett ägarbyte.

Tv-bilderna när lag åker ur ligan har för vana att etsa sig fast hos mig.
Jag minns en storgråtande Alan Smith bli tröstad av fansen när Leeds Uniteds mardröm blev verklighet våren 2004.
Jag minns Newcastle-fansens banderoll när skatorna kraschade ned i Championship våren 2009: ”We’ll support you even more”.
Jag minns en sorgsen Ian Holloway som ifjol var nära att rädda Blackpool kvar på Old Trafford. Till och med United-fansen led med honom.
I måndags på Ewood Park fanns väldigt lite sympati från supporterhåll. Ett gäng stormade planen på jakt efter tränaren Steve Kean som fick fly ned i spelargången.
Målvakten Paul Robinson, en av få spelare som kommer undan med godkänt den här säsongen, vandrade runt och applåderade. Han fick några ryggdunkningar.
Mest kommer jag att minnas de symboliska händelserna under matchen.
Hur en supporter springer in på planen för att kasta sin säsongsbiljett framför Steve Kean. Hur en tupp släpps lös i första halvlek till ramsorna: ”We’re only here for the chicken”.
För att inte tala om banderollen som några supportrar visade upp:
”BRFC R.I.P killed by cowboys (bilder på agenten Jerome Anderson och Steve Kean) & indians (bilderna på ägarsyskonen från Venky’s)”.

På sätt och vis var det passande när den där tuppen sprang in på plan.
Den spenderade mer tid i Wigans straffområde än någon av Blackburns anfallare i första halvlek och fungerade som en symbolisk bild:
Venky’s har behandlat den här klubben som företaget behandlar sina kycklingar.
De har slaktat Blackburn Rovers.
På sätt och vis var det samtidigt passande att Sam Allardyce ett par timmar tidigare tog ett stort steg närmare Premier League igår med sitt West Ham. Han borde aldrig ha fått sparken.
Det indiska företaget köpte klubben i november 2010 för £43m. De började med att betala av skulderna.
Så långt allt gott, men frågan är om det fortfarande är det enda vettiga de gjort under sina 18 månader.
Vill man ha en manual på hur man inte ska bedriva en fotbollsklubb kan man titta på Venky’s så kallade affärsmän.
Det var de som omgående började prata om att värva Ronaldinho och David Beckham.
Det var deras ordförande Anuradha Desai som sa att hon aldrig sett en fotbollsmatch.
Det var de som valde att konsultera agenten Jerome Anderson som rådgivare.
Det var de som sparkade managern Sam Allardyce trots att han lett en modest trupp till en mittenplacering i Premier League.
Det var de som ersatte Allardyce med tredjetränaren Steve Kean som inte hade någon managererfarenhet, men som företräds av Jerome Andersons agentfirma.
Det var de som plockade in John ”Faxe” Jensen som andretränare, förmodligen för att han också hade samma agentfirma, snarare än att han var lämplig för uppgiften.
Det var de som i januari förra året plötsligt gav Steve Kean ett tvåårskontrakt.
Det var de som struntade i protesterna under hösten och istället skrev ett nytt avtal med Kean i november (även om avtalets längd var densamma).
Det var de som började göra den ena märkliga värvningen efter den andra. När inte Ronaldinho och Beckham gick att lösa anslöt Myles Anderson – Jeromes 21-årige son. Vid tillfället hade han gjort ett inhopp för Aberdeen.

Jerome Andersons del i Blackburns förfall är värt att granska närmare. Den före detta bankmannen hade tidigare nära relationer med Arsenal då han representerade bland andra Ian Wright och Thierry Henry.

Källor runt honom hävdade att han inte varit involverad i Blackburns affärer på daglig basis, endast att hans roll var att identifiera en ny ägare som kunde köpa loss klubben från Walkers trust.
Men det fanns redan hösten 2010 de som tvivlade. Kort efter övertagandet, i december, varnade Alex Ferguson för att följderna kunde bli katastrofala.
– Du har ett fall med Blackburn där en agent är involverad och avgör klubbens framtid. Jerome Anderson, han har ingen koll. Det är uppseendeväckande och ett hot mot hur klubbar bedrivs, sa United-tränaren till Telegraph.
Jerome Anderson har haft en liknande ”konsultroll” i en Premier League-klubb tidigare. Han var med i bilden när Thaksin Shinawatra köpte Manchester City 2007 och var högst delaktig i beslutet att anställa Sven-Göran Eriksson som tränare och sedan värva åtta spelare.
Två klubbar har ansetts vara ”agentstyrda” i England den här säsongen, Blackburn och Doncaster. Båda åkte ur sina divisioner.
Agentfirman Kentaro agerade rådgivare åt Venky’s redan före övertagandet. Sedan ett par år har Kentaro samarbete med Jerome Andersons agentfirma SEM.
Anuradha Desai, ordförande i Venky’s, och hennes två bröder var tydliga med att de saknade fotbollskompetens.
Det går en historia om att de innan köpet inte visste om att lag kunde åka ur Premier League, att de trodde det var en stängd liga. Vi vet inte om det är en skröna, men det ligger nära till hands att tro att de gladeligen litat på Jerome Andersons omdöme vad gäller strategiska beslut.
Det sägs att Blackburns ordförande, den omtyckte John Williams, inte ens blev vidtalad när Sam Allardyce fick sparken. Willams lämnade Blackburn förra våren och hans uttåg följdes av sekreteraren Tom Finn. Williams handplockades senare av Manchester City.
Varför fick ”Big Sam” gå? En teori som figurerat är att han och Venky’s inte var överens om tänkbara värvningar inför januarifönstret förra året. Enligt uppgift ska SEM gjort en önskelista där flera av namnen var spelare ur deras eget stall. Det har förnekats av Venky’s. Anuradha Desai nöjde sig med att förklara att Allardyce inte ”köpte visionen”.

Vad nu den var? Inte var det att göra Blackburn till ett framgångsrikt fotbollslag.
När Desai gav sin första intervju om övertagandet pratade hon inte vad Venky’s kunde göra för Blackburn. Hon lyfte fram vad Blackburn kunde göra för företaget.
– Jag känner att Venky’s varumärke kommer att få omedelbar igenkänning om vi tar över klubben, och det är huvudorsaken till att vi gör det här.
Redan här borde supportrarna ha blivit oroade. Vissa blev det. Andra svävade kanske så högt bland molnen att de inte såg helvetet som öppnade sig framför dem.
Det är lätt hänt i tider när en oljemagnat till ägare är många fans högsta önskan.
Efter att Blackburn sparkat Sam Allardyce sa Anuradha Desai:
– Laget ska vara kapabelt till att sluta femma till sjua och inte ständigt slåss om kontraktet. Jag tycker laget förtjänar bättre. Då passade inte Sam in. Vi har en långsiktig vision och vi vill ta klubben till nya höjder.

Det blev inga nya höjder. Efter att laget räddat kontraktet i sista omgången förra säsongen har de konstant legat i botten det här spelåret.
I höstas fick ESPN en intervju med delägaren Venkatesh Rao. Han körde VM i diplomati:
– Fansen har all rätt att känna sig frustrerade och arga. För Venky’s räkning vill vi försäkra fansen att vi är fullt medvetna om vårt ansvar mot dem, mot klubben och mot fotbollen.
Men var de verkligen det?
På tisdagen offentliggjorde sajten Sportingintelligence ett brev som skickats i december från Paul Hunt, ”deputy chief executive”. Han skrev bland annat till Anuradha Desai:
* Att det krävdes ”signifikanta förändringar för att rädda klubben från nedflyttning, kanske även från förvaltning”.
* Att man bör överväga att sparka tränaren Steve Kean som tappat fansens förtroende och omklädningsrummet.
* Att klubben förlorar fans/kunder i alarmerande takt.
* Att man riskerade att tappa Umbro som sponsor om man fortsatte att tillverka matchtröjor i Indien.
* Att man behöver betala av en skuld på 10 miljoner pund för att minska risken för att försätta klubben i förvaltning.
Det sägs att pengarna från försäljningen av Chris Samba i januarifönstret till Anzji Machatjkala gick oavkortat till att betala av denna skuld.
Samba hade vädrat sitt missnöje en längre tid. I januarifönstret förra året försökte han få till en flytt. Han var kritisk mot ägarna.
– Nya ägare har kommit in och sparkat coachen som räddade oss från nedflyttning för två år sedan. Det minsta de hade kunnat göra är att komma hit och förklara sitt projekt. De har inte gjort det, det är respektlöst. Jag vill inte vara en del av det.

Supportrarnas vrede mot Venky’s och Steve Kean har saknat motstycke i Premier Leagues korta historia.
Ramsan ”Kean out” har skanderats i stort sett varje hemmamatch. När Venky’s förbjöd banderoller med kritiska budskap på arenan i höstas hyrdes ett flygplan som seglade ovanför Ewood Park med texten ”Steve Kean Out”.
Ilskan var lätt att förstå. Blackburn var i utförsbacke och Steve Kean framstod inte som mannen som skulle vända trenden.
Men skotten var inte det största problemet. I mina ögon var ägarsituationen det stora problemet.
Det var Venky’s som satte Kean på tränarposten. Det var Venky’s (eller deras rådgivare) som oförklarligt nog först gav honom ett tvåårskontrakt och sedan vägrade att sparka honom när han inte levde upp till kraven.
Jag har hela tiden varit misstänksam mot Steve Kean, ända sedan Sam Allardyce berättade i en intervju efter avskedet att han trodde hans assistent hade ”back-stabbat” honom.
Keans ”Bagdad-Bob”-snack har varit häpnadsväckande.
Han sa i december 2010 att David Hoilett skulle förlänga kontraktet inom 48 timmar. Hoilett förlängde aldrig något kontrakt. Anfallaren har fortfarande inte förlängt något kontrakt. Hoilett blir Bosman när säsongen är över.
Han sa att Blackburn, tack vare Venky’s, inte längre behövde sälja sina bästa spelare. Några veckor senare var Phil Jones klar för Manchester United.
Han sa att det var otänkbart att Chris Samba lämnade klubben. Två veckor sedan var Samba såld.
Steve Kean levde i förnekelse. När laget i höstas radat upp förluster sa han inför en match att han var optimistisk ”för att laget var obesegrat i London”. Som om det spelade någon roll.
Samtidigt fick jag sympati för den hårt pressade coachen när trycket på honom övergick i hat. Jag gladdes med honom efter vinsten mot Sunderland den 20 mars, när laget skaffade sig sex poäng ned till strecket och såg ut att rädda kontraktet.
Han hade hotats och tvingats skaffa livvakt. Han vågade inte gå ut på gatorna.
Under hemmaförlusten mot Bolton i december nådde protesterna mot Kean sitt klimax då lokaltidningen Lancashire Telegraph krävt hans avgång. Evertontränaren David Moyes berättade senare att han lämnat arenan för att han blev så illa tillmods av publikens uppträdande.
Brevet från Paul Hunt var daterat 21 december. Dagen efter Boltonmatchen.

Om vi bortser från det lilla faktum att Steve Kean är en undermålig fotbollstränare på den här nivån så vill jag ändå försvara honom. Åtminstone litegrann.
Visst, hans facit är allt annat än imponerande, men vi får inte glömma de otacksamma förutsättningarna.
Truppen var svag redan inför säsongen efter att Phil Jones lämnat för Manchester United.
Med ytterligare dråpslag – lagkaptenen Ryan Nelsen var skadad under hösten och Chris Samba spelvägrade – tvivlar jag på att någon annan tränare hade gjort avsevärt mycket bättre resultat.
Det fanns fler märkliga turer. Michel Salgado har inte spelat sedan före jul för att han var nära att uppnå det antalet matcher som hade gett honom ett optionsår. Venky’s ville inte det, så Kean har inte kunnat använda högerbacken.
Steve Kean har alltså på många sätt fått agera med bakbundna händer.
Det som provocerat fansen är framför allt den här ”stoppa-huvudet-i-sanden”-hållningen. Istället för att konstatera att truppen var svag, att han inte fått de värvningar han velat ha, har han snackat upp spelare som David Goodwillie (köpt från Dundee) och Myles Anderson. Den sistnämnde jämfördes med Chris Smalling.
Det har inte varit trovärdigt.

Fotbollstränare som känner sig oönskade brukar kasta in handduken. För sin egen skull och för klubbens skull. Kean har gång på gång upprepat att han har kapaciteten att rädda det sjunkande skeppet.
Inte ens efter gårdagens degradering var han beredd att ge upp. Istället pratade han om att se till att behålla truppen och satsa på att ta sig tillbaka nästa år.
Det lär inte vara aktuellt med tanke på att 80 procent av klubbens intäkter idag går till spelarlöner. Den kostnadskostymen håller inte i Championship där tv-pengarna är avsevärt lägre. Nedflyttningen kommer att kosta cirka 30 miljoner pund, enligt The Times. Endast 3000 har förnyat säsongskorten till nästa säsong, jämfört med 12000 förra året.
Det är lätt att förstå om Blackburnfansen känner uppgivenhet.
Andy Cryer skriver i dag i Lancashire Telegraph:
”Det stämplades som en spännande era, men efter bara 18 månader, önskar Blackburns fans att de aldrig hört talas om Steve Kean och Venky’s”. 

Venky’s finansiella styrka var rejält överdriven i de första rapporterna. Det talades om £100m i årlig vinst. I själva verket var vinsten £12m. Ungefär en tiondel.
De har styrt (nåja) klubben från Indien och bemödade sig sällan att besöka Ewood Park.
Hur kunde de få kontroll över Blackburn?
Rovers är en anrik förening. Den bildades 1875 och är en av blott fyra klubbar som vunnit Premier League. De gjorde det 1995 med spelare som Alan Shearer och Chris Sutton sedan ägaren Jack Walker spenderat stort för att uppfylla sin dröm.
Innan Walker avled i augusti 2000 såg han till att ägandet skulle flyttas över till familjeägda ”Walkers trustees”.
– Blackburn Rovers var på många sätt hans livs kärlek, sade politikern Jack Straw efter hans död.
”Walkers trustees” hade inget större intresse av att driva fotbollsklubben. För fem år sedan, 2007 lade de ut Blackburn till försäljning.
Ingen var intresserad förrän Venky’s dök upp. Inte en enda brittisk investerare var intresserad av en klubb som spelat tio år i högstadivisionen, som hade ett publiksnitt på 22 000 åskådare.
En ägare, Ali Syed, visade intresse. Premier League sa nej eftersom han inte klarade det så kallade ”fit and proper”-testet. Han köpte spanska Racing Santander istället. Den klubben är i kris, försatt i förvaltning och ingen vet var Syed håller hus.
Med vetskapen om Venky’s måste man undra vad som hade hänt om Blackburn om denne man tagit över klubben istället.
Det är en klen tröst för Blackburns supportrar att det, om möjligt, hade kunnat vara ännu värre.

I går cirkulerade uppgifter om att Venky’s är beredda att sälja Blackburn. Det tillbakavisades av Vineeth Rao, en vän till ägarfamiljen, i Lancashire Telegraph:
– Det stämmer inte, inte alls. Det finns inga planer på att sälja.
I måndags hyrdes på nytt ett flygplan för att cirkulera ovanför Ewood Park. Det var beställt av rivalen Burnleys fans.
Budskapet?
”In Venky’s We Trust”.

Källor: BBC, The Guardian, Lancashire Telegraph, Sky Sports, Telegraph, Wikipedia

Analys av bottenstriden: Skadeläget, programmet, formen

av Kalle Karlsson

Hur toppstriden ser ut vet ni.
Carlos Tévez har gjort comeback i Manchester City och Paul Scholes dominerar för Manchester United.
Men hur är läget i botten med fyra-fem omgångar kvar?
Här är en genomgång av lagen som slåss överlevnad.

Minitabell
15) Aston Villa 35 p
16) Queens PR 31 p
17) Wigan 31 p
————————
18) Bolton 29 p
19) Blackburn 28 p
20) Wolves 23 p 

15) Aston Villa 35 poäng, -12
Program: 4/5
Sunderland (h), Bolton (h), West Brom (b), Tottenham (h), Norwich (b).
Kommentar: Efter dagens match har man ganska överkomligt schema, bara ett möte med ”Big Six”. Dessutom en match mindre spelad.

Skadeläget: 1
Chris Herd (förväntad comeback: 21 april), Marc Albrighton (no return date), Stilian Petrov (no return date), Fabian Delph (21 april), Richard Dunne (no return date).
Kommentar: Många skador och tunga skador. Frånvaron av ledarfigurer som Richard Dunne och Stilian Petrov extra kännbar. Darren Bent saknas enormt.

Formen: 1.
Kommentar: En seger på de tio senaste matcherna i ligan. Villa är i gungning och väldigt lite i spelet talar för en förbättring.

Formen hos nyckelspelare: 1
Kommentar: Målansvaret vilar på Darren Bent och med anfallaren på skadelistan (har inte spelat sedan 25 februari) är Villa påtagligt uddlöst framåt.

Tränare: 2.
Kommentar: Alex McLeish har erfarenhet av bottenstrider, men han status har sjunkit drastiskt sedan han stod vid rodret när Birmingham seglade ned i Championship fjol.

Totalt: 9/25.

16) Queens Park Rangers 31 poäng, -19
Program: 1.
Tottenham (h), Chelsea (b), Stoke (h), Manchester City (b).
Kommentar: Tre av fyra matcher mot ”Big Six” och en på pappret lättare hemmamatch mot Stoke. QPR kommer att få kämpa för poängen.

Skadeläget: 3
Alejandro Faurlin (resten av säsongen), Kieron Dyer (resten av säsongen).
Kommentar: Faurlin blev ett enormt avbräck när han gick sönder i början av året, men nu har Samba Diakité kommit in i Premier League och minskat saknaden av argentinaren.

Formen: 3
Kommentar: Tre segrar på de sex senaste matcherna i ligan. Joey Barton gjorde en kanonmatch senast – viktigt förstås.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Det tog tid, men Adel Taarabt hittade till formen i Premier League.

Tränare: 2.
Kommentar: Mark Hughes har inte fått jobba med laget någon längre tid. QPR:s resultat har inte varit bättre sedan walesaren tog över.

Totalt: 12/25

17) Wigan 31 poäng, -26
Program: 2
Arsenal (b), Fulham (b), Newcastle (h), Blackburn (b), Wolves (h).
Kommentar: Tre av fem matcher på bortaplan. Avslutningen mot ett redan avsågat (?) Wolves kan bli räddningen.

Skadeläget: 5.
Hugo Rodallega (21 april).
Kommentar: Inga långvariga skador. Rodallega kan vara tillbaka till nästa match.

Formen: 5
Kommentar: Bortaseger mot Liverpool för ett par veckor sedan och vinst mot Manchester United i veckan. Däremellan en knapp – och ytterst kontroversiell – förlust borta mot Chelsea. Wigan är i storform.

Formen hos nyckelspelare: 4.
Kommentar: Wigan har ingen utpräglad nyckelspelare, men Victor Moses är viktig för anfallsspelet och han svarade för en kanonmatch mot United.

Tränare: 4
Kommentar: Jag vet inte hur det går till, men Roberto Martinez lyckas på något sätt hålla kvar Wigan år efter år.

Totalt: 20/25

——————————————————————-

18) Bolton 29 poäng, -29
Program: 2
Swansea (h), Aston Villa (b), Sunderland (b), Tottenham (h), West Brom (h), Stoke (b).
Kommentar: Bara ett möte med ”Big Six”. De övriga matcherna är inga omöjliga uppgifter, men inte heller lätta.

Skadeläget: 1
Fabrice Muamba (no return date), Tyron Mears (resten av säsongen), Ricardo Gardner (resten av säsongen), Chung-yong Lee (6 maj), Stuart Holden (no return date).
Kommentar: Flera nyckelspelare borta sedan länge. Dessutom har de fått handskas med Fabrice Muambas kollaps.

Formen: 3
Kommentar: Tre segrar på de sex senaste matcherna. Bolton har sett ut att hitta styrka av Muambas öde.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Den egentliga nyckelspelaren, Stuart Holden, har varit skadad i princip hela säsongen. Adam Bogdan, målvakten, får ses som den viktigaste kuggen just nu, och han har rest sig efter en skakig inledning i höstas.

Tränare: 3
Kommentar: Owen Coyle var en av brittisk fotbolls största tränarämnen efter första året i Bolton. Inte lika hög status nu, men det är inte på tränarbänken som Bolton saknar kvalitet.

Totalt: 12/25

19) Blackburn 28 poäng, -28
Program: 2
Norwich (h), Tottenham (b), Wigan (h), Chelsea (b).
Kommentar: Två tuffa matcher, två som är möjliga trepoängare.

Skadeläget: 2
Yakubu (no return date), David Hoilett (21 april), Grant Hanley (no return date), Michel Salgado (no return date), Vince Grella (no return date).
Kommentar: De tre nyckelspelarna Yakubu, Hoilett och Hanley tvingades kliva av senast. Yakubu med känning i knäet, Hanley med en fotskada. Tillståndet med Hanley verkar vara värst. ”Han kan missa resten av säsongen”, sa Kean i lördags.

Formen: 1
Kommentar: Fem raka förluster. 0-3 mot Swansea i lördags.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: Yakubu var mer målfarlig i höstas, men med sin fysik är han alltid ett orosmoment för motståndarförsvaren.

Tränare: 1
Kommentar: Steve Kean har liten erfarenhet och har suttit löst under större delen av säsongen. Var på väg att vända trenden och skaffa sig andrum när laget tog två raka segrar i mars.

Totalt: 9/25

20) Wolverhampton 23 poäng -39
Program: 2
Manchester City (h), Swansea (b), Everton (h), Wigan (b).
Kommentar: Wolves behöver nästan gå rent för att klara kontraktet och då är det inte direkt fördelaktigt att City på Etihad väntar närmast.

Skadeläget: 2
Stephen Hunt (no return date), Jody Craddock (no return date), Jamie O’Hara (no return date).
Kommentar: Inte så många skador, men spelarna som sitter på rehabcykeln är viktiga – inte minst tack vare sin karaktär. ”Lagpappan” Craddock hade behövts i ett försvar som läcker.

Formen: 1
Kommentar: En seger sedan 4 december. Två poäng av 27 möjliga sedan Terry Connor tog över.

Formen hos nyckelspelare: 1
Kommentar: Jamie O’Hara blev en grym injektion för Wolves när han kom från Spurs i fjol. Har inte alls lyckats den här säsongen. Nu har han dessutom varit skadad.

Tränare: 1
Kommentar: Terry Connor tog över efter Mick McCarthy men har inte stoppat raset.

Totalt: 7/25

***
Min magkänsla den senaste veckan/veckorna har varit att Wolves, Blackburn och Bolton åker ur. Efter att ha studerat programmet, känt av formen tror jag att QPR kan få riktigt kämpigt.
Så mitt tips i dagsläget blir att Wolves, Blackburn, QPR får börja om i Championship.

Vad tror du om bottenstriden? Vilka åker ur? Vad kommer att bli avgörande?

Från hjälte till syndabock – reservens svängiga kväll

av Kalle Karlsson

Först hjälte. Sedan syndabock. Sedan en vinnare, trots allt.
Liverpools reservmålvakt Brad Jones upplevde en hyfsat svängig match i går på Ewood Park.

Liverpool, som hade vunnit en av nio matcher i ligan, ställde upp med ett b-betonat lag i bortamatchen mot Blackburn. Luis Suárez, José Enrique, Daniel Agger och Jamie Carragher började på bänken, Steven Gerrard satt på läktaren.
Kenny Dalglish visade med all önskvärd tydlighet att han struntar i ligan. Allt fokus ligger på FA-cupsemifinalen mot Everton i helgen.
Det började bra, Maxi Rodriguez satte 1-0 och 2-0 redan efter 16 minuter.
Sedan började en ren målvaktsfars. Pepe Reina var redan avstängd efter det röda kortet mot Newcastle. Andravalet Doni drog på sig en målchansutvisning i 25:e minuten, vilket tvingade Dalglish att kasta in tredjevalet Brad Jones.
Han började med att rädda straffen från Yakubu och såg i det läget ut som en blivande matchhjälte.
Innan halvleken var över hade dock Yakubu reducerat och i andra halvlek svarade Brad Jones för en jättetavla när han tappade bollen framför Yakubu för att sedan tvingas dra ned Blackburnanfallaren. Brad Jones hade tur som klarade sig undan med varning. Hade han fått rött kort hade samtliga tre Liverpoolmålvakter varit avstängda (!) till mötet med Everton i helgen.
Straff blev det iallafall och 2-2.

Blackburn, som krigar för kontraktet, såg sin chans att ta alla tre poängen. De tryckte på för ett segermål, inte minst via vänstersidan med bröderna Olsson.
När minuterna tickade i väg satt jag och tänkte: ”Det känns som Andy Carroll kommer avgöra det här”.
Väldigt sällan, men ibland slår dessa föraningar in. I den 91:a minuten dök Andy Carroll upp och nickade in 3-2 för Liverpool (samtidigt som Martin Skrtel brottades med Grant Hanley, vilket domaren blundade för).
Andy Carroll – he scores when he wants, typ.
Liverpool fick stopp på raset även om Kenny Dalglish hade kalkylerat med noll poäng när han tog ut laget.
Det var inte utan att man unnade Brad Jones vinsten. I november avled hans femåriga son i sviterna av leukemi. I dagarna blev han och sambon föräldrar på nytt. I går ligadebuterade han för Liverpool – och fick chansen att tillägna segern till saknade sonen.
– Det här var för honom och för alla som stöttat mig, sa Brad Jones.
Blackburn?
Det är inte länge sedan Steve Keans gäng skaffade sig sex poängs avstånd ned till lagen under nedflyttningsstrecket. Nu förlorar de poäng som de inte har råd att ge bort.
Min känsla är att de inte kommer att greja det här.

***
Kan det bli för mycket fotboll?
I 99 fall av 100 svarar jag nej, men i kväll ställs vi inför undantaget, det där hundrade tillfället.
Det är helt enkelt en sjuk fotbollsdag och jag kommer inte ens att ha fokus på Premier League. Istället ska jag liverapportera Dortmund-Bayern München (kl 20) och sedan Atlético Madrid-Real Madrid (kl 22).
Så här tänkte jag lägga upp min onsdag för att kunna täcka in sju matcher:

17.30: Einstracht Frankfurt-FC Inglostadt, Eurosport 2.
> Frankfurt, som släppte målkungen Theofanis Gekas i januarifönstret, slåss om en comeback till Bundesliga. För tillfället är Frankfurt tvåa i 2. Bundesliga.

19.00-19.45: Örebro-Helsingborg, Canal Plus Sport 1. Zapmatch: Gais-Djurgården på stream.
> Ett segerlöst ÖSK hemma mot mästarna HIF – högintressant möte.

20.00-20.45: Dortmund-Bayern München, Eurosport 2.
> Liverapporterar matchen på Sportbladet.se.

20.45-21.00: Wigan-Manchester United, Viasat Sport. Zapmatch (under pausen av tyska matchen): Juventus-Lazio på datorn.
> Hyperviktig match for båda lagen. Wigan krigar om kontraktet, United om titeln.

21.00-21.45: Dortmund-Bayern München, Eurosport 2. Zapmatch: Wigan-Manchester United, Viasat Play på datorn. Ev. Juventus-Lazio på en parallellstream.

22.00: Atlético Madrid-Real Madrid, Canal Plus Sport 1.
> Liverapporterar matchen på Sportbladet.se.

Vilka matcher väljer ni?

Tre slutsatser efter Blackburn-Manchester United

av Kalle Karlsson

Valencia i sitt livs form
Antonio Valencia var (återigen) mannen bakom Manchester Uniteds seger. Egentligen skulle jag kunna repetera raderna jag skrev häromveckan, men det kan vara läge att lyfta fram den tystlåtne mittfältaren igen när han är så avgörande som han är just nu.
Ecuadorianen har nu gjort lika många assist (12) som David Silva trots att han startat elva matcher färre än Manchester City-spelaren.
Hans mål i kväll var ett mästerverk. Han hävdade själv efteråt att det var 50-50 mellan inlägg och skott, men sättet han svingade kroppen för att få till en ytterskruv talar för att han faktiskt försökte skruva in bollen i bortre hörnet.
I Sky Sports hyllades Antonio Valencia av Gary Neville. För sitt mål, men också för sitt defensiva arbete.
– Valencia is a dream to play with. If I’d played more with him I could have played until 46!, sa Gary Neville.

Martin Olsson gjorde ett beundransvärt jobb på vänsterbacken mot ligans formstarkaste spelare (med god hjälp av understödet från Marcus Olsson). I den 81:a minuten, i ett läge när Marcus krupit för långt in i planen och lämnat brorsan ensam, fick Martin kapitulera. Martin Olsson hamnade på lite för långt pressavstånd (naturligt eftersom han saknade understöd) och Valencia fick utrymme att skjuta in 1-0 bakom en felplacerad Paul Robinson.

Blackburns approach – helt rätt
Steve Kean har fått utstå spott och spe under säsongen. Det gick så långt att han till och med fick skaffa livvakt för att känna sig trygg.
Men den skotske tränaren förtjänar faktiskt credit för sättet som han förändrat och förbättrat Blackburn under säsongen.
Vi talar om ett lag som inte kunde hålla nollan, ett lag som tappat sina två viktigaste försvarare i Chris Samba och Ryan Nelsen. I det läget är det viktigt att kunna svara rätt på frågan: Vilka är vi?
Indiska ägaren Venky’s har inte kunnat göra det, utan har levt kvar i sin drömvärld med illusioner om David Beckham och Ronaldinho i en blåvit tröja på Ewood Park.
Steve Kean har gjort det. Rock ‘n’ roll-Blackburn är ersatt av ett mer solitt, mer disciplinerat lag.
Det är exakt så här Blackburn måste agera om man ska rädda kontraktet i den här ligan.

I kväll gjorde de defensivt en storstilad insats i 80 minuter, taktiskt helt korrekt. De sjönk djupt, lät United ha boll på ofarliga ställen, gav sina ytterbackar understöd, slet för varandra. Trots massivt bollinnehav skapade inte United mer än tre-fyra farliga chanser.
Det hade kunnat räcka till seger för Blackburn om inte Rio Ferdinand fläkt sig fram och gjort en Glenn Hysén-brytning framför fötterna på Yakubu vid ställningen 0-0. Det var ett matchavgörande moment.
– Vi var briljanta i 80 minuter. Kan vi spela så i fortsättningen kommer vi att vara fine, sa Steve Kean.
Applåderna som hemmaspelarna fick efter slutsignalen indikerar att fansen håller med om det.

Alex Ferguson brinner lika mycket som alltid
Karln har vunnit så många titlar att det är svårt att hålla räkningen, han har varit tränare för Manchester United sedan kvarn brann. Spelar ingen roll, Alex Ferguson blir fortfarande lika barnsligt glad vid varje mål.
Det är sällan man ser honom fira en seger så som i kväll, men det finns anledningar till det. Som att Blackburn borta är en svår match för United, ett ställe där de bara hade vunnit två av elva möten, som att det var på den här arenan de i praktiken förlorade titeln 2010.
– Det såg ut att bli en lång kväll, sa Ferguson efteråt.
Nu är det ju ingen som tvivlar på att 70-åringen från Govan brinner lika mycket som förr. Men om – jag säger om – någon gör det så fungerar sekvensen från i går som argument för motsatsen.
United ledde, jag tror det var med 1-0, när inhopparen Danny Welbeck försökte showa med en klackspark till Wayne Rooney. Bollen gick ut över sidlinjen, inkast till Blackburn vid mittlinjen. Ingen fara på taket? Alex Ferguson flög upp ur tränarstolen, skrek sig högröd i ansiktet över Welbeck som garanterat spelade med större säkerhetsmarginaler resterande minuter.
”Management by fear” är sedan länge förlegat i företagsvärlden, men på Old Trafford verkar det fungera utmärkt.
Ingen spelare i Manchester United vågar slappna av, vågar bli nonchalant mer än en gång i halvåret. Då riskerar man en hårtork.
Danny Welbeck fick en påminnelse om det i kväll.

***
Mina spelarbetyg, Blackburn-Manchester United:
Blackburn: Robinson 5 – Orr 6, Dann 7, Hanley 8, Martin Olsson 6 – Pedersen 6, Lowe 6, N’Zonzi 6, Marcus Olsson 6 – Hoilett 6, Yakubu 5.
Avbytare: -.

United: De Gea 7 – Rafael 6, Evans 7, Ferdinand 7, Evra 6 – Valencia 8, Scholes 6, Carrick 6, Jones 5, Rooney 7 – Hernández 5.
Avbytare: Welbeck 5, Giggs 6, Young -.

***
Senare i dag, tisdag, eller i morgon, ska ni få långläsning om en klubb som rest sig trots att de sålt sina bästa spelare. Succén bygger på en Sverigebekanting som tagit hjälp av Alex Ferguson himself.
Och så får vi inte glömma ”Omgångens lag”.

Han är på väg att fullborda en bragd

av Kalle Karlsson

Spelet var undermåligt, underhållningen i långa stunder obefintlig.
Blackburns Steve Kean kunde inte bry sig mindre.
Han är på väg att fullborda ett mirakel.

Blackburn vann ”svenskmötet” med Sunderland i går på Ewood Park (2-0).
När Ewood Park jublade, sjöng och hyllade sitt lag efter slutsignalen kunde jag inte låta bli att tänka på Steve Kean.
Här har vi en man som har fått utstå den mest frapperande smutskastningen en tränare någonsin fått uppleva i Premier League.
Han har fått uppleva protestaktioner riktade mot honom och ägaren Venky’s.
Han har lett sitt lag samtidigt som ett flygplan svävat över Ewood Park med banderollen ”STEVE KEAN OUT”.
Han har känt sig så jagad att han blev tvungen att skaffa livvakt.
Han har i praktiken varit ”dead man walking”.
I går när Blackburn svepte undan ett svagt Sunderland och ryckte i bottenkampen hade de glada minerna återvänt till Ewood Park. Fansen stöttade sitt lag, ingen skanderade att tränaren skulle få sparken nästa morgon.
– Jag har alltid sagt att jag aldrig ska ge upp. Det är lovande eftersom vi sagt hela säsongen att vi kan vända det här och se till att fansen får gå hem lyckliga, sa Steve Kean efteråt.
Lyckas han är det en bragd.
Den 44-årige skotten har haft allt emot sig. Förutom inkompetenta ägare har han fått tackla supportrarnas vrede och press från media.
I januari fick han se ordinarie mittbacksparet Chris Samba och Ryan Nelsen flytta.
Steve Kean har gett förtroende till budgetspelare som Marcus Olsson och egna produkter som Jason Lowe och Adam Henley. Inte för att han velat, utan för att han inte haft något val.

Blackburn har legat under strecket i princip hela säsongen. Efter en lyckad facit i mars, ett kryss och två vinster, ligger man plötsligt sex poäng före Queens Park Rangers under nedflyttningsstrecket.
Det var första gången Blackburn tog två raka segrar sedan november 2010.
– Inte bara två raka vinster, vi har hållit nollan två gånger i rad också, påminde Steve Kean. Det är mycket kvar av säsongen, men vi känner att vi gör framsteg.
Framstegen handlar mer om karaktär och engagemang än kvalitet, åtminstone sett till gårdagens match.
Första halvlek var förmodligen den sämsta jag sett i Premier League den här säsongen. Bortsett från Yakubus stolpträff i inledningen hände ingenting.
Det mest kittlande, ur blågul synvinkel (som egentligen var helt odramatiskt) var när Sebastian Larsson fällde Marcus Olsson, tyckte att han filmat, innan Martin Olsson kom till undsättning och försvarade tvillingbrorsan.
Sunderland – utan avstängde Stéphane Sèssegnon – var påtagligt uddlöst. De hade inte ett enda avslut på mål under hela matchen.
– Vi saknade intensiteten som vi hade i lördags (mot Everton i FA-cupen). Vi nådde ingen nivå alls, sa Martin O’Neill.

I andra halvlek bröts dödläget i den 58:e minuten när formstarke Junior Hoilett tryckte in en andraboll efter att Simon Mignolet misslyckats att boxa bort en hörna.
Yakubu, som letat efter målformen efter nyår, nickade in 2-0 med fyra minuter kvar och firade med att visa upp en ”Pray 4 Muamba”-t-shirt (han varnades inte). Bakåt imponerade Grant Hanley igen, liksom mittfältaren Steven N’Zonzi och Martin Olsson på vänsterbacken.
– Vi har arbetat hårt på träningarna för dessa nollor. Vi hade Martin Olsson som gjorde den där brytningen. Spelarna offrade sig, sa Steve Kean.
Situationen han talade om skedde vid ställningen 1-0. Det såg ut som ett givet mål, men Olsson lyckades med en glidtackling i Nesta-klass täcka framför en framstörtande Nicklas Bendtner.
Blackburn visade hjärta på ett sätt som Sunderland inte förmådde att göra. Fortsätter de att göra det så kommer de att klara kontraktet.
Är det resultatet av att ledningen visat förtroende och behållit Steve Kean?
Fan tro’t.

***
Sunderland är verkligen inte samma lag utan Stéphane Sèssegnon.

***
Leeds, med nye managern Neil Warnock, torkade med 3-7 hemma mot Nottingham i går i Championship (efter fem mål av Garath McCleary).
Jag gissar att Brian Clough log i sin himmel.

***
I kväll kommer jag att liverapportera Manchester City-Chelsea på Sportbladet.se. Häng gärna med!

***
Spelprogram:
Ikväll
Tottenham-Stoke 20.45
Manchester City-Chelsea 20.45
QPR-Liverpool 21.00
Everton-Arsenal 21.00

Fem slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Spelarna har inte lyssnat på Riley
Efter senaste tidens omdiskuterade utvisningar skickade domarbasen Mike Riley i veckan ett brev till klubbarna för att klargöra bedömningen. Riley klargjorde:
”If you commit to a tackle at speed and with intensity, typically with both feet off the ground, then you put yourself at risk of being sent off.”
Om budskapet nådde fram till spelarna så måste de ha glömt bort det när det var dags för match. På lördagen delades det ut nio röda kort i de två högsta divisionerna, varav tre i Premier League. Alla var inte för så kallade ”two-footed challenges”, men Gaël Givets var ett perfekt exempel. Fransmannen tappade bollen, satsade för fullt mot Robin van Persie och ångrade sig i samma ögonblick som han reste sig. Det finns inget försvar för sådana tacklingar.
I Robert Huths fall har jag dock förståelse för Stoketränaren Tony Pulis besvikelse. Sunderlands David Meyler kan knappast ha fått så ont som han försökte få det till – och det är självklart att det påverkade domarens beslut (även om det inte ska göra det). När ska filmande spelare få bestraffning i efterhand?

van Persie – årets spelare?
Jag har länge sett David Silva som ”player of the year”, och vinner Manchester City ligan blir det förstås svårt att förbise spanjoren. Han har trots allt varit dominant i många av stormatcherna. Men Robin van Persie är inte långt efter. Facit i går: 3+2. Målen var inte extraordinära; han var på den plats där han ska vara.
Assisten till Alex Oxlade-Chamberlains 3-1 i första halvlek däremot var ren perfektion. Mottagningen, den funktionella tekniken för att skaka av sig bevakningen och den precisa framspelningen fick mig att tänka på Dennis Bergkamps klassiska förarbete till Fredrik Ljungberg.
Robin van Persie 2011/2012 är en komplett anfallare. Han gör mål, han spelar fram, han är med i speluppbyggnaden.
Som av en händelse passerade van Persie i går sin landsman i alla tiders Arsenal-skytteliga. Robin van Persie står nu på 123 mot Bergkamps 120.

Blackburn i kris – igen
Precis när utskällde Steve Kean lyckats släcka de mest akuta bränderna, när han köpt sig tid med segern på Old Trafford, har hans lag återigen hamnat i en djup kris. Mittbacken Chris Samba, lagets stöttepelare, spelade inte mot Arsenal för att hans han inte var i rätt ”state of mind”. Vad ska man då säga om de Blackburnspelare som faktiskt spelade matchen?
Även om Arsenal var bra, riktigt bra, så var framför allt Blackburn pinsamt svagt. De gjorde pojklagsmisstaget att spela utan någon sorts press på bollhållaren samtidigt som de lämnade enorma ytor bakom sin backlinje. Det straffade sig tre gånger i första halvlek. Det kunde ha varit det dubbla.
Det var som om spelarna kände sig slagna på förhand. Vanligtvis så pigge yttern David Hoilett var blek, nye anfallaren Anthony Modeste sög inte in en enda boll, mittfältaren Radosav Petrovic satte så få passningar till rätt adress att jag funderade på om han var färgblind.
Det var fler som hade det svettigt. Svenske förbundskaptenen Erik Hamrén måste ha slitit sitt hår hemma i tv-soffan med tanke på hur jobbigt Martin Olsson hade med Theo Walcott.

O’Neill-effekten
Sunderland under Steve Bruce: 11 poäng på 13 matcher. Sunderland under Martin O’Neill: 22 poäng på 10 matcher.
Vad nordirländaren har gjort med laget är enkelt att se – han har fått spelarna att tro på sig själva igen. Hur han har burit sig åt är en hemlighet som många tränare i fotbolls-England gärna skulle utforska.
Det räcker kanske med att konstatera att Sunderland inför helgen tagit näst flest poäng i ligan (efter Manchester United) sedan O’Neill tog över i december. Skulle de ha haft samma poängsnitt hela säsongen hade de legat på tredje plats.
Han har inte heller varit befriad från de anfallsbekymmer som Steve Bruce fick brottas med. I går använde O’Neill Craig Gardner (!) som striker.
Hur länge får Sunderland behålla sin succétränare?

Sian Massey – ligans bästa linjedomare

Så här skrev jag om Sian Massey i blogginlägget från 14 januari:
”Det enda kvinnliga inslaget i ligans domarkår stod i centrum för stormen när expertkommentatorn Andy Gray sparkades från Sky efter att ha fällt sexistiska kommentarer. Massey klev ur stormen med högt huvud och har gett svar på tal. Kan inte minnas att hon gjort ett enda avgörande misstag på linjen den här säsongen.”
Efter ännu en imponerande insats på Emirates översvämmades hon med hyllningar på Twitter.
Jämför med kollegan på linjen, förre proffsspelaren Darren Cann, som nästan alltid lyckas hamna i strålkastarljuset för att han missat en uppenbar offside eller flaggat för något som absolut inte var offside.
Sian Massey kommer snart gå på linjen i riktigt stora sammanhang.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB